The Project Gutenberg eBook of Mäster Olofs bröllop, by Georg Starbäck

Sommaren 1524 rådde mycken oro och mycket buller i Sveriges huvudstad, som knappt hunnit hämta sig efter den förfärliga hemsökelse, vilken övergått den samma under belägringsåren 1522 och 1523. När Gustaf Eriksson Wasa midsommaraftonen det sistnämnda året höll sitt intåg i staden, då nyss utkorad till Sveriges konung, var det, som om han dragit in i de dödas stad. Blott några små hopar av utsvultna människohamnar, mera liknande skuggor än människor, mötte honom, då han vid söderport av borgmästare och råd mottog stadens nycklar. Ögonblickets glädje att stå vid målet av sina strävanden bortträngdes och utplånades vid åsynen av det skick, vari staden mottog sin konung. De folktomma gatorna, där ljudet av de framridandes hästhovar hemskt återstudsade från de obebodda husen, torgen, de förbrända tomterna, där vinden lekte med askhögarne eller suckande for fram emot de dystra murarne av Svartbrödra-klostret eller S:t Gertruds gillesstuga, frammanande minnen från gångna tider, då själva striderna förrådde det fullaste och kraftigaste liv, — allt förenade sig att hos konungen och hans omgivande riddare och fältöverstar åstadkomma en sinnesstämning, som visserligen icke var segrarens fria fröjd.

Huvudstadens portar hade liksom öppnats för fosterlandets befriare blott för att visa dem fåfängligheten i det hopp, som satt vinnandet av Stockholm såsom mödornas och stridernas slut. En var av de mera högt stående, dock ingen i högre grad än Gustaf själv kände, att man blott stod på tröskeln till det arbete, vilket nu först skulle börja — bortrensandet av allt, som kunde framkalla ett förnyande av de olyckor, vilka under de närmast förflutna tiderna ständigt och jämt återkommit, fullbordandet av det storverk, som börjats av Engelbrekt och fortsattes av de trenne Sturarne.

Vad som mest av allt stod i vägen för vinnande av detta mål, det var det samma som fordom — de mäktiga och inflytelserika prelaterna. Biskoparne sutto väl bland riksens råd och svuro konungarne eller riksföreståndarne trohetsed för de förläningar, de av dem erhöllo, men i själva verket bildade de en makt för sig, ett stort undantag från det allmänna, vilket senare tycktes vara till endast för deras och den heliga kyrkans räkning. Hade dessa biskopar fått sin vilja fram, hade Sveriges rike långt före Gustaf Wasas dagar varit en provins under Danmarks krona, alldeles som Norge var det, tills i våra dagar detta rike, befriat, liksom vaknande ur sin sekelsömn till ett nytt liv, mer friskt och kraftfullt än någonsin förut.

Mången ond gärning hade trivts i skuggan av den heliga kyrkan. I skydd av henne hade Danmarks konungar smitt sina ränker mot Sveriges rike, liksom i sagan draken kom upp över land att sluka den sköna konungadottern. Hon fick sin räddare i riddar S:t Göran, som red ut mot draken och stred med honom och vann seger. Vårt fosterland har ock haft sin S:t Göran i de riddersmän, vilka med Sveriges folk bjudit tillintetgörelsens skumma vidunder spetsen, kämpat sin manliga strid och vunnit seger.

Därför lät Sten Sture, han, som bar de tre sjöbladen i sitt sköldemärke, med goda skäl uppställa den dyrbara Sanct-Göransbilden framför högaltaret i Stockholms Storkyrka. Bättre kunde ej bilden av den kamp, som utkämpades på hans dagar och hela unionstiden igenom, uttryckas. Men draken reste ständigt sitt huvud ånyo. Ingen av Sturarne gav honom hans bane. Då kom han, flyktingen från främmande land, drog ut ånyo med Sveriges bondehär och vände hem med seger en gång för alla. Nu var det slaget det slag, som gav vårt land rättighet att leva och andas, utan att fråga den främmande konungen om lov, nu var friheten en verklighet för svenske män.

Men draken hade en klo kvar i jungfruns livgördel. Även den klon måste avhuggas, och detta var det arbete, varmed konung Gustaf och hans män gingo fort, sedan befrielsekriget var slutat och konungen på knä tackat Gud för segern vid samma högaltare, där Sanct-Göransbilden stod.

Gustaf Wasas bön såsom konung framför altaret i Stockholms Storkyrka är det första hammarslaget på den länk, som, fullt utsmidd, blev en alldeles ny tid. De följande slagen föllo tätt på varandra. De gällde alla att slita drakens klo ur jungfruns livgördel, att krossa biskoparnes heliga kyrka. När detta var fullbordat, då var de påviskas kyrka grusad, då fanns ej ett spår mer av den gamla draken, då strömmade ett nytt och friskare blod genom den frälsta jungfruns ådror och purprade hennes kind, där hon satt på sin klippgrund med högblå mantel och gullgult hår och blickade mot himlen.

Omkring konungen stodo tvänne män, vilkas namn framför andra gått till eftervärlden såsom starka, kraftfulla och varma kämpar för denna nya sakernas ordning. De voro konungens kanslär Lars Andersson och stadsskrivaren i Stockholm Olof Pedersson. De äro mästersvennerna vid det städ, där den tidens första länk utsmiddes. De stå just i morgonrodnaden till den nya dagen, och sedde på avstånd, synas de liksom antaga jätteskepnader, för att bryta fjällmuren och låta människoanden strömma fritt ut över Guds sköna värld.

Skön är väl skogsbäcken som sorlande ilar fram mellan de höga furorna, skön är väl floden, som med lugnad bölja vattnar leende ängar och bördiga fält, men mesta uppmärksamheten drager dock utan tvivel klippremnan till sig, där skogens lekande barn, efter att hava växt till högre kraft, bryter fram och i yrande skum störtar sig ned utför branten. En sådan brytningstid var den, som omfattar de första åren av Gustaf 1:s regering. Det nyas vågor vräka mot det gamlas klippvägg, och denna rämnar för en oemotståndlig kraft, och den nya tiden bryter igenom.

Mitt i denna tid av storm och strid ligger den händelse, som vi här nedan i korthet försökt skildra.

Mer än ett år var förflutet, sedan Sveriges nyvalde konung höll sitt högtidliga intåg i sin huvudstad och gick in i dess Storkyrka och knäböjde och bad framför högaltaret.

Det är söndag. På predikstolen, till utseendet liknande en korg, står predikanten, och kyrkan är full av åhörare. Predikan är nära sitt slut. Med levande kraft och en kärnfull vältalighet har predikanten utlagt och förklarat dagens text. Åhörarnes blickar hänga liksom fast vid hans läppar. Det är alldeles tyst i kyrkan, man vill icke gå miste om en stavelse av slutorden.

Bakom en pelare befunno sig tvänne munkar av svartbrödraorden. De hava kapuschongerna uppdragna över sina huvuden och stå orörliga som bildstoder, men deras blickar brinna, — om det var av hänförelse eller av motsatta känslor, var icke lätt att avgöra, och ingen lade heller synnerligt märke till dem, ty allas tankar voro fästade vid predikan. Därför hade de båda munkarne kunnat så småningom förflytta sig från kyrkans ingångsport fram emot koret, där predikstolen var uppförd, och där de stannat orörliga och, som det tycktes, helt och hållet upptagna av predikantens ord, även de. Men lika omärkligt, som de verkställt sitt framåtskridande, lika omärkligt började den ene munken vrida sig åt sidan, tills han stod med de brinnande ögonen vänd utåt kyrkan, ansikte mot ansikte med största delen av de övriga åhörarne.

Pelaren befann sig dock mellan dem och åhörarne, så att nedifrån kyrkan kunde man endast då och då se ett munkhuvud luta sig fram bakom pelarkanten, men flyktigt och snart försvinnande. Många gånger hade dock icke munken lutat sig fram och med blicken överfarit mängden, förrän han närmade sitt huvud till sin grannes och viskade:

Den tilltalade gjorde en omärklig rörelse åt sidan, för att också få sikte på henne, som blivit funnen, och den förre tillade upplysande:

Nu slogos kyrkoportarne upp, och en vild, skrålande massa rusade in, undanträngande alla, som stodo i vägen. Det var en utvald skara av Stockholms drägg, ty sådan fanns då liksom i våra dagar. I spetsen gingo de djärvaste, svängande över sina huvuden tjocka knölpåkar och utösande de förfärligaste eder. Predikanten avslutade sin predikan med en framställning av den sanna friheten att utan människofruktan göra det Gud bjuder, och såsom vanligt var den tiden att tillämpa sitt tal på tilldragelser i det offentliga livet, ordade han om Luther och påven och att den senares anhang klagade på den förre, såsom skulle han predikat om frihet för att draga folket till sig. Men det vore lika orätt att skylla Luther för de våldsgärningar, som följt av hans predikan om friheten, som det vore att anklaga smeden för de våldssår, vartill det av honom smidda svärdet missbrukades. Man måste fatta, vad frihet vore. Den som icke vill lyda någon överhet, utan ville, att alla skulle vara lika goda, och att ingen skillnad skulle vara mellan fattig och rik, lekt och lärd, han missförstode friheten. Den sanna friheten födde ordning, den falska oordning. Men den verkligt frie mannen är mänsklig ordning undergiven för Herrans skull.

Denna predikan var så mycket betydelsefullare, som just vid denna tiden oordningar av den betänkligaste art rådde i Stockholm. Det var just till följd av missförstånd om den frihet, som Luther och hans lärjungar predikade och som utgör kristendomens väsende, det var till följd av en oriktig uppfattning av denna frihet, som några fanatiska män i Tyskland börjat predika om avskaffandet av all överhet, ej blott världslig och andlig, utan i viss mån även själva Bibeln. »Bokstaven dödar, men anden gör levande,» det var deras lösen, och därmed ville de göra den satsen gällande, att även bibelordet kan binda, betvinga och göra den fria anden ofri. I människans själ skriver Gud av evighet sin bibel och denna bibel är den enda heliga, menade de. Tillföljd därav kunde en var, som kände sig manad av Herrens ande, uppträda och tolka Herrans ord, utan avseende på det, som den gamla bibeln innehöll. Det var, som vi finna, en slags bibelöversättning efter egen behaglig melodi, och översättarne voro allehanda gott folk, skräddare och skomakare och för övrigt vem som helst, som inbillade sig vara fattad av Guds ande.

I överensstämmelse med deras begrepp om friheten var det orätt att döpa barnen, emedan de ej kunde fritt bestämma över sig själva, och därför omdöptes en var, som sällade sig till dem, varav de erhöllo namnet: vederdöpare.

På sommaren detta år (1524) hade en skara av dessa vederdöpare kommit till Stockholm, och i spetsen för dem befunno sig en buntmakare Melchior Rink och en krämare Bernhard Knipperdollink. Konungen uppehöll sig i södra delen av riket, aktande draga ned till Malmö, där han skulle sammanträffa med konung Fredrik i Danmark, och hans frånvaro gynnade i hög grad de främmande svärmarnes företag. Det var företrädesvis på Norrmalm de höllo sig. S:t Görans kapell, eller den nuvarande Johannis kyrka, togo de helt och hållet i besittning för sin räkning, och det dröjde ej många veckor, förrän de hade det lägre och okunniga folket i sina händer. Någon övertygande bevisning kunde naturligtvis icke komma i fråga i deras predikningar, då predikanterna utgjordes av idel okunniga män, men vad som fattades i ord, ersattes av skrik och häftiga åtbörder. Deras uppträdande verkade nästan på samma sätt, som S:t Veitsdansen, eller som predikosjukan i våra dagar.

Predikanten var ingen annan än stadsskrivaren i Stockholm, mäster Olof Pedersson, den ene av svenska kyrkans tvänne reformatorer. Att han blev avbruten i sina predikningar var alldeles icke något ovanligt. Det hade hänt mer än en gång, att han blivit ordentligt överfallen, där han stod i sin korg med Guds ord på sina läppar, och han hade med knapp nöd kunnat komma ned från predikstolen. Men ingen hade sett honom blekna; tvärtom strålade i dessa ögonblick hans öga klarare och hans röst framljungade orden med högre majestät. Det var icke utan, att mången dragits till den kraftfulle mannens lära, just på grund av den makt, som alltid ligger i det fritt erbjudna offret av människans liv till bekräftelse på den offentligen uttalade bekännelsen. Det var en stråle av martyrernas gloria, som i sådana ögonblick belyste mäster Olofs allvarliga anlete.

Icke heller nu rördes ett drag i detta anlete, när den råa hopen rusade fram; och när de främste hunnit fram under predikstolen, just som han uttalade slutorden; »si, sådan är den frihet, som Kristus och Paulus hava predikat!» — höjde sig en hes, skrovlig röst ur hopen och ropade:

Det var liksom att uppdraga dammluckan för en hotande fors. Den ene började skrika om den andre: »Ned med dig, du arge skalk!» — »Ut med den falske läraren!» — »Han ohelgar Herrans tempel!» — »Ut med honom och ut med all den hedniska grannlåten!» — Så ljöd det från hundrade munnar, och de vilda, vanvettiga blickarne rullade från predikanten till helgonbilderna, som prydde altarne och väggarne.

Men den starke mannen på predikstolen, som väl visste, att ett ord till svar, ett ord till lugnande av den upprörda massan, skulle varit att gjuta olja på elden och endast giva anledning till en uppenbar strid och blodsutgjutelse, lutade sig ned och bad, och sådant var hans välde över de övriga åhörarne, att även de var för sig lutade sig ned till att tyst bedja.

Det blev en stunds uppehåll i oväsendet. Helgedomsstörarne, av vilka en stor del voro halvrusiga, blickade med en viss förvåning omkring sig. Det tycktes slå dem såsom något ofattligt, att varken predikant eller åhörare läto störa sig av dem.

Då hördes mäster Olofs mäktiga stämma, dämpad och högtidlig, uppläsa Herrans bön, och allt tystare blev det, och allt mera besvärade tycktes påkmännen bliva. Men plötsligt höjdes åter den skrovliga stämman och utropade:

»Vad, bröder, skola vi så låta honom häda Gud och friheten! Äro vi icke alle gripne av Guds ande, kan icke vem som helst av oss stiga upp i korgen och predika, så att stenarne skola gråta därvid? Upp, upp I Gideons män ... vräken undan den förvillaren!»

Medan han ännu talade, kom en sten farande upp mot predikstolen. Den for blott en fingerbredd ovanom mäster Olofs huvud och träffade Guds moders bild, som var uppställd strax bakom predikstolen. Bilden skrällde till, och med ett hemskt brak föll den vänstra armen med Jesusbarnet i golvet. Hesa bifallsrop följde på stenkastet, och snart slungades både stenar och käppar upp emot predikstolen. De övriga åhörarne sutto liksom förlamade av skräck och fasa. Ingen kom sig rätt för med något. Att möta våld med våld var väl en tanke, som uppstod hos mången allvarsam borgare, och hade blott ett ord i den syftningen sluppit över mäster Olofs läppar, hade en förfärlig strid uppstått i kyrkan.

Men mäster Olof hörde ganska tydligt av ropen mot helgonbilderna, att det här icke var hans vanliga fiender, de påviske, som reste sig upp emot honom, och i första överraskningen kunde han ej betrakta saken annorlunda än som ett sorgligt misstag. Så väl han, som kyrkoherden i Storkyrkan, vilken också var lutheran, hade i allmänhet stått handfallne vid vederdöparnes uppträdande. De hade hört deras predikan och de hade med varandra strängt sökt utreda deras läror, vilka vederdöparne själva påstodo vara en naturlig frukt av den frihet, som Luther predikade. Denna frihetslära hade förvillat dem. Först i de senast förflutna dagarne hade Olof mera av en ingivelse än av klart utredda förnuftsskäl, kommit till den övertygelse, som han i denna dags predikan sökt utlägga. Emellertid hade det aldrig från vederdöparnes sida satts i fråga någon förföljelse mot de lutherska prästerna. Dock var det för Olof klart, att i samma stund han i ordningens namn uppträdde mot deras lära, var kriget förklarat mellan honom och dem. Men detta hade ännu icke skett, och av den predikan, han nyss slutat, hade vederdöparne icke hört mer än slutorden.

Sedan han slutat sin bön, såg man honom uppräcka de sammanknäppta händerna mot höjden, och hans läppar rörde sig, som om han mitt under faran av stenkastningen velat anropa Herran om nåd och kraft att visa, huru maktlösa dessa anfall voro, när de riktades mot förkunnaren av Guds eviga sanningar. Så uppfattades hans bön av alla, och de hänfördes av detta snart sagt överjordiska lugn. Åsynen av hans bleka, kraftfulla anlete mitt under stormen var den bästa predikan, ett bekännelsens halleluja!

Nu skulle först den vildaste striden börja. En mängd kraftfulla borgare trängde sig fram till pelaren för att skydda sin predikant, och den skränande skaran vrålade som lössläppta vilddjur, sträckande de påkbeväpnade händerna mot höjden.

Ett skrik av fasa hördes från kvinnorna, vilka skyndade ut ur kyrkan, det fortaste de kunde. Endast vid tredje pelaren från koret befunno sig ännu tvänne kvar. Den ena var en äldre kvinna, vilkens anletsdrag, omgivna av den mörka huvudbonaden, talade om ett fromt och undergivet sinne. Hon höll sina händer sammanknäppta, men hennes läppar skälvde och en tår smög sig utför de fårade kinderna, när hon bad. Vid hennes sida knäböjde en ung flicka. Även hennes ansikte var blekt, och den häftigaste oro flammade ur hennes stora djupblå ögon. Hennes drag voro fina, dock mera kraftfulla än mjuka. Hon riktade sin blick ofrånvänt på pelaren med predikstolen, som Olof nyss lämnat, och på den sammanträngda hopen av män där nedomkring. För betraktaren tog det sig ut, som om hon varje ögonblick varit färdig att ila fram till hjälp och skydd för den hotade. Båda dessa kvinnor voro de, som i så hög grad väckt munkarnes uppmärksamhet.

Dessa stodo ännu kvar vid sin pelare. De hade blott vikit åt sidan omkring den samma, allt efter som den vilda hopen ryckt fram, så att de, osedde av denna, nu befunno sig på pelarens motsatta sida.

»Nu är ögonblicket inne,» viskade den, som först blivit de båda kvinnorna varse, »och jag tvivlar icke, att mitt uppdrag skall lyckas.»

Därmed skildes de båda munkarne åt. Den sist talande smög sig utefter pelarraden oförmärkt ut ur kyrkan. Den andre gick med snabba steg tvärt över till motsatta sidan, dock ivrigt därunder seende sig åt sidan, om han skulle vara bemärkt av någon framme vid predikstolspelaren. Detta var emellertid en onödig fruktan. Ty där framme hade man helt annat för händer. Men många funnos ännu kvar i kyrkan, både karlar och kvinnor, vilka icke kunde förmå sig att lämna sina platser, förrän de sett, huru den inledda händelsen nådde sitt slut. Dessa voro ävenledes så upptagna av vad de hade för ögonen, att de icke märkte munken.

Han befann sig snart alldeles vid sidan av den unga flickan. Men även här hade han försiktigt valt sin plats bakom pelaren, och slumpen ville, att den, han sökte, just befann sig invid denna med den gamla kvinnan på andra sidan om sig.

»Frukten intet,» sade han halvhögt, men med en övertygande och faderlig ton, »frukten intet, fromma jungfru, denna gången skall intet ont vederfaras mäster Olof!»

Flickan flög till vid munkens ord, som en skrämd hind. Hon fästade sin blick på talaren, som om hon velat fråga, vem han var. Men munken besvarade hennes outtalade spörjsmål med ett milt leende.

»Kännen I icke pater Robert?» sade han, och när han såg, att flickan kände honom, tillade han: »jag har ett ord att säga eder, jungfru Christina, ett ord, som I säkert skolen tacka mig för!»

Ett eget leende, men helt flyktigt, krusade jungfruns läpp, under det hon såg ned framför sig.

»Det gäller hans framtid!» sade åter munken. »Jag är hans vän för hans faders skull, I veten det väl, och jag svär det vid Guds heliga blod, jag vill endast arbeta för hans lycka. Viljen I hjälpa mig, jungfru Christina?»

»Ja, I kunnen det ock.» Han gjorde ett uppehåll, varunder hans blick tycktes tränga ned i djupet av flickans själ, och därpå tillade han: »I viljen det ock!»

»Att I skolen förmå mäster Olof att infinna sig i Gråmunkeklostret i dag!»

»Ja, klockan 3 i eftermiddag väntas han där av goda vänner, som beslutat göra allt för hans väl ... sägen mig till, jungfru, att I beviljen min begäran ... I viljen fråga, varför jag icke talar vid honom själv. Jag har gjort det, men han har avvisat mig; han sätter icke tro till mina ord! Eder skall han tro, eder skall han icke avvisa, och I kännen mig ...»

Allt detta yttrades mycket fort, och den unga flickan, vars sinnen helt naturligt voro upptagna av ett ämne, som på det närmaste slog in med det, varom munken talade, hade för stunden intet att invända. Den fara, som hotade mannen, om vilkens räddning och framtida lycka munken talat med en visshet och förtröstan, som om han lånat den bäste vännens blickar och röst, gjorde att hon, utan att närmare besinna hans begäran, beviljade den.

Ett förfärligt skrik framme vid pelaren liksom beseglade hennes löfte. Häftiga slag av käppar mot varandra dånade där fram ifrån, och den grova stämman, som först höjts under predikan, hördes ropa, överröstande alla andra:

Mera förnam hon icke. Från predikstolspelaren spredo sig de stridande utåt hela kyrkan. Det hela övergick till ett förfärligt skuggspel. Munken, den gamla kvinnan, mäster Olof, allt sammanrördes till en oredig massa. Hon förlorade medvetandet och sjönk ned vid pelarens fot.

Men templet genljöd av stridens lössläppta andar. Allt, som kunde fly, vek undan. Den gamla kvinnan fattades av ett par starka armar och fördes, hon visste ej huru, bort från den anstormande hopen. Det var en man av ett besynnerligt utseende, som räddade henne. Han hade kommit in i kyrkan med vederdöparne, och han hade följt med dem fram mot predikstolen, men där hade han stannat och snarare försjunkit i åskådandet av den oförfärade innehavaren av predikstolen, än han genom förnimmandet av dennes ord blivit gjord overksam. Gripen av andakt tycktes han dock icke vara. Ögat var väl fästat på mäster Olof, men blicken var uttryckslös, och munnen drog sig nästan till ett leende. När de andra rusade fram, stod han ännu kvar. Först när han hörde anförarens tillrop, for han upp och ville åstad. Men därvid hade han kommit att kasta en blick åt det håll, där de båda kvinnorna, vilka utgjort föremålet för munkarnes uppmärksamhet, befunno sig, och hans blick stannade på den unga flickan. Nu var den icke uttryckslös mera. Nu tändes däri en låga, så varm och klar, att den spred ett skimmer över hela det pussiga anletet. Man såg varken det toviga, gråstripiga håret eller det vårdslösade skägget, så genomvacker var denna blick.

Var det någon länge sedan försvunnen barndomsbild, som vaknade till liv i drinkarens hjärna, eller var det något ord ur mäster Olofs bön, som förirrade sig dit och, i förening med anblicken av det sköna, jungfruliga anletet, tände en gnista av ljus till ett kommande bättre? Själv gjorde han sig visst icke reda därför. Ett slag på axeln av en bland de andra påkmännen förde honom åter till verkligheten, och åter infann sig det slöa leendet och den uttryckslösa blicken. Emellertid deltog han icke i oväsendet efter predikans slut och anfallet på mäster Olof. Men när svallvågen av fridsstörarne vände sig utåt, då var han en bland de första, och åter kom hans blick att söka de båda kvinnorna vid pelaren.

Det ungdomliga anletet var då försvunnet, men den gamla stod kvar, skälvande och dödsblek. Och den försupne mannen var ögonblickligt vid hennes sida och så gott som bar henne ut ur kyrkan. Men där lämnade han henne och skyndade åter in i kyrkan, varifrån man hörde rop att storma och utkasta »avgudabilderna», varmed menades alla bilder och målningar av helgonen samt övriga kyrkoprydnader.

När hon väl befann sig i det fria på planen utanför kyrkodörren och såg sig omkring, var hon ensam. Flyende män och kvinnor störtade förbi henne. Hennes första tanke var Christina, och hon ropade till de förbiskyndande, spörjande efter henne. Men ingen hörde henne, och om någon hörde henne, kunde ingen upplysning om den försvunna lämnas.

Ett häftigt slag från sidan av något, som utkastades genom kyrkodörren, kastade omkull henne. Dock hörde hon tydligt, huru en kraftig röst inom kyrkan ropade:

»Sluten upp, vänner, i frihetens namn! I dag är icke tid för vårt arbete, men i morgon ... i morgon skola vi komma dragandes i tusental och rensa templet från alla avgudabilder. Följen mig nu till kapellet, där skall den gudsmannen Melchior Rink säga oss, huru vi skola gripa verket an och föra det till ett gott slut.»

»Knipperdollink, Knipperdollink!» ropade den vilda hopen, »vi följa dig till kapellet, till Melchior och sedan till mäster Reinhardt!»

Därpå strömmade den yrande skaran ut ur kyrkan, hon trängdes vid dörren, hon skrålade och väsnades. Den gamla hörde och såg allt, där hon låg, men ägde ej förmåga att röra sig ur stället.

När slutligen allt blev tyst och hon såg sig omkring, voro kyrkoportarne stängda. Hon reste sig sakta upp. Vid hennes sida låg den heliga jungfruns avslagna arm med Kristus-barnet.

När Christina uppvaknade ur sin svimning, strömmade tonerna av en skön musik genom tempelvalven, liksom renande och helgande efter missljuden av de händelser, vilka kort förut återklungit mot dem. Det varade en stund, innan hon rätt kom till sig själv. Motsatsen mot den förfärliga verklighet, som rådde, när hon tillslöt ögonen, och det himmelskt ljuva intryck, som orgeltonerna nu utövade på henne, var för stor, för att hon med ens skulle kunnat reda sina tankar.

Småningom stod dock allt klart för henne, och hon reste sig upp. Hon såg sig omkring. Kyrkan var tom. Ingen levande varelse syntes, vart hon kastade blicken. En kort stund stod hon stilla, villrådig, vart hon skulle vända sig. Men plötsligt gömde hon sitt ansikte i sina händer, liksom behövde hon detta för att samla sina sinnen. Så förflöto åter några ögonblick. Men så lyfte hon upp sitt huvud och skådade fram emot högkoret, där Sanct-Görans-bilden stod. Hon tryckte den vänstra handen mot sitt hjärta medan den högra höll fast hakbanden under hennes huvudbonad.

Hon nalkades beslutsamt högkoret, men hennes gång var högtidlig och hennes blick strålade av en underbar glans. Och allt därunder brusade orgelns toner sakta och vemodsfullt genom valven.

Christina gick förbi Sanct-Görans-bilden och fram emot högaltaret. Men här stannade hon plötsligt, och en dödlig blekhet betäckte hennes drag.

Vid altarrunden satt en man med nedböjt huvud, alldeles försjunken i sig själv. Han hade ej hört den annalkandes steg, han såg henne ej, när hon stod framför honom. Även han tycktes behärskad av den himmelska ljuvhet, som tonerna utbredde i templet. Det mörka håret var tillbakastruket och nedföll över den svarta kragen på rocken, vilken, lång och fotsid, var öppen framtill och föll i rika veck omkring den vänstra, mot altartrappan vilande handen. Mot den högra vilade huvudet. Det var en skulderbred, kraftfull skepnad, och de regelbundna anletsdragen talade om en ande, som motsvarade denna kropp.

Man hade kunnat fråga, när man såg honom sitta där stel och orörlig, om det var ett ögonblick av domning och förslappning, eller om det var ett inre själsarbete, som under den yttre stillheten kämpade sig till klarhet. Förruttnelse och liv ligga nära varandra, och båda utvecklas tyst i jordens sköte. Blommans frö gror vid sidan av den kropp, som upplöser sig atom för atom.

Den unga flickan sammanknäppte sina händer, och hennes läppar rörde sig, som om tankar stigit upp ur hennes hjärta för att låna ljud och antaga form på den svällande purpurn. Men säkert bevingades de i samma stund, de föddes, och flögo bort, ty intet ord blev hörbart. Men hennes öga följde mannens anletsdrag med en uppmärksamhet, som gränsade till hänryckning. Icke den mest omärkliga ryckning i munvinklarne, icke den obetydligaste rörelse av de hopdragna ögonbrynen skulle hava undgått henne.

»Nej!» utropade han, och hans stämma klang så full och melodisk vid orgeltonerna, vilka flöto tillsammans just nu till ett underbart skönt ackord, »nej ... det är din vilja, Herre, och jag är din tjänare ... gånge din vilja fram, och må människan krossas därvid!»

Han sammanknäppte sina händer, och det högburna huvudet nedsjönk mot hans bröst. En kort stund förgick, så vände han sig om, och hans blick föll på Christina. Hans öga var strålande och klart. Kampen var utkämpad inom honom, han hade kommit till klarhet med sig själv. Ett leende, fullt av allvar, upplyste hans anlete, när han nalkades jungfrun.

»Ditt beslut är då taget, Christina?» sporde han, i det han fattade hennes hand.

Flickan svarade intet. Hon skälvde till, och en rodnad färgade hennes marmorvita kind. Denna fråga hade hon synbarligen icke väntat sig.

»Du skulle ju giva mig svar i dag, Christina, och här vid Sanct-Görans-bilden, här framför Guds altare, var det icke så? ... Och likväl, du vågar ej se på mig, din hand darrar ... Ack, bliv ej rädd, Christina, frukta ej att såra mitt hjärta; ditt nej föder fred, ditt ja är stridens lösen, och jag är redo till bägge. Min sak vilar i Guds hand, och min strid är hans ...»

»Olof!» stammade den upprörda flickan och sökte dölja de frambrytande tårarne mot mannens hand, som hon omfattade med båda sina och krampaktigt tryckte mot sina ögon.

»Vad du talar om, Olof!» återtog Christina, upplyftande sitt huvud och trofast blickande i Olofs mörka öga, »vad du där talar om, det är mig icke svårt att svara på ... i liv och död vill jag vara din!»

»I liv och död!» upprepade Olof, milt forskande i flickans sköna anlete, medan en stråle av innerlig frid utbredde sig över hans panna och log ur hans allvarliga ögon. »I liv och död, säger du ... och har du noga besinnat, vad de orden innebära, har du besinnat, att den värld, i vilken vi leva, skall kasta över dig förbryterskans dok och brännmärka mig som en gudsförnekare och helgedomsbrytare ... har du betänkt allt detta. Dina vänner skola sky dig, de välsinnade beklaga dig och tiga, de illasinnade utsprida ont tal om dig, och kanske ... kanske skall till slut din Olof lida bålets nesliga död, och du själv ...»

»Var är ditt mod, min Olof,» avbröt Christina eldigt. »Så har jag trott, att Gud är mäktigare än människor, och skall icke själva bålets flamma med väldig tunga förkunna hans makt och ropa: du död var är din udd, du grav, var är din seger. Ack, du känner då litet den Christina, som du gjort delaktig av ditt hjärtas rikedom, om du tror dig behöva ställa till mig slika spörjsmål.»

»Christina, Christina, dina ord fylla mitt hjärta med mod och förtröstan ... Du vill då bliva min brud, du känner dig äga styrka nog att vid min sida, som min hustru, bära hånets tunga börda, du känner dig äga styrka att gå i döden med mig för den Gud, vars tjänare jag är och vill bliva, så länge han behöver min skröpliga tunga?»

»Ja!» viskade Christina och lutade sig emot Olof, som sammanknäppte sina händer över hennes huvud och kysste henne på pannan.

»Så vare det då sagt, det ordet, som skall gälla,» sade han med rörd stämma, »och Herren höre oss och give oss sin välsignelse!»

Orgelspelet hade upphört. De sista tonerna summo ännu genom valven, men bortdöende liksom en andesuck. En stund förflöt, utan att någondera yttrade ett ord. De förstodo varandra, deras hjärtan kände, deras själars ögon sågo det samma, vad gjordes dem väl behov av ord!

Men ifrån orgelläktaren framlutade sig ett huvud vars ögon tycktes vilja sluka de båda vid altarrunden. Huvudet försvann snart, och något därefter hördes steg utför trappan till läktaren och de närmade sig hastigt fram till altaret. Ju närmare de kommo, desto tystare blevo de, men om detta var föranlett av försiktighet, så var denna alldeles icke av nöden, ty de, som av stegen icke borde störas, befunno sig i en sådan sinnesstämning, att de förnummo intet av dem.

Det var mannen med den uttryckslösa blicken, han, som log när stridsropen ljödo som högst, men vars öga glänste så varmt vid åsynen av den unga flickan. Han stannade bakom en pelare, och hans blick förrådde den högsta oro. En feberfrossa genomskakade honom, och han måste hålla sig fast vid pelaren för att icke falla.

»Och nu, Christina,» hördes Olofs stämma, »nu må vi skiljas åt. Gå hem till min moder. Där vilja vi träffas i eftermiddag, men om så icke sker, så säg ett tröstens ord till den gamla och bed en bön för min själ ...»

Med uttryck av den högsta bestörtning såg Christina upp på Olof, men innan hon hann giva sin ängslan luft, fortsatte denne:

»Du hörde och såg, vad som timade i dag! Att jag undgick döden, var mer, än jag kunde hoppas. Men jag får ej vila, jag måste verka min Herres verk, vaka och strida ... Jag går härifrån till Norrmalm, jag måste slunga sanningens ljungeld ut bland de förvillade ... Varken för Gud eller min konung skall jag kunna svara, när de spörja mig till, om jag uppfylt min plikt mot denna yrande skara. Se, jag förvillades även jag av den skenbara sanningen i deras lära, men när jag funnit det rätta, får jag icke tveka ...»

»Det står i Guds hand ... kommer jag icke, så var tröst, Christina, där uppe träffas vi åter! Och du är stark och modig, jag ser det i dina strålande ögon, men min gamla moder är svag och behöver stöd ... Bliv ett stöd för henne, Christina, och hälsa min broder Lars, när han kommer, och giv honom gott reda för vad jag talat och gjort i Herrans namn! Gråt icke så, du måste tidigt vänja dig vid den tanken, att din Olof är en stridens man, och hans brud må alltid jubla av segerglädje, ty hon måste älska min ande och icke min bräckliga kropp, och anden skall alltid segra, så visst som Herren lever och så visst som det är Herrans vilja jag verkar.»

Han fattade med båda händerna om flickans och såg henne så innerligt i de tårdränkta ögonen, som om han dock inom sig erkänt svårigheten för det älskande kvinnohjärtat att tänka fröjdetankar, när det gällde den älskades liv eller död.

Men häftiga snyftningar hördes på något avstånd och tunga osäkra steg, som nalkades platsen, där de båda unga befunno sig. Olof såg upp och fick sikte på en liten i rock höljd man, med ett ansikte, vars hängande kinder och rödfärgade näsa tydligt tillkännagåvo, att han förde ett utsvävande liv. Han hade kastat sig på knä straxt invid helgonbilden och vågade knappast se upp emot altaret, framför vilket den livsstarke härlige mannen stod med den rodnande jungfrun vid sin sida. Den luggslitna mössan, med sina vid öronen utskurna och uppvikta brätten, vilka en gång varit försedda med bräm av något dyrbart skinn, fördes med snabbhet i en krets mellan hans magra fingrar, och gråten stod honom i halsen, medan tår på tår föll ned utåt hans kinder och skägg.

»Vad vill du, gamle?» sporde han, »trycker någon sorg ditt hjärta, och vill du lätta det med att berätta din nöd, så är jag redo att höra och hjälpa, så vitt jag kan.»

Mannens häftiga snyftningar snarare till- än avtogo vid Olofs tilltal, men småningom upphörde de och han kastade under den toviga luggen sin blick på Christina. Så kärleksvarm, som denna blick, var knappast Olofs, när han erhöll visshet om, att hans kärlek var besvarad.

»Nej, nej,» utbrast mannen, »jag är en arm syndare, knappt värdig att träda så långt fram i Herrans helgedom. Gud förlåte mig mina synder, men jag kunde ej hejda mina steg, de drogos hitåt emot min vilja.»

»Söker du Herrans nåd, gamle man, så skall du visserligen icke söka förgäves. Han vill ingen syndares död ... Kommen till mig I alle som ären betungade, säger Han, och jag vill taga eder börda uppå mig.»

»Ack, ack, mäster Olof,» suckade mannen, »vad haver jag att komma med. Gods och guld haver jag icke och mitt hjärta hänger fast vid denna syndiga värld. De skola bedja för mig, gråbröderna därborta, det vet jag, och var gång jag hör dem sjunga i sitt guldprydda kor, så skrattar jag. Hahaha, de leva kräseliga, allt medan de sjunga för min själ, och jag svälter till döds ... Där ute predika de om frihet och allas jämlikhet och att de rika skola dela med sig och att inga fattiga skola finnas ... Hahaha, min ande kan icke fatta varken det ena eller det andra.»

Liksom om han sagt för mycket, tvärtystnade han. Hans ögon återfingo sin uttryckslöshet, och det halvfåniga leendet visade sig åter omkring hans mun. Han reste sig upp och ville draga sig tillbaka. Men Olof lade sin hand på hans skuldra.

»Förstår jag dig rätt, så äro dina vägar de samma som deras, vilka denna dag oskärade Herrans tempel, och då skall du följa mig ... Jag vill nu begiva mig ut till dem, och du skall höra mina ord, och sedan vill jag tala med dig. Tro mig, ingen har fallit så djupt, att han icke förmår med Guds hjälp resa sig.»

Mannens leende fick vid denna fråga ett uttryck av både tvivel och visshet. Han tycktes besinna sig, om han skulle svara eller icke, men så kom han att kasta ögat på Christina, som ännu stod kvar uppe på altartrappan, och han sade då med en övertygande ton:

»Om Melchior predikar nu, det vet jag icke, men vad jag vet är, att han och Knipperdollink i den natt, som kommer, skola lägga råd med varandra om vad som i morgon skall ske! Knipperdollinks rop för en stund sedan till männen här inne ... det skedde, menar jag, för att få dem ut härifrån.»

Olof såg skarpt på mannen, men dennes blick var oåtkomlig för någon forskning, och leendet omkring hans mun gjorde, att man icke rätt visste om han talade sanning eller dikt. Hade icke då och då den gamles blick kastats på Christina, då den alltid antog en värma, som icke tycktes lämna utrymme för någon dubbelmening i hans själ, så skulle Olof sannolikt tagit hans tal för enfaldigt snack och föga fästat sig därvid. Men den besynnerliga förändring, som hela hans anlete undergick, när hans öga fästades på Christina, kunde icke undgå att i och för sig fästa Olofs uppmärksamhet, och han frågade därför:

»Känner ... Vad sägen I, mäster Olof! om jag känner henne ... Gud vare mig nådig, hur skulle jag väl känna henne!»

»Jag arme man ... nej, nej, mäster Olof ... jag känner knappt mig själv, mycket mindre någon annan, och allra minst en ung jungfru ... nej, nej!»

Det var med en viss iver, som mannen avbröt Olofs spörjsmål, och då han ännu läste tvivlet i dennes ögon, började han ett osammanhängande tal, som åtminstone så till vida förtog vidare frågor i samma riktning, att Olof ansåg honom hava i viss mån förlorat förståndet.

»Gott, gott,» sade han, »det är heller ingen likhet till, att du skulle känna henne. Men nu skall du följa mig till Norrmalm och till Melchior Rink eller vem annan, som predikar hans frihetsläror.»

»De äro många de, mäster Olof! Men viljen I besvara en enfaldig mans spörjsmål, så sägen mig, vad är det för skillnad mellan den frihet I själv prediken och den, som Melchior Rink lärer? Om att nedbryta den gamla kyrkan, därom talen I båda, därutinnan ären I då av en tanke. Helgon, kloster, munkar och nunnor och alla välgödda prelater, dem utropen I båda som antikrists anhang! Friheten prediken I ock båda, huru skall den enfaldige veta vem av eder det är, som har rätt?»

Olof såg med förvåning på frågaren, som förrådde en klyftighet, långt utöver vad man hos honom kunnat vänta, och det spörjsmålet hade länge utgjort föremålet för Olofs egna tankar. Han fann därför frågan helt naturlig, ehuru han visst icke väntat den från denne ringe mans läppar.

»Din fråga,» sade han, »vill jag besvara med en annan. När stormen går och skeppet arbetar i svåra brottsjöar, seglen slitas i stycken och skummet yr från bränningar runt omkring, vem skall styra skeppet, när alla äro lika goda?»

»Han, genom vilken Herren talar!» svarade mannen mycket bestämt, och hans anlete syntes nästan lika livat, som när han såg på Christina.

»Och huru kännen I honom?» sporde åter Olof. »Vem som helst av eder kan ju stiga fram och säga: hören mig, ty genom mig talar Herren! Alla vilja uttala Herrans vilja, och ingen vill lyda, och under tiden går skeppet i kvav. Se, det är skillnaden mellan min frihet och eder, att jag vill vara fri nedanom Herren, I viljen vara det ovanom Honom!»

»Det gör Melchior ock, det gör Carlstedt, den gudsmannen, som Melchior kallar för mästare, det gör Luther!»

»Jag både spörjer och tillsäger dig, att du skall själv läsa Guds egna ord, eller låta dem läsas för dig, och döm så, om vilkendera har rätt, Melchior eller jag!»

»Och när skall detta ske?» sporde den gamle, tvehågset blickande Olof i ögat.

»När som helst,» svarade Olof, »kom till mig, och jag vill läsa för dig, kom hit i detta tempel, jag uppträder här ofta ... och snart, tro mig, rätt snart skall varje svensk man, som förstår att läsa i bok, kunna på sitt eget tungomål lära känna den ende och sanne Guden och den frihet, som han har förunnat människorna!»

Mannen tycktes hava tagit ett djupt intryck av Olofs ord. Han slog ned sina ögon och hans händer började åter tumma den nötta mössan. När han åter slog upp dem och fästade dem på Olof, glödde en stråle av värme i dem.

»Haven tack, mäster Olof, för vad I nu sagt mig, ... väl är jag arm och grå, men ett hälleberg har icke mitt hjärta varit.» Han mumlade därefter något för sig själv, som var ofattligt för Olof, men tillade då denne åter stod i begrepp att tilltala honom: »Jag vill säga eder något i gengäld för vad I haven sagt mig. Stäm i bäcken, mäster Olof ... i strömmen är det ofta för sent. Se, jag menar, Melchior och Knipperdollink gå nu fram eder vilja förbi, de äro mitt i strömmen, och strömmen är stark; mycket mera, än någon anar, skall ramla för hans makt ... nu fordras det större makt än eder, för att sätta en damm för dessa män och deras anhang ... Det är min tro, att I skolen vinna seger en mot en, men en mot tusende, — försök det icke, mäster Olof!»

»Försök det icke, säger jag,» återtog mannen, »jag skall säga dig varför, och du skall själv finna att andra medel här böra vidtagas.» Mannen hostade till, och för ett ögonblick antogo hans ansiktsdrag sin vanliga slöhet, men snart brann åter kraft i hans blick, och han fortsatte: »I morgon, så hava de beslutat, skola de komma över eder här inne i staden och rensa allt, som orent är. Ingen kyrka, intet kloster skall behålla ett spår av vad som påminner om Guds moder och helgonen, och det, som är, skall bliva omgjort till något nytt och härligt, ty nu skall det tusenåriga riket komma, det har Gud uppenbarat, och de komma i förväg för att bereda Herranom väg.»

Olof såg med bestörtning på mannen. Vad han sade, lät ingalunda otroligt. Det låg alldeles i arten av vederdöparnes lära och stod på det närmaste i överensstämmelse med det föreställningssätt, varav den råa massan var mäktig, att med våldsam hand, med eld och svärd driva sina åsikter igenom. Olof insåg även, att intet kunde mera skada den lära, han predikade, än om dessa vederdöpare skulle lyckas sätta sin plan i verket. De påviska sammanblandade lutherdom med anabaptism och skulle otvivelaktigt taga raseriet och förstörelsen i huvudstaden som en yttring av den förra och kasta detta Olof och lutheranerna i ansiktet såsom bevis mot dem.

Och konungen, som varje dag, varje timme vore att förvänta till staden från sin Malmöfärd, vad skulle han tänka om den man, som han anförtrott den för då varande förhållanden viktiga platsen att vara Stockholms stads sekreterare, men som icke förmått stävja anloppet av en ursinnig pöbelhop! Den besynnerlige mannen hade rätt. Här måste våld mötas med våld, när sådant visade sig, och Olofs första tanke var att meddela sig med slottsfogden Peder Hård; den andra att personligen uppsöka vederdöparnes huvudmän och, om de icke läto sig beveka i godo att avstå från den oro, vilken de uppväckt, försäkra sig om deras personer. Så till vida förändrade han sitt ursprungliga beslut, att han avstod från att offentligen tilltala hela massan av svärmare. Så mycket hade den besynnerliga gubbens ord inverkat på honom.

Denne hade förstulet blickat först på Olof och så på jungfrun i koret, varpå han drog sig åt sidan och försvann bland pelarne. Olof märkte hans försvinnande, men antingen han nu ansåg sig hava vunnit all den kunskap, han för tillfället behövde, eller han ville bliva ensam med sina tankar, nog av, han gjorde ingen rörelse att kvarhålla honom.

»Både ja och nej, Christina!» svarade Olof. »Jag skyndar till slottet, till slottsfogden, och sedan ...»

»En strid, vad menar du, flicka ... vilken strid skulle du hava att förkunna mig? Dina ögon säga mig dock, att det är din hjärtans mening, och de tala tillika om seger!»

»Du säger det ... det är en strid, varur mitt hjärta säger mig, att du skall gå som segrare. De påviske vilja, att du skall möta dem i dag klockan 3 hos Gråbröderna.»

»Gråbröderna!» eftersade Olof med en flammande blick, som om han haft en gråbroder framför sig i stället för Christina. »Gråbröderna — och vem har givit dig det budet till mig, Christina?»

»Han talade fridens och välmeningens ord,» fortsatte Christina, »men det var just, som min oro för dig var som störst efter predikans slut, så jag hörde knappt, vad han sade, men i mitt hjärta togo orden en motsatt mening, och därför kallar jag dig till strid och ej till frid. Min mening är ock den, att en dust i själva fiendelägret kan vara dig till mycken fromma för kommande tider.»

»Ditt hjärta talade rätt, Christina, och din klokhet gläder mig. Jag skall våga inträda i ormboet och gå segrande därut, om det så är Herrans vilja. Begiv dig nu till min moder, dit vill jag komma på eftermiddagen. Men förr än jag så talat med de gode männen i Gråbrödraklostret, lära vi icke återse varandra.»

Med dessa ord fattade han Christinas hand, och de följdes åt bort emot sakristian, varifrån de snart sågos utträda och skynda, var åt sitt håll, Olof upp till slottet, Christina inåt staden.

Klockan var ännu icke slagen tre, då tvänne män i dominikanernas eller svartbrödernas ordensdräkt närmade sig tornet till den bro, som från staden ledde över till Gråmunkeholmen. Denna holme, den nu varande Riddarholmen, som i våra dagar utmärker sig för sina öppna platser och sina stora, praktfulla byggnader, var på denna tid helt och hållet gråmunkarnes eller franciskanernas tillhörighet. Deras kyrka och kloster med alla tillhörande byggnader, vilka voro uppförda runt omkring och på något avstånd från själva kyrkan, voro omgivna åt stadssidan av en ringmur, så att hela holmen därigenom fick utseende av en befästad borg. Utom Riddarholmskyrkan och ett gammalt runt torn vid holmens nordvästra sida samt möjligen en och annan grundmur i de omkringliggande byggnaderna finnes numera intet kvar av den forna Gråmunkeholmen.

De båda männen, av vilka den ene genom sin stolta gång och sina later tydligt utvisade, det han innehade en högre grad än sin medbroder, tillryggalade vägen under ett livligt samtal, som blev allt högljuddare, när de kommit igenom porttornets valv och över bron nalkades den inre porten till klostergården. Det var egentligen den förre av de båda munkarne, som talade. Den senare inskränkte sig till att med utrop eller en och annan halvbruten mening följa sin förmans tal. Men när de gingo över bron, och ordflödet hos den talande tycktes hava lyckligen nått ett slut, yttrade den underordnade:

»Föga fattar jag den rätta meningen av edra ord, vördige broder prior, men saken synes mig vara vida enklare, än som I haven uppfattat den ...»

»Vad viljen I därmed säga, Mårten Skytte?» avbröt med häftighet priorn och spände ett par skarpa ögon i den ödmjuke munken.

»Jag menar blott det, vördige broder prior,» genmälte munken med en foglig stämma, »att mången stridsman kan bland fienden hava vänner, utan att ana det. Mig synes, som man borde noga undersöka sin fiende, och visserligen tillhöra icke de armar, vilka i dag förgrepo sig på den heliga Guds moders bild i bykyrkan, dem, som ledas av mäster Olof ...»

»Och vilkendera av desse, Melchior Rink eller mäster Olof, skall väl vara den heliga kyrkans vän?»

»Den, vördige prior, vilken, liksom den heliga kyrkan, strävar efter sanning!»

»Sanning ... sanning, sägen I, Mårten,» utbröt priorn och tvärstannade på bron. »Den sanna grunden är redan lagd, och på den vilar den heliga kyrkan. Vem som talar emot kyrkan han talar emot sanningen.»

De båda männen stodo alldeles invid den inre porten, så att de gott kunde ses inifrån den öppna platsen mellan ringmuren och klosterkyrkan, och en gråbroder, som blivit dominikanerpriorn varse, skyndade med brådskande steg ut emot honom, medförande den underrättelsen, att såväl biskop Peder som ärkebiskopen väntade honom med otålighet. Detta förmådde priorn att alldeles avbryta samtalet med munken, men innan han skilldes från honom, höjde han högra handens tvänne fingrar och sade med en betydelsefull blick:

»De heliga brödra- och systra-stiftelsernas anseende börjar avtaga, säger man, men det är icke att undra på, då de nära huggormar inom sina sköten. Sen till, Mårten Skytte att I icke hören till dem, ty jag säger eder, och läggen märke till mina ord, kyrkans makt är stor, och ve dem som våga antasta henne. Det säger jag, den helige Dominici-ordens general-vikarie ... där haven I något att besinna eder på, och I kunnen förlita eder på, att mina ögon skola följa varje edert steg.»

Därmed skyndade general-vikarien och priorn över klostergården fram till den stora klosterbyggnaden, vilken låg jämsides med kyrkan, sträckande sig lika långt som hon i öster och väster. På den östra gaveln av denna byggnad var dörren under ett mindre utspringande tak. Över detta voro anbragta fyra höga och smala fönster, vilka insläppte en knapp dager i det stora rum, som här var beläget. I detta rum befunno sig den nyvalde ärkebiskopen Johannes Magnus och den ovannämnde biskop Peder, med tillnamnet Sunnanväder, vilken föregående år blivit vald till biskop i Västerås, men efter några månader helt hastigt av den stränge konungen blivit skild från det höga ämbetet. De båda prelaterna sutto i tvänne bekväma länstolar, och framför dem stod en äldre man i världslig dräkt med svärd vid sidan. Något på sidan, bakom ärkebiskopen, satt gråbrödernas minister, såsom deras högste förman kallades.

»Viktiga nyheter hava kommit oss till handa,» sade biskop Peder till den inträdande priorn, »sedan vi lämnade de hädiska kättarne i bykyrkan.»

»Den varan är icke sällsynt i våra dagar,» yttrade priorn, i det han vördsamt hälsade ärkebiskopen; »äro de undfångna nyheterna även goda, så äro de sådana, de rättrogne behöva dem.»

»Vi hava genom denne ärlige mannen, Gert Bryningh,» fortsatte biskopen, »vår käre broder biskop Hans’ i Linköping stallmästare, bekommit hugnesamma tidender, oss till mycken tröst och hugsvalelse. Och särskilt är det ärende, varför Gert Bryningh hitkommit, ett föremål till glädje för våra kära vänner, bröderna av den helige Francisci orden.»

Ministern och priorn utbytte härvid en blick av hemligt förstånd, och den förre gjorde tillika en nästan omärklig rörelse med huvudet.

»Tolkar jag rätt edra ord, vördige fader biskop Peder,» tog priorn till orda, »så röra de den stora arvedel, som detta heliga brödraskap äger att vänta efter, numera salig hos Gud, rådman Ingewald Torstensson.»

»Riktigt, broder prior! riktigt,» återtog biskopen, »den saken, som nu mera tyckes komma på det klara, skall mäktigt bidraga att höja brödraskapets anseende, och med det samma även kyrkans ...»

»Är man då nu viss, att inga arvingar finnas?» sporde priorn. »I veten väl, att det nu är liksom fullt dagsljus, så att varje brist synes på långt håll och där man minst anar det!»

»Så visst, som att I hören själaringningen efter Hans Pedersson,» genmälte franciskaner-ministern. »Han var laglig innehavare av den rike Ingewalds hela arv, med undantag av det stora huset här på Munkbron mitt över, varpå vi gråbröder hava Ingewalds i laglig ordning upprättade testamente».

»Och hon tillhörer, enligt sin avlidne frändes vilja och heliga löfte, kyrkan,» tog Linköpings-biskopens stallmästare till orda. »Jag, Gert Bryningh, har kommit att, enligt min döde frändes, Ingewalds, vars själ Gud nåde, vilja och förordnande samt med bifall av min nådige herre, biskop Hans, föra Hans Pederssons syster med mig till Sanct Birgittas kloster i Vadstena, och länge skall det icke töva, förrän hon skall hava tagit doket».

»Välsignad vare Guds moder och alla helgon,» utropade priorn, i det han andäktigt korsade sig. »Molnen dela sig, och det heliga korset strålar ännu i ovansklig glans över världen.»

En stunds tystnad inträdde, som bröts av ärkebiskopen, vilken hittills under tystnad avhört samtalet. Han hade hela tiden suttit med huvudet stött mot handen, till utseendet nästan främmande för vad som tilldrog sig omkring honom. Det var ett vackert huvud med milda drag, vilka tillkännagåvo en fridsamhetens och lugnets man, ingalunda vuxen de tider, i vilka han levde, eller det värv, för vilket han föregående året blivit hemskickad till sitt fädernesland av påven. Hans åtbörder i allmänhet, liksom den synnerliga omsorg, han ägnat sin dräkt, ända till dess minsta delar, tycktes antyda en viss fåfänga, som likväl ingalunda missprydde den fine mannen. Ärkebiskop Johan var född 1488 och således nu 36 år gammal, en yngling vid sidan av den gamle biskop Peder.

»En viktig sak, menar jag, att I haven glömt i detta ärende,» sade han med en vek stämma, men med mycken värdighet, »arvtagerskans samtycke!»

»Ja, hennes samtycke ... Vår broder, biskop Hans, har bekommit stränga tillrättavisningar av vår herre konungen för en klosterjungfru. Menen I, att, om detta ärende kommer för konungens öron, han skall låta det mera hava sin gång än det förra? Jag tror det icke, och jag säger eder, jag vill icke hava min hand med i denna härva. En annan väg vill jag gå, viss om att vår heliga kyrka dock skall segra med andra medel än dem, som behöva natten för att verka. Sannerligen, helvetets portar skola icke varda henne övermäktiga!»

»Visliga talen I, fromme fader ärkebiskop,» vidtog biskop Peder, »dock är det en sanning, att kyrkan icke kan bestå, om man berövar henne sin egendom, och mig synes, som om de medel, vilka användas för detta ändamål, helgades just därigenom; ty visst är, att det strävande, som har själens frälsning till sitt högsta mål, aldrig kan vara av ondo. Peder Dobblares dotter kan väl vara av annan mening, hon är snärjd i världens garn, men skola icke en gång hennes tårar förbytas i glädje, när hon finner den salighet, som den heliga kyrkan berett henne, ... berett henne av idel kärlek, en kärlek så stor, att den tvingat sig på henne emot hennes vilja? Visserligen skall det så bliva!»

»Det månde tillåtas mig,» började därefter den biskoplige stallmästaren med en bugning för prelaterna, »att påpeka ännu en sak, nämligen testamentet. Där står uttryckligen, att min avlidne frändes förmögenhet skall tillfalla kyrkan, sedan jungfrun, med Guds nåd, avsvurit världen och ingått i Vadstena kloster. Jag har granneligen rannsakat både ordlydelsen och meningen i min döde frändes vilja, Gud hans själ nåde, och har även sport min nådige herre, vördig fader biskop Hans, till därom. Något tvivel om, vad som här är rätt, kan således icke uppstå, så vida som lag och rätt ännu få njutas i Sveriges land.»

»Den tron haver ock jag,» tillade priorn, »och synes det mig, att denna utgångspunkt i detta ärende är den rätta; jag tror mig ock känna den ädla jungfruns sinnelag och veta, att hon själv, tidigt prövad av livets sorger och bedrövelser, längtar till det heliga klostrets frid. Och kunna vi sålunda med bästa samvete arbeta icke blott för kyrkan, utan även för jungfruns själ.»

»Ännu ett namn finnes dock här i Ingewald Torstenssons testamente,» vidtog ärkebiskopen, dragande framför sig ett pergamentsbref, som låg på bordet framför honom. »Här talas om den avlidne Hans Pederssons fader, Peder, gemenligen kallad Dobblare. Honom tyckens I icke vilja taga med i räkningen.»

»Funnes den mannen,» gentog franciskaner-ministern, i det han steg upp från sin stol och med ett inställsamt leende lutade sig fram över bordet på sidan om ärkebiskopen samt pekade på det i pergamentsbrevet förekommande namnet Peder Dobblare, »stode den mannen att finna, så vore saken utan allt bekymmer på det klara. Peder Dobblare har icke av sin frände Ingewald blivit ihågkommen med mera än dessa 10 mark, vilka Ingewald gav till underhåll av det stora huset i Gråmunkegränden, som han, till sin själs frälsning, Gud och S:t Franciscus vare honom nådig, gav till vårt kloster. Överlevde Peder sin frände, så skulle hela förmögenheten komma klostret till godo ...»

»Därom, eders nåde, finnes intet ord i min frändes testamente!» svarade Gert Bryningh. »Jag har själv jämte Olof Mikelsson, rådmannen, och Carl Guldsmed, bevittnat så väl här föreliggande gåvobrev som det andra testamentet, vilket min nådige herre, biskop Hans, haver i förvar och varav jag här har en bevittnad avskrift.»

Stallmästaren framtog och överlämnade, ödmjukt bugande, till ärkebiskopen den nämnda avskriften, som fullkomligt bekräftade franciskaner-ministerns ord. Ärkebiskopen genomläste med noggrannhet dokumentet, varpå han lade det ifrån sig på bordet och såg frågande på Gert Bryningh.

»Ett märkeligt testamente,» sade han och skakade på huvudet, »ett märkeligt testamente! Utan tvivel månde högst egna förhållanden varit rådande mellan dessa män och jag vet knappt att säga, om, oaktat testamentets klara ordalydelse, det kan vinna laga kraft.»

»Peder Dobblare har själv erkänt giltigheten av detsamma,» inföll franciskaner-ministern. »Han har i vittnens närvaro avlämnat ett fullgiltigt intyg på sitt bifall till Ingewalds förordnanden, och detta intyg har vårt kloster i förvar, men, Gud bättre, det båtade oss föga, ty Peder försvann samma dag som Ingewald Torstensson dog. Hans kläder funnos vid Skeppsbron utanför ringmuren, det var en av dagarne vid konung Christians kröning. Den olycklige hade, efter all sannolikhet, själv förkortat sitt liv.»

»Och till följd därav,» tillade Gert Bryningh, »kom egendomen i Hans Pederssons ägo.»

»Än I själv, Gert Bryningh,» sporde ärkebiskopen, »gören I icke några anspråk på Ingewalds gods?»

»Nej, nej, eders nåde, jag har avstått ifrån alla anspråk; min frändes själaro är mig av högre värde, än det lumpna guldet, och jag har själv i testamente förordnat att det lilla jag kan lämna efter mig skall tillfalla detta heliga kloster.»

Ärkebiskopen sporde vidare om orsakerna till det märkliga testamentet av Ingewald, vilken genom sin sista vilja liksom tvungit sin närmaste frände att försvinna ur världen, men han hade icke mer än uttalat frågan, då brodern guardianen inträdde och anmälde mäster Olof. Guardianen blev stående vid dörren, avbidande sin förmans vink att införa den anmälde, men denna vink uteblev.

Så väl gråbrödernas styresman som biskop Peder och Gert Bryningh sågo frågande på Västerås-priorn, och denne skyndade sig att upplysa, vändande sig till ärkebiskopen:

»Jag har lyckats i mitt uppdrag, vördige fader ärkebiskop, kyrkans farligaste fiende befinner sig här utanför, väntande på företräde!»

Ärkebiskopen hade åter lutat huvudet i handen och tycktes knappt hava förnummit varken guardianens inträde eller priorns ord; men denne fortsatte, utan att låta sig av ärkebiskopens tankspriddhet förvillas:

»Mötet med Gert Bryningh har hindrat mig att omnämna, vad jag fått att veta, allt medan jag sökt utföra mitt värv att ställa kättarne inför eders nådes ögon ... Här är nu en sak, som lägger vikt i vågskålen till det beslut, som nu fattats. ... Här är fråga om att förekomma en dödssynd, ett brott, till sin art farligare för kyrkan, än om hon skulle gå miste om arvet efter den rike Ingewald Torstensson.»

Nu lyftade ärkebiskopen upp sitt huvud och såg forskande på talaren, och även de andre lyssnade med den högsta uppmärksamhet till vad han hade att säga.

»Giftermål emellan en vigd präst och en jungfru, som är bestämd till nunna!»

»Som jag säger,» fortsatte priorn, »jungfru Christina Pedersdotter, hon, som skall beröva kyrkan det rika arvet efter Ingewald Torstensson, om det icke genom kloka åtgärder förekommes, hon, som enligt sin avlidne frändes yttersta vilja är bestämd att taga doket i Vadstena, hon står i begrepp att äkta kättaren, som nu väntar på företräde.»

»Är det visst, vad I sägen, prior Robert,» tog biskop Peder till orda, »så menar jag, att kyrkan lätt skall frälsa sin egendom. Så grovt brott, som det I nu omtalen, skall mer än något annat besegla Ingewalds testamente ...»

»Sägen det icke!» återtog priorn, »allt beror på vår nådige herre, konungen.»

»Så uppenbart brott mot Guds och kyrkans lag skall konungen dock aldrig tillåta!»

»Det trodde väl ock varje man, innan han kom upp i edert eget domkapital, vördige fader biskop Peder, nu förlidet år på hösten, och förklarade eder och eder domprost avsatte, eder från Västerås biskopsstol och eder domprost från ärkebiskopsstolen. Den hand, som på det sättet vågar slå omkring bland kyrkans fäder, han lärer väl icke höja svärdet till kyrkans försvar. Mig synes det därför vara en viss och otvivelaktig sak, att icke skall vår nådige herre, konung Gustaf, låta Ingewalds gods komma till klostret därför, att Ingewalds arvinge gift sig med en präst. Förmäla icke ryktena därutifrån, att mången lutherisk eller, för att tala med vördig fader biskop Hans, mången luciferisk präst redan trätt i äktenskap.»

På ingen tycktes den meddelade underrättelsen utöva ett djupare intryck, än på den gamle stallmästaren. Han gjorde upprepade gånger korstecknet och skakade bekymmersamt sitt grå huvud.

»Heliga Guds moder!» utbrast han, när priorn slutat, »vilka hädelser, vilket gudsförnekande få mina gamla öron icke höra! Nej, aldrig, aldrig skall detta ske! ... Innan året är ute, skall Ingewalds fränka, jungfru Christina, hava tagit doket och blivit invigd till nunna av min nådige herres, biskop Hans’ egna händer! Heliga Guds moder, vad denna världen är full av argan list!»

Den gamle mannen bugade sig vördsamt för ärkebiskopen, och biskop Peder utbytte ett par ord med franciskaner-ministern och gick därpå ned emot dörren, åtföljd av Västerås-priorn. Just som de hunno dörren, öppnades denna av guardianen på en vink av klostrets styresman, och stallmästaren och priorn drogo sig åt sidan, medan Olof Pederssons resliga skepnad visade sig i dörröppningen.

»Skynda, skynda!» viskade priorn, i stallmästarens öra, »just nu är rätta stunden inne, medan hennes bäste försvarare befinner sig här. Men ögonblicken äro dyrbara, och bäst vore, om allt vore en avgjord sak, innan mäster Olof lämnade gråbrödernas kloster. Fort därför, till verket, till verket, Gert Bryningh!»

Gert Bryningh tycktes visserligen icke behöva några uppmaningar för fullbordandet av det värv, varför han kommit till Stockholm. Hans öga brann och hela hans kropp darrade av otålighet. Åsynen av den kraftfulle stadsskrivaren, som med stadig gång gick fram över golvet, bidrog att öka hans iver. Olof såg åt sidan, just som han lämnade dörren, och en skarpt forskande blick ur hans öga överfor de båda männen. Blick mötte blick, men den gamle mannen måste slå ned sin. Dock var uttrycket i stallmästarens fårade ansikte med sin fällda blick vida att föredraga fram för priorns, kring vars läppar ett listigt smil lekte.

Allas blickar voro fästade på Olof, när han gick fram genom salen och nalkades bordet, där ärkebiskopen satt med biskop Peder vid sin sida. En lång tystnad inträdde. Ärkebiskopen satt liksom försjunken i sig själv, biskop Peder följde med uppmärksamhet varje skiftning i den frimodige unge mannens anlete, men ville och kunde ej yttra något före ärkebiskopen, och franciskaner-ministern, som satt något bakom den senare och därför till en del undanskymdes av honom, hade härunder det bästa tillfälle att överblicka det hela. Så snart Gert Bryningh hade lämnat rummet, kom dominikaner-priorn sakta skridande över golvet, och när han kommit vid sidan av Olof, sade han, ödmjukt bugande sig för ärkebiskopen:

»Vördige fader, ärkebiskop, mäster Olof har efterkommit eder vilja och står inför eder ...»

Ärkebiskopen såg upp vid dessa ord, och hans ansikte upplystes för ett ögonblick av en hjärtlig värma, när hans öga föll på Olof. Men snart försvann detta uttryck ur hans ansikte och lämnade rum för ett visst drag av svårmod, på samma gång som huvudets tillbakakastning och de till hälften sänkta ögonlocken gav honom ett utseende av högdragenhet.

»Jag hälsar dig välkommen, unge man!» sade han, »och min önskan är, att du måtte vara kommen hit bland oss som en vän ibland vänner. Såsom en vän vill jag tala till dig.»

Olof såg med förvåning på ärkebiskopen, under det han talade. Synbarligen hade han icke väntat sig ett sådant tilltal, och själva tonen i ärkebiskopens tal var så vänlig när man avsåg från den höghet, vilken tillhörde honom, att man kunde varit färdig att taga ärkebiskopen för böneman hos den, som stod framför honom. Även den yttre omgivningen bidrog att giva vikt åt ärkebiskopens ord, eller skulle hava gjort det, om mannen framför honom varit tillgänglig därför. Den röda flöjelsmanteln med sina guldbroderier hos den förre, maktens och höghetens hävdvunna kännetecken, vid sidan av de allvarsamma munkdräkterna — ty även biskop Peder bar en svartbrödrakåpa — detta mitt i skötet av ett rum, där varje fönster, varje pelare påminde om gångna tider av makt och härlighet, — allt detta talade tillsammans sitt egna språk till den, som var känslig därför.

I viss mån var Olof det. Han älskade varmt sitt folk och sitt land, varom ock den historia, som han sedermera utarbetade, bär vittne; men framför allt och i allt älskade han sanning, och för den sak, till vars stridsman han gjort sig, var han färdig att offra sitt liv. Men härutinnan stod han i den skarpaste motsats till den gamla kyrkans män. De läste liksom in Gud i pärlsmyckade skrin av silver och guld. Olof högg sönder denna omklädnad och stödde sig därvid på den i ordet uttryckta viljan av den Gud, vilken de förre ville hölja i evigt mörker. »Varde ljus»! var den nya tidens lösen, och mäktigt och kämpastarkt gick ordet ut över stad och land, och månget hjärta tändes av hopp och förtröstan och skådade med nya ögon omkring i Guds värld, medan å andra sidan den skrinlagde gudens vårdare bävade av fruktan och sågo sig om efter varje medel, det bästa, att freda sitt gamla välde. Såsom vanligt i alla tider av brytning mellan gammalt och nytt, funnos å ömse sidor kämpar av olika art.

Det är en märkelig iakttagelse, som kan göras, om man betraktar de efter varandra följande större skedena i ett folks livsutveckling, — den nämligen, att det är vid råmärkena mellan det gamla och det nya, som man finner de bäst utpräglade skaplynnena både i gott och ont. Knappast visar sig hedendomen härligare och större, än vid sitt möte med kristendomen, på samma gång som den å andra sidan framskickar skepnaden av den djupaste uselhet. Man jämföre blott sagans Palnatoke med en Sigwald jarl och dessa svärmar av de nordiska rikenas utskum, vilka under det fornstolta namnet av vikingar lågo och lurade efter ett lättvunnet byte. Så var det även på denna tid, vid randen av det nya utvecklingsskede, som just nu höll på att bryta sig fram.

Biskop Hans Brask i Linköping och ärkebiskop Johan äro den gamla tidens mest framstående män, av hela sin själ tillgivna den tid och de förhållanden, vari de vuxit upp och blivit män. De hade en gång fått sin livsåskådning, och för den ville de ärligt och manligen strida. Och de kunde dö i striden eller suckande draga sig tillbaka, liksom havsvågen från den klippa, vars fot hon förgäves stormat, men de kunde ej begagna lismeriets och ränkornas skumma vapen. Dessa begagnades av männen omkring dem, av en Robert, dominikanerpriorn i Västerås, av biskop Peder och hans vän Knut domprost samt en mängd andra. De påminna för sin tid och i sin strid om sådana män, som en Sigwald jarl. Odinslärans ragnarök eller världens skymning kan tagas som en bild för denna efter längre eller kortare mellanrymder av tid återkommande brottkamp mellan det ondas makter och det godas. Ur striden utvecklar sig städse ett nytt, som är renare och högre i förhållande till det gamla, men som i sin ordning måste vika, när tiden mognat för ännu andra och fullkomligare former av livsutveckling.

»Hård är den tid, i vilken vi leva,» fortsatte ärkebiskopen; »dock har kyrkan haft hårdare strid att genomkämpa, än den, som nu går löst emot henne, och likväl står hon triumferande på sin klippa. Men hon måste samla omkring sig alla goda stridsmän och skicka dem till striden och se till, att var och en får den plats, han förtjänar. I, mäster Olof, haven blivit begåvad med kraft och mandom framför andra. Jag känner väl, och I dragen eder det nog själv till minnes, med vilken gunst och kärlek eder forne herre, biskop Mats Gregersson — Gud hans själ nåde! — omfattade eder. Säkert ären I icke känslolös för hans minne, så att I viljen svika det förtroende, han satte till eder?»

Ärkebiskopen gjorde ett uppehåll, liksom ville han invänta Olofs bekräftelse av hans antagande. Olof å sin sida kunde icke i hast göra sig rätt reda för vart ärkebiskopen egentligen ville hän med dessa av sorg och vemod fulla ord.

»Icke haver jag glömt min forne herre,» sade han, »och den gunst, han bevisade mig, så länge han var i livet, men efter honom kom en annan högste styresman över Strängnäs stift, och även han har visat mig kärlek i högsta måtto, jag menar Lars Andersson, den nuvarande kanslären hos vår nådige herre konungen!»

De närvarande korsade sig vid uttalandet av detta namn, och ärkebiskopen kastade en blick full av sorg på Olof.

»Nämn icke den mannens namn!» utbrast ärkebiskopen; »Gud och Sanct Erik give, att han icke stode vår herre konungen så nära. Helt visst skulle sakerna med mindre svårighet kunna redas till det bättre, om icke han vore, och om icke vår nådige herre konungen hörde med hans öron och såge med hans ögon ... Aldrig har den heliga kyrkans bannstråle varit smidd för en värdigare, än denne man!»

»Mäster Lars kansler är min vän,» svarade Olof med värma, »och hans sak är min! Glömmen det icke, nådige herre, så ringa jag än är i jämförelse med honom och eder!»

»Förivren eder icke,» genmälte ärkebiskopen fogligt, »och sägen ej ord, som I vid lugnare besinning skullen vilja hava osagda! Jag och kyrkans prelater skilja mellan eder och honom, som I kallen eder vän. Jag känner honom. Han har icke fört något gott med sig hem från Rom, vir ille gloriæ laudisque et novitatis improbe cupidus![3] Finnes väl någon, som icke känner, att rätta orsaken till hans handlingssätt är vreden över, att han gick miste om Strängnäs biskopsstol vid valet för två år sedan! Men sannerligen säger jag, den där står, må se till, att han icke faller, och högre hava de huvuden suttit, som måst böja sig för bannstrålen från S:t Peters stol!»

»I faren vill,» avbröt Olof den ivrige ärkebiskopen; »I faren mycket vill och kännen föga de bevekelsegrunder, som bestämma herr Lars kanslärs handlingar. Jag känner dem, nådige herre, och jag upprepar det, jag vill stå och falla med den mannen, ty hans sak är min, och vi stå båda under Guds beskydd.»

»Så visar det sig då,» tog ärkebiskopen till orda, »att I icke haven lagt mina ord på hjärtat, mäster Olof, de ord jag talade till eder och flere, när vi sist möttes i Upsala i höstas förlidet år? Men jag vill dock, såsom kyrkans lydige son, visa långmodighet med eder och tro det bästa. Jag har prövat och funnit dig värdig, min son, och jag har beslutat att för dig bliva vad, salig hos Gud, herr Mats Gregersson en gång var. Som jag sade, kyrkan måste skifta sina lotter efter varje sin kämpes art och krafter, och för dig är icke den undangömda, osedda platsen i de djupa leden: du skall stå på tinnarne av templet och en gång bliva bland dess översta hörnstenar.»

»Finge jag döma eder efter orden, nådige herre,» vidtog Olof, »så skulle jag hava skäl att glädja mig, ty för mina öron låter det, som om I skullen hava närmat eder mig och min mästare ... Dock är jag viss om, att de goda tankar, I nu haven fattat om mig, grunda sig på en villfarelse ...»

»Nej, nej, min son!» avbröt ärkebiskopen, »härutinnan far jag icke vill, nej, nej! Saken är ju klar, och din blick skall ej undgå att finna detsamma, som jag, och vi alla, den heliga kyrkans män. Se, å ena sidan har du att vänta kyrkans högsta straff, om du, det Gud och alla helgon förbjude, skulle vara sinnad att fortsätta på den väg, du beträtt; — å den andra sidan öppnar sig vägen självmant för din fot, din synkrets vidgas och din makt att verka skall icke hava gränser. Den svenska kyrkans högsta äreställen skola bjudas dig ... Besinna dig, min son, jag håller allt detta i min hand, den första lediga biskopsstol skall bliva din ... Säg mig, vill du ej räcka mig din hand och vandra vid min sida? Kyrkans famn står dig vidöppen, hon utsträcker sina armar efter dig ... skall du längre låta henne sörja och längta att återfinna sin förlorade son?»

»Så är det mig sagt,» började Olof efter en stunds tystnad, »att när min lärare och mästare doktor Mårten Luther stod inför kejsaren och det heliga romerska rikets kardinaler och furstar i Worms på riksdagen därstädes och man med hotelser ville skrämma honom att återtaga sina läror, så svarade han: här står jag och jag kan icke annorlunda! Vad I nu haven talat till mig, nådig herre, det synes mig innehålla både hot och löften, men mitt svar blir detsamma, som min lärares i Worms. Hotet skrämmer mig icke, löftena locka mig icke.»

Ärkebiskopen fästade med ett uttryck av både sorg och förvåning sin blick på den frimodige mannen, som så oförställt vågade förkasta och avvisa de gyllene löften, vilka blivit honom bjudna. De övriga närvarande visade tydligt, att de aldrig kunnat föreställa sig en sådan djärvhet av kättaren. Deras häpnad steg, allt medan Olof talade, men slog snart över i den mest oförtydbara ovilja.

»Besinna eder, unge man,» inföll biskop Peder; »besinnen eder och tänken något uppå, inför vem I talen!»

»Väl har jag besinnat mig,» tog åter Olof till orda; »ty icke kunnen I tro, att jag i min ringhet, utan mogen överläggning, gripit till vapen mot en makt, som är så många hundra år gammal. Men jag tjänar en högre makt, än denna kyrka, som under alla dessa år styrts av den syndfullaste bland människor, denne påve, vilken därför med fog må kallas antikrist, — jag tjänar eder och all världens herre, Gud i himmelen, vars ord betyda mer än alla människofunder! I talen om kyrkan och om mig som hennes förlorade son, ärkebiskop Johan! men I glömmen därvid, att man mera skall lyda Gud än människor.»

Det var med den levande övertygelsens värma, som Olof talade. Hela hans väsende var genomträngt av den sanning, som han här utan den ringaste skymt av människofruktan uttalade. Hans öga brann av hänförelsens eld, och det göt sig liksom ett skimmer av förklaring kring hela hans kraftfulla skepnad. Men i hans motståndares ögon växlade snabbt efter varandra känslor av ovilja, avsky och hat.

»I lönen gott med ont, mäster Olof,» sade med ett spetsigt leende dominikanerpriorn; »men det är väl, menar jag, ett huvudstycke i eder kristendom!»

Och medan han yttrade detta, korsade han sig, och hans föredöme följdes av de andra. Blott ärkebiskopen underlät att på detta sätt skydda sig mot inflytandet av den kraft, som utströmmade från kättaren. Men han lutade sig med höghet tillbaka i stolen och sammanknäppte sina händer över bröstet.

»Den kyrka, varom I talen,» fortsatte Olof, vänd till ärkebiskopen, utan att ägna någon uppmärksamhet åt de övrigas blickar och ord — »den kyrka, varom I talen, ärkebiskop Johan, är byggd av människohänder från ovan och ända till foten; hon är en vrång bild av den kristendom, som vår herre och hans apostlar predikade och som de predika genom sina ord i den heliga skrift. Se, den kyrkans tjänare vill jag vara, och ifrån den kyrkans altarrund sträcker jag mina armar till dig, ärkebiskop Johan, och till eder alla och spörjer eder till med ärkebiskopens fråga: skolen I längre låta henne förgäves vänta på att få famna en förlorad son?»

»Jag talar dessa ord,» tillade han efter ett ögonblicks uppehåll, »eftersom I själv haven velat giva detta samtal formen av ett tal mellan vänner, nådige herre; och om intet annat, så kunnen I åtminstone finna det, att I icke haven något att bjuda mäster Olof, som kan förmå honom att svika den herres tjänst, vars tro han svurit.»

Västerås-priorn stod i begrepp att åter framkasta ett stickord, men förekoms av ärkebiskopen.

»Gud bättre,» sade denne, »jag finner allt för tydligt att I icke stån att draga från vad I ansen vara rätt, ehuru det icke kan få annat namn än kätteri och lutherdom. Kommen dock ihåg, mäster Olof, att den heliga kyrkan ännu är ståndande och att hon har krafter och medel att verka för sina heliga ändamål, varom I nu icke gören eder något begrepp. Tagen det minnet med från detta vårt möte, mäster Olof. Jag har velat tala till eder förra gången i Upsala, som svenska kyrkans överhuvud, nu som en vän till sin vän; ... när vi tredje gången mötas, lärer det bliva annorlunda.»

Ärkebiskopen vinkade med handen till ett tecken, att han icke hade något vidare att säga, och Olof vände sig om för att gå. Men då steg dominikanerpriorn fram och yttrade, vänd till ärkebiskopen:

»Vördige fader, ärkebiskop Johan! Jag vänder mig till eders nåde i den heliga kyrkans namn och anklagar denne djäkne, mäster Olof, för en svår synd emot vår heliga kyrka. Han står i begrepp att emot all kyrklig lag locka en jungfru, den där dessutom är lovad till Kristi brud: han står i begrepp att locka henne till äktenskap och sålunda att med den yttersta fräckhet bringa till verklighet de hädelsens och övermodets löften, som han uttalade vid sin faders begravning i Örebro, att den tid snart skulle komma, då både påve och munkar skulle störtas och tillintetgöras.»

Olof vände sig om vid dessa ord, och en förtärande flamma ljungade ur hans stora öga.

»Kunnen I bevisa denna beskyllning?» sporde ärkebiskopen, synbarligen oangenämt träffad av priorns plötsliga uppträdande med detta ärende, som enligt hans tanke endast skulle förlänga det pinsamma sammanträffandet utan att medföra något gagn. Den offentlighet, varmed priorn gick till väga, tvang honom dock att upptaga frågan.

»Och vad sägen I därtill, mäster Olof?» blev ärkebiskopens spörjsmål till denne.

»Det säger jag, nådig herre,» svarade Olof, »att i detta liksom allt annat är jag icke sinnad att lyda någon annan lag, än den Gud själv givit i sitt ord!»

»Kunnen I på samvete, vördige fader ärkebiskop,» sporde häftigt biskop Peder, »kunnen I låta denne uppenbare omstörtare av kyrkans heligaste stadgar, denne oförsynte hädare av kyrkans fäder, i frihet lämna Gråbrödraklostret? Har han icke själv fällt sin dom? Kunnen I stå till svars inför Gud och alla helgon, om I lämnen honom frihet att sprida sina fördärvliga och samhällsupplösande läror?»

Skadeglädjen lyste så bjärt ur biskopens och munkarnes ögon vid dessa ord. Olof tog ett steg tillbaka, men stannade plötsligt i en något tillbakalutad ställning, och varje muskel knöt sig, varje fiber darrade, medan blodet våldsamt strömmade genom hans ådror. En dödstystnad inträdde i det stora rummet och man hörde från tornet de sista dova ljuden av klockorna, vilka ringt själaringningen efter Peder Hansson.

Ärkebiskopens öga vilade forskande på biskop Peder. Ehuru han var yngst av de närvarande, förstod han dock bäst att lägga band på sina lidelser, och han tycktes icke tändas till någon högre grad av biskopens ord. Hans blick var blott mera skärpt, än den brukade vara. Måhända överskådade han bättre förhållandena, än de övrige; måhända insåg han bättre än de ej blott gagnlösheten, utan den verkliga faran av en kraftåtgärd gent emot konungen, rörande en man, som stod under dennes beskydd. Kanske var det ock hans medfödda svaghet och oförmåga att snabbt fatta ett djärvt beslut, som i detta ögonblick förgäves anstormades av en hos honom sällspord verksamhetslust.

»Gå i frid, mäster Olof, och måtte Guds moder och alla helgon upplysa ditt sinne till vad som är rätt och gott.»

Dessa ord utövade ett märkligt inflytande på Olof. Även han stod färdig att uttala skarpa ord till svar på priorns och biskopens, men ärkebiskopen avväpnade honom. Elden i hans öga upplöste sig i en blick av, man kunde säga, erkänsla. Väl uppfattade han icke för ögonblicket, vad som bestämde ärkebiskopens tänke- och handlingssätt, men hans hållning var dock så upphöjd vid sidan av de övrige, att Olof ofrivilligt drogs till honom.

Med detta intryck lämnade han gråbrödernas klostersal. Nedkommen på klostergården mötte han den svartbrödramunk, som vi av priorn hörde nämnas Mårten Skytte.

»Väl mött, mäster Olof,» sade denne, »jag längtade just att träffa eder och tacka eder ...»

»Tacka mig?» gensporde Olof med en ton, som om han endast anat fiendetal inom de dystra klostermurarne.

»Jag hörde eder predikan i dag,» fortsatte munken med sin blida stämma, »och det är för den predikan, jag vill tacka eder. Sannerligen, slikt utsäde måste i sinom tid bära god frukt.»

»Ja väl, mäster Olof ... Mårten Skytte är redo att ställa sig vid eder sida.»

De båda männen invecklades snart i ett livligt utbyte av tankar och åsikter, och Olof kunde ej avbryta samtalet, ehuru han ivrigt längtade till sin moders hem, där Christina väntade honom. Mårten följde honom över klostergården. I portvalvet stannade de, så gingo de långsamt över bron, men på Munkbron stodo de åter länge, så att väl en timme förrann, innan Olof genom Gråmunkegränden gick upp emot Stortorget.

Knappt hade Olof hunnit Västerlånggatan, förrän plötsligt ett oredigt sorl av en större människosamling nådde hans öra. Ljudet kom från Svartbrödraklostret och tilltog allt jämt i styrka. Olof påskyndade sina steg, och ju närmare han kom torget, desto högljuddare blev skränet.

Ur mynningen av den gata, som ledde från det nämnda klostret, utströmmade, just som Olof kom på torget, en människoskara, som under skrik och larm snart fyllde hela torget. Det var vederdöparne. Man kunde se det på de vilda, fantastiska blickarne, om man också ej lagt märke till den sönderslitna altarduk, som svängdes mitt i hopen liksom ett stridsmärke, varomkring de hade att samla sig. Men det var ej nog med denna altarduk; överallt, vart blicken föll i hopen, visade sig stycken av helgonbilder eller andra kyrkoprydnader, vilka svängdes över huvudena under det förfärligaste tjut.

Tvänne män, vilkas dräkt utvisade, att de tillhörde Upplands-allmogen, trängdes av massan åt sidan och kommo i närheten av Olof. Deras utseende vittnade om den högsta fasa och ovilja. Den ene av dem fick, just som de stannade, ögonen på Olof.

»Där står han, kättaren!» sade han; »kom, låt oss skynda ur denna fördömelsens stad ...!»

Den andre bonden såg upp på Olof. Denne hade knappt fått klart för sig, vad som var på färde, förrän han ville skynda fram mot den upprörda massan. Då fick han ett slag på axeln.

Det var bonden, för vilken han blivit utvisad såsom upphovsman till de upprörande våldsbragder, vilka av vederdöparne denna eftermiddag börjat utövas. Mannen var ett halvt huvud högre än Olof, samt stor och stark och av ett utseende, vilket lät ana mycken både djärvhet och själsnärvaro.

»I ären mäster Olof i korgen,» sade han och såg Olof fast i ögat, »och nu stånden I och glädjen eder åt det ägg, som I haven värpt. Men det säger jag eder, och mina ord äro icke skämtord, innan detta ägg blir kläckt, kunnen I spela kronan av konung Gustafs huvud.»

Den reslige bonden var häftigt upprörd, och det fattades icke mycket, att han gripit Olof i kragen, för att riktigt eftertryckligt hos honom inprägla, att harmen över den styggelse, vartill han under denna dag varit vittne, kunde bära frukter, vilka dess anstiftare aldrig anat.

»Vill icke kung Gustaf hålla de eder han svurit oss och upprätthålla ordning i sitt rike, så skola vi ännu med dalkarlarne draga ut och driva honom bort, och med dig skola vi göra början.»

Det var nästan mera, än att Olof kunde bära det, och det fordrades hela hans själsstyrka och mannakraft att icke duka under för de fientliga makter, vilka denna dag tycktes hava sammansvurit sig mot honom och av vilka den, som uppenbarade sig i den förfärliga anklagelsen att hava vållat en rörelse, vars slutliga utgång ej lät sig under ögonblickets tryckning överskåda, var den, som häftigast bet sig in i hjärtat och slet med blodig tand i hjärnans kamrar. Bondens ord öppnade med ens för honom en tavla, där han såg de gångna tidernas oro och fasor resa sig som mörka skepnader ur djupet och storma an mot Sveriges konungatron, medan å en annan sida andra vilda skepnader söndersleto det verk, som bar Gustaf Wasas namn. Kung Christian, blodskungen, Severin Norrby och Gustaf Trolle å ena sidan, samt bondeuppror under förblindade prelater och munkar å den andra, — se där den tavla, som liksom genom ett trollslag stod upprullad för Olofs själ. Och detta kunde bliva följden av ...

Där stannade hans tankegång, men i ångesten över vad han såg, kände han mera, än han klart tänkte sig, att han själv — han, som icke i rättan tid med kraft uppträtt mot dessa fridstörande svärmare, de så kallade vederdöparne — var orsaken till allt, och snart såg han icke annat än sig själv, såsom den där ensam bar skulden till fosterlandets fara, och detta vid sidan av hans samvetes vittnesbörd om hans viljas och avsikters renhet bragte honom i ögonblickets uppbrusning hart nära förtvivlan.

Ord kunde icke här tala, endast handling. Om han störtade sig in i den förvillade människomassan, om han ginge att stå ansikte emot ansikte med Melchior Rink, som visade sig mitt ibland de högljuddaste skrikarne, och med kraften av sin arm visade, att han vore en ordningens vän och kämpe, — då kunde han väl falla och dö, men han skulle ock i sin död besegla sanningen av sin lära och visa konung och folk att han icke hade något att skaffa med vederdöparnes våldsbragder. Allt detta framblixtrade meteorlikt i Olofs själ, och han ryckte sig lös från den reslige bonden, vilken med förvåning såg honom störta sig in i massan.

Ögonblicket därefter skymtade en ung flicka förbi bonden. Hon bar den högsta förskräckelse målad i sina drag, och utan att se sig om, blind för den fara, hon gick till mötes, ilade hon efter den försvinnande Olof. Omedelbart efter henne kom en gammal man framilande. Han var klädd i höga ridstövlar och inhöljd i en fotsid kappa i mörk färg samt bar svärd vid sidan. Han strök alldeles förbi bonden och några steg framför denne upphann han den unga flickan och fattade henne om livet. Men hade icke en tillfällig förtätning av människomassan här inträffat, föranledd sannolikt av Olofs framträngande, skulle gubben synbarligen icke kunnat fasthålla flickan. Likväl kunde han icke draga henne med sig tillbaka, och med hjärtslitande stämma ropade hon:

De närmast stående vände sig om vid ropet, och en rörelse i motsatt riktning åstadkoms i hopen, så att denna glesnade, och man kunde på några stegs avstånd se Olof.

Den unga flickan, som tycktes vara ett rov för den yttersta förtvivlan, upprepade sitt rop, och Olof vände sig om. Den långe bonden befann sig alldeles bakom. Hans deltagande hade blivit väckt ej blott av Olofs sätt att besvara hans förebråelse, utan ännu mer av vad som sedan tilldragit sig.

Men just som Olof vände sig om vid ropet av sitt namn, träffad av rösten, som han allt för väl kände, och just som hans öga mötte Christinas — ty det var hon — slog åter den böljande människomassan en ring omkring honom, och han befann sig öga mot öga med Melchior Rink. Vid anblicken av denne man sjönk bilden av Christina tillbaka, och han var åter sig själv, och hans öga brann av en samlad kraft.

Med en ljungande vältalighet uppträdde Olof mot vederdöparen, förebrådde honom de villfarelser, som han utspred bland det okunniga och till följd därav lätt ledda folket, och uppmanade honom att vända åter från sitt våldsamma omstörtande av bestående ordning. Men det var som att predika för ett stormupprört hav. Det blev ett ögonblicks uppehåll i sorlet, massan lyssnade till vad den djärve predikanten kunde hava att säga, och de allra flesta kunde icke föreställa sig, att han skulle vända sig mot dem, utan väntade snarare, att få höra honom förena sig med deras mästare Rink och Knipperdollink, eftersom desse blott utvecklat i sina yttersta följder samma lära, som Luther och hans lärjungar predikade. Men knappt hade de hört, vad mäster Olof verkligen hade att säga, knappt hade de sett den förkrossande blick, som han slungade mot Melchior Rink och över dem alla, förrän många hundrade armar lyftades, och ett förfärligt skrik höjdes och mångdubblades genom att återstudsa från de omkringstående husen.

Melchior själv sprang fram, alldeles utom sig av tygellös harm, och höjde sin knutna hand för att med våld tysta den djärve störaren av hans och hans anhängares segerfröjd. Olof var dock vederdöparen mycket överlägsen i kroppslig styrka, och det blev honom därför ej svårt att avvärja det hotande slaget, men i det samma träffades han av en på avstånd kastad sten och föll till marken.

Vederdöparne ville kasta sig över honom, och en bland dem, den samme som på förmiddagen anfört svärmen i Storkyrkan, höjde sin väldiga knölpåk för att giva mäster Olof en minnesbeta, som han ej så lätt skulle glömma, då en väldig skepnad ställde sig framför den fallne och avvärjde så väl det tillämnade dråpslaget av knölpåken, som anstormningen av de övriga.

Sannolikt hade en blodig strid här uppstått, om icke Melchior förekommit den genom att uppmana vederdöparne att skynda till S:t Görans kapell och tacka och lova Gud för den vunna segern.

»Snart, snart,» sade han, »skola vi åter besöka denna syndens stad och fullborda vårt rensningsverk, det säger mig Guds ande!»

Och hela massan drog bort från torget och förbi Storkyrkan nedåt den öppna platsen framför slottet. Vad som bestämde Melchior till detta avtåg, är svårt att säga, men helt visst ville han förekomma en inbördes strid borgarne emellan, antingen han ännu icke ansåg sig fullt vuxen en sådan strid, eller emedan han fruktade, att så väl lutheraner som katoliker då skulle göra gemensam sak mot honom, och därigenom beröva honom alla dem bland hans anhängare, vilka trodde honom i själva verket predika Luthers lära, fast på ett kraftigare sätt och liksom mera sättande yxan till roten.

Men vid Olofs sida stod ännu den reslige bonden. Torget var tomt på folk, och ropen från den bortdragande skaran hördes på avstånd från norra stadsporten.

I stora salen på Stegeborgs slott befunno sig en dag i slutet av September 1524 trenne personer. Det var frampå eftermiddagen och solen höll på att sjunka i väster, men förgyllde liksom till avsked de framstående partierna av skulpturarbetena å takets ekbjälkar. Salen var i övrigt, såsom fallet var med slotten i allmänhet under medeltiden, vilka blivit uppförda för krigets och ej för vällevnadens behov, mörk, och dagern insläpptes genom jämförelsevis små fönster. Runt omkring lupo väggfasta bänkar och mitt på golvet stod ett stort ekbord.

De tre personerna sutto vid ett av fönstren, där de tjocka murarne liksom bildade ett litet rum för sig. De voro slottsherren på Stegeborg, greve Johan av Hoya och Brockenhusen, hans trolovade, fru Margareta Eriksdotter Wasa, änka efter Joachim Brahe, och fru Christina Gyllenstjerna, änka efter Sveriges siste riksföreståndare, herr Sten Svantesson Sture. Greve Johan var en man i sina bästa år, av ett ståtligt utseende och med en mjukhet och ett behag i alla sina rörelser, som gjorde honom i hög grad älskvärd. Måhända skulle man dock velat hava litet mera fasthet i hans blick och litet mera karlavulenhet i allmänhet i hans väsende.

Där han nu satt med fru Margaretas hand i sin och med blicken granskande en dyrbar ring, som Margareta bar på sitt finger, utgjorde han för betraktaren en älsklig bild av en belevad riddersman. Skämtet lekte på hans läpp, medan en mild låga brann i hans mörka öga. Även Margareta log, i det hon på skämt slog greven på handen med sin handske. Fru Christina satt med huvudet lutat mot handen och lekte med ett av de tre gyllene snören, varpå en liten väska, såsom bruket var på den tiden, hängde ned från vänstra sidan av livgördeln.

Båda dessa kvinnor voro sköna. Fru Margaretas ansikte var mera långlagt och hennes hår var ljusare än fru Christinas, men anletsdragen hos båda voro fina och ädla. Margareta var ännu helt ung, och den glättighet, som i detta ögonblick var rådande hos henne, klädde henne förträffligt. Fru Christina var äldre, dock bibehöll hon ännu hela sin ungdomliga fägring. Hon var född 1494 och således nu trettio år gammal. Kraft och snille framblickade ur hennes stora, mörkblåa öga, men hennes kind var blek, och ett drag av djupt vemod hade utpräglat sig omkring hennes läppar.

Knappast hörde hon de trolovades skämtetal vid sin sida. Hennes öga fästade sig litet emellan vid ett brev, som stack fram ur den lilla med guld och pärlor broderade väskan, och en knappast märkbar suck smög sig över hennes läppar. Plötsligt for hon upp och en flyktig rodnad spred sig över hennes kind. Ett ord nämndes av Margareta, som med ens förflyttade henne ur det närvarande eller ur framtiden, om det var där hennes tankar dvaldes, till de tider, som icke mera voro.

Margareta hade omtalat sin och sin broders barndom, huru han lekte konung i stora matsalen på Stockholms slott, då konung Hans var där på besök hos herr Sten, och därefter hade hon talat om de tider som följde, och de strider, som därefter stredos av unge herr Sten och av hennes broder vid dennes sida vid Vädla och vid Brännkyrka. Det var dessa minnen, som för ett snabbt flyende ögonblick färgade Christinas kind i purpur och kom hennes öga att stråla av samma eld, som en gång ingjutit mod och förtröstan i Stockholms borgares hjärtan, då redan utom henne och fru Anna Thuresdotter (Bjelke) på Kalmar slott varje man tvekade om möjligheten att kunna upprätthålla Sveriges rike. Men branden i öga och på kind lade sig blixtsnabbt, och vemodet log med en djupare färgton kring hennes mun, medan en solstråle bröt sig i hennes ögas fuktiga glans och föll på en av ringarne å hennes hand. Det var hennes avlidne herres, herr Stens, vigselring.

Den plötsliga rörelsen hade dock icke undgått varken greve Johan eller Margareta, och den sistnämnda fattade med mild, nästan vördnadsfull vänlighet Christinas hand. Några ögonblick förflöto under tystnad. Men denna avbröts av en trumpetstöt från slottstornet, och en kort stund därefter inträdde en sven och anmälte junker Moritz av Oldenburg, som önskade tala vid greve Johan.

»Junker Moritz,» sade därvid greven liksom för sig själv, »jag tänkte knappt, att herr Severin vid denna tid skulle hava något att säga mig.»

»Herr Severin?» sporde Margareta. »Tagen eder i akt, greve Johan; jag menar, att den mannen är farlig att handskas med!»

I detsamma öppnades dörren, och junker Moritz inträdde. Det var en helt ung man, men så väl hans dräkt som hans väderbitna ansikte och de fria, kraftfulla rörelserna utvisade en krigare, som redan prövat mången dust på liv och död. Hans blick överfor forskande både greven och de båda fruntimren, och den stannade på fru Christina.

»Vid mitt ärliga skägg, fru Christina,» sade han, utan att vårda sig om greven, vilken väntade på, att han skulle framföra sitt ärende, »vid mitt skägg, I haven märkeligt förändrat eder, sedan vi sist sågo varandra!»

Christina såg upp och tycktes leta i sitt minne efter det ansikte, som hon såg framför sig. Men junker Moritz lät henne icke komma till tals, utan fortsatte:

»Det där kännen I icke till, ädla fru! Det var i början på året, då jag händelsevis var i Köpenhamn och såg eder jämte de andra svenska fruntimren, som min herre, konung Christian ... aj, vid mitt svärd, hans namn borde jag här icke nämna, men det gör det samma, — då såg jag eder, och det var icke mera om, än att jag varit färdig draga blankt för eder skull mot min egen herre.»

»Edert ärende, junker Moritz,» inföll greven, tydligen för att befria fru Christina från att behöva svara i ett ämne, som han visste skulle smärta henne, »edert ärende torde icke vara av art att skyndsamt behöva avgöras.»

»Mitt ärende,» svarade junkern, »det är snart uträttat! Se här,» han upptog tvänne brev, som han lämnade greven, »se här ett brev från herr Severin Norrby och här ett från herr Bernt von Melen! Jag har dessutom åtskilligt att tala med eder, men allt har sin tid. Dock, menar jag, att jag snart skall få vända ryggen åt land igen. Står denna vinden, vill jag vara en padda, om jag ej snart skall vara hos herr Severin åter på Wisborg!»

»Borde ja, det är så med den saken, sen I, min greve, att Wisborg väl vid det här laget borde vara i konung Gustafs händer, men allt är icke, som det borde vara här i världen.»

»Och det sägen I med sådan visshet, junker Moritz!» återtog greven. »De sista underrättelserna lovade dock gott för konungens, min herres folk!»

»Breven, breven, herr greve ... läs dem och spörj mig sedan. Vid mitt goda svärd, de lantmänniskorna veta då icke, vad tid vill säga!»

Greve Johan bröt och läste de mottagna breven. Under tiden avlägsnade sig fru Margareta, men junker Moritz framtog ytterligare ett brev, med vilket han närmade sig fru Christina.

»Det är från min herre, herr Severin Norrby, till eder, fru Christina!» sade han, i det han överlämnade brevet.

Christina mottog brevet med synbar motvilja och lade det vid sidan, utan att öppna det. Junker Moritz märkte det icke, ty hans uppmärksamhet var helt och hållet fästad på greven, och hans livliga men skarpa öga följde med noggrannhet varje skiftning i grevens ansikte, under det denne genomläste breven. Dessas innehåll måste också hava varit ganska märkeligt, ty greven bleknade och hans hand darrade.

Med en självbelåten min strök sig junkern därvid över sitt skägg och vände sig om mot Christina.

»Vad, fru Christina,» utropade han vid åsynen av det obrutna brevet och det stolta, nästan missbilligande uttrycket i hennes ansikte, »vad, fru Christina, I lämnen min herres brev obrutet? Är det den trogna kärlekens lön?»

»Sägen mig, junker Moritz» sporde Christina med en ton av djupt allvar, »är eder herre Sveriges vän eller fiende?»

»Vän eller fiende,» svarade junkern med ett brett leende, »jag menade det kunde komma på ett ut. Likväl tror jag mig kunna lugna er därutinnan, att för närvarande blåser vinden sådan, att om konung Gustaf eljest vill begagna sig av den, skall han göra så god seglats, som trots någon; ty han skall då föra Gotland tillbaka till Sveriges rike.»

Greve Johan hade nu slutat läsningen av sina brev och hopvek dem, medan han med blicken såg ned framför sig, såsom man gör, då själen så upptages av något ämne, att det yttre ögat ej har något föremål att dit införa.

»Viljen I följa mig, junker Moritz,» sade han därefter, »jag har något att spörja eder om?»

Junkern bugade sig, och de båda herrarne avlägsnade sig ur rummet. Inkomne i slottets lönnrum och sedan greven omsorgsfullt stängt dörren, fastade han en genomträngande blick på junkern.

»Kunnen I då säga mig, med vad rätt herr Bernt skriver mig sålunda till? Är han nog lättrogen att lämna mig sådana bevis i händerna mot sig! Jag behövde blott uppvisa dem för min herre konungen» ...

»Vad sägen I, junker Moritz, vem tagen I mig för?» sporde greven med ädel harm.

»Jag talar klokhetens språk, herr greve,» genmälte junkern helt lugn. »Genom att överlämna dessa brev till konungen skolen I icke rubba en hårsmån i de planer, som min herre är sinnad att genomdriva; I skolen därmed blott beröva eder själv varje möjlighet att till eder fördel deltaga i det blivande storverket ... Kommen därjämte ihåg, att herr Bernt har skrivit till eder som en fulltrogen vän, som en landsman till en landsman, de där båda befinna sig i främmande land, utan annat stöd än sina goda svärd, men båda med det lovliga syftet att göra sin lycka så stor och fullständig som möjligt. Tro mig, herr greve, känden I detta land och den lätthet, varmed lyckan här kan plockas nu, efter konung Christians rensning av allt ogräs, så skullen I fuller tala ett annat språk och tänka och handla, som herr Bernt.»

»Herr Bernt skriver till mig,» yttrade greve Johan, »att I skullen muntligen göra mig reda för hela verket!»

»I skolen svärja en dyr ed, att för ingen uppenbara, vad jag eder uppenbarandes varder.»

Greve Johan betänkte sig en stund och gjorde därunder ett par slag fram och åter över rummet, och alltjämt vilade därvid junkerns skarpa öga på honom; som om greven redan varit fångad med hull och hår.

»Viljen I, eller viljen I icke, greve Johan?» påskyndade junkern. »Se jag har behov av att använda tiden, jag medför även ett brev till konung Gustaf, och jag ämnade i denna kväll begiva mig på väg åt Vadstena, där jag hoppas finna honom. Han har långt för detta» — tillade han såsom svar på grevens outtalade fråga — »lämnat Malmö. Hahaha! stackars kung Gösta, han förlorade på den färden hågen att vidare göra besök hos gamle Fredrik i Danmark.»

»I kännen, som det tyckes, noga till, vad som timat på kungamötet i Malmö?»

»Det borde snarare väcka er förundran, om jag icke kände det. I kännen föga till Severin Norrby och hans män, märker jag, då I icke veten det, att intet händer av vikt, varken hos konung Gustaf eller gamle Fredrik, utan att han får kännedom därom.»

»Att döma av edra ord, fick då mötet i Malmö en helt annan utgång, än vad min herre konungen hoppades, då jag skildes från honom i Jönköping och han drog dit ned.»

»Utgången blev sådan att Gotland aldrig skall komma under Sveriges krona, och för resten aldrig under Fredriks heller, för så vitt lyckan är herr Severin blid.»

»Dock talar jag icke friare, än att mitt huvud sitter lika säkert, om icke säkrare än edert, greve Johan. Men varför tvista om småsaker? Konung Gustaf blev så vred på mötet, att han höll på att hugga lübeckaren Herman Israel sönder och samman, var så icke Lars Andersson, kanslärn, hade lyckats lugna honom. Men det medgives, att krämaren hade spelt honom ett fult streck. Ty alla de stora löftena, som gåvos i Lübecks namn, för att konungen skulle företaga tåget till Gotland mot herr Severin, de hava flugit sin kos, och så visst som jag är en ärlig sjöman, skall konung Gustaf därav hava blott skada och skam.»

»Att den skulle behålla ön och slottet, som hade ön och slottet i handom den dag då beslutet fattades!»

»Det var icke konung Gustaf! Men fort till saken, herr greve, vad viljen I giva mig för svar?»

Greven betänkte sig ännu, men så bekvämade han sig till att gå den äskade eden, vilken han avlade på junkerns framsträckta svärd, varigenom han likväl icke förband sig till annat än att förtiga, vad som anförtroddes honom rörande de planer, som smedos i Wisborgs slott. Det stod honom till följd därav fullkomligt öppet att sedermera fatta sitt beslut i enlighet med sin fördel.

»Så vill jag då säga eder, vad min herre och herr Bernt hava överenskommit,» tog sedan junker Moritz till orda. »Det gäller ingenting mer eller mindre, än att taga Sveriges rike, göra unge herr Nils Stensson till riksföreståndare och till namnet erkänna konung Christian.»

»Taga Sveriges rike,» mumlade han, »göra Nils Sture till riksföreståndare ...»

»Ja, ja, säger jag,» vidtog junkern, »allt det där skall gå som en dans, fru Christina, herr Nils Stenssons moder, har räckt sin hand åt herr Severin Norrby ...»

»Fru Christina,» avbröt greven åter, »fru Christina Gyllenstjerna, konungens moster, har givit sin hand åt Severin Norrby! ... Jag börjar tro, att I viljen skämta, junker Moritz.»

»Det kunnen I tro efter behag,» genmälte denne, »det förändrar ingenting i saken. Severin Norrby, gift med Christina Gyllenstjerna, skall draga Sveriges allmoge med sig, främst dalkarlarne, vilka redan äro beredde på vad som komma skall och rusta sig att draga ned mot Stockholm. Under tiden skall herr Bernt, som har herr Nils Sture hos sig på Kalmar slott, söder ifrån sätta folk i rörelse, och vi under herr Severin Norrby anfalla från sjösidan. Kunnen I nu finna, varför detta slott, som I haven i eder värjo, är av så stor vikt?»

»I talen idel gåtor, junker Moritz,» började greven efter några ögonblicks tystnad. »Väl vet jag, att sinnesstämningen på många orter i detta land ingalunda är den bästa, jag har av den gamle biskopen i Linköping fått de tillförlitligaste underrättelser, men aldrig har jag kunnat föreställa mig, att så vidsträckta garn spunnos kring min herre konungen.»

»Vad I hittills haven tänkt, greve Johan, kan på det hela taget göra detsamma,» inföll livligt junkern, »frågan är vad I tänken och vad I hädanefter kommen att göra ...»

»I haven mitt löfte om tystnad,» blev grevens svar, »nöjen eder därmed så länge!»

»Aha, jag förstår ... I menen eder hava mera att vänta av konung Gustaf, än av en förening med herr Severin och konung Christian. Nå väl, det är eder rättighet att vara förblindad, måtte icke edra ögon för sent öppnas ... jag har intet mera att säga eder, jag vill blott träffa fru Christina och höra hennes svar till min herre, och sedan begiver jag mig raka vägen till konungen.»

»Helt enkelt därför,» svarade greven, som synbart förbryllades av den säkerhet och visshet, varmed junker Moritz uppträdde, »helt enkelt därför, att vi behöva tid på oss, för att allt måtte mogna, innan det brinner löst.»

»Och I skolen förmå konung Gustaf att låta eder få denna tid. Antingen känner jag honom eller eder för litet, för att kunna sätta tro till edra ord.»

»Det gör också ingenting till saken, herr greve. Blott ett har jag ännu att tillägga. När herr Severin kommer med sin flotta, så skolen I hissa en vit duk på tornet om I då besluten eder för att hålla med honom. Och så till sist, greve Johan ... obrottslig tystnad! Icke den avlägsnaste ödemark, icke den tjockaste skog, icke det högsta torn eller den fastaste borg skall kunna skydda eder för hämnden, om I bryten eder ed. Haven I förstått mig?»

Greven böjde omärkligt huvudet, och junker Moritz, som plötsligt antagit en allvarsam och hemsk ton och hållning, blev åter den lekande, på ytan oförarglige och fromsinte, fast något råe sjöbussen.

»Farväl då, herr greve,» sade han, »jag går att träffa fru Christina ... Jag hoppas, att I sedan ställen en god häst till mitt förfogande.»

Fru Christina befann sig där ännu. Hon satt med huvudet lutat mot sina sammanknäppta händer, när junker Moritz inträdde, och det låg i detta ögonblick en färgton av så upphöjd skönhet över hennes ädla, men sorgsna anlete, att själva den bistre sjörövaren stannade och försjönk i hennes åskådande. Ordet, som han höll på att uttala, dog på hans läpp, och det såg ut, som om han för ett ögonblick glömt hela världen.

Då hördes åter en trumpetstöt från vakttornet. Det välkända ljudet utövade ingen verkan på junker Moritz, men fru Christina såg upp och vände sitt ansikte utåt rummet. Hon betraktade en stund tyst mannen, som stod inför henne, och hennes blick var så djup och klar, som om den lånat glans och färg av nornornas vishetsbrunn.

»Ja, fru Christina!» sade junker Moritz med en röst och ett uttryck så vördnadsfullt, att han blev sig själv alldeles olik.

»Nå väl,» återtog Christina, »hälsa då eder herre och säg, att Christina Gyllenstjerna står fast vid sitt ord. Herr Severins bragder och hans ära, hans öppna ridderliga sinne, hans trohet mot sin herre — allt detta uppskattar jag högt, så högt, att jag vet icke av alla dem, jag känner bland vänner och fiender, någon att sätta ovan om honom, med undantag av min systers son, herr Gustaf Eriksson, min herre och konung.»

»Ack fru Christina!» utropade junker Moritz, »för ett sådant beröm från edra läppar vore jag färdig att offra tusende liv om jag hade dem.»

»Den ring, jag har givit herr Severin,» fortsatte fru Christina, »må han behålla som ett minne av Christina Gyllenstjernas erkännande och aktning, men innan han gjort allvar av vad han skrivit i det brev, vilket I denna dag haven lämnat mig från honom, innan jag ser honom vid konung Gustafs sida såsom hans och Sveriges man, vill jag icke vidare mottaga varken bud eller brev från honom.»

»Jag förstår eder, ädla fru,» sade Moritz, »och jag skall framföra eder hälsning, ehuru den låter i mina öron som ett avslag på min herres begäran.»

»Men om,» fortfor Moritz, »om det skulle inträffa, vad ingen kan ana, att min herre räddar Sveriges rike ...»

»Nej, nej, fru Christina, jag drömmer icke ... men om ond och hård tid ännu skulle komma, om konung Gustaf icke skulle kunna upprätthålla den kronans makt, som han erhållit, men om likväl Sveriges rike skulle stå fritt och starkt och mäktigt, och om denne nye räddare vore Severin Norrby, vad skullen I då göra?»

»Edert tal är gåtfullt ... Jag kan därpå endast svara, att det är riddaren Severin Norrby, som jag vill giva mitt svar, icke ränksmidaren.»

Solen var nu nedgången, och intet ljus var tänt i salen, varest därför skymningen gjorde sig allt mera gällande. Såväl Moritz som fru Christina voro så upptagna av det ämne, som avhandlades dem emellan, att de icke tänkte på denna omständighet och sannolikt hade något alldeles tillfälligt inträffat, som hindrade kertilsvennen att efter vanligheten tända ljusen.

En sådan tillfällighet, som satt alla i förvåning, hade också inträffat. Konung Gustaf hade kommit med ett talrikt följe. Det var vid hans ankomst, som trumpeten från vakttornet ljöd efter junkerns inträde i stora slottssalen. Konungen hade genast uppsökt greve Johan och funnit honom i lönnkammaren. Han hade där uppehållit sig en stund under samtal med greven, vilken omtalat för honom ankomsten av junker Moritz såsom budbärare från Severin Norrby och tillika omnämnt hans bud och brev till fru Christina. Konungen fick vidare veta, att junker Moritz just nu som bäst underhandlade med fru Christina, och han beslöt att själv vara vittne till denna underhandling. Greven ville följa, men konungen avböjde det, och innan han hann vidtaga någon åtgärd för att underrätta fru Christina, hade konungen lämnat rummet och skyndat till stora slottssalen.

Konungen var vid en upprörd sinnesstämning, redan när han anlände till Stegeborg, och de underrättelser, som greve Johan lämnat honom, bidrogo icke att lugna honom. Hans gång var häftig och bestämd, och hans hand slog några slag på svärdfästet, vid det han gick fram genom slottsgången mot dörren till stora salen. Här kom Johan Thuresson emot honom, men stannade vördnadsfullt, när han vid skenet från en på muren uppsatt fackla såg konungens mulna uppsyn. Konungen vinkade åt honom med handen att följa sig och öppnade med det samma salsdörren. Det var just som junker Moritz yttrade de sist anförda orden.

Inkommen i salen, stannade konungen, och herr Johan Thuresson drog sakta till dörren. Fru Christina, som icke anade, vilket vittne hon så oväntat fått, och icke kunde tro annat, än att det var någon av slottssvennerna, svarade otvunget på junkerns tal.

»Gören det, junker Moritz, och I kunnen tillägga, att Christina Gyllenstjerna beder Guds moder styrka herr Severin i hans beslut!»

»Den hälsningen,» svarade Moritz, »skall jag gärna framföra, dock skulle jag helst hava sett, om I haden lämnat mig ett brev i stället för blotta ord till min herre. Men jag kan ännu därtill uträtta något för eder ... jag kommer sannolikt att träffa eder son, unge herr Nils Stensson ...»

»Jag drager landvägen ned till Kalmar, sedan jag träffat konung Gustaf, till vilken jag nu begiver mig ...»

»Det behöven I icke,» sade konungen med en skarp betoning av orden, »konungen är här!»

»Konungen!» utbrast fru Christina, hastigt vändande sig mot dörren och sammanknäppande sina händer.

»Konungen!» upprepade junker Moritz, men det fanns icke en tillstymmelse av den forna glättigheten och säkerheten i hans röst.

»Skaffa ljus i salen, herr Johan Thuresson,» sade konungen, vänd till denne, »jag vill se människor och icke skuggor. I väntaden mig icke hit så brått, fru Christina, och därför kommer jag något olägligt ...»

»När skulle Sveriges konung komma olägligt till Christina Gyllenstjerna?» gensporde fru Christina.

Hon betonade särskilt Sveriges konung. Men det låg så många minnen slutna i denna sammanställning av Sveriges konung, av Gustaf Wasa och Christina Gyllenstjerna, att hennes röst ofrivilligt darrade, när hon uttalade dem. Och i själva verket voro ock dessa namn liksom landfästena för den regnbåge, vilken bebådade Sveriges räddning från det främmande våldets syndaflod till en ny och mera löftesrik framtid. Men för Gustaf, som alltsedan mötet i Malmö icke mött annat än svek och förräderi, och som med sin häftighet i ögonblickets uppbrusning gjorde den minsta sten till ett klippblock, för honom var blott den omständigheten, att han överraskat henne tillsammans med ett sändebud från hans fiende, med vilken han själv hört henne tala om brev och hälsningar på ett sätt, som antydde ett annat förhållande, än det han ansåg tillkomma en sådan kvinna, som Christina Gyllenstjerna, — för honom var detta tillräckligt bevis, att han även här hade begynnelsen till en mörk spånad i sina händer. Och hans sinne förbittrades desto mera, ju mera han ansett detta vara en omöjlighet, ju högre och renare han ställt den avlidne, älskade herr Stens änka i sina tankar.

Herr Johan Thuresson kom med några småsvenner, vilka skyndade att tända de stora vaxljusen, varpå de åter lämnade rummet.

Nu möttes konungens och Christina Gyllenstjernas blickar. Det låg sorg i båda, men i konungens öga brann tillika vrede, då däremot i Christinas det sorgsna uttrycket slog över i ett drag av både stolthet och vemod. Konungen stod med korslagda armar, och hans blick tycktes vilja tränga till djupet i Christinas själ, men Christina uthärdade denna blick. Det var kraft mot kraft, och detta tycktes väcka förundran hos konungen.

»Sveriges konung kommer alltid olägligt,» sade Gustaf långsamt och betonande varje ord, »Sveriges konung kommer alltid olägligt till den, som underhandlar med hans fiender. I dragen eder väl till minnes, huru kung Carl en gång bedrogs av fru Brita Tott på Örebro slott? — Varen dock viss därom, fru Christina. I skolen icke i mig finna någon Carl Knutsson!»

Herr Johan Thuresson, som stod strax bakom konungen och vars öppna, ädla anlete tydligt avspeglade de bittra känslor, vilka stormade inom honom, kunde ej uthärda att höra fru Christina sålunda tilltalas i närvaro av den främmande budbäraren. Men att avbryta konungen i ett ögonblick, sådant som detta, var åter en sak, som icke lät sig så lätt verkställas. Säkert kämpade den unge mannen inom sig i detta ögonblick en strid, fullt ut lika svår, som den vilken brann i konungens och fru Christinas sinnen.

Men även junker Moritz, den råe sjömannen, tycktes med ovilja höra och se konungens hårda ord och stränga blick. Det hade dock kunnat vålla svårare följder, om han, sjörövaren, fallit konungen i talet. Johan Thuresson visste, att junker Moritz var ett sändebud från Severin Norrby, han hade även ur konungens egen mun hört, huru alla de dryga omkostnaderna för detta Gotlandståg burit endast smälek och skada till frukt, och han insåg klart, att det behövdes icke mycket i den sinnesstämning, vari konungen nu befann sig, för att han skulle alldeles glömma sig själv och vara färdig att begå handlingar, som skulle blott förvärra i stället för att, om icke avleda och bota, dock förminska det onda. Detta förmådde herr Johan att även med fara för sig själv söka nedlocka och släcka den blixt, vilken i varje ögonblick hotade att frambryta.

»Eders nåd!» sade han, »herr Severins budbärare torde hava något att säga eder!»

Konungen tog ett steg åt sidan, och hans flammande öga mätte herr Johan från huvud till fot. Men där tronade ett sådant allvar på herr Johans panna, och där brann en så varm hängivenhet i hans ärliga öga, att konungen synbart träffades därav, och han vände sig till junker Moritz. En tacksam blick från fru Christina blev herr Johans belöning, och det var, som om denna blick tänt en flyktig rodnad på hans kind.

Junker Moritz tog genast fram under tröjan ett brev, som han överlämnade till konungen. Denne fattade det med häftighet, och hans öga vilade på junkern, under det han bröt inseglet. Junker Moritz tycktes åter bliva sig lik igen, liksom om hans segel mitt i stiltjen fyllts av oförnimbara vindar. Det häftiga, hårda, själsspännande tycktes vara en luft, som han var van vid. Det var blott den kvinnliga smärtan, som för honom innebar något förlamande.

»Jag är junker Moritz,» sade han, utan att på minsta vis rygga tillbaka för konungens blick, vilken tilltog i skärpa, »jag är en av herr Severins hövitsmän och, om jag så skall säga det själv, ingalunda en bland de sämste.»

Antingen konungen icke fästade sig vid det djärva och plumpa i junkerns väsende och tal, eller han icke ansåg sig böra bemöta det, nog av, hans blick lämnade junkern och fästade sig på det uppbrutna brevet, som han genast började läsa. Uttrycket i hans ansikte liksom ljusnade därvid, men likväl icke så mycket, att man kunde med visshet avgöra, om herr Severins skrivelse åstadkommit ett gynnsamt intryck hos honom eller icke. Han räckte det till herr Johan och sade:

»Lämna det till kanslärn!» Han vände sig därpå till junker Moritz. »Och I, junker Moritz, skolen i morgon få höra närmare besked!»

Han vinkade därefter med handen till tecken, att junkern kunde avlägsna sig, vilket denne också gjorde och följdes av herr Johan Thuresson. När de båda männen avlägsnat sig, och konungen var ensam med fru Christina, fästade han åter sina genomträngande blickar på henne. Men en stund förflöt utan att någondera sade ett ord.

»Herr Severin anhåller om eder hand, fru Christina?» sade slutligen konungen, avbrytande tystnaden.

»Och vad sägen I därtill? ... Dock, jag behöver det icke spörja,» tillade konungen, utan att invänta något svar, »I haven ju redan lämnat honom eder ring, och jag hörde eder själv sända hälsningar till honom att I viljen tänka på honom i edra böner. Fru Christina, vad kunnen I säga till detta? Är det så, jag skall finna min käre herres, herr Stens, efterleverska; är det så, jag skall finna Christina Gyllenstjerna, henne, som jag en gång satte så högt bland svenska kvinnor, att jag för henne velat offra mitt liv ...?»

Christinas kind var vit som marmor, och hennes bröst hävde sig våldsamt, men hennes öga var klart, och hennes hållning var en drottnings. Hon påminde om ett fordom, mellan vilket och den stund, som var låg en hel kyrkogård av jordade minnen, och konungen själv var icke känslolös för den smärta, som hans ord uppväckt i hans fränkas barm, och för den kraft, varmed hon kunde betvinga sina känslors brand.

»Sådan jag ser eder,» sade han, »påminnen I mig nu, då jag vid herr Stens sida drog ut från Stockholms slott att bekämpa denne fiende, vars nacke vi väl nu hava trampat under våra fötter, men som ännu är farlig genom dödsryckningarnes våldsamhet.»

Konungen var fullt och fast övertygad om, att Christina stod i begrepp att förena sig med den fördrivne blodskonungens trognaste man, och hans livliga inbillning framställde för honom genast en tavla, till sitt huvudsakliga innehåll lika med den, junker Moritz kort förut uppdragit för greve Johan men vida mörkare, eftersom det mest bländande ljus, när det försvinner, efterlämnar den svartaste natten.

På Christina Gyllenstjerna åter, hon med det ädla, rika, stolta hjärtat, var det just denna konungens misstanke, vilken stack så tydligt fram under hans ord, som verkade så förnedrande och förkrossande, att hon ej kom sig för att svara, och när hon slutligen gjorde det, förvärrades snarare saken, än den förbättrades. Ty det var ej blott hennes kvinnliga stolthet, som kränktes, det var ej blott hennes fosterlandskärlek, som led, utan hela frågan var av en så ömtålig och grannlaga art, att hon varken ville eller kunde framlägga den oslöjad under den stränge konungens ögon.

»Haven I den tiden så livligt för minnet, som I sägen, konung Gustaf,» svarade hon, »huru kunnen I då tala till mig så, som I nu haven gjort?»

»Huru jag kunnat tala så, som jag gjort, det torden I bäst själv kunna förklara, fru Christina, och det är denna förklaring jag fordrar.»

»Vad begären I av mig, Gustaf Eriksson?» utbrast Christina med en röst, som darrade av den djupaste rörelse, och medan en fuktig glans strålade ur hennes sköna ögon; »kännen I mig då så litet, att I fordren bevis på vad jag icke kan bevisa mera tydligt, än jag gjort? Har min levnad varit sådan, att någon kan tvivla på min kärlek till mitt land och mitt lands konung? I försakelser och offer för den sak, som en gång var min ädle makes och hans faders före honom, liksom vår gemensamme frändes, gamle herr Stens, som vi båda minnas ... därutinnan kunna vi väl mäta oss med varandra, konung Gustaf! Och om så är, hur kunnen I tro, att Christina Gyllenstjerna med ens skall glömma allt, som ägt och som äger hennes högsta kärlek?»

»I ären moder,» genmälte konungen, »och edra söner bära namn, som alltid skola gälla högt i svenska mäns bröst, och det behövs blott det talet, att I ären med därom, så skall Sveriges allmoge resa sig som en man. Men eder äldste son är ett barn, och det är detsamma som ett namn blott ... under hans svaga händer skall detta land, som vi båda älska, springa sönder, och blodskonungen skall skratta i fröjd, medan han plockar spillrorna samman på nytt till ett rike åt sig, och vårt Sverige, Engelbrekts och Sturarnes land, skall för evigt sjunka i glömskans natt!»

Konungens vrede smälte allt under det han talade, och när han slutat gick han fram och fattade sin fränkas hand.

»Sägen mig,» sade han, »sägen mig nu, om min oro, om mina bekymmer förvåna eder, och räknen mig icke till ondo, att jag, omgiven, som jag är, på alla håll av list och försåt, stundom tager miste och ser sakerna annorlunda än jag borde.»

»Nu talen I, som en Sturarnes frände bör tala, och det talet förstår jag gott, och som bevis att Christina Gyllenstjerna är värd sin kunglige systersons aktning, vill jag fritt lämna den förklaring, som intet maktens bud kunnat avtvinga mig. Det är sant, att herr Severin Norrby anhållit om min hand; men jag tror mig kunna säga med en visshet, som är sanningen lik, att han aldrig skall vinna sin begäran.»

»En visshet, som är sanningen lik?» upprepade konungen misstroget. »Det kan således inträffa ...?»

»Låt det bliva min hemlighet ... och glöm icke, att Christina Gyllenstjerna aldrig kan förneka sig själv!»

Det var sent om kvällen, flere timmar efter, sedan konungen anlänt till Stegeborg, så seglade ett mindre fartyg fram i viken utanför slottet och revade sina segel, medan en båt sattes ut. Utom roddarne nedstego en äldre man och en ung flicka, båda resklädda, utför fallrepsstegen i båten.

Denna ilade för snabba och kraftiga årtag mot stranden, och sedan den gamle mannen med sitt sällskap stigit i land, sköts båten åter ut, för att gå tillbaka till fartyget.

»Glömmen icke hans nådes, biskopens brev,» ropade den gamle från stranden till sjömännen; »lämnen det till gråbrödernas prior, när I kommen till Söderköping.»

Sjömännen avgåvo med en viss förargelse ett betryggande svar, som sannolikt givits många gånger redan, och när båten ej mera kunde skönjas i skymningen, fattade gubben flickans hand och gick uppför strandvallen. De hade icke gått långt, så stannade de utanför en liten stuga, varifrån en vänlig brasa flammade de resande till mötes.

»Guds fred, Stig Pedersson!» sade gubben, sedan han väl kommit in i stugan; »Guds fred! kan du giva mig och min fränka här tak över natten?»

»Gud signe, väl kan jag det,» svarade Stig Pedersson, »och jag är glad, att I icke faren min stuga förbi, Gert Bryningh.»

»Haven redelig tack, Stig,» återtog Gert: »jag ämnar mig till Stegeborg tidigt i morgon, där jag har något att uträtta, innan jag fortsätter min färd till Munkeboda, till min nådige herre, biskopen!»

»På Stegeborg är mycket folk denna kväll,» vidtog Stig, som var fiskare till yrket och jämte sin dotter bebodde den lilla stugan vid stranden; »Signe, dotter min, var där med fisk på aftonen, och då hade konungen nyss kommit med en stor skara herrar i sitt följe.»

»Som jag säger ... och kort före konungen kom ett bud från herr Severin på Gotland, och folket på slottet sade, att den tyske greven och herr Severins bud haft mycket att viska med varandra, och när konungen kom, blev det ett spring fram och åter ... De höge herrarne hava så mycket obytt med varandra, som vi småfolk ej kunna begripa!»

De båda gamle sutto länge om kvällen och språkade vid brasans sken, men flickorna, Signe och hon, som Gert Bryningh fört med sig, gingo snart in i det lilla angränsande rummet, varest den förra tillredde lägerstad för sin obekanta gäst. Sedan detta var gjort, satte sig Signe bredvid sin gäst och fattade hennes hand.

»Så sorgsen en mö har jag icke sett på mången god dag,» sade hon, »och icke kan jag begära, att I skolen säga mig, vad som trycker edert sinne, men jag skall tala om något för eder, som kan skingra sorgen. Veten I, jungfru, jag har sett kungen i dag; han såg dock lika bekymrad ut, som I, men ståtlig var han att se på, och alla de granna riddarne, som följde honom. Bland dem red på en svart häst — se jag såg alltsammans, för jag stod alldeles vid slottsporten, när de redo in — och kungen har med sig en mycket gammal man, som skall vara hans kanslär, och det var han som red på den svarta hästen. Folket säger, att det är den gamle kanslären, som ställer till allt ont här i riket och att han för kungen i ledband. Du heliga Guds moder, vad jag tyckte illa om den karlen, som skall ge vår gode kung så mycket att tänka på ...»

»Jo ... jag hörde det, han hette ... haven ej så brått, skön jungfru ... han hette Lars Andersson, så hette han!»

»Det är jag så mycket mera, som jag såg, hur hans häst snavade, när han red genom portvalvet, och jag hörde dem sedan tala nere i stegerhuset på slottet, om att det icke skulle betyda något gott för herr Lars ...»

»I gören dock herr Lars mycket orätt, om I tänken illa om honom ... han vill intet annat än gott.»

»Nå se det tycker jag om, I börjen krya till, jungfru ... ja så, I kännen då herr Lars kanslär, jag kan väl se på eder, att I icke ären en av mina likar.»

»Så du talar, Signe, jag är en fattig borgarflicka från Stockholm, och skulle gärna vilja byta med dig, som icke tryckes av några sorger ...»

»Också tackar jag rätt innerligt Guds moder och alla helgon därför! Men det gör mig ont om eder, kan jag icke på något sätt hjälpa eder ur den nöd, vari I haven råkat? Sägen mig först edert namn! Jag heter Signe Stigsdotter, som I redan haven eder bekant.»

»Jag heter Christina Pedersdotter, och om jag icke är död, så är det meningen, att jag skall vara det.»

»Du heliga Guds moder, vad sägen I, jungfru Christina ... vem kan önska eder död, så ung och vacker som I ären? Haven I då ingen ungersven, som kan våga en dust för eder och ramma det onda troll, som håller eder fången? Så är det ju alltid i visan, och då skall det väl vara sant.»

Christina började bitterligen gråta vid dessa ord, men så tyst, att det dröjde en god stund, innan den hjärtegoda Signe märkte det, och då endast därpå, att hon såg, huru tårarne i månskenet runno utför den snövita kinden. Då fattade Signe Christinas båda händer och tryckte dem hårt, under det hon viskade:

»Gråt icke så, Christina, jag skall bliva din riddare, och mäktigt skall trollet vara, om jag icke skall giva det sin bane.»

Någon tanke på flykt skulle säkert icke hava uppstått hos Christina, icke därför att hon saknade den själens spänstighet och styrka, som även mitt under olyckans hårdaste slag spinner nya trådar till räddning, till strid och till seger, men därför att hennes lott syntes så hopplös, därför att hon gav sig själv så helt och hållet förlorad, — någon tanke på räddning från det öde, som väntade henne, kunde på grund härutav icke och skulle icke heller hos henne hava vaknat, om icke Gert just kommit att taga in hos denne Stig Pedersson, och om icke denne Stig hade haft en dotter, sådan som Signe. Så underligt korsas människans planer, även de bäst beräknade. Oftast är det en obetydlighet, en omständighet, som aldrig kunnat tagas med i räkningen, som, om icke krossar, åtminstone leder det hela in på en ny stråt, där nya förhållanden så småningom uppstiga och till slut förstöra allt. Och gå vi längre tillbaka, till själva härden för de mörka planer, vilka under detta och de följande åren smedos mot Sveriges konung, och för vilkas utförande Gert själv icke var annat än ett underordnat redskap, så framstår det ännu tydligare, huru föga människan har i sin hand själva utvecklingen. Hon kan göra utsädet och hon kan även beräkna sin vinst av den blivande skörden, men hon kan endast taga de vanliga förhållandena till utgångspunkt. Det är en lärdom, som blivit given varje människa, men likväl är hon aldrig tillräckligt klarsynt att icke tro sig kunna beräkna allt.

Huru Signe nu ställde sitt tal, så kommo snart nog de båda flickorna till ett bestämt beslut, och deras samtal övergick sedan till en överläggning om bästa medlen för beslutets sättande i verket. Christina var av ett raskt och beslutsamt skaplynne, och det behövdes blott, att hoppet tändes, för att återgiva henne den spänstighet, som hon genom övermåttet av sorg förlorat. Denna spänstighet förmådde den okonstlade fiskarflickan med sin erfarenhet ur folkvisorna och sagorna ingiva henne, helt enkelt därför att hon hade förnummit och gömt i sitt hjärta de enkla sångernas andemening. Och i sång, i musik eller i bild, i vilken form än en konstföreteelse uppenbarar sig, så är det en ande, som gömmer sig däri och vill bliva förstådd, fast flertalet av människor fästa sig vid omklädnaden i stället för anden.

Medan Signe som bäst höll på att fullborda sitt verk och visa Christina, huru lätt alltsammans skulle låta sig göra, öppnades dörren från stugan och Gerth Bryningh visade sig på dörrtröskeln. När han såg, att de båda flickorna ännu sutto uppe, stängde han dörren efter sig, tog ett par steg in i rummet och satte sig på bänken mitt för sängen, på vars kant flickorna hade tagit plats. Han förblev länge tyst och strök med handen över sin fårade panna. Men sedan han på detta sätt vederbörligen förberett sig, började han, vänd till Christina:

»Du har skickat dig väl under resan, mitt barn, jag har till min glädje tyckt mig finna, att du, såsom en kyrkans brud anstår, med ett fromt sinne fogat dig i vad som icke kan undvikas. Vi äro nu snart vid målet, ett par dagar blott, och jag lämnar dig i en bättre vård än min! Mitt gamla hjärta fröjdar sig däråt, och ännu mera, när den dagen skall komma, då min nådige herre, biskop Hans, med egna händer skall viga dig till nunna. Det blir en stor högtid, ty du medför en rik hemgift. Alla helgon skola glädja sig och Sanct Birgitta skall andligen trycka en kyss på din panna. Jag minnes livligt, när gamle herr Stens dotter vigdes till nunna, hur högtidligt därvid tillgick, och ännu präktigare var det, när konung Carls dotter njöt samma ära, det har jag hört av de gamles berättelser. Det skedde tio år innan jag föddes till världen, och jag räknar nu mina femtionio.»

»Du heliga Guds moder, den som finge vara med om allt det där!» utropade Signe och knäppte andäktigt tillsammans sina händer. »Men det är endast rike mans barn, som kunna få den lyckan att komma i Sanct Britas systraskap!»

Gert såg på Signe, ty månen lyste in genom vindögat i taket, och det var helt ljust, där flickorna sutto — han såg på Signe, som om han nu först blivit varse, att hon fanns där inne, och han teg en stund. Men sannolikt fann han flickans närvaro icke vara av någon fara för sig och sina planer, eller gjorde hennes utrop ett angenämt intryck på honom, såsom tjänande att giva färg åt hans skildring, nog av han fortsatte, utan att göra något vidare avseende på Signe.

»Det skall bliva en dag i Herrans glädje ... och du skall icke länge behöva vänta därpå. Men nu har jag en annan sak att säga dig ... Jag har ett viktigt ärende att uträtta på slottet i morgon hos greve Johan. Jag begiver mig dit i tid, och det kan hända, att jag kommer att bliva borta ett stycke på förmiddagen. Under tiden lämnar jag dig här hos Stig Pedersson och hans dotter ... har du förstått mig, barn?»

»Ser du,» tillade Gert, »jag behöver det knappt säga, efter ditt sinne visat en så lycklig förändring, men det skadar dock icke att upplysa dig om, att du kan icke taga något steg utom denna stuga, utan att stöta på den heliga kyrkans vänner. Kätteriet har, Gud och alla helgon vare lovade, icke vunnit några framsteg i Linköpings stift ... Ja ja, jag vill icke bedröva dig, mitt barn, med onödiga förebråelser ... du har visat ett fromt och medgörligt sinnelag, du skall ock bli belönad därför.»

Så gick den gamle Gert, och dörren stängdes efter honom. De båda flickorna iakttogo nu en stund en fullkomlig tystnad, och när de sedan började tala, skedde det viskande. Men mycket behövde de icke vidare säga varandra. Den gamles ord hade stadfästat Christina i hennes beslut, och Signe var färdig att våga allt för henne. Den senare ställde sig, när det varat en stund, vid stugudörren och lyssnade.

Djupa snarkningar hördes därinifrån. Signe öppnade sakta dörren och lutade ut huvudet. Den gamle fiskaren och Gert Bryningh lågo i den djupaste sömn. Signe nickade och stängde åter dörren.

»Nu är det tid,» viskade hon till Christina. »Far sover hårt, och före midnatt skall ljudet, om än så starkt, undgå hans öra, men dröja vi till efter midnatt, skall det svagaste ljud väcka honom. Hur det kan vara med den gamle biskopssvennen, vet jag icke, men det har jag hört far säga, att den heliga kyrkans män, både högre och lägre, må gott och kunna sova, om det vore till domedag.»

Hastigt framflyttade hon en bänk under vindögat, fattade Christinas hand och hjälpte henne att stiga upp på bänken.

»Gör nu, som jag har sagt, fatta säkert tag i nederkanten, så där ja, stig upp på min axel, så ... det går förträffligt ... bliv nu stilla, tills jag kommer upp.»

Det dröjde ej länge, förrän Signe stod vid Christinas sida på taket. Detta sluttade åt ena sidan långt nedåt, och Signe gick förut och ledde Christina efter sig vid handen. Allt gick lyckligt. Icke den minsta rörelse hördes inifrån stugan. Och natten var så stjärnblank och stilla. Ej ett blad rördes på träden, ej den minsta lilla våg krusades på viken, som bredde sin silverskiva från den ena stranden till den andra. Där på andra sidan låg slottet med sin mörka massa, så tyst och högtidligt, fast kanske även inom dess murar det hjärta fanns, som slog av oro och sorg.

Som ett par älvor försvunno de båda flyktingarna mellan trädens stammar. Nere vid stranden låg en båt. Signe sköt ut båten, och snart gled den över viken och lade till på andra stranden. Här sprungo flickorna upp.

»Nu gäller det att vara flink och lätt på foten, här är icke så alldeles säkert på denna sidan ... följ mig, vi taga närmaste vägen till skogen, jag känner bra stigarne här, och det är blott den första biten som är farlig; sedan skola vi vandra som i en lustvandring den långa omvägen. Men förr än om ett par timmar är det icke värt att nalkas slottet.»

Ljudlösare glider icke molnets skugga över ängen, än de båda flickorna över den öppna platsen från båten och in i trädens skugga. Här fattade åter Signe Christinas hand och förde henne fram mellan lundens skuggor. Snart kommo de in på en upptrampad stig, men de hade icke gått långt stycke på den, förrän Signe hastigt hoppade åt sidan in bland trädens mörkaste skugga.

Hon stannade och lyssnade. Christina hörde intet, men Signe, skogens och vattnets fria barn, hade sina yttre sinnen bättre och skarpare uppövade.

»Anade det mig icke,» sade hon. »Här komma steg från motsatta håll. Det tänkte jag genast, när jag såg kungen rida in på slottet. Men var tröst, jungfru Christina, oss skola de icke hinna ...»

»Men om det vore den gamle Gert ...» stammade Christina, ett rov för den förfärligaste ängslan.

»I värsta fall, om icke vår snabbhet kan hjälpa oss, så ... men tyst, där är han, där ...!»

En mörk skepnad smög sig sakta fram mellan träden och tycktes komma rakt på det ställe, där de båda flickorna stodo. Christinas hjärta klappade så våldsamt, att hon knappt kunde andas, och hennes ögon ville liksom springa ut ur sina hålor, när skepnaden på knappa tio stegs avstånd stannade. Där han stod, belyste månen en del av hans ansikte, och både Christina och Signe igenkände Gert Bryningh.

Christina var sig ej mera mäktig. Signe fattade henne om livet, och lutande sin mun tätt intill hennes öra, viskade hon:

Men Christina hörde intet, och Signe kände, huru hon ryckte sig lös, under det hennes blick tydligt tillkännagav att hon icke ämnade fly, utan tvärtom störta fram mot sin förföljare. Ännu var det dock icke visst, att denne kommit för att förfölja dem. Han kunde vara ute i sina egna ärenden. Men den minsta oförsiktiga rörelse kunde däremot röja dem själva och göra allt om intet. Och vilken makt kunde nu hålla Christina tillbaka? Hon var, som om hon blivit förbytt. Denna kraftfulla, härliga gestalt, där hon stod framlutad, färdig till språng, med alla muskler knutna, alla fibrer spända — var det samma sorgsna, viljelösa flicka, som behövde och tog tröst av Signe i hennes faders lilla stuga?

I det avgörande ögonblicket framtedde sig dock en makt, som kom Christina att taga det uttagna steget tillbaka. Den uppenbarade sig i en rörelse av Gert, vilken vände sig åt sidan. Den stig, på vilken han vandrat, krökte sig just där han befann sig, och det var denna omständighet, som för en uppskrämd inbillning visat gubben vandra stigen fram i avsikt att smyga sig på sin förrymda fränka. Han lämnade dock icke platsen, utan stannade och svepte kappan väl om sig samt drog ned huvan över pannan.

Tydligen var här ett möte stämt med den, vars steg Signe hört från det motsatta hållet, och som nu var alldeles invid stället.

»Sanct Erik,» hördes Gert halvhögt uttala, när denne kom fram bakom en lummig hasselbuske.

»Sanct Jörgen!» svarade den andre. »Riktigt träffat alltså. Haven I varit här flere gånger?»

»Kom i kväll,» svarade Gert, »och jag prisar min lycka, ty i dessa tider äro stunderna dyra!»

»I uttalen min hjärtans mening,» återtog den sistkomne, »och därför låtom oss snart komma till saken. Jag hade menat, att vi skulle hava följts åt till slottet, men där är nu fullt hus och varje mur har ögon och öron, eller bör antagas hava det.»

»Platsen här är allt vad vi behöva, junker Moritz. Den ligger tillräckligt avlägsen för att skydda oss för överraskning på en så sen timme.»

»Nå väl, som I viljen ... I kommen från Stockholm. I haven träffat biskopen?»

»Det låter höra sig ... Sägen då fort, hurudan sinnesstämningen är där uppe bland bönderna, därpå hänger dock allt, och när biskop Peder anser tiden vara inne.»

Den gamle redogjorde för allt. Sinnesstämningen bland dalkarlarne vore den allra bästa. De voro ytterst missnöjda med konung Gustaf, väl icke alldeles på samma grunder som prelaterna, utan huvudsakligen med anledning av den dyra tiden och de dryga gärderna, men huvudsaken var dock, att missnöje rådde bland dem och detta missnöje borde av en skicklig hand lätt kunna bearbetas i önskad riktning. Detta värv ville herr Peder biskop och herr Knut domprost åtaga sig. Herr Peder avbidade blott konungens ankomst till Stockholm, så ämnade han draga upp i Dalarne.

»Den saken är således,» slutade Gert, »i bästa händer, och Guds moder och alla rikets patroner give sin nåd och välsignelse därtill, att det månde få en god utgång!»

»Se så, gamle, inga prästfolor nu, det månden I begripa, att går det, så går det med hugg och slag, så att Guds moder månde blekna därvid och helgonen gråta. Men eder egen herre, biskop Hans, var hava vi honom? Herr Severin såge gärna att en så mäktig herre vore att bygga på.»

»Nej, nej,» avbröt Gert livligt, »tänken icke därpå, nej, nej, ... biskop Hans är väl missnöjd med kung Gustaf, men han beder varje kväll för hans väl.»

»Äro vi där nu igen ... Bönerna göra föga till saken, jag vill själv tala med biskopen!»

»Tala med biskop Hans, ären I från edra sinnen, junker Moritz? Min nådige herre, biskop Hans, vore i stånd att genast utlämna eder till konungen, och då bleve eder seglats kort i denna världen. Men min herre skall likväl, utan att han vet därav, gagna den gemensamma saken.»

»Tand för tunga, junker Moritz! ... Jag befattar mig icke vidare med detta ärende, om I icke besinnen edra ord, när de röra biskop Hans!»

»Så-å ... det är annars icke så illa ment! Nå väl, det lyster mig att höra, huru den gamle bispen skall dansa efter en annans pipa, utan att han vet därav.»

»Kättarne måste bort,» sade den gamle, utan att fästa sig vidare vid junkerns sista yttrande, som i hans mun mera liknande ett antaget bruk att uttrycka sig, än någon avsikt att vilja förolämpa. »Kättarne måste bort och det arbetet är nu min herre, biskopen, ett kärt och Gudi och helgonen behagligt arbete. Se, nu äro bland kättarne konungens klokaste och käckaste vänner, det må vi ej förneka. Herr Lars kanslären är en örn och har skarpa klor ... Mäster Olof i Stockholm är örnens like. De se från sin höjd med sina skarpa ögon längre, än de borde se, och därför måste de bort ...»

»Herr Lars kanslär finnes på slottet ... giv mig tid, att jag får min snäcka hit under strand, och jag stjäl herr Lars ur slottet, som påven stjäl penningar ur fattigmans pung. Men I klerker skolen alltid gå krokvägar, det är lärdare kantänka. Och sedan ...»

»Sedan viljen I göra det samma med mäster Olof ... ja, ja, slikt vågstycke voren I väl man till, men säkert är, att I segladen i kvav på den sedan och fingen hissa ert segel i galgen på Stockholms torg. Nej, nej, junker Moritz, gammal är äldst, biskop Peder vet väl, hur han vill skifta lotterna. Mäster Olof menar jag dessutom att vi hava i säcken ... och min nådige herre skall just knyta till.»

»Och konung Gustaf skall naturligtvis sätta tro till bispen och följa hans råd och tacka till ... nå, nå, det är en sak för sig, som icke kommer mig vid, men jag bör veta den ändå för herr Severins skull.»

Gert omtalade nu, vad som tilldragit sig i Stockholm under hans därvaro, huru man stormat kyrkor och kloster, och huru det gick i var mans mun, att mäster Olof var anstiftaren till denna styggelse.

»Och nu skall biskop Hans av Konungen fordra straff på mäster Olof? Jag vill vara en sillnacke, om konung Gustaf biter på den kroken.»

»Låten mig en gång tala till punkt, junker Moritz. Det är blott en av de krokar, som äro lagda för mäster Olof. Och min herre, biskopen, skall tala mindre om Olof än om själva våldsbragden, och känner jag konung Gustaf rätt, så skall han icke se genom fingrarne med slikt ofog. Allmogen omkring Stockholm är upptänd av avsky och vrede ... det kan kosta konung Gustaf mera, än han vill hålla på mäster Olof, om han icke här tager i med hårdhandskarne, dem han icke, vad heller som är, just har långt borta. Se, just i min nådige herres mun skall en framställning av saken få sin rätta färg och göra sitt rätta intryck på konungen.»

»Listige klerk, jag hade lust att ränna upp buken på dig ... Ja, ja, bliv ej förskräckt, det brådskar inte, allt har sin tid. Nå, det var mäster Olof. Han skall dö som upprorsmakare. Men så hava vi herr Lars kanslären kvar, vilka mullvadsvägar haven I grävt att nå honom?»

»I uttrycken eder något besynnerligt, junker Moritz, men en var har sin smak. Konungen skall själv hitta honom ...»

»Det vill säga, där haven I gjort en krumelur som icke fanden i helvetet kan begripa ... Frukta Gud och gå raka vägen, det har annars varit min sak, det.»

»Också min, också min, junker Moritz ... vi må blott se till, att den raka vägen bär till målet och icke ifrån, se, det är huvudsaken. Eljest så äro biskop Peder och den vördige priorn för Svartbröderna i Västerås mina vägvisare. Jag känner icke huru de hava ordnat sakerna rörande herr Lars kanslär, hans tid är ännu icke kommen, men han träffas naturligtvis först och främst av samma hugg, som rammar hans skyddsling, mäster Olof. När bålet en gång är tänt och lågorna slå mot skyn, så är det ej så noga med den ena eller andra, blott det onda förbrännes i grund.»

»Ja, och ej lämnar os efter sig. Nå, allt har sin tid. Nu har jag fått bud till min herre, herr Severin ... det lyster mig att se, om han skall bli stort klokare på allt detta, än jag. Finge jag råda, så toge jag konung Gustaf bort, när han nu skall rida från Stegeborg till Linköping, eller ock ville jag sätta livet till. Se, det kallar jag att frukta Gud och gå raka vägen. Men I klerker skolen taga ett steg åt höger och ett åt vänster, sticka näsan åt ett håll och händerna åt ett annat, ju större omvägen är, desto bättre, och på det hela taget, är det just det bästa folket, som fastnar i edra fördömda rävsaxar. Vore det ej för edens skull och därför att herr Severin är värd den tro, som jag svurit honom, så, vid mitt goda svärd, jag sade ett ord i rättan tid både till kung Gustaf och även denne mäster Olof. Kungen är en karl efter mitt sinne, och det måste ock mäster Olof vara, efter allt vad jag kan finna.»

»I talen mera fritt, junker Moritz, än som är tillåtligt för den heliga kyrkans stridsman.»

»Din heliga kyrka vill jag icke offra ett ruttet kålhuvud för, och det är icke din förtjänst, att jag icke klyver din tjuvanacke här på stället, din gamle skalk!»

»Heliga Guds moder och alla helgon!» utropade den biskoplige stallmästaren, skälvande i alla lemmar, »ären I junker Moritz, eller har jag råkat ut för en bedragare?»

»Å nej, jag är nog junker Moritz, och det brådskar icke med din bane, Gert ... Men jag kan ej glömma, att I klerker skullen få eder hand med i detta ärende. Nå, den saken kan nu icke hjälpas. Det bräcker till morgon, gamle, och jag vill i god tid vara på sjön. Min snäcka ligger här några stenkast bort. Viljen I följa mig, så kunna vi närmare fördjupa oss i alla edra krokar kors och tvärs ...»

»Ett stycke må jag följa,» svarade den gamle, »men ingen bör hava sett oss tillsammans, ingen, hören I, junker Moritz!»

De avlägsnade sig i riktning öster ut, och Christina och hennes ledsagerska voro befriade från all fruktan.

Men vad betydde dock denna fruktan för upptäckt nu, när hjärtat blivit bräddfullt av namnlösa kval. Vilken förfärlig hemlighet hade ej Christina här kommit på spåren. Och likväl var det helt visst endast den yttersta tråden, som kommit till hennes kunskap. Och ingen, ingen, som kunde varna, som kunde upplysa Olof om den fara, som hotade.

»Ingen!» utropade hon helt högt, utan att tänka på, varest hon befann sig, och ljudet av hennes röst rullade långt bort.

»Tyst, för alla helgons skull, tyst, Christina!» sade hon helt sakta, »de båda männen äro ej långt borta. Dock tror jag, att vi nu skola vara utom fara. I kännen mäster Olof, Christina ... ja, I behöven ej säga det, jag kände det på den dödskyla, som kom över eder, när junkern talte om försåtet mot honom ... Men nu är ju all fara över, du är ju fri, Christina, och i morgon skall du tala med både kungen och herr Lars kanslär!»

»Ja, jag är fri ... jag är fri!» sade Christina och tog dristigare ut stegen, »och jag kan ock våga ett storverk!»

Så gingo de båda flickorna bland de nattliga skuggorna i skogen på en lång omväg fram emot slottet. När solens första stråle återstudsade från tornspiran, befunno de sig blott några få stenkast från Stegeborgs tornport.

Stället, där de båda flickorna befunno sig, skänkte en utomordentligt härlig utsikt över slottet och viken och skogen, och det gjorde på dem ett synnerligt uppfriskande intryck att se, huru dagen föddes och huru det strålande dagsljuset göt sig över sjö och land. De hade stannat vid en hög och yvig fura och voro alldeles upptagna av det vackra skådespelet framför dem.

Men den härliga morgonen hade även utlockat andra älskare av denna trakts skönheter. Ett stycke ifrån trädet, där Christina och Signe stodo, befann sig också en beundrare. Det var en riddare, att döma av hans rika, utskurna dräkt och den dyrbara strutsfjädern i hans huvudbonad. Han stod med korslagda armar och såg rätt ut framför sig. Ett bittert leende krusade hans läppar, men i ögat lekte ett skimmer av vemod. Hans uppmärksamhet väcktes av de båda flickornas steg, och han stod ej längre bort, än han kunde höra varje ord, som de sade, ehuru granen skymde bort honom för deras blickar.

»Här hava vi åter,» sade Signe, »ett farligt stycke väg. Här gå många till och från slottet, och vem vet, om icke trollet ock skall denna vägen fram ... Se, därför skall jag nu ensam gå fram till slottet och laga att jag kan få komma till tals med herr Lars kanslären, jag känner köksmästaren, och han skall nog hjälpa mig.»

»Tack, tack, Signe, jag skall aldrig glömma, vad du gjort för mig denna natt ... och Gud välsigne dig därför.»

»Vänta, vänta, jungfru lilla, vi äro ej i land ännu ... det värsta återstår. Om vi här kunde byta dräkt, så kunde du själv gå här över till slottet, men det låter sig ej göra och jag menar min första tanke blir den bästa. Är herr Lars sådan en man, som du sagt mig, så skall han gärna följa mig hit ut, och sedan skall du vara under hans beskydd, och då har det ingen fara ...»

»Det är ock min tanke ... och jag behöver ej bedja dig, att du tänker på, av huru stor vikt det är, att allt sker i god tid ... den gamle kommer säkert till slottet redan tidigt ...»

»Var icke rädd, jag skall binda vingar vid mina fötter ... Sen I någon komma hitåt, så göm eder under granen, men avlägsna eder icke härifrån!»

Med dessa ord lämnade Signe Christina och gick med snabba steg fram emot slottet. Christina stod och såg efter henne, ända tills hon försvann genom slottsporten. Då föll hon på knä, överväldigad av sina känslor, och bad en varm bön, så som Olof hade lärt henne, att, om hennes hjärtas önskan var Gudi tacknämlig, han måtte höra hennes bön och giva henne tröst och hjälp.

»Den synen fröjdar mitt hjärta,» hörde hon en manlig stämma tilltala sig, just som hon slutat bedja och var färdig att resa sig upp.

Det var den ståtlige riddaren, som åhört flickornas samtal och nalkats, när han såg Christina knäfalla. Det var också en vacker syn, som kunde draga en riddares ögon till sig, att se Christinas jungfruligt rena drag, livade av den innerligaste andakt. Ett par tårar lågo och darrade en stund under hennes ögonlock och föllo sedan ned utför den fina kinden, blixtrande som ädelstenar.

»Vad jag gick ut att se, icke trodde jag mig finna en bedjande jungfru,» fortsatte riddaren och fattade Christinas hand samt reste henne upp. »Viljen I säga mig, stolts jungfru, om det var en känsla av tacksamhet, som tog flykt i ord från edra läppar, eller om det var av sorg ... att döma av edert utseende, så skulle jag vilja antaga det senare.»

»Och viljen I säga, vad som trycker edert sinne, så vill jag hjälpa eder, om jag kan.»

Christina såg upp på den höge mannen. Och där talade någonting så fast och förtroendefullt ur hans öppna, ädla drag, och där glödde något så varmt ur hans talande ögon, att hon icke drog i betänkande att uttala sin önskan för honom.

»Jag önskade få tala med vår nådige herres, konung Gustafs kanslär!» sade hon.

»Icke så lätt, som I menen, nådige herre ... jag vågar ej gå ut ur skogen utan skydd ...»

»Vad skall det heta,» sporde riddaren med blixtrande blick, »får ej en jungfru gå fri till det slott, där konungen gästar? Väl hava vi haft onda tider i Sveriges land, men så långt trodde jag ändock icke, att det var kommet.»

»Jag är en fattig fader- och moderlös flicka,» svarade Christina, som icke rätt visste, om hon skulle så helt och hållet oförbehållsamt yppa sig för den främmande riddaren, och icke heller i hast förmådde finna ett skäl, som kunde förklara, vad hon redan sagt, »och man vill tvinga mig, och man förföljer mig, och nu ville jag genom herr Lars kanslär söka skydd hos konungen.»

»Jag vet det icke ... men jag skall taga doket, jag skall begravas i ett kloster!»

»Kloster ...? Det där artar sig icke så illa, skön jungfru ... Så-å, man vill tvinga eder i kloster, och I viljen icke låta tvinga eder ... Men haven I nu sagt mig så mycket, så sägen mig även, vem som vill tvinga eder!»

»Men varför frågen I så mycket, stolts riddare? ... jag känner eder icke, I kunnen, I kunnen ...»

»Nej, nej,» återtog Christina, sedan hon forskande sett i riddarens öppna anlete. »I kunnen det icke. Det kom över mig en tanke, att även I kunden bedraga, men det kunnen I icke!»

»Tack för det ordet, mitt barn ... nej, nej, jag vill icke bedraga dig, och jag skall säkert föra dig till herr Lars kanslär och även till kungen, om du vill.»

»Till kungen ... ja, men kungen är så sträng, säger man, och hård, och han har så mycket att tänka på, att han säkert icke skall kunna höra mig. Vad bryr sig örnen om siskans suck i lunden?»

»Dock griper han stundom vesslan, som smyger till den lilla fogelns bo. Kom, kom, jag skall föra dig till kungen!»

Och riddaren fattade leende Christinas hand och drog henne fram ur trädens skugga och ut på den öppna platsen. Christina greps av helt underliga känslor. Så hade hon dock icke tänkt sig, att hon skulle tråda vägen till kungs. Men medan de gingo, sade riddaren intet. Han tycktes bliva allt tankedigrare, ju närmare de nalkades slottet.

När de kommo ned på vägen, som ledde dit, och som var upptrampad och dammig av de många fötterna av hästar och människor, som här dagligen färdades fram och åter, sågo de på avstånd en gammal man komma gående från sjösidan, också i riktning mot slottet.

Men också den gamle hade plötsligen stannat, satt handen över ögat, för att bättre kunna se, och han hade sett och igenkänt Christina. Han påskyndade sin gång, han kom helt nära.

Den arma Christina var som tillintetgjord. Hon ville fly, men foten vägrade sin tjänst, hon ville ropa, men tungan var som fastlödd vid gommen.

Gert Bryningh å sin sida hade icke ögon för annat än Christina, och i överraskningen att finna henne här framför Stegeborgs slott, i stället för i Stig Pederssons stuga, glömde han allt utom den dyrbara förlust, som kyrkan skulle göra, i fall hans fränka verkligen, såsom hon tycktes hava för avsikt, skulle lyckas undkomma honom. Blixtsnabbt flög det även för honom, huru han låtit bedraga sig av Christinas skenbara medgörlighet, och denna fruktan och denna vrede bemäktigade sig honom så, att han snart sagt besinningslöst störtade fram mot flickan, där hon stod invid den höge riddarens sida.

Denne åter stannade, när han såg den gamle mannens bestörtning och på samma gång den sammanpressade vrede, som gnistrade ur hans ögon och stod att läsa på hans sammanbitna läppar. Trollet, om vilket Signe talat, stod med ens livligt för honom. En hastig blick på jungfrun vid hans sida övertygade honom därom, att han icke misstagit sig.

»Christina!» hördes då en kvinnlig stämma ropa inifrån tornvalvet, och detta rop återgav Christina sin själsnärvaro. Hon sprang med vindsnabba steg över bron och fram emot slottsporten.

»Christina!» ropade den gamle mannen efter henne, men det tjänade blott att till det yttersta påskynda hennes flykt.

Riddaren såg med en viss förundran, vad som tilldrog sig för hans ögon. Även han stod färdig att ropa den flyende tillbaka, som om han känt förtrytelse över, att hon övergav hans skydd och sökte en ovissare räddning på egen hand. Men när den gamle förföljaren skyndade förbi honom och, utan att giva akt på honom, ville ila över bron, då sammandrogo sig hans ögonbryn och det blixtrade i ögat under dem. Hela hans hållning utvisade, att han stod i begrepp att ropa den gamle tillbaka och till och med begagna mera handgripliga medel, för att göra sin vilja gällande. Men plötsligt tycktes han komma till ett annat beslut och gick med snabba steg över bron in genom borgporten.

Signe flög till, och när hennes öga föll på riddaren blev hon likblek, och hennes livliga, djärva öga såg rätt ned på stenarne vid fötterna, men hennes händer fingo mycket att beställa med bandet, som sammanhöll hennes tröja.

»Och varför hejdade du icke förföljaren? ... Du tycks eljest hava huvudet på rätta stället!»

»Ja, jag vet ... och du kan väl aldrig inbilla dig, att din vän har något av mig att frukta?»

»Nådige herre konung,» utbrast Signe, och kunde knappt tillbakahålla sina tårar, »väl är jag icke orädd, men far beror av hans nåde biskopen, och den gamle mannen är hans nåde biskopens stallmästare, och hade han fått se mig här tillsammans med den stackars jungfrun, så hade far fått lämna sin stuga och draga ut i bygden ... Jag stack mig därföre undan, så fort jag fick se, att allt hopp var ute.»

»Menar du då icke mig något förmå mot hans nåde biskopen?» sporde konungen med ett eget leende.

»Ack jo, nådige herre, jag hade genast känt eder ... men solen stack mig i ögonen, när jag lutade mig fram, och förskräckelsen slog mig så, att jag såg blott jungfrun och den gamle.»

»Nå väl, var tröst, mitt barn,» sade konungen och log vänligt mot den darrande flickan, »många gömslen finnas väl i det gamla slottet, men vi skola se till, om vi ej finna både den ena och den andra.»

Med dessa ord gick konungen över gården och fram emot trappan, som ledde upp till den del av slottet, där hans rum voro belägna. Här mötte honom greve Johan och herr Johan Thuresson, vilka vördnadsfullt bugade sig, i det de lämnade rum i den smala dörren. Men de följde honom, ty greven hade åtskilligt att tala med konungen, och Johan Thuresson fick en vink av konungen att göra sällskap.

Det drog om en stund, innan greven lämnade konungen, och denne blev så indragen i samtalet med greven om de viktiga spörjsmål, som denne framlade, att han tycktes alldeles hava förgätit den tilldragelse, vartill han under sin morgonvandring blivit vittne. Men så snart greven hade lämnat rummet, tillsade han herr Johan Thuresson att tillkalla kanslärn.

»Eller vi begiva oss själva till kansliet,» tillade han, just som herr Johan stod färdig att gå.

Några ögonblick därefter inträdde också konungen i de rum, där herr Lars och de kunglige skrivarne tagit in. I det yttre rummet sutto de senare ivrigt sysselsatte. Konungen gick hastigt genom rummet och inträdde i det inre. Men han vände sig om vid dörren, ty den han sökte, befann sig icke där. På konungens fråga upplyste en av skrivarne, att herr Lars gått ut för en god stund sedan och väl vore att med det snaraste återvänta, ty han hade med missnöje avbrutit sitt arbete.

Konungen gick då in i rummet. På det med papper och skrivelser överlastade bordet låg en halvskriven sida. Det var utkastet till svar å det brev som konungen föregående afton erhållit från Severin Norrby. Till vänster därom låg bibeln uppslagen och även i den lågo några ark papper fullskrivna. Konungen kastade en flyktig blick på dem. De innehöllo början till en översättning på svenska av Nya Testamentet. Med förvåning lade konungen åter ned papperen och gjorde tankfull några slag fram och åter genom rummet.

Någon hördes gå i dörren till yttre rummet. Konungen stannade och lyssnade, och när han vände sig om, stod mäster Lars kanslär på dörrtröskeln.

Det var en lång skepnad, helt och hållet mörkklädd. Hans ansikte var långlagt med kraftfulla drag. Den breda, höga pannan med sina djupa fåror, de djupt liggande men själfulla ögonen talade om, att en rikt utrustad och upphöjd ande bodde där inom, medan det gråa håret, som stack fram under flöjelskalotten, gav det hela ett uttryck av lugn och förmildrade det drag av skärpa och oböjlighet, som var utpräglat omkring hans mun. För ögonblicket syntes herr Lars vara upprörd, och han bemödade sig tydligen att synas lugn, när han fick öga på konungen.

Herr Lars gick fram till bordet och fattade den där liggande uppsatsen samt genomögnade den och tycktes eftersinna innehållet av varje ord, innan han svarade. Detta kunde icke annat än väcka konungens förundran, som han icke heller på minsta vis bemödade sig om att dölja, och när slutligen kanslärn rev sönder brevet, började det flamma i konungens öga.

»Nej, nådige herre,» svarade kanslärn, »jag har det icke färdigt. Det jag här hade nedskrivit, var efter min första uppfattning av ärendet, och innan jag hade hört eder tanke. När jag närmare eftersinnar saken, vill jag icke föreslå, vad jag i den förstörda skrivelsen hade ämnat.»

»Det är något olikt eder, mäster Lars,» sade konungen tydligen blidkad, men med en forskande blick. »Och vad haven I ämnat föreslå mig?»

»Jag hade tänkt, att herr Severins anbud till eder att bliva eder man, borde bemötas med all vänlighet, och jag tänkte mig tillika, att ett möte mellan eder, nådige herre, och honom skulle lättast och bäst hava lett till målet ...»

»Nå väl ... det är ock min tanke! ... Vad har väl så plötsligt förändrat eder, mäster Lars?»

»Väsentligen är den visserligen icke förändrad, nådige herre, men jag har kommit till den tanke, att vi icke böra gå för brått till väga. Herr Severin är värd att vinnas, synnerligast vid dessa bekymmersamma tider, men I kännen honom ej tillräckligt, herre konung, han är icke att tro på, när han kväder första visan. Därföre menar jag, att man borde låta händelserna något litet utveckla sig, innan man giver honom svart på vitt i händerna.»

Konungen åhörde med uppmärksamhet sin gamle kanslär, och när han slutat, förflöt en stund, varunder konungen tycktes med sig själv överlägga om kanslärns förslag.

»Enligt min tanke vore det bäst att icke skicka något skriftligt svar, utan blott muntligen bedja herr Severin personligen komma hit över, eller ock, om ett svar skall givas skriftligen, i allmänna, intet bindande ordalag tacka honom för hans välmenta anbud, men bedja honom tydligare giva sin avsikt tillkänna.»

»Sådan är ock min tanke om saken ... och så vill jag hava brevet uppsatt. Men en annan sak, mäster Lars ... det finnes någon här i slottet, som begär edert skydd ... Jag har själv fört henne till slottsporten, men där tyckte hon mitt beskydd vara för ringa, och hon flög som en skrämd hind över bron.»

»Skydd hos mig, eders nåde ... vad menen I? Någon, sägen I, och denna någon är en kvinna ...»

»Ja, och hennes namn är Christina ... Nu veten I det, och hon finnes här i slottet, men var, det fån I taga reda på själv ... Emellertid är det den gamla historien om avtvingat klosterlöfte, efter vad jag kunnat finna, och det passar bra för eder, som tagit ett nappatag med Sanct Britas kloster. Hon har en tjock päls, den heliga kyrkan, som tål att rycka på, mäster Lars.»

»Ja, en blivande ... hon har flytt från sin frände, vilken likaledes befinner sig här i slottet, och som ser mig ut att kunna vända upp och ned på allt, för att finna vad han söker.»

Kanslärn såg både bestört och harmsen ned framför sig, och det tycktes, som om han gärna velat komma ifrån detta ämne, men det var hans öde, att något ännu ovanligare skulle inträffa. Under den tystnad som uppstod, sedan konungen slutat sin berättelse, hördes dörren till yttre rummet öppnas och en stämma fråga efter konungens kanslär, mäster Lars. Denne såg frågande på konungen, som åter med en jakande åtbörd gav tillkänna sitt bifall, att kanslärn kunde gå ut och taga reda på, vad den främmande hade för ärende i kansliet.

»Jag är Gert Bryningh,» hördes samma stämma, sedan kanslärn utkommit i det yttre rummet, »jag är hans nådes, biskopens i Linköping sven och stallmästare, och jag önskar tala med eder, mäster Lars.»

»Jag har viktiga saker att meddela eder,» återtog Gert Bryningh, »och det viktigaste är en klagan, som jag vill andraga inför hans nåde konungen själv. Jag beder eder skaffa mig till tals med konungen. Beviljen I denna min begäran, så har jag något viktigt att säga, som rörer både eder och hans nåde konungen.»

»Det där låter stort, sven ... men varför vänten I icke, tills I kunnen träffa hans nåde konungen på annan timme än här i kansliet, där tiden är knappt tillskuren?»

Kanslärn tycktes gripas av en märkelig oro. Han såg än på den gamle stallmästaren, än for han med blicken ut genom fönstret, liksom om han haft svårt att komma till klarhet med sig själv, om vad beslut han borde fatta. Slutligen vände han sig om och gick åter in i det inre rummet till konungen, och när han kom ut, vinkade han med handen åt Gert att följa sig. Denne stod ögonblicket därefter inför konungen, som mottog honom med en sträng och kall uppsyn.

Gert omtalade i ödmjuk ton, huru hans fränka, som var fader- och moderlös, samt nu efter sin broders död stod utan huld och skydd här i världen, skulle följa med honom ned till Linköpings stift, för att där få en tillflykt i Vadstena kloster; men att hon hade rymt bort från honom, och att han visste, det hon nu befunne sig på Stegeborg.

»Det är gott och väl, men sedan återstår att förklara, huru hon behövde välja en så förtvivlad utväg, som att rymma från eder och, som I sägen, taga sin tillflykt på mitt slott.»

»Även det månden I bevisa ... För mina ögon ser det ut, som om endast tvång och hårdhet skulle kunna tvinga en mö att rymma sitt hem ... huru förhåller det sig med klostret, — varför skall just klostret bliva hennes tillflykt? Var vistades hon, innan hon kom under edra vingars skugga?»

»Hos hustru Christina Larsdotter i Stockholm, smeden Peder Olofssons i Örebro efterleverska.»

»Christina Larsdotter, jag menar, mäster Lars,» återtog konungen och vände sig till denne, »jag menar att det är mäster Olofs moder?»

»Nå väl, gamle, varför fick hon då ej förbliva där hon var? Skall Vadstena kloster vara en bättre tillflykt, än mäster Olofs moder?»

»Därför ... därför, eders nåde, att sedan hennes broder dog, så är jag hennes förmyndare.»

»Således är det din vilja, som här bestämt klostret till din myndlings tillflykt ... och jag bedrager mig helt säkert icke, om jag säger, att I därvid icke haven hört jungfruns vilja. Men det är min vilja, att ingen emot sin övertygelse tvingas att draga sig ur den värld, dit vår Herre satt människan att leva och verka. Och vad vidare beträffar, att jungfrun tagit sin tillflykt till mitt slott, så är det hennes rättighet, och jag giver henne det skydd, hon därmed av mig begärt. Där rätter eder efter!»

Konungen reste sig häftigt och lämnade rummet med hastiga steg, sedan han kastat en genomborrande blick på den biskoplige stallmästaren. Denne stod länge tyst och med blicken fästad på golvet, men när den yttre dörren stängdes efter konungen, tycktes han åter få makt med sig. Han fästade sina gråa ögon på kanslärn.

»Detta är dock emot både Guds och människors lag,» sade han, »herr Lars kanslär, I, som haven varit den heliga kyrkan tillgiven och ären en höglärd man, given mig ett råd, huru jag i detta ärende skall handla, så att mitt samvete skall få ro.»

»Bättre, än vad vår nådige herre sade eder, vet icke jag att säga,» svarade mäster Lars allvarsamt. »Det är, synes mig, jungfruns vilja, som här bestämmer allt. Vill hon i klostret in, — nå väl, då är saken klar. Vill hon det icke, så kommer hon där aldrig.»

En besynnerlig skiftning försiggick i den gamle mannens ögon vid dessa ord. Det var, som om något hemskt och nattsvart sjunkit ned i djupet och lämnat kvar en viss stillhet, liksom en blank vattenyta över ett blindskär, när stormen lämnat vågorna i ro. Han stod stilla och orörlig, och kanslärn stod också försjunken i tankar framme vid fönstret. Det var alldeles tyst i rummet. Man hörde endast pennornas raspande mot papperen från rummet utanför, där skrivarne sutto.

»Eder begäran är nu uppfylld,» sade slutligen kanslärn och vände sig om. »I haden dessutom något av vikt att säga mig?»

»Och det skolen I ock få att veta. I samlen ett hotande straff över eder herres, vår nådige konungs, huvud, herr Lars kanslär. I trampen allt, vad heligt är under fötterna ... men sen till, att I icke månden förgås, förr än I det kunnen ana!»

»Uppror, sägen I,» utropade han, »haven I fått edert förstånd förmörkat ... Vem skulle anställa uppror i Stockholm?»

»Mäster Olof?» upprepade kanslärn, och förvåningen i hans anlete vek för ett ögonblickligt löje, som han icke kunde eller icke vårdade sig om att dölja. »Mäster Olof anställa uppror ... huru kunnen I, gamle man, komma med en sådan saga inför mig?»

»Så visst, som jag själv såg, huru han slogs till marken av dem som ännu hava någon aktning för Guds och människors lag; så visst, som jag själv hörde honom överljutt predika om friheten och att ingen människa vore född till träl. Hela Stockholm är i rörelse, och kyrkor och kloster skövlas på alla sina helgedomar! Mina ögon sågo och gräto därvid, huru den heliga Guds moder släpades i smutsen, och huru här en arm, där ett ben av något helgon låg och vräkte i orenligheten. Bönderna kring Stockholm brinna av vrede ... I skolen se, det onda sprider sig snabbt både nordan och sunnan, och kanske skall det snart nog bliva knappt om rum för både eder och konung Gustaf i hans konungadöme.»

Det blev åter tyst, och mannen spände sina ögon i kanslärn, som till utseendet helt lugn åhörde honom. Det var svårt att i första ögonblicket kunna göra sig reda för vad som var sant och vad som var dikt i mannens framställning. Något hade tilldragit sig. Det var alldeles tydligt, och kanslärn ansträngde sig för att kunna finna en tråd, som ledde honom till sanning. Han, som noga följde med sin tids händelser, och, så vitt det stod i hans makt, icke lät något undgå sin skarpa, vitt spanande blick, visste väl, att sedan Luther satt på Wartburg, hans missförstådda lära framkallat farliga rörelser i Tyskland. Han kände till vederdöparne, och han kom genast att tänka på dem, när han hörde skövlingen av kyrkorna och klostren omtalas, men han kunde å en annan sida icke finna någon grund för att antaga rörelsen i Stockholm såsom stående i sammanhang med dessa, och vad som alldeles förbryllade honom var talet om Olof såsom anstiftare av bullret ävensom det om jäsningen bland bönderna.

Ett stod klart och tydligt för honom, att vad det än var, så borde det icke komma till konungens kännedom i otid. Vore verklig fara å färde, skulle underrättelse hava inlupit från hövidsmannen, Peder Hård, på Stockholms slott eller från borgmästare och råd därstädes. Då någon sådan underrättelse icke kommit konungen till handa, slöt kanslärn därav, att det farliga upproret mera fanns till i den vredgade gubbens hjärna, än i verkligheten. Däremot fanns för honom ett mål högst av alla — den strid, som han begynt för människoandens frihet. Detta mål kunde, om icke förfelas, dock i hög grad försvåras, om under den sinnesstämning, vari konungen nu befann sig, en slik underrättelse träffade honom. Och han kunde i första ögonblickets hetta till och med skrida till en handling emot Olof, som i högsta måtto skulle skada det andliga befrielseverket.

»Vad I där sägen, Gert Bryningh,» sade han, »kan jag icke sätta tro till, och ingen skall tro eder.»

»Ingen?» utbrast Gert. »Det skolen I dock bliva varse. Jag vill ännu en gång tala med konungen!»

»Viljen I? ... Gott, jag vill icke hindra eder, men jag vill däremot varna eder ... konungen skall icke tro eder. Haven I nu uträttat edert ärende till mig, eller är det några flere upplysningar, I haven att lämna?»

Stallmästaren hade intet mera att säga, utan avlägsnade sig. Men omedelbart därefter skickade kanslärn den ene av skrivarne med ett bud till greve Johan och inkallade sedan den andre till sig i det inre rummet. Med denne hade han ett långt samtal, men när den förre skrivaren återkom, satt hans kamrat vid sin plats, liksom när han gick.

Samma dag på eftermiddagen lämnade konungen med sitt följe Stegeborg. Innan han steg till häst, sporde han för tredje gången greve Johan, om icke den försvunna Christina blivit funnen. Men greven hade denna gång intet annat att svara, än förut under dagens lopp. De noggrannaste undersökningar hade blivit anställda, men intet spår efter flickan kunnat finnas.

Konungens blick mulnade, men han tryckte hjärtligt sin systers och Christina Gyllenstjernas hand.

»Gud beskydde dig, Margareta. I jul, om Gud vill, skall ditt bröllop stå på Stockholms slott. Törhända se vi icke varandra dessförinnan, och I, min fränka, fru Christina,» tillade han, i det han vände sig till henne, »I kommen väl ock till Stockholm till den tiden och gören eder glad med fränder och vänner?»

Därefter lämnade han Stegeborgs slottssal. När han kom ned på borggården, och just som han skulle stiga till häst, syntes Gert Bryningh vilja tränga sig fram bland riddarne och drabanterna. Han hade under dagens lopp förgäves sökt att vinna tillträde till konungen. Alla, han vänt sig till, hade lovat honom det bästa, men löftena hade aldrig gått i fullbordan. Stegeborgs slott var som förtrollat denna dag. Till slut återstod honom intet annat, än att avbida den stund, då konungen skulle lämna slottet. Men nu ville det sig så, att kanslärns häst började bliva bångstyrig, och det såg ut, som han haft ett gott öga till den gamle stallmästaren. Ty så fort som någon öppning bildade sig bland konungens omgivning och Gert ville begagna sig därav, för att komma fram till konungen, så visade sig genast där huvudet av kanslärns häst, och då kanslärn naturligtvis gjorde sitt bästa för att få bukt med honom, så svängde han plötsligt om, och hans väldiga bakhovar vågade icke den gamle utsätta sig för.

»Vad går åt djuret, mäster Lars?» sporde konungen när han satte sig i sadeln.

»Intet, nådige herre, det jag vet, om han icke längtar efter de fyllda krubborna i Munkeboda!» svarade kanslärn, och de andra herrarne drogo på munnen åt det lyckade svaret.

När slutligen konungen ridit ut genom slottsporten, och det dova ljudet av hästtrampet hördes över vindbryggan, lämnade även Gert Bryningh Stegeborg. Han gick med långsamma steg skogsstigen ned till stranden, och fram emot kvällen lämnade han Stig Pederssons stuga.

Det var en mörk och kulen natt, alldeles motsatsen till den föregående. Stormen ven och regnet föll i stora droppar. Men Gert Bryningh var fullkomligt känslolös för den yttre naturen. Vad han hade upplevat denna dag, var så otroligt, att det icke lämnade hans tankar ett ögonblicks ro. Och ju mer han tänkte på den smälek, han lidit, desto mera tändes vreden och harmen i hans bröst, och hade han förut varit böjd att gå varsamt till väga mot konungen och de nya lärornas män, så hade han nu blivit den djärvaste, den mest lidelsefulle.

Plötsligen stannade hans häst. Gert ryckte häftigt i tygeln och högg sporrarne i hästens sidor. Djuret stegrade sig, men han fick det ej ur fläcken. Han steg då av för att undersöka, vad som vållade uppehållet. Men i det samma han stod på marken, omfattades han av ett par fasta armar, ett kläde kastades över hans huvud och bands till omkring halsen och tillika bakbundos hans händer.

»Stigen nu vackert upp på hästryggen igen, Gert Bryningh!» viskade en röst i hans öra, »och varen alldeles lugn, det skall icke ske er något ont. Det är blott nödvändigt, att I för någon tid försvinnen ur världen.»

Gert fogade sig i sitt öde, och trenne ryttare ilade i sporrsträck norr ut genom natten.

Det var på eftermiddagen den följande dagen. Regnet hade upphört redan på förmiddagen, och solen lyste så vänlig mellan de brustna skyarne, vilka jagades undan av en frisk nordanvind. Men vägar och stigar voro upplösta, och till fots hade man ytterst svårt att taga sig fram. Synnerligen var detta fallet i grannskapet av städerna och de viktigare slotten, såsom Munkeboda, Linköpingsbiskopens borg. Detta oaktat befann sig en fotvandrare på vägen, som från Norrköping ledde till Munkeboda.

Vandraren var klädd i svartbrödramunkarnes dräkt och hade huvan uppdragen, så att man icke såg något av hans ansikte. Att döma av hans framlutade gestalt, var han en redan till åren kommen man, ehuru väl även vägens oländighet och tröttheten efter en lång vandring kunde böja hans rygg och göra hans steg stapplande, synnerligast där det bar uppför. Munken hade just hunnit uppför en backe, och han såg tornen av biskopsslottet på avstånd, då ljudet av hästtramp förmådde honom att vända sig.

Uppför backen sprängde en ryttare, så att grus och smuts stänkte vitt omkring honom. När han kom mitt för munken, höll han plötsligt inne.

»Det är han,» svarade munken, »och hans nåde ärkebiskop Johan gästade biskop Hans i förmiddags, stadd på resa till herremötet i Vadstena, som nu skall stå. Men vad är edert ärende, I riden så brått ...?»

»Jag för bud från hans nåde konungen ... han vill ock gästa biskop Hans i dag!»

»Han red från Stegeborg i går kväll, men måste för ovädrets skull bliva i Söderköping över natten. Först vid middagstiden i dag skulle han draga därifrån på vägen till Vadstena ... Veten I, svartebroder, när hans nåde biskop Hans drager åstad?»

»Nej, det är mig obekant, jag kommer norr ifrån och var med i hans nådes ärkebiskopens följe, men måste för ett viktigt ärende stanna i Norrköping.»

Ryttaren gav härvid åter sin häst sporrarne och försvann. Svartebrodern sträckte på sig och vilade en stund med båda händerna på sin stav, men så gick även han vägen framåt ned emot Munkeboda. Detta slott, som låg på en holme, nära södra stranden av Motala ström, där denna faller ut ur sjön Roxen, var uppbyggt i slutet av medeltiden utav biskop Henricus Tidemanni och hade en utmärkt vacker belägenhet. Före biskop Henriks tid låg denna biskopsgård närmare norra stranden, och en sägen går, att där varit ett Benediktinerkloster av mycket hög ålder. Biskop Henriks slottsbyggnad motsvarade mer än denna äldre byggnad tidens fordringar på ett biskopligt residens, ehuru man dock icke får göra sig för höga begrepp om vad som då ansågs för prydligt i byggnadsväg.

Synnerligen storartat gick det till här på Munkeboda, som inom sina murar hyste den siste medeltidsbiskopen. Här levde biskop Hans som furste med en ordentlig hovstat omkring sig, där man såg även förnäme herrars söner göra tjänst som hans hovmän. Mängden av hans tjänare här på Munkeboda var utomordentligt stor. Emedan han längre tider uppehöll sig på detta slott, så fanns här hans kanslär, hans kapellan och kamrerare samt köksmästare, källarmästare och stallmästare, tillika med hövidsman för slottet och fodermarsk; dessutom en oräknelig skara av svenner och underordnade tjänare, stallsvenner, städsvenner, dörrsvenner, portnärer, hantverkare och naturligtvis krigsknektar såsom slottets besättning, pulvermästare, väpnare och bösseskyttar. Och alla hade de sina vissa löner och sina bestämda göromål.

Ståtligare och talrikare hovstat och svit hade icke Gustaf Eriksson som Sveriges riksföreståndare, knappast som konung. Oräkneliga gårdar och lägenheter, som lågo spridda över hela stiftet, voro lagda under tolv så kallade biskopliga hovhåll, och vi kunna göra oss ett begrepp om rikedomen, då vi veta, att under flere av dessa hovhåll lydde ända till 60, ja, 100 hemman eller gårdar med kvarnar, torp, hemman, fiskerier, holmar m. m. Alla dessa gårdar sköttes av biskopliga fogdar med sina underlydande tjänare av alla slag. Dock voro de varken så många eller så ansenliga, som de, vilka funnos i det biskopliga palatset i Linköping och här på Munkeboda.

Till detta slott ställde nu svartbrodern sin gång. Straxt vid vindbryggan mötte han åter ryttaren, som nu ilade tillbaka från slottet, naturligtvis till sin herre, konungen. Munken såg efter honom, men påskyndade sina steg över bron. I borgporten stodo källarmästaren jämte ett par svenner. Munken hälsade dem och blev hälsad tillbaka, varpå han sporde, om ärkebiskopen ännu vore till finnandes på slottet. Men detta var icke händelsen, ty han hade tidigt på eftermiddagen dragit till Linköping för att fortsätta sin resa till Vadstena.

»Är stallmästaren, Mäster Gert Bryningh återkommen?» sporde munken ytterligare.

»Icke!» utbrast svartebrodern och tillade, då de omkringståendes uppmärksamhet närmare fästades vid honom, »jag var med i hans nådes ärkebiskopens följe, och jag önskar tala med eder herre, hans nåde biskop Hans. En fånge fördes hit i natt ...?»

»Nå väl, det är om honom jag har något att säga till eder herre. Fören mig till honom!»

Detta ärende, ävensom i allmänhet den myndighet, som mannen utvecklade i sitt väsende, och den överlägsna ton, med vilken han talade, ingåvo svennerna mycken vördnad för honom, och själva den myndige källarmästaren gjorde honom delaktig av sitt vänligaste småleende. En av svennerna följde munken in i slottet, där han snart mottogs av en dörrsven, vilken, sedan han lämnat munken tillfälle att sköta sin yttre människa efter den mödosamma vandringen och vördnadsfullt torkat hans fötter, förde honom uppför slottstrappan till stora salen, där en av biskopens närmare uppvaktning avlöste dörrsvennen och förde munken genom några innanför varandra liggande rum till det, där biskopen befann sig. Allt gick så tyst och avmätt till väga, och svennerna och hovmännen i de yttre rummen iakttogo en sådan hållning och ett sådant skick, att man märkte väl, det man inträdde i en högt uppsatt och mäktig mans boning.

En yngling stod framför biskopen med en blomma i handen, när munken inträdde. Biskopen klappade honom vänligt på axeln, i det han sade:

»I lären väl dock bliva en god kryddgårdsmästare med tiden, min käre Jakob Thuresson!»

Ynglingen lämnade strax därpå med ett leende av tillfredsställelse rummet, och biskopen vred sig om i den stora, stoppade, med rött flöjel klädda karmstolen.

Det var en gammal man, och där han satt, hopsjunken i den stora stolen, syntes han vara sina dagars ända nära. Så sjuklig var ansiktsfärgen och så bräcklig tycktes kroppshyddan vara. Men när man såg de stora, talande ögonen under sina väldiga ögonbryn, och när man blev föremål för deras lugna, men granskande blickar, märkte man väl, att det icke var en sjukling, man hade framför sig. Ett visst drag i det gamla anletet påminte om ärkebiskop Johans. Man kunde nämligen även i detta, synnerligen i vissa ögonblick, märka en viss sorgbundenhet, men då denna hos ärkebiskopen slog över i ett vemod, som knappast vann någon skärpa av det högdragna i hans väsende, så bröt sig denna hos biskop Hans i allvar och stundom i förbittring. I allmänhet låg ett uttryck av manlighet och kraftfullhet utbrett över hans anlete, och det sorgbundna låg mera i den sjukliga hyn än i anletsdragen.

Biskop Hans Brask var till sitt yttre liksom till sitt inre en värdig representant för den tid, som med honom skulle sjunka i graven. Där fanns icke i hans väsende något varken av denna lismande ödmjukhet eller denna anspråksfulla fåfänga, som man gärna vill tänka sig hos den gamla kyrkans män gent emot den nya tiden. Hela hans personlighet talade om medveten kraft och makt och höghet, men icke så som om hans person haft något därmed att skaffa, utan det var något, som var hans ämbetes oförgripliga och oförytterliga rättigheter. Han var smord och vigd till sitt ämbete, liksom konungen till sitt. Den allmänna föreställningen om denne biskop såsom en slugt beräknande man, den där gärna gick och sysslade med sina planer i mörkret, håller icke streck, om man fördomsfritt bedömer honom efter de brev, som man har i behåll av honom. Det som därvid huvudsakligen bidragit att utprägla prelatens bild i folkmedvetandet torde vara den allmänna berättelsen om sedeln, som han stack under sitt sigill, när riksens ständer dömde ärkebiskop Gustaf Trolle sitt ämbete förlustig, vilken sedel han sedan inför konung Christian skall hava framdragit och därigenom räddat sitt liv. Men berättelsen om denna sedel kan icke fullkomligt bevisas. Man vet blott det, att biskop Hans inlämnat en skriftlig protest mot det nämnda beslutet, liksom han ock i sina brev till den då varande riksföreståndaren varnade för vad som blivit gjort mot kyrkans främste man och tillstyrkte att med det första söka påvens bekräftelse.

Men såsom den ende, vilken stod kvar och kämpade för det gamla, samlade han all ovilja över sig, och därigenom har hans bild blivit förvrängd, och alla de beskyllningar, som gjordes de papistiske, vältrades till största delen över på honom.

»Jag är Robert, dominikanernas prior i Västerås och ordens general-vikarie! Jag var med i hans nådes ärkebiskop Johans följe ...»

»Jag vet, jag vet,» avbröt biskopen; »min broder, archielectus[4] nämnde något om, att I måsten för viktiga ärendens skull stanna i Norrköping?»

»Och för detta ärendes skull står jag nu inför eders nåde, bedjande att inför eder få förhöra den fånge, som jag med hans nådes ärkebiskopens svenner lyckades göra på vägen mellan Norrköping och Krokek. I de svåra tider, som nu äro, må man se till att man icke handlar i fåvitsko, och I, biskop Hans, ären dock den heliga kyrkans förste man i Sveriges land, eftersom biskop Ingemar i Växiö, Gud bättre, är svag och sjuk och de övriga stiftens förmän ännu icke blivit till sina höga ämbeten vigde. Fästen eder icke vid den omständigheten, att jag beder blott och bart om ett förhör ... jag skulle uppträda som anklagare, om jag icke fruktade för att möjligen draga ytterligare ont tal över vår heliga kyrka, om det skulle visa sig, att min åtgärd, som alltid förestavats av det renaste nit, likväl skulle hava fört mig för långt.»

Biskopens ögonbryn sammandrogos vid priorns tal, och han eftersinnade länge med sig själv den framställda saken, innan han yttrade sig.

»Ärendet kunde vara sådant, prior Robert,» sade han slutligen, »att det vore bättre att icke befatta sig därmed. Är något sådant begånget, att kyrkan eller kyrkans män blivit förorättade, då böra vi icke tveka ...»

»Jag vet det, men frågan är att kunna bevisa det, och detta menade jag, skulle kunna ske genom att förhöra den fångne?»

»Herr Lars kanslärs skrivare!» utropade biskopen och reste sig till hälften ur stolen, men satte sig åter och försjönk i eftersinnande. »Herr Lars kanslär ... jag menar, det vore bäst att icke hava något med den mannen att skaffa!»

»Ja, eders nåde ... hava ej mina ögon tagit allt för mycket fel, och det gjorde de icke, ty jag känner för väl eder stallmästare Gert Bryningh, så var det han, som denna natt fördes fången norrut, och en av hans fångknektar är det nu, som jag fört fången till Munkeboda slott. Hans nåde ärkebiskopen stannade ett par timmar i Norrköping, och därunder var det, som jag i skymningen fick se på en bakgård trenne ryttare, vilka just voro i begrepp att rida ut. Jag ropade dem an, men fick intet svar. Vid det svaga ljuset från en torrvedssticka, varmed en gårdssven lyste vägen till porten, såg jag tydligt, huru en var inhöljd i ett kläde, som var knutet om hans huvud. Jag ropade därvid Gert Bryninghs namn, ty jag kände igen honom på hans kläder, och vid mitt rop såg jag huru den fängslade sökte kasta sig av hästryggen. Men den ene ryttaren fattade kraftigt tag om hans liv, och den andre gav hästen ett slag på länden. Jag följde dem så långt jag kunde och gjorde mig förvissad om, vilken väg de togo, varpå jag skyndade till hövitsmannen för hans nådes ärkebiskopens svenner, och han lät genast ett par av dem sitta upp och sätta efter de trenne ryttarne. De återkommo fram mot morgonen och hade då skrivaren med sig till Norrköping ... Där haver jag givit eders nåde redogörelse för vad som i saken skett, och här är dock fråga blott och bart om ett förhör. Det beror ju på omständigheterna, huruvida saken sedan må falla eller vidare beivras.»

»Sporden I då icke mannen till, när I först fingen honom att se?» frågade biskopen.

Några ögonblick förflöto, varunder biskopen förblev tyst, men lät ett par gånger sin forskande blick falla på priorn. Dennes mörka ansikte utvisade ganska tydligt, både att han fann sig hava missräknat sig och att detta harmade honom.

»Att det var eder trogne sven, Gert Bryningh, det blir allt klarare för mig,» återtog han, »då jag närmare tager i betraktande, vilken väg de tre ryttarne kommo, varom jag upplystes i deras härbärge, och jag vet, att Gert ämnade sig över Söderköping hit tillbaka.»

»Ja, eders nåde, och biskop Peder var ock med ... eder sven hade även viktiga hälsningar från honom till eder?»

»Biskop Peder liksom herr Knut domprost hava inga hemligheter för mig ... icke heller är jag den, som övergiver dem i deras nöd, sedan jag njutit gott av dem i deras makts dagar!»

Detta yttrande gjorde mer än allt annat intryck på biskopen, och skärpan var vida mindre i den blick, som nu föll på priorn. Biskopen kände icke personligen den man, som stod inför honom, och till följd av de rådande förhållandena, synnerligast under befrielsekriget, hade ej Robert kommit nedåt Linköpings stift, där Sanct Olofs kloster i Skenninge var ordens förnämsta. Såsom general-vikarie eller provincial-prior beklädde dock Robert under vanliga förhållanden en plats, som skänkte både inflytande och anseende. Han stod nämligen som sådan i spetsen för sin orden inom den nordiska provinsen, vilken kallades provinsen Danmark.

Priorn redogjorde för de hälsningar, som Gert skulle hava fört med sig, och omtalade sammanträdet i Gråmunkeklostret samt testamentet och den rika hemgift, som Christina Pedersdotter skulle medföra till Vadstena kloster, om man lyckades förekomma det oerhörda vågstycke, som kättaren mäster Olof hade i sinnet, att gifta sig med denna jungfru. Denna underrättelse bragte biskop Hans till en början alldeles ur fattningen. Han visste ej, om han skulle taga den för en frukt av en allt för långt driven räddhåga för kyrkans bästa, eller om det icke rent av var dikt. Hans stora ögon stirrade spörjande på priorn, och det dröjde länge, innan han kunde få fram ett ord.

»Gifta sig?» utropade han slutligen och reste sig upp ur stolen i hela sin längd samt började häftigt vandra fram och åter i rummet. »Gifta sig, sägen I! ... Ären I fullt viss på eder sak, prior Robert?»

»Så viss, som jag är på vår herres och frälsares lidande och död för människornas synder, och vördig fader, biskop Peder, liksom ock herr Knut domprost och jag, ovärdige, vilja uppbjuda alla våra krafter för att förekomma slikt brott mot allt vad heligt är ... Men, men tiden är ond, och Gud bättre, det ser ut, som om det onda skulle hava sitt bästa skydd hos honom, som borde vara dess ivrigaste vedersakare. Mycket har herr Peder sörjt över den saken, såsom han väl ock skrivit till eders nåde om ... Han är redo att offra liv och blod för den heliga kyrkan!»

Biskop Hans stannade i sin gång mitt för priorn och såg honom skarpt i ögat. Priorn syftade dock så tydligt på biskop Peders och Knut domprosts förhållande till konungen, att biskopen fullkomligt förstod honom.

»Sen dock till, prior, och bedjen min broder biskop Peder och herr Knut domprost se sig visligare före ... det kunde hända, att vår heliga kyrka av deras framfärd finge mer skada än gagn.»

»Visligen föresett är halv seger, eders nåde,» återtog priorn, »och jag menar, att så här blivit gjort, för så vitt som jag kan förstå det ärendet.»

»Edra ord äro insvepta i mörker, prior ... jag vill blott spörja eder till om ett, — tåla edra planer vid dagsljuset?»

»Vilket träd har icke sin rot i jorden, eders nåde?» sporde priorn tillbaka, »och ju starkare dess stam sedan bliver, desto djupare har det tysta och osedda arbetet varit. Så hoppas jag ock till Gud och alla riksens patroner, att det verk, varpå nu arbetas i tysthet, en gång skall framträda som ett kraftigt träd, vars grenar skola överskygga Sveriges rike, och under vars valv den heliga kyrkan skall stå i helgd.»

»Starka trådar månde den väv hava, som I där tillsammans med herr Peder haven gjort ränningen till. Ett är dock visst, prior, och läggen det ordet av biskop Hans på sinnet, varken I eller någon annan skall kunna rycka upp med rötterna det träd, som redan finnes och som bär Gustav Erikssons namn!»

»Den äldste är ett barn blott, det är sant, men det är namnet vi behöva ... Den man finnes, som under Nils Stures namn kan kämpa, och kämpa med hopp om seger ...»

Med omisskännelig ovilja vände biskopen, när han hörde detta namn, den förvånade priorn ryggen och han gick häftigt upprörd fram och åter genom rummet. Det dröjde en god stund, innan han blev så mycket herre över sig, att han med lugn kunde tilltala den djärve ränksmidaren, men nu låg det en skärpa i rösten, som kunde komma blodet att stelna i ådrorna på den, som var mindre hård än dominikanernas general-vikarie.

»Nämnen aldrig mer om denna sak ett ord till biskop Hans,» sade han, i det han åter stannade framför priorn, »och skulle någon skrivelse i detta ärende komma i mina händer, så överlämnar jag den till konungen. Min hand kan icke vända sig mot den, som befriat Sveriges rike från den omilde Christian. Och det är min allvarliga begäran till eder och till alla, vem det vara må, att I avstån från vittutseende och omstörtande planer. Sveriges rike är ett, kyrkan är ett annat!» Biskopen avbröt sig och hans blick blev klar och varm, då han tillade: »men kyrkan behöver icke anlita medel, som icke kunna tåla vid Guds klara dag. Konung Gustaf har förgripit sig mot kyrkan, det är sant, han har tagit med full hand av hennes gods och håvor ... det är dock ett ont, som är tidens och icke hans, och tron mig säkert, prior ... konungens hjärta är i Guds hand, som väl förmår av en Saul göra en Paulus och därtill behövs blott, att de onde rådgivarne från konungen avlägsnas ...»

»Så äro vi dock ense därutinnan, biskop Hans ... konungens kanslär är bådas vår fiende!»

»Den saken bestrider jag icke ... men därmed lärer ock gemenskapen vara slut, ty förr skall min hand förtorka, än jag skulle sträcka den ut mot någon konungens man, utan att det kan ske i konungens åsyn ... och därmed hava vi talat till punkt i detta ärendet. Men fången,» tillade han, »som I haven fört till mitt slott, vill jag höra ... Kan någon upplysning av honom vinnas, för att förekomma det skamliga brott mot kyrkan, som I förmälen vara på färde, så vill jag nog vara funnen på min plats i det heliga försvaret av kyrkans lag!»

Biskopen tillkallade en sven, som han skickade ned till slottsfogden att uppföra fången i stora salen, dit han själv begav sig åtföljd av priorn. En kort stund därefter infördes fången. Det var en helt ung man av ett tilltalande yttre. Hans händer voro bakbundna, men hans uppsyn var frimodig.

»Jag är skrivare hos herr Lars Andersson, konungens kanslär!» ljöd det otvungna svaret.

»Det vet jag icke, eders nåde! Men det vet jag att jag har utfört min herres befallning, och jag har svårt att tro, det han har kunnat ålägga mig något, för vilket jag skall stå till rätta inför någon annan domare än honom och min herre konungen!»

»De frågorna, eders nåde, vill jag icke besvara, annat än i min herres, kanslärns, närvaro.»

»I hören den nya tiden tala ur den fräcke ynglingens mun, biskop Hans,» inföll priorn med ett vidrigt leende, »jag menar, att I haven medel i händerna att tvinga honom till bekännelse. Jag tager på min ed, att den fångne svennen, som jag ansåg för min plikt att rädda, var eder sven och stallmästare, Gert Bryningh.»

»Intet, eders nåde! Jag upprepar blott, vad jag redan har sagt, I vänden eder till orätt man. Haven I något att klaga, så vänden eder till min herre, och är eder klagan grundad, skolen I visserligen vinna rättvisa, varom icke så torde den senare villan bliva värre än den förra, om I haven lagt hand på saklösan sven.»

»Räknen mig det icke till ondo, eders nåde!» tog åter priorn till orda, »men jag styrker eder till att så väl till straff för ynglingens fräckhet som för sanningens skull begagna våld, där goda ord ej hjälpa. Här gäller det en kyrkans man, en biskoplig tjänare. Skall sådant våld ske i konungens närhet och förbliva ostraffat, så lärer det vara föga bevänt med de eder, konung Gustaf svurit.»

»Men om det skulle visa sig, eders nåde,» tog den fängslade skrivaren till orda med en blick och en ton så frimodig och vördnadsfull på en gång, att den ej förfelade sin verkan på biskopen, »om det skulle visa sig, att min anklagare tagit fel, om eder stallmästare skulle infinna sig här och redogöra för sitt uteblivande ...»

Meningen hann ej fullbordas, förr än biskopen gav sina män befallning att befria fången.

»I ären fri, unge man!» sade han och vände sig, för att avlägsna sig till sina inre rum, utan att skänka en blick åt den mörke, dystre priorn, på vars bleka panna harmen och hotet satt sin stämpel.

Men dörren öppnades i det samma, och konungen, åtföljd av en talrik svit inträdde i salen.

Bland herrarne bakom konungen såg man även kanslärns höga gestalt i sin enkla dräkt med flöjelskalotten på de gråa lockarna. Hans blick fästade sig genast på skrivaren, vilken ännu stod mellan de biskopliga svennerne som en anklagad inför sin domare, och blixtsnabbt flög kanslärns öga från skrivaren till den bleke priorn och biskopen. Han anade genast sammanhanget, men trodde i första ögonblicket att hans plan misslyckats, och detta hade kunnat förleda honom att i förtid yppa sig, om icke hans skrivare insett vikten av att i tid låta sin herre, så vitt för ögonblicket möjligt var, få kännedom om rätta förhållandet.

Medan konungen hälsade biskopen, och hans omgivning drog sig till denna del av salen, närmade sig därför skrivaren hastigt kanslärn och viskade i hans öra:

Kanslärn nickade omärkligt, och allt skulle hava gått sin gilla gång, om icke konungen, i det han vände sig om, fått syn så väl på svartebrodern som på skrivaren.

»Vad skall detta betyda,» sade han och såg förvånad på biskopen, »är det icke en av skrivarne hos vår kanslär, och han står inför eder i en ställning, biskop Hans, som om I haden anställt förhör med honom?»

»Det haver jag ock gjort, eders nåde!» genmälte biskopen lugn och oförfärad.

Konungens ögon började flamma, och han ryckte häftigt i den gyllene kedjan, som hängde kring hans hals. Men innan något vidare hann yttras, trädde skrivaren fram och sade med en vördnadsfull bugning:

»Det är helt och hållet ett missförstånd, eders nåde, som genom hans nåde biskopens förhör blivit upplyst och rättat. Jag red min herres ärenden, men blev misstänkt och gripen av dominikanerpriorn där, vilken förde mig hit.»

Konungen sporde ytterligare om alla omständigheter, men skrivaren redogjorde för dem på ett så till vida tillfredsställande sätt, att konungen ansåg sig icke vidare behöva spörja i det ärendet. Under tiden hade kanslärn närmat sig priorn, så att han stod alldeles invid honom, och medan konungens och de övrigas uppmärksamhet var fästad på skrivaren, viskade han i priorns öra.

»I ären genomskådad, prior Robert ... tagen eder till vara, ett ord av mig och I kommen icke härifrån med friheten!»

Priorn blev dödsblek vid kanslärns ord. Han kände för väl kraften och ihärdigheten hos denne man, för att han i en så viktig tidpunkt som nu skulle vilja blottställa sig för en sådan fara, som den kanslärn påpekade. Han gjorde sig väl hastigt det spörjsmålet, om och huru någon av hans och hans vänners planer kunnat komma till den farlige mannens kännedom, men blotta tanken därpå, att dock Gert var fången, kom honom att bäva och tvang honom att för priset av sin tystlåtenhet i detta ärende försäkra sig om bibehållandet av sin frihet. Säkerheten och vissheten i kanslärns uppträdande var tillika så slående, att redan därav all möjlighet att genom en djärv anklagelse mot kanslärn själv söka fria sig, försvann.

Knappt hade kanslärn lämnat priorn och dragit sig något åt sidan, förr än konungen vände sig från skrivaren.

»I hören det, prior Robert,» sade han till denne, »huru kunden I göra eder saker till slikt ett misstag? Vad! ... haven I intet ord till edert försvar,» tillade konungen häftigt, då priorn förblev tyst, »veten I icke, att skrivarne i mitt kansli äro mine män?»

Priorn stod där med nedslagen blick och det ryckte häftigt i musklerna kring hans sammanbitna läppar. Han kastade gång efter annan upp sin blick, och hans läppar öppnade sig, som om han velat tala, men alltid möttes han av kanslärns allvarsamma uppsyn, och hans blick föll och hans läppar slöto sig åter. Säkerligen kände den värde mannen i detta ögonblick något litet av de bittra kval han berett så mången och senast mäster Olof och Christina Pedersdotter. Han slets mellan tvänne krafter, vilka i detta nu voro honom övermäktiga, och hade han icke sett i bakgrunden ett svagt hopp, att den tid skulle komma, då han kunde betala igen detta ögonblicks marter hundradefallt både till konungen och hans kanslär, så hade han utan tvivel dukat under.

»Förlåten mig, nådige herre och stränge konung,» stammade han, när konungens otålighet hade stigit till det yttersta, »förlåten mig, jag hade de bästa avsikter, och jag kände icke i nattens mörker, vem mannen var.»

Den ödmjuka tonen blidkade konungen, på samma gång som den väckte biskopens både förvåning och ovilja. Biskop Hans hade ända hittills med den mest spända uppmärksamhet följt varje rörelse i priorns anlete, men nu vände han sig bort, och en synbar ovilja lågade ur hans ädla drag.

»Då I erkännen edert misstag och det är rättat,» sade konungen, »så vill jag låta det bliva därvid, men tagen eder till vara, prior, jag vet mer än väl att I haven en tråd med i den härva, som Peder Sunnanväder och Knut domprost hava spunnit åt mig ... Gören icke många misstag till, den tråden kan göra eder ett huvud kortare.»

Ett hemskt, ett förfärligt leende spelade vid konungens ord kring priorns mun, men det märktes icke av konungen, ty priorn hade böjt sitt huvud ned mot bröstet. Men kanslärn märkte det, och hans öga blixtrade, som om ett beslut i detta ögonblick kommit till mognad i hans själ. Men det var ej blott priorn, även biskop Hans berördes på det kännbaraste av konungens slutord, och för övrigt fattades alla de närvarande mer eller mindre av det hot, varmed konungen djärvdes tilltala en av kyrkans högt uppsatte i närvaro av en biskop och under hans tak. Knappast tänkte konungen själv, när han uttalade ordet, på den djupa betydelse det ägde med avseende på hela hans ställning till den gamla kyrkan. Väl hade man sett konungar och riksföreståndare förfölja prelater, anklaga och avsätta dem, därpå var senast Gustaf Trolles avsättning under herr Sten Sture ett bevis, men att den världsliga makten hotade den andliga med kroppsligt straff, med döden, — det var något hittills oerhört.

En allmän förstämning fattade alla, och det blev alldeles tyst i salen. Likväl kunde konungens yttrande få en annan tolkning, ehuru även den innebar ett tillräckligt hot. Konungen kunde nämligen med sitt yttrande hava avsett blott och bart priorns avsättning från sitt ämbete i likhet med vad som hänt biskop Peder och domprost Knut. Biskop Hans tillgrep också denna utväg, för att icke nödgas uppträda fientligt emot sin kungliga gäst, i samma stund denne satte foten inom hans tröskel.

Emellertid spredo sig herrarne runt omkring i salen, och priorn skred långsamt mot dörren. Biskopen bjöd konungen med en artig bugning träda över tröskeln in i ett angränsande rum, vilket denne ock gjorde. Endast Johan Thuresson följde med konungen hit in.

Rummet var stort och väggarna voro till en stor del beklädda med bokhyllor, varpå ej blott böcker, men även andra märkeliga saker lågo, såsom malmstuffer och besynnerliga redskap av flere slag. Tvänne små fönster upplyste rummet, men de tjocka murarne förtogo verkan av det knappt inströmmande ljuset. Konungen tog plats vid det ena av fönstren på den väggfasta bänken, vilken liksom hela bröstpanelen var rikt utskuren och försedd med fristående vridna pelare, allt vittnande om att innehavaren av detta slott var en man av smak och hög bildning.

De många olika föremålen i detta rum voro synnerligen väl ägnade att hos konungen skingra de mörka tankar, vilka uppstigit vid mötet med priorn. Strax invid konungen på en liten bordskiva, vilken sprang ut från väggen nedanför fönstret, stod bland annat ett litet silverfat, varpå befann sig en sönderkrossad vitgul massa, av ett kornigt glänsande utseende. Konungens blick föll därpå, och biskopen tycktes med livlig tillfredsställelse omfatta tillfället att föra konungens tankar in i en ny riktning.

»I kunnen icke gissa, nådige herre, vad detta är,» sade han och pekade leende på det lilla silverfatet, som konungen fattade och närmare undersökte. Då konungen förblev tyst, tillade biskopen, i det han tog några korn mellan sina fingerspetsar och förde dem till munnen: »I kunnen väl smaka därpå!»

»Det är en svensk vara, eders nåde,» återtog biskopen, »och jag menar, att I icke haven något däremot att anmärka. Vi böra, tänker jag, i de saker, som vi bäst behöva, göra oss mest oberoende, och hava vi salt i Sverige, så kunna vi länge nog vara dessa hansestäder förutan!»

Konungens blick ljusnade. Det var ej första gången, som biskop Hans genom sin oavbrutna verksamhet för fosterlandets gagn kommit Gustaf Vasas hjärta att klappa av beundran.

»Saken är värd en hjärtlig lyckönskan, biskop!» genmälte konungen. »Det är vid västerhavet I viljen anlägga dessa saltpannor.»

»Det är min tanke, eders nåde ... vid västerhavet, men det är ock annat, som i sammanhang med detta ärende är av stor vikt för vårt land, om vi grundligt skola bliva de hanseatiska blodsugarne kvitt.»

»Lödöse måste befästas ... det är vår enda handelsstad på västra kusten, och enligt min tanke borde den till och med flyttas längre söderut, än som herr Sten i tiden, Gud hans själ nåde, lät flytta den. Grundas älven upp, så komma ej skeppen upp till staden, och där måste dock holländarne få sin hamn ... Men befästas måste staden, eftersom, Gud bättre, det ser mörkt ut, huruvida Halland och Viken[5] skola någonsin bliva svenska. Vad heller som blir, böra vi dock aldrig glömma den nöd, som nu i många år tryckt vårt land genom den stora gälden till Lybeck, och vad den kostat oss och ännu skall kosta oss bör fästa hos oss den lärdomen, att vi för framtiden förebygga slik träldom.»

»Och I, biskop, kunnen uppgiva ett medel att vinna detta mål?» sporde konungen livligt.

»Så har jag tänkt mig saken, eders nåde, att Sveriges framtid beror i detta avseende på, om vi skola förmå göra handeln fri först och sedan skapa en svensk handel ... men därtill fordras lätta och bekväma handelsvägar och bliver Lödöse befästat, då skall vårt fulla råd vara, att upp skall skäras mellan Vänern och Vättern för forlön och köpmans gods skuld. Sedan bliver Sverige väl vid makt näst Guds hjälp, så att Öresund och de vendiske städer icke vidare kunna göra oss livet trångt.»

»Men vad är detta, vördige fader!» utropade Johan Thuresson och drog fram från en av hyllorna ett knippe ståltråd. »Man vore färdig att tro, det man befunne sig hos en av dessa krämare, om vilka I nyss haven talat.»

»Det är ock en sak, som för vårt land är av större vikt, än vad I kunnen tro, herr Johan,» genmälte biskopen och fortsatte, vänd till konungen, »se sådan järntråd måste vi lära oss att draga här hemma. Vi hava gott järn, det yppersta i världen, säga köpmännen därute, när de sälja varan till andra än oss svenskar, men likväl taga vi en mängd av varor utomlands från och kunna icke ens bereda järnmalmen till brukbart järn. Jag har skrivit till kaniken Peder Bengtsson, det var en av de första dagarne i denna månad, att han skall därute i de södra länderna skaffa sig reda på sättet, huru denna järntråd drages, ävensom ett och annat, som i övrigt kan vara av nytta för oss att lära. Gott vore, nådige herre, om en gång skicklige män kunde inkomma utifrån, som toge vår järntillverkning om hand, ty såsom det nu är, kan det komma på ett ut, vem som äger kon, när en annan får mjölken.»

Konungen var idel öra, och hans ögon strålade av tillfredsställelse ju mera han hörde den gamle mannen utveckla sina åsikter om allt, vad han ansåg lända till rikets upphjälpande ur det förtryck, vari det hittills i alla avseenden legat bundet. På detta område möttes konungen och biskop Hans som vänner. Här förstodo de varandra fullt och räckte varandra handen, och säkert slog månget frö av dem, som biskopen här utsådde, rot i konungens sinne, så att vi i de frukter, som hans tid sedermera bar, kunna tänka oss tillbaka till den siste medeltidsbiskopen.

Sålunda flöt samtalet tämligen lugnt fram förbi de farliga bränningarne, tills biskop Hans steg upp och med en värdighet, man kunde väl säga ett majestät, som klädde honom väl, yttrade till konungen:

»Ett är dock visst, herre konung, på ridderskapet och kyrkan vilar samhällets och rikets frihet, och det skolen I se, konung Gustaf, äro först kyrkan och ridderskapet fördrivna, så kommer sedan ordningen till kronan, när de äro borta, som skulle försvara henne.»

»Nej, nej, biskop Hans!» ropade konungen med värma, »på Gud och folket vilar Sveriges konungakrona. Så har det varit från fordom och så skall det bliva, och vad som icke fogar sig därefter, måste bort. Den är förbi, den gamla tiden, i vilken I haven levat!»

En stunds tystnad inträdde, varunder biskopen med ett uttryck av på en gång beundran och sorg höll sitt öga fästat på konungen.

»Gud förlåte dem,» sade han därpå, »som denna ovilja byggt hava med deras nya evangelium! Deras klyftiga och uppblåsta läror om friheten skola föda ett ont regemente för Sveriges land. Men på trons enfald hänger religionen, därpå vill jag leva och dö, herre konung! Nu utropas jag för antikrist, och dock är det icke länge sedan, att herr Sten, Sveriges riksföreståndare, förde mig på sin högra sida. Men jag fruktar ingen, utom den, som kan kasta själen till helvetet. Gud skall gå före sin kyrka, och en gång skall hon stånda i härlighet på sitt Zion!»

»Gud skall det, vördige fader!» tillade konungen, icke utan att i sin ordning känna sig gripen av beundran för denne gubbe.

En dörr i panelen öppnades häftigt, och ynglingen, som biskopen kallat sin örtagårdsmästare, kom instörtande, hållande i sin hand ett nedtrampat liljestånd.

»Se, se, fader,» ropade han, knappast förmående kväva de frambrytande tårarne, »se, konungens häst har söndertrampat din fagraste lilja!»

Biskopen klappade småleende ynglingen på huvudet, och även konungen kände sig gripen av ynglingens sorg. Liljan gälde för den unge lika mycket som kyrkan för biskopen. Det var en vacker grupp att skåda, den varme, förhoppningsfulle ynglingen och den gamle, själsstarke mannen, båda lutande sig över den brutna liljan. Blomman innehöll en lärdom och en mening både till den ene och den andre: livets skönaste blomma, allt vad ynglingen hoppas härligt och stort, allt vad den gamle minnes sådant, allt vad livet lovar och vad det givit, kan krossas och förgås under den mäktigares hand, om det icke spirat upp och vunnit sin näring ur sanningens oförgängliga grund.

Konungen gick milt leende fram emot ynglingen, i vilken han igenkände sin käre Johan Thuressons broder.

»Din lilja, gosse, kan jag icke giva dig åter,» sade han, »men när tider blir, kan jag måhända giva dig en annan och bättre i stället. Dock påminnes jag genom min otålige häst,» fortsatte han och vände sig till biskopen, »att det är tid för mig att bryta upp. Farväl, biskop Hans, jag drager till Vadstena, och jag väntar att snart få se eder där bland de övriga herrarne!»

Biskopen bugade sig stillatigande, och konungen med herr Johan lämnade rummet. Kort därpå hörde man det dämpade ljudet av hästhovarne, när de redo över vindbron. Den unge Jakob Thuresson hade ock lämnat rummet.

Men den brutna liljan låg kvar på golvet vid biskopens fötter, och biskopen stod framlutad och kunde icke slita blicken ifrån henne.

»Mycket,» sade han slutligen, och en suck pressades fram över hans läppar, »mycket lärer förtrampas av konung Gustafs häst, innan han hunnit sitt mål! Men Guds och kyrkans lag ... den bliver dig dock för hög!»

Sent en afton ett par veckor efter nyssnämnda händelser vandrade en svartbrödramunk fram genom Mörkön i Södermanland och nalkades det gamla Stureslottet Hörningsholm, vilket då, såsom ännu, låg på nordligaste spetsen av Mörkön. När han framkom till slottet, var det alldeles nedmörkt, men han tycktes likväl icke vilja göra sig bråttom utan stannade litet emellan, seende sig noga omkring. Någon besättning fanns här icke, sedan slottet till stor del förstördes under sista fejden mellan konung Christian och herr Sten Sture, men det var dock bebott, och efter sin återkomst ur fångenskapen i Danmark hade Christina Gyllenstjerna själv tagit in här.

Dessa omständigheter gjorde det lätt för den nattlige vandraren att obehindrat nalkas vilken tillgänglig del av slottet som helst. Han valde den sidan, där några träd växte tätt intill grundmuren, och här stannade han. Det kunde vara vid midnatt.

Ett svagt och dämpat buller hördes, varpå en röst ett par famnar ovanom det ställe, där munken befann sig, svarade:

»Så är det ... jag fick edert brev, och sedan min förrättning var slut i Skenninge, beslöt jag att villfara eder begäran och taga vägen häröver.»

»Söken då, fromme fader, att komma mig något närmare ... jag har mycket att säga eder. I skolen se, att Herren kan göra under i de ringa och att jag icke varit overksam i mitt mörka fängelse ... men jag är svag, mycket svag, och jag borde ej tala högt, blott viska!»

Munken förstod fullkomligt fångens mening, och han frambar hastigt några stenar samt en nedhuggen och halvbränd fura, vilken senare kom synnerligen väl till pass, i det han uppreste henne mot muren och sålunda lyckades komma ända upp under den lilla tornglugg, varifrån stämman hördes.

»Några dagar förrunno,» yttrade fången, sedan några ord av oväsentligt innehåll blivit utbytta, »några dagar förrunno, innan jag visste var jag befann mig, men så en vacker dag hörde jag röster av samtalande här utanför. De voro ... de voro Christina Pedersdotter och fru Christina Gyllenstjerna! Jag förstod då, var jag befann mig, och jag började genast uttänka en plan, att ännu med seger gå ut ur denna strid för kyrkans väl ...»

»Mer än någonsin är dock försiktighet av nöden ... och jag går därutinnan så långt, min vän Gert Bryningh, att jag till och med vore färdig att tillstyrka ett uppskjutande av detta ärende, tills vi vunnit andrum ... jag hyser de bästa förhoppningar, att vi snart nog skola sjunga efter en annan ton här i Sveriges rike.»

»I talen klokt, fromme broder, men I skolen se, att jag i försiktighet är eder like, och underligt skulle lotterna falla, om ej mitt garn skulle föra fångsten i Guds moders sköte ... Sen I, när jag mötte den kättaren mäster Lars hos konung Gustaf på Stegeborg, så sade han mig ett ord, som sedan dess ständigt ljudit för mina öron, och som ock klyvt mörkret för mig och visat mig vägen ljus och jämn.»

»Jungfruns vilja bestämmer allt!» sade mäster Lars ... »och så är det, och hon skall av fri vilja välja klostret.»

»Det löftet låter stort,» gentog priorn tvivlande, »eller haven I fått övernaturliga krafter här i edert fängelse, Gert?»

»Man kan böja, vad man ej kan bryta, sen I, fromme broder, och arbetet är börjat, och dess början lovar det bästa. Jag har talat med jungfrun och vunnit hennes medlidande, och jag skall snart vinna hennes förtroende till fullo. Hon skall bjuda mig friheten, men jag skall ej mottaga den.»

»Nej, ty den skall jag få genom eder, och då skall jungfrun självvilligt följa sin gamle vän till sin fristad i klostret.»

»Hören noga på, jag skall säga eder det ... När I nu kommen till Stockholm, så skolen I ... men jag måste gå i ordning med saken. Jungfrun är en fånge här, liksom jag, och vår frihet beror på, när mäster Lars, konungens kanslär, finner för gott att befria oss ... Det hörde jag fru Christina säga till jungfrun redan en av de första dagarne efter deras hitkomst, då de gingo och lustvandrade här utanför. Det är för kungens skull, som jungfrun måste vara dold, ty mäster Lars ville muntligen tala med mäster Olof, innan detta ärende får yppas för konungen, och därför måste även jag försvinna. Så väl fru Christina som jungfrun visste, att jag satt fången här på Hörningsholm, ty fru Christina svarade på en fråga, som jungfrun gjorde, att hon givit det löftet till mäster Lars, att jag skulle sitta här, tills brev komme från honom, och då skulle även jungfrun draga med fru Christina till Stockholm ... I kunnen nu döma om min försiktighet och mitt nit för kyrkan ... jag hade kunnat skriva till min herre biskopen, och han skulle snart hava öppnat mitt fängelse, men jag föredrog att uthärda detta, för att driva min plan igenom, och så skrev jag till eder ...»

»Jag bekänner, att jag icke hade tilltrott eder så mycken styrka och så mycken djupsinnighet, Gert!»

»Men Herren är stark i de svaga ... nu finnen I emellertid huru det skall tillgå.»

»Nå väl, när I nu kommen till Stockholm, skolen I uppsätta tvänne brev, båda i kanslärns namn ...»

»Det ena till fru Christina, vari hon anbefalles att giva mig lös ... det andra till jungfru Christina, underrättande henne om mäster Olofs död.»

»Men ... vad gagnar en underrättelse, som vilken stund som hälst kan vederläggas?»

»Sägen mig blott, vem skulle väl vederlägga den ... innan det vore för sent. Och när jungfrun väl sitter inom klostercellen, må då fritt vederläggningen komma och må de onda vädren rasa, jag skall skratta åt deras vanmakt, och den heliga Guds moder och S:t Brita skola välsignande räcka mig sina händer i min sista stund.»

»Så må din vilja härutinnan ske, Gert Bryningh! Jag kan ej se, att vi egentligen hava något att frukta, ty även om det värsta skulle inträffa och breven bliva funna, liksom biskop Peders blevo det förlidet år, så skall dock ingen kunna bevisa, att någon av oss skrivit dem. Alltså, jag skall utföra eder vilja, och jag väntar den bästa följd därav för vår heliga kyrka.»

Sedan munken och fången ytterligare överenskommit om vad som borde göras, klev den förre försiktigt ned, drog sin tillfälliga stege åt sidan och vältrade stenarne ifrån varandra, så att intet spår av hans besök skulle finnas efter honom, och ännu innan någon ljusning syntes till dager, hade han lämnat Mörkön.

På morgonen gick allt sin vanliga gång på Hörningsholm. Den gamle slottsfogden, som varit där allt sedan Svante Nilssons tid och visste att tala om gamle herr Sten och osämjan mellan honom och herr Svante och om dennes änka fru Märta, unge herr Stens (riksföreståndarens) styvmoder och hennes barn och allt, som timat under de föregående oroliga tiderna, minnen, vilka, huru sorgliga och dystra många av dem än voro, dock utgjorde hans högsta skatt här på jorden, slottsfogden visade sig på dörrtröskeln till det torn, där hans nådiga fru hade låtit ställa några rum i ordning för sig. Utför vindeltrappan kom Christina Pedersdotter, och fogden såg med så blitt ett leende på den vackra jungfruns allvarliga anlete. Hon var en mö alldeles i hans tycke. Sådan, menade han, borde varje kvinna vara. Hon hade sorg i hjärtat, liksom hans kära fru, men hon bar den. Det var kraft i själen, och därför ville den gode gubben hjälpa till att muntra upp henne och hålla modet uppe, så gott han kunde.

Det var en vacker morgon. Solen log så varmt och strödde sitt guld över det vidsträckta landskapet, som låg utbrett runt omkring.

»Guds fred och god morgon, jungfru Christina!» hälsade fogden. »Men i dag ären I mörkare i hugen än vanligt. Haven I haft onda drömmar, jungfru?»

»Och därför tanken I mera, än I borden, på det I haven i edert hjärta. Hm ... jag minnes väl, när gamle herr Sten var död, Gud hans själ nåde, och det onda talet, som då gick om fru Märta, att hon skulle hava förgiftat den gamle herrn, när det kom för fru Märtas öron, huru hon sörjde och huru hon längtade att herr Svante skulle komma ... för si, han var med gamle herrn och följde med liket upp till Stockholm ...»

»Huru kommen I på de minnena, fogde?» avbröt honom Christina och ryste till.

»Minnena komma som drömmarna, jungfru, en vet icke varifrån ... Men varför spörjen I så?»

»Sådana ord sades mig i drömmen ... Jag tyckts, att fången där nere i tornet var dödssjuk och han kallade mig till sig och jag skulle hjälpa honom, ty jag kunde det, och jag gjorde det ock, men då förvandlades hans anlete och en dödskalle grinade emot mig och ett par benrangelsarmar omfattade mig och ville liksom kväva mig till döds, medan det ljöd i mitt öra: du har förgiftat mig! ...»

»Hm, hm,» mumlade gubben, »drömmen kan hava sin betydelse ... Varen försiktig, jungfru! Jag menar, att I icke vidare bören besöka fången. Har aldrig tyckt om hans ansikte, aldrig ... Det lyser ont ur hans gamla ögon.»

»I kunnen hava rätt, fader Greger, och,» tillade hon efter en stunds tystnad, »jag har gjort orätt, som icke talat med fru Christina ...»

Och fru Christina kom i det samma. Den vackra höstmorgonen utlockade även henne. Fogden bugade sig vördnadsfullt och stod med hatten i hand, medan fru Christina gick förbi honom och nickade vänligt. Hon vinkade åt Christina att följa sig, och så gingo de. Den vanliga stigen, som fru Christina plägade gå, ledde i en stor bukt omkring den klippa, där slottet låg, slingrande sig småningom uppför, tills den strök tätt utmed den grova gråstensmuren, som var så gammal, att fogden bedyrade, det den funnits, då Thor och andra hedniska vidunder foro fram över fjällen.

När de kommit upp på en liten avsats av berget, varifrån man hade en härlig utsikt över Himmelfjärden och Sorundalandet, stannade fru Christina. Hennes följeslagerska, som hela tiden gått med hjärtat i halsgropen, utan att kunna finna ett passande tillfälle att lätta sitt hjärta, steg nu till sidan av henne och fattade hennes hand. Fru Christina såg frågande på henne, men hennes sköna anlete var så blitt, att det ingav den stackars flickan mod. Och hon omtalade för den äldre frun, huru hon besökt fången och vad han talat till henne.

Det hade tillgått så, att en gång, när hon ensam gått samma väg, som de nu tillryggalagt tillsammans, och kommit intill muren, hade hon hört sitt namn sakta uttalas. Hon hade sett sig omkring, men intet kunnat märka. Då hade hennes namn uttalats för andra gången, och hon hade sett upp till en av torngluggarne och där sett sin gamle frändes anlete tryckt mot järngallret. Han hade sett så genomolycklig och lidande ut och han hade talat så vackert, att hon ej haft hjärta neka honom hans begäran. Han hade nämligen bett henne besöka sig i fängelset, om det vore henne möjligt. Och det hade lyckats henne, och där hade den gamle mannen under tårar tiggt om hennes förlåtelse för vad han förbrutit sig mot henne, om det då äntligen var något brott, efter han handlat i bästa välmening.

»Jag har icke handlat ärligt mot eder, fru Christina,» så slutade hon, »som låtit detta ske, utan att nämna något till eder därom, och för varje gång har jag haft i mitt sinne att göra det, men alltid hållits tillbaka av fruktan att väcka eder vrede i första rummet, men även därav att jag alltid menat, det jag dock icke gjort något illa, utan blott fyllt min plikt att trösta och hjälpa, där tröst och hjälp behövdes. Har jag handlat orätt, så straffa mig, fru Christina, men skänk mig eder förlåtelse. Ty eder vill jag icke med vett och vilja göra någon sorg.»

»Väl hade det varit bäst, om det icke skett, Christina,» sade hon efter något besinnande, »men då det nu ej kan ändras, så vet jag icke, att det egentligen kan leda till något för oss okärt. Kom blott ihåg, att den biskoplige svennen snart skall få sin frihet åter, blott konungens kanslär finner tiden därtill vara inne. Det är dock icke blott för din skull, mitt barn, som han måste någon tid vara försvunnen ur världen, utan även för vår nådige herre konungens. Tänken blott på, vad han yttrade till herr Severins budbärare i skogen vid Stegeborg ... Bäst är därför att icke hava mycket obytt med mannen, och lider han, så må han besinna, att han icke kan ligga bättre, än han själv bäddat åt sig.»

»Jag har dock lovat honom att en och annan gång besöka honom, och han är min närmaste frände, fru Christina ...!»

»Jag menar, att det vore bäst för dig, Christina ... dock ställer jag det till dig själv. Kan du bevara hemligheten av hans härvaro, så menar jag, att dina besök hos mannen endast kunna hava skadliga följder för dig själv. Du må härutinnan äga din frihet, men låt ej ditt hjärta förleda dig till, vad du sedan kunde komma att ångra!»

Dag gick och dag kom efter detta samtal, och så förflöt en tid bortåt, utan att Christina besökte Gert Bryningh uti hans fängelse. Men intet hördes heller av från Stockholm, varken från Olof eller från kanslärn. En viss tungsinthet började bemäktiga sig henne. Det fanns stunder, då hon trodde sig övergiven av alla, och då hon tyckte att döden skulle vara ljuv.

En dag i november, just då sådana tankar som bäst höllo sin ringdans inom henne, sade fogden till henne, där hon stod och såg på, huru vinden lekte med trädens vissnade blad:

»Ja, har han så ... men I haven nog handlat rätt, som icke besökt honom. Dock är min tro, att I numera varken kunnen skada eder eller någon annan, om I viljen skänka honom ett tröstens ord.»

Gert låg på en säng vid ena sidan av väggen. Han tycktes slumra, när Christina inträdde, och när han såg upp, var blicken förvirrad och skum. Hans ansikte var blekt och magert, och det gråa håret hängde tovigt och okammat omkring hans tinningar.

»Det lider, det lider!» svarade stallmästaren med matt stämma, »jag menar, att jag icke kommer härut med livet.»

»Stackars, stackars gamle frände!» utbrast Christina, »och I haven icke kallat mig till eder?»

»Vad har livet att göra hos döden, jungfru? ... och jag lider mina gärningars lön, jag klagar icke, jag vill blott bekänna mina synder och dö.»

Christina fattade hans hand med ömhet, och tårarne stodo henne i ögonen. Men då sköt ett minne fram för henne, som hon genast klädde i ord:

»Eftersom I nu talen så undergivet och försonligt, viljen I då säga mig, om jag frågar, en sak, som jag mycket grundat på, och som gjort mig mera sorg, än vad I haden i sinnet mot mig själv ... Det är konungen, jag tänker på, och vad I taladen om natten i skogen vid Stegeborg med herr Severins sändebud?»

Christina kände, huru den gamles hand darrade vid dessa ord, och i hans matta öga lyste en brand så hemsk, att hennes hjärta började klappa dubbelt så fort och hon hämtade efter andan. Fången blev dock snart mästare över både blick och röst.

»Huru, I kännen till detta,» sade han med sin förra undergivna ton, »det övergår min fattning, jungfru, men jag vill ej förhålla eder sanningen, det är, som I sägen, jag har varit en stor syndare, och vad I nu haven sport mig om, det har legat för mina tankar både dag och natt, nu en lång tid bortåt, allt sedan jag förlorade hoppet att mera få i frihet se dagens ljus ...»

Den öppna bekännelsen gjorde på Christina ett djupt intryck, och hon tackade i sitt hjärta Gud, att hon uttalat detta spörjsmål. Det gjorde gott att tänka, det den gamle mannen kommit så långt, att han erkände sitt brott. Omvändelsen ligger bekännelsen nära, det hade Olof ofta sagt, och en obeskrivlig känsla av frid genomströmmade henne därvid. Hennes rörelse undgick icke den gamle.

»Så har jag ock tänkt,» sade han, »fast det båtar föga att nu tala därom, när det ej mer ser ut, som om jag skulle kunna sätta den i verket, men så har jag satt mig i sinnet, att om jag komme ut härifrån, ville jag gå till konung Gustaf och säga honom allt!»

»Frände!» utropade Christina med strålande blick, »jag tackar Gud i himlen för dessa edra ord! Det har varit mig så tungt att tänka, det den ende, som jag har i livet av närskylda, skulle vara en förrädare, förlåten mig det ordet ... men nu är jag så glad, och jag känner mig så nöjd, att jag kunde dö med eder!»

Hon stannade plötsligt i sitt tal och betraktade den gamle, och en blixt bröt fram ur hennes öga.

»En sak faller mig före,» sade hon, men gick hastigt, innan hon fullbordade meningen, till dörren för att se, om de voro ensamma, och först när hon övertygat sig därom, tillade hon: »Vi skola fly tillsammans, frände!»

»Jo, jo ... det skall lyckas. I fören mig tillbaka till Stockholm, till mäster Olof och hans moder, och sedan talen I vid kungen. Ack, han är så god och huld, kung Gustaf. I kännen det icke så gott som jag, men jag har hört fru Christina tala om honom ... Det skall gå bra, frände; säg, säg, att I gillen min plan!»

»Ack vad blodet flyter hett i ungdomens ådror,» sade den gamle med ett egendomligt leende, »nej, nej, så kan det icke bliva, barn, jag har ock min stolthet, ser du, jag vill komma härut först, och sedan, som en fri man, utan något annat tvång än min egen vilja lägga min bekännelse för konungens fötter ... Jag är dessutom nu för svag att kunna röra mig ur stället. Nej, nej, Christina ... men vad I där talen om mäster Olof, det giver mig något att tänka på ... Dock kunna vi orda därom en annan gång, om Herren förunnar mig livet och varom icke, så kan det ock göra det samma.»

»Sägen dock i korthet, frände, eder tanke ut ... det kan ju vara något att gömma på till lärdom för mig. Jag tänker, att vad I hädanefter sägen till mig, kan jag lägga på hjärtat, som om det vore sagt av min fader.»

»Det kan du, barn, och efter du beder mig därom, så må jag väl säga, att eder kärlek likar mig illa ... du kan tro, att jag menar ärligt med dig, ty ville jag ställa mig in hos dig, så vore väl ett sådant tal det sista, jag förde ... Men vid livets slut fruktar man föga, om man sårar den man håller kär, om man blott därigenom kan rädda henne från ofärd.»

»Nej, nej, gamle!» utropade Christina med värma, »det talet vill jag icke höra. Mäster Olof har jag lovat min tro, och den vill jag icke svika, må så olyckan komma och krossa mig!»

»Vi skola då icke tala därom, men en gång skolen I sanna mina ord, jungfru, och då skolen I kanske själv önska eder i klostret in och tänka gott om mig på min döda mull.»

Christina förstummades vid dessa ord. Aldrig skulle de hava gjort något intryck på henne under vanliga förhållanden, men så här, yttrade av en som väntade döden, yttrade under inflytandet av den dystra ensligheten och övergivenheten omkring henne, fingo de en kraft och en betydelse, som hon häpnade för. Det blev så tyst och ödsligt som i graven, tyckte hon, när hon såg ned i sitt hjärta, och en mängd tankar stego upp där i sammanhang med den, som fången väckt till liv. Hennes kärlek skulle bringa henne ofärd; — hon hade aldrig tänkt sig saken så, som den nu visade sig för henne. Väl hade hon väntat sig strider och motgångar vid Olofs sida, och det var hennes lust att gå dem så emot. Men ofärden, uttalad av den gamles läppar, fick en helt annan färg. Ofärden tycktes henne stiga upp som ett grinande spöke mellan henne och Olof.

Hon lämnade med tunga steg fängelset, och det förgick en rund tid, innan hon kunde besluta sig att åter besöka fången. Hon gjorde det dock, och då talade Gert intet om Olof, blott om sig själv, och han bad sin fränka utverka hos fru Christina, att han måtte få tala vid en präst, ty han kände på sig, att hans slut var nära, ehuru det dröjde längre, än han kunnat föreställa sig. När den dagen vore inne, skulle han sända henne bud.

Detta tal om döden befästade hos Christina de goda tankar, hon fattat om den gamle, och hennes övertygelse, att han menade henne av hjärtat väl. Just den saken, att han nu icke talade om Olof med henne, verkade mera än allt annat att i Christinas själ liksom bränna in tanken på, att hennes hjärtas helgedom, hennes tro på lycka vid sidan av Olof var byggd på lös grund. Hon slog bort tanken, men den kom igen, ständigt och ständigt emot hennes vilja, liksom när man ser skarpt på ett föremål och sedan blundar, det efter vissa mellanrum av tid i oändlighet upprepas under olika färger.

Och intet, intet hördes av från Stockholm. Vintern kom. De oroliga böljorna slogo ej mera mot strand, och snön låg bländvit över fjärden, över skogar, bärg och dalar. Men allt blekare blev jungfrun om kind, allt oroligare klappade hennes hjärta, och värre blev det för var gång, som hon besökte fången.

Slutligen nalkades julen, och fru Christina började rusta sig att draga till Stockholm. Hon inväntade blott konungens brev till bröllopet, som han skulle i helgen hålla för sin syster, fru Margareta Wasa och greve Johan av Hoya.

En kväll i veckan näst före julveckan hörde Christina, när hon gick förbi stegerhuset, en helt ovanlig musik. Så smältande och vackra voro tonerna, att hon stannade och ville ej röra sig ur stället, för att icke gå miste om någon enda av dem. Först när det blev tyst, sprang hon uppför trappan och öppnade dörren till stegerhuset. Där inne var man i full sysselsättning med tillredelserna till julen, men icke förty, så hade litet var där inne hållit upp med arbetet, för att följa spelmannens rörelser, som satt nere vid dörren.

Det var en trasigt klädd man med blek ansiktsfärg och pussiga, hängande kinder. Något svärmiskt låg och drömde i hans öga, som stelt var fästat på golvet, under det att den ena handen vilade på halsen av fiolen och den andra med stråken slappt hängande ned vid sidan. När Christina trädde in, såg mannen skyggt upp, men hans blick ljusnade allt mer och mer, och leendet, som spred sig kring hans mun, log snart så innerligt och varmt ur hans öga, att hela hans ansikte blev liksom förklarat.

Christina kunde icke taga sina ögon från detta ansikte. Hon såg och såg och letade därunder i sitt minne, var hon sett de dragen förut. Slutligen hade hon det och sade till spelmannen:

»Såg jag dig icke senast i kyrkan i Stockholm den förfärliga dagen, då ...?»

Mannen avbröt henne med att sätta instrumentet under hakan och framlocka de mest undersköna toner, vilka påminde om orgelmusiken i kyrkan samma dag, som Christina gav sin hand åt Olof inför altaret vid Sanct Görans bild.

»Om jag känner eder, jungfru,» genmälte mannen med ett lycksaligt leende, men tystnade plötsligt som om han blivit förskräckt för sina egna ord, och tillade: »nej, nej, jag känner eder visserligen icke, hur skulle jag känna eder, men mäster Olof ...»

»Fort, käre gubbe,» utropade Christina och såg så oroligt bedjande på mannen, »mäster Olof, sägen I ... haven I tidender från honom?»

»Död!» utbrast Christina och blev blek som ett lik samt segnade ned mot golvet. Ett par av kvinnorna störtade fram och upptogo henne i sina armar. Men spelmannen stack fiolen med stråken under armen och lomade av genom dörren ut i det fria.

»Det anade mig,» sade köksmästaren, »när jag första gången såg karlen, det är nu en vecka sedan, att han skulle föra olycka med sig!»

Emellertid smög spelmannen sakta och oförmärkt utefter de långa murarne, och, där det fanns något träd, som stod med av snön nedtyngda grenar, så dolde han sig därunder och flyttade sig med yttersta försiktighet framåt. När han så kom i närheten av tornet, där Gert Bryningh satt fången, försvann han under ett par sådana träd, vilka där stodo liksom för hans räkning. Och hans steg voro så säkra och den kosa han valde, så bestämd, att det syntes tydligt, att han icke första gången gick denna stig. När han försvunnit under furornas snömantel förblev han alldeles tyst och orörlig, och en förbigående skulle haft svårt att upptäcka honom, även om han anat, att någon funnits dold vid dessa träd.

Timme gick efter timme, men ingen rörelse förnams under granarne. Mannen hade tydligen valt sitt gömställe där.

Vid midnattstid hördes åter steg av en vandrare. Även de nalkades tornet, där fången satt. Det var en skulderbred man, och hans gång var rask och bestämd som en krigares. När han kommit till foten av tornet, ropade han halvhögt:

»Vem där?» hördes Gert svara efter en stund och sedan ropet ett par gånger förnyats.

»Men den, som väntar på något gott, väntar icke för länge, heter det, och nu gäller det, att varje man är på sin plats.»

»Vem ären I?» sporde åter Gert med någon misstro, »haven I något tecken från honom, som sänt eder?»

»Jag är Peder Grym, en av edra,» blev svaret, »och står nu på väg att möta ett bud från Severin Norrby. Konungen befinner sig nu i Upsala, och när jag och han härnäst mötas, lärer där bliva en annan visa sjungen, än när vi skildes. Biskop Peder och herr Knut domprost befinna sig i Dalarne, och så fort vi få visshet från herr Severin, så skall det bryta löst. I morgon öppnas edert fängelse. Jag har brev med från herr Lars kanslär till fru Christina både därom och om mäster Olofs död.»

Det rörde sig under de båda granarne, men ingendera av de samtalande märkte det. Hade Peder Grym kommit att vända sig om, så skulle han hava sett, huru ett huvud stack fram nederst vid marken, och huru ett par ögon voro fästade på honom och på torngluggen så genomträngande, som om de tillhört något annat än ett mänskligt väsende.

»Det är allt i sin ordning,» hördes Gert svara. »Guds moder och alla helgon vare dess lov! Och huru befinner sig den vördige priorn? Är han ock med i Dalarne?»

»Nej, han sitter i sitt kloster i Västerås, såvida han ej vid detta laget drager till Stockholm, ty jag vet, att han blivit ditkallad av konungen.»

»Det hade varit gott,» återtog Gert, »om han varit mig något närmare. Jag är mycket försvagad av detta vistande i tornet, och skyndsamhet vore nu av nöden.»

»Det är fråga om det rika arvet efter Ingevald Torstensson och om hans enda arvinge, som jag nu hoppas till Gud och Sanct Brita skall vara färdig att med det första draga in i Vadstena kloster.»

»Var så är, att I haven framgång därutinnan, Gert Bryningh, så är den saken lätt hjälpt. Jag skall föra både eder och Christina helbregda i biskop Hans’ händer, och sedan är det blott att säga ja och amen. I morgon mötas vi hos fru Christina!»

Mannen gick och det blev åter alldeles tyst. Men fram under granarne kröp nu spelmannen utan att iakttaga fullt samma försiktighet, som när han några timmar förut valde denna plats till sitt gömställe.

Sedan han rest sig upp, stod han länge och vaggade fram och åter, som om han haft svårt att bestämma, vartåt han skulle styra kosan. Men efter en stund försvann han i samma riktning, som Peder Grym.

Det lyste ännu i ett av slottsrummen, när den besynnerlige spelmannen gick över gården.

Det var i Christinas rum, det brann. Hon satt där ensam, med blicken stelt fästad framför sig, blek och livlös som en marmorbild. Hon hade av vänliga armar blivit uppburen från stekarehuset, och fru Christina hade blivit tillkallad. Ty den vanmakt, vari hon fallit, tycktes för alla vara början till döden. För deras gemensamma omsorger lyckades det dock att återkalla henne till livet.

Fru Christina satt länge hos henne och talade tröstens och vänskapens ord, och sedan hon gått, kom fogdens dotterdotter, ett vänligt och hjärtegott barn, och även hon uppbjöd all sin förmåga, för att jaga bort sorgen ur den arma flickans själ. Men sorgen lät sig ej bortjagas. Den låg kvar i hjärtats djup, och det lugn, som tycktes återvända, den kraft, som tycktes så småningom framblicka, var förtvivlans lugn och kraft. Ormen låg ringslagen på djupet, fast ovanom honom utbredde sig ett täcke av blommor och grönt.

Efter midnatt bad Christina fogdedottern gå till vila, och hon talade med ett sådant lugn, att flickan ej mera drog i betänkande att lämna henne allena. Och så satt hon där ensam, utan hopp och utan tårar.

Det var en förfärlig natt. Hårdare tyckte hon icke att den gode Guden kunde pröva ett människohjärta. En feberfrossa genomfor henne, blodet liksom stelnade i hennes ådror, och hemsk och förkrossande stal sig den tanken på henne, att Gud själv hade övergivit henne. Därför var hennes blick så stel och hennes kind så marmorvit.

Men så runno henne i sinnet några ord, som hon hade hört av Olofs mun, att Herren aldrig överger de sina, att vad hälst som kunde inträffa, lände till människans förädling, om hon ödmjukt böjde sig under Guds mäktiga hand. Och dessa ord tände åter glansen i hennes öga, och hon sjönk ned på knä och bad innerligt och varmt. När hon uppreste sig från bönen, smälte hon i tårar.

Det blev morgon, och solljuset bröt in i rummet, men sparsamt och halvt, liksom för att blott visa, att ljus och värme fanns, men för andra lyckligare trakter av jorden. Steg hördes utanför dörren. Fru Christina inträdde. Hon var rörd, och i hennes djupa öga brann en låga så varm men tillika så högtidlig, att den unga flickan tydligen såg, det något inträffat, sedan de skildes åt, som berövat henne hennes vanliga jämvikt.

»Brev från Stockholm?» mera viskade, än uttalade flickan, och hennes läppar darrade, som om hon fruktat att uttala orden.

»Ja, barn,» svarade fru Christina, och en tår darrade i hennes öga, »brev hava kommit från Stockholm!»

Fru Christina behövde icke svara, men hon skyndade fram och slöt den upprörda flickan till sitt bröst, och lät henne gråta ur. Därpå fattade hon hennes hand och såg henne så milt och allvarligt in i ögat.

»Jag tvivlade i det längsta, barn,» sade hon, »jag tvivlade ännu, när jag genomläst brevet, ty jag tyckte mig icke igenkänna fullt riktigt kanslärns vanliga namnteckning. Men mannen, som har framfört breven och som även medfört brev från konungen både till mig och till biskop Hans i Linköping att komma till greve Johans och fru Margaretas bröllop tjugondedag jul, han är mig en borgen för brevens sanning. Jag känner honom väl; han var en gång i min salig herres, herr Stens, tjänst och är nu i konungens. Och nu Christina, mitt barn, kommer jag att lägga dig tvänne villkor före, antingen du vill stanna hos mig, eller du vill, som den gamle mannen nu säkert skall tillstyrka ...»

»Din frände, Gert Bryningh, är fri och han lämnar denna dag Hörningsholm!»

»Efter vad jag känner om honom och hans förhållande till dig lärer han väl nu tänka, att du skall vilja sluta sig inne med dig själv och leva i ditt ungdomsminne och verka Guds verk med avsvärjande av världen ... Jag vet intet att råda dig härutinnan; jag kan blott säga dig, att hos mig skall du ock finna den fristad, som ditt hjärta längtar efter ... Din frände kommer själv att tala med dig härom; jag har velat säga dig detta, att du ej må tänka dig stå alldeles ensam i världen, som du kunde vara böjd till att tro, sedan dödsbudet vunnit bekräftelse, och att du så må hava ett annat att välja, än det han kan hava att förelägga dig.»

Medan hon ännu talade, öppnades dörren, och Gert Bryninghs bleka, avtärda ansikte visade sig. Han studsade, när han fick se fru Christina, men det var en rörelse, som föll sig ganska naturlig, och då han ville stänga dörren och avlägsna sig, uppmanade fru Christina honom att stiga in.

»Undren icke på, stränga fru,» sade han och bugade sig ödmjukt, »att mina första steg gällde henne här ... Stackars barn, nu är hennes glädje vissnad ... nu har hon ingen i världen mer än mig, gamle brutne man.»

Han utbredde, överväldigad av rörelse, sina armar, och Christina dolde förtroendefullt sitt huvud vid hans bröst. Fru Christina ansåg sig icke böra övervara frändernas möte, utan avlägsnade sig. Ett drag av tillfredsställelse svävade därvid över Gerts ansikte, och hans ögon spelade med ett uttryck av visshet över rummet och ut genom det lilla fönstret.

»Jag förstår din sorg, stackars barn,» sade han slutligen och klappade Christinas huvud, »och jag vördar den; jag förebrår mig blott själv att jag skulle ställa mig mellan dig och honom, som du höll så kär. Men jag höll ock vår gemensamme frändes vilja helig, och jag ansåg det vara min plikt att fullgöra den; kan du förlåta mig det, barn?»

»Innan jag lämnar Hörningsholm,» fortsatte den gamle, »så ville jag tacka dig för den kärlek, du visat mig under min olyckstid; jag skall den icke glömma. Men jag ville ock överlägga med dig om framtiden.»

Christina satt nedlutad med hand mot kind. Hon lyssnade med uppmärksamhet till vad den gamle mannen sade, och allt därunder flöto tårarne.

»Se, du menar törhända, att jag nu skulle komma med mitt gamla påyrkande ... nej, nej, barn, du har övervunnit mig, Gert Bryningh säger intet sådant mera. Du skall äga din fria vilja; du skall själv bestämma över dig. Må min frände förlåta mig detta brott mot hans sista vilja, men jag har icke hjärta att tvinga dig. Nej, nej, ut i världen, Christina, om du vill; spring och lek och var glad! Du är rik, flicka, det vet du ej, men jag vet det ... du skall riktigt kunna njuta av livet, som du vill, och du skall kunna göra en man lycklig ...»

Christina spratt till, och en tydlig ovilja stod målad i hennes vackra drag. Det lät så underligt i hennes öra, talet om rikedom och lycka och världens nöjen, just medan hennes hjärta var fullt av en sorg, som aldrig skulle kunna utplånas. Vad betydde väl för henne all världens skatter, varje upptänklig glädje, när han var borta, han, vars bild växt in i hennes själ och varit ett mål för hennes beundran, allt sedan hon som litet barn kom i hans föräldrars hus! Blotta tanken på, att i detta förgängliga livets goda någon tröst för henne stode att finna, väckte hennes avsky, och därur uppspirade snart ett begär att vända sig bort från all världens buller och i enslighet leva och göra gott och hoppas på ett stundande möte en gång i en annan värld med den hon hållit kär här på jorden.

Men var fanns på jorden ett ställe, där hon kunde framleva sitt liv på ett sådant sätt? Denna fråga uppstod helt plötsligt för henne. Hon kunde ej förklara det för sig, men i ett sådant ljus hade hon ännu aldrig sett saken. Hon var fri; hon ägde rätt att själv bestämma över sitt öde; hennes hjärta trängde till enslighet och frid, och hennes avlidne frändes vilja bestämde för henne klostret som det ställe, där hon kunde finna frid. Hon kände sig nästan lycklig i tanken, att denna tillflyktsort fanns. Som en skrämd hind flydde hennes tanke in under klostercellen. Sorgen, tomheten och slutligen fasan för att möjligen kunna genom världens nöjen eller vid en annan mans sida vinna glömska och tröst, — se där det koppel, som i vild fart jagade henne framåt. Han hade skickligt förstått att lägga sina garn, den gamle Gert Bryningh.

»Mina ord smärta dig, barn,» fortfor han efter en stund, »jag ser det, men de äro sanning, och jag vill icke förhålla den för dig. Som jag ser sakerna och med den erfarenhet, jag har av världen, och den vördnad jag har för den dödes vilja, så vet jag intet mer än de två att välja på ... livet bland människorna med dess buller och bång, eller ock livet inom det stilla klostret. Det är möjligt, jag vill det ej bestrida, att ditt liv utom klostret kan bliva lyckligt och lugnt och fridsamt, men jag tror det icke ... Se, jag talar icke för att övertala dig, du skall själv välja ...»

»Den ädla fru Christina!» sade han, »hon är sig lik, men hon är ung ännu och känner blott världen från den höga plats i samhället, varifrån hon sett den, icke nedifrån, icke med de behov, de sorger och den glädje, som falla på de ringas stig ... Ja, väl, du kan få det gott hos henne, Christina. Det säges, att fru Christina ämnar gifta sig, här blir då gott om nöjen av alla slag, riddare och förnäma jungfrur skola vimla på hennes gårdar. Det är ett tredje villkor ... ja, så kan du betänka dig, barn, och noga överväga i ditt hjärta; du har mitt bifall på förhand till vad du så kommer att välja ... Jag begiver mig nu härifrån till min herre, biskop Hans».

Christina sprang upp vid dessa ord, och en feberaktig rodnad brann på hennes kind.

»Jag behöver icke välja!» utropade hon, »mitt val är gjort; jag följer eder, frände, och jag önskar att snart — snart komma i åtnjutande av den frid, som klostret skänker.»

»Dina ord både förvåna och glädja mig, barn,» återtog Gert, utan att förråda den minsta skymt av otålighet att påskynda det avgörande, som var så nära; »men ett sådant steg är för viktigt att taga så här i ett tillstånd av översvallande känslor. Nej, barn, vi skola ej förhasta oss. Först när du i lugn kan skriva din vilja på papperet, då, Christina, då, men icke förr, är du mogen för detta steg.»

»Vartill skulle väl den tidsutdräkten gagna, frände?» sporde Christina; »skriva min vilja på papper, sägen I ... Jag är mera stark, än I föreställen eder; jag vill nu genast verkställa denna fordran.»

»Christina, mitt barn, vartill behöves det ...? Men åstundar du det själv, så bekänner jag, att jag ser det med mycken glädje. Men nu gå vi in till fru Christina. Henne, hos vilken du haft och som tillika bjudit dig för framtiden en fristad, bör du säga ditt hjärtas fria beslut. Jag är ock angelägen, att du gör det, ty lätt kan en skugga falla på mig, och det vill jag icke ...»

»Nej, nej, på eder, frände, skall ingen skugga falla. Vi gå till fru Christina!»

Inne i stora salen satt fru Christina, och framför henne stod en krigare, som i hållning och later tillkännagav en knekthövidsman. Just som dörrsvennen öppnade dörren till salen, såg Christina mitt framför sig i korsgången spelmannen, som kvällen förut meddelat henne den tunga tidningen. Han stod där med sin fiol under armen, och hon tyckte, att han vinkade åt henne, men hennes sinne var nu så fyllt av det förehavande, som kommit till mognad hos henne, att den besynnerlige mannen blott skymtade förbi henne, utan att hon lade något märke till honom.

»Och det är allt, vad I haven eder bekant om detta ärende?» sporde fru Christina, avslutande det samtal, som försiggått mellan henne och den kunglige hövidsmannen.

Fru Christina vände sig därpå till de inträdande och vinkade Christina till sig.

»Nu har du ett annat utseende, barn!» sade hon; »tager jag icke fel, så månde nu ett beslut vara fattat ...»

»Ja!» svarade Christina, »jag har fattat mitt beslut. Jag följer min frände, och jag vill snart finna en ort, där jag icke kan störas av något, som drager mina tankar bort från det högre liv, åt vilket jag nu vill ägna all min hug och alla mina krafter.»

Fru Christina satt länge tyst, och hennes djupa blick låg så outgrundlig under den höga pannans valv, medan hon sammanknäppte sina händer och lät dem vila i sitt sköte. Christina hade aldrig talat med henne om sin och Olofs kärlek, men hon kände den av den berättelse, som den arma flickan gjorde, då hon på Stegeborg, flyende för sina förföljare, av en händelse kom att taga sin tillflykt in i fru Christinas rum. Det var dock något så oerhört, att en präst kunde tänka på äktenskap, att även fru Christina, så upplyst och upphöjd hon än var, bävade tillbaka därför, och ju mera hon höll jungfrun kär, desto mera sökte hon intala sig omöjligheten av vad hon hade hört.

Huru hon än tänkte på saken fram och åter, kunde hon ej i den utgång, saken tagit, se annat än Herrans hand, som höjde sig, straffande det brott, som mäster Olof och Christina stått i begrepp att begå. Och när hon fann, huru djupt Christina var fästad vid denne man, var det nästan med glädje, hon förnam sorgeposten, huru häftigt den ock smärtade henne för ögonblicket. Tanken på att Christina beslutat sig för att gå i kloster, föreföll henne helt naturlig.

»Ske Guds vilja!» sade slutligen fru Christina, avslutande sin tankegång; men vändande sig till Gert Bryningh, tillade hon: »jag vill dock icke tro, att detta beslut blivit fattat under inflytande varken av lock eller pock.»

»Fru Christina!» genmälte Gert icke utan värdighet, »I kunnen spörja min fränka själv därom!»

»Det är min fria vilja, fru Christina, som talat,» sade flickan, »och på det att icke någon misstanke må falla på min frände, vill jag nu skriftligen giva detta mitt beslut tillkänna, och jag beder eder, att även I viljen bevittna denna handling.»

Mot denna önskan fanns intet att invända. Den lilla förbindelsen var snart skriven, och där stod tydligt och oföränderligt, att Christina Pedersdotter av egen fri vilja, utan att vara därtill övertalad eller på annat sätt trugad eller lockad, beslutat att avsäga sig världen och bliva Christi brud i Vadstena kloster. Så väl fru Christina, som Peder Grym, satte såsom vittnen sina namn vid sidan av Christinas eget.

Med ett leende, som icke låter sig beskriva, mottog Gert den lilla sedeln och sammanvek den omsorgsfullt samt stoppade den hos sig.

Frampå eftermiddagen lämnade Christina, i sällskap med sin frände, Gert Bryningh, och Peder Grym, Hörningsholm.

En kort stund därefter öppnades dörren till stora salen, och spelmannen trädde, ödmjukt bugande, in för fru Christina, som satt ensam framför elden i den stora spiseln. Spelmannen bugade sig många gånger om, men han vågade icke komma fram med vad han hade på hjärtat. Fru Christina sporde honom slutligen till, vad han ville.

»Och vad vill du med det, gubbe ... känner du jungfrun eller har du stått i någon beröring med henne?»

»Känner henne? Jag ... känner henne? — nej, nej, jag känner henne visserligen icke. Men sägen mig, vart for hon, jag måste veta det, stränga fru, jag måste veta det.»

Men de enkla orden tycktes slå ned på mannen med lika förfärande kraft, som de ord, vilka han uttalade föregående afton, hade utövat på Christina. Han vacklade baklänges mot dörrposten.

»Till Vadstena kloster!» upprepade han med en röst, så hemsk och hotfull, som om han hört en dödsfiendes segerrop i sitt öra.

Innan fru Christina hann hämta sig från sin förvåning, hade han lämnat rummet.

»Min tro är den,» sade Stockholms stads skrivare, mäster Olof, till en av Stockholms borgmästare, i det han sköt stolen från det med papper och skrivelser överlastade bordet och reste sig upp, »min tro är den, att den spånad, som nu härvas upp i Dalarne, har långa trådar. Vad som är sant eller icke i de varandra korsande ryktena, må framtiden utvisa, men ett är visst, den, som trott sig kunna leka med vår nådige herre, konung Gustaf, han får icke hava mjuka fingrar, och det skolen I se, borgmästare, att leken tager en ända med förskräckelse.»

»Tiden är dock svår, svårare, än den varit i mannaminne,» genmälte borgmästaren.

»Och I menen, att den skulle bliva bättre, om herr Severin komme till styret, eller om den omilde konungen komme tillbaka; liksom om regn eller solsken eller kriget därute mellan kejsaren och kungen i Frankrike skulle skifta om efter hans önskan, som för regementet i Sverige.»

»Gud bevare oss, mäster Olof,» sade borgmästaren förskräckt och drog tillsammans sin klädeskappa över magen, så att silverkedjan omkring hans hals skramlade därvid, »Gud bevare oss för slik en olycka, att den omilde tyrannen skulle komma hit åter, men jag tänker just på de långa trådarne. Fru Christina Gyllenstjernas och hennes sons, den unge herr Nils Stenssons namn ...»

»Icke ett ord om dessa i förening med riksens fiender!» utropade den hetlevrade mäster Olof och slog borgmästaren på axeln. »Huru kunnen I ett ögonblick tro, att Christina Gyllenstjerna ... bättre borde Stockholms borgmästare och råd känna henne, och heligare borde hennes minne vara i denna stad.»

»I haven rätt, I haven rätt, mäster Olof, jag kan icke tro slikt tal, men det går dock man och man emellan. Sade man icke i somras, när vederdöparne huserade här, att de ville arbeta riket konung Christian i händerna ... vad skall man tro, och vad skall man icke tro av allt, som vill gå och gälla för klingande mynt?»

»Tro på Gud och kungen, det är mitt råd! I skolen se, att han gör en lika snar ända på bullret i Dalarne, som han rensade sin huvudstad från vederdöparne, när han kom hem från sin Malmöfärd!»

»Där haven I det, mäster Olof! Togen I icke den gången kopparen för guld och fingen I icke sitta hårt emellan, eftersom I själv haven sagt mig det, både I och vår kyrkoherde, herr Michael i Storkyrkan!»

»Så är det ... konung Gustaf är häftig, och han kunde icke tro, att herr Michael och jag gjort, vad vi kunde, för att hejda de rasande männens ofog. Men jag säger till eder, som jag sade till konungen, när jag dagen efter hans återkomst blev uppkallad på slottet, den onde skickar sig stundom, som om han vore en ljusens ängel. Den frihet, de predikade, — jag menade i förstone, att det var den frihet, jag själv predikade, tills mina ögon öppnades, då jag såg, vart deras lära ledde. Var det icke så ock med min forne lärare Melanchthon, efter vad jag med visshet vet av underrättelser från Wittenberg? Stod icke också han försagd och såg på och visste icke, om icke den nya rörelsen var en frukt av sanningens ande?»

»Hans nåde konungen gjorde dock vägen kort för de tyske predikanterna, och knappast trodde någon, när de sutto här i fängelset, att de skulle komma därifrån med livet. Jag såg dem, när de drogo sina färde. De satte då näsorna så lagom högt.»

Medan detta samtal fördes, hade mäster Olof ordnat de många skrivelserna och skjutit stolen intill bordet. Han fattade nu sin mössa och gick vid sidan av borgmästaren genom den stora rådstugan, varest de befunno sig, ned mot dörren. Här mötte de en av svennerna från slottet, som vördnadsfullt framlämnade ett brev till mäster Olof.

»Konungens bud kom nu på eftermiddagen från Upsala,» sade svennen, »och herr Peder Hård sände mig genast med detta till eder.»

Svennen bugade sig och gick, medan mäster Olof bröt brevet och genomläste det.

»Jag måste ofördröjligen begiva mig till Upsala,» sade Olof, sedan han slutat läsningen, »brevet är från herr Lars kanslär.»

»Vad står då på, mäster Olof, I sen så allvarsam ut, som om det vore fråga om något rätt högviktigt.»

»Som jag säger, en strid på liv och död ... det gäller att vara eller icke vara.»

»I förskräcken mig, mäster Olof ... hava dalkarlarne kommit dragande till Upsala ... är konungen fången?»

»Värre än så, borgmästare ... det är fråga, om Herren Krist skall segra, eller Antikrist ... Fienden är mäktig, och striden blir svår, men Gud är mäktigare ändå, och han skall ej övergiva sin stridsman.»

»Herren give eder nåd och kraft, mäster Olof!» sade andäktigt borgmästaren, som var Olof varmt tillgiven. »När begiven I eder på väg?»

Då båda männen gingo utför trappan och lämnade rådhuset samt skildes snart åt, vandrande var och en till sitt. Det var frampå eftermiddagen, och det började redan skymma på, när mäster Olof kom till sitt hem, som låg i grannskapet av Svart-brödra-klostret och S:t Gertruds gillestuga.

När han inträdde i dagligstugan, satt hans moder, gamla hustru Christina Larsdotter vid spinnrocken framför spiseln, där en väldig brasa flammade. Hon småsjöng sakta, medan hon spann, men när Olof kom, stannade hon hjulet med den ena handen och satte den andra över ögonen, för att bättre se, vem dem inträdande var:

»Ja,» svarade sonen, »jag kommer raka vägen från rådhuset, och i morgon skall jag draga bort till konung Gustaf i Upsala.»

»Till konungen!» utbrast gumman med en ton till hälften frågande, till hälften yppande en viss känsla av stolthet. Men någon ren fråga om anledningen gjorde hon icke. Det föreföll henne på det hela taget icke så underligt, att hennes son kallades till konungen. I sin tids brännande fråga visste hon, att hennes förstfödde intagit ett bland de främsta rummen, att allas blickar voro fästade på honom, ej blott deras, som omfattat den nya läran, utan kanske ännu mera deras, vilka ännu böjde knä för helgonen och monstransen.

»Så kan du hälsa Lars,» sade hon, i det hon började sätta spinnrocken i gång; »min tro är, att hans tid ock en gång skall komma.»

»Det menar ock jag,» genmälte Olof, »men hans stilla och fridsamma lynne ställer honom utom striden. Först när fienden är slagen och en ordnare behöves för det nya, då skolen I se, moder, att Lars blir rätte mannen, och I kunnen leva den dagen.»

Så blev det tyst en stund i rummet. Spinnrocken surrade, och Olof gick fram och tillbaka med händerna på ryggen. Slutligen stannade han framför modern och såg på henne.

»Hm ... jag tänker på eder,» svarade Olof med ett vemodigt leende, »och på ...»

Sonen nickade och vände sig bort, samt började åter sin vandring fram och tillbaka, och modern tyckte sig se, huru hans öga glänste av en inre rörelse, vilken han ville dölja. Men hon ville icke yttra något i denna sak. Hon visste väl, att varje vidrörande, om än så ömt, vållade smärta. Detta ärende hade varit ett föremål för hennes djupa tvivel, och hon hade icke, oaktat hon måste medgiva, att sonen hade rätt och att han stödde sitt handlingssätt på Guds oförtydbara bud, kunnat bliva ense med sig själv och försona sig med den tanken, att han skulle träda i äktenskap, han, som av vigda händer mottagit den första vigningen till präst. Han hade nämligen efter sin återkomst från Wittenberg blivit av den sedermera i Stockholms blodbad halshuggne biskop Mats Gregersson (Lillje) vigd till diakon, vilket var det första steget att bliva präst. Prästvigd var mäster Olof ännu icke.

Det är av historien bekant, att dessa bägge bröder Olof och Lars, vilka blevo den svenska kyrkans reformatorer, voro söner av en smed i Örebro, varest de erhöllo sin första undervisning av munkarne i Örebro karmeliterkloster. Härifrån skickades de till stiftsskolan i Strängnäs, och därifrån reste Olof utomlands och besökte universitetet i Wittenberg, i vars studentmatrikel för år 1516, som ännu finnes i behåll, hans namn förekommer, men icke brodrens. Därutav visar det sig, att endast den äldre brodren åtnjutit Luthers och Melanchthons undervisning i Wittenberg, vare sig därför att föräldrarne icke hade råd att hålla båda därute, eller av andra skäl. År 1518 den 10 februari promoverades Olof till filosofie magister och kom året därpå hem till Sverige, där han åter inställde sig hos sitt stifts biskop, vilken tog honom till sin kanslär och vigde honom till diakon. Olof var då tre och tjugu år gammal.

Brodern Lars, som sedan blev Sveriges rikes ärkebiskop, finnes under dessa år knappast omnämnd. Att han omfattade de nya lärorna, är dock visst. Man ser det av den klagoskrift, som karmeliterklostrets i Örebro generalkonfessor inskickade den 30 november 1521 till dekanen i Strängnäs domkapitel. Konfessorn anklagar häri ej blott Olof, utan även hans broder Lars, för det de »smädeligen talat om Gud och hans heliga namn och sagt, att de skulle bryta den heliga kyrkans stadga och lag, som förfäderna så obrottsligen hållit hade.» Brevet skrevs med anledning av den bekanta tilldragelsen vid smeden Peder Olofssons — reformatorernas faders — begravning, då sönerna bortdrevo karmelitermunkarne från sorgehuset.

Sedan dess förlorar man åter Lars nästan helt och hållet ur sikte. Han levde i tysthet med sina studier och sina forskningar, tills han med ens i en följande tid, då, såsom Olof yttrade, den hetaste striden var utkämpad, framträder enande och försonande med sitt milda, men fasta lynne det nya med det gamla, ett arbete vartill måhända den äldre brodern med sin eldiga och förkrossande kraft varit mindre ägnad.

Olof vistades sedan under åren från riksföreståndarens, herr Stens, död och till Gustaf Erikssons val till konung, i Strängnäs, och här började han sin verksamhet som reformator och vann snart stiftets främste man, ärkedjäknen Lars Andersson, vilken, så länge stiftet var utan biskop, förde den andliga styrelsen över det samma, för de nya lärorna. Vid valriksdagen — det var år 1523 — fick konung Gustaf först kännedom om dessa läror, om vilka han erhöll närmare upplysning av ärkedjäknen, och sedan dess tog han så väl denne som den oförskräckte predikanten med sig till Stockholm, där den förste fästades vid konungens person och närmare omgivning såsom hans kanslär, den senare blev Stockholms stads skrivare och fick stadens sigill sig anförtrott. Det var nu vid julen 1524 halvtannat år, sedan han tillträtt denna befattning.

På Olofs tillstyrkan hade modern flyttat från Örebro till Stockholm, och hon hade fört med sig Christina Pedersdotter, vilken sedan hon var litet barn hade vistats i huset och blivit ditförd av Gert Bryningh, samme man, vilken nu på hösten hämtat henne tillbaka såsom hennes förmyndare.

Litet emellan talade Olof med henne om Christina. Hans hjärta var fullt av kärlek, hennes bild trädde ständigt och jämt inför honom, oftast strålande av lycka och sällhet, såsom hon var vid altaret den betydelsefulla söndagen, men också stundom sörjande och blek, när han tänkte på, vad hon måste lida, ryckt liksom en vilsen fågel ur sin drömda lyckas bo. Och Olof själv led därvid mera, än han ville tillstå.

Nog hade han tänkt sig saken annorlunda. Hans kärleksförklaring var en krigsförklaring, hans bröllop skulle befästa för evigt hans egen och hans läras ställning till påveläran. Måhända var det detta slagg, som skulle sovras bort. Han tog för mycket som mål, vad som borde framgå som följd. Men det hjärta, som giver sig helt, fordrar ett helt hjärta tillbaka.

Olofs tankar gingo fram och åter, men visst är, att aldrig hade Christina för honom vunnit det värde, som hon nu vann, om hon med ens blivit hans brud.

»Jag märker väl,» sade han och stannade åter framför spiselelden, »att Christina sitter djupare i min själ, än jag kunnat föreställa mig. Kännen I närmare Gert Bryningh, moder?» tillade han därpå, vändande sig till modren.

»Föga känner jag honom annat, än att han varit i biskopens tjänst i Linköping, allt sedan jag först hörde talas om honom, och det är nu många år sedan.»

»Vet han av detta ärende?» fortsatte Olof, mera för sig än till modren, »så lärer det väl föga vara att hoppas, att det skall drivas igenom. Men vad som väcker min förvåning är, att hon spårlöst försvunnit. Jag sände säkert bud med brev till Linköping. Där fanns hon icke. Jag fick mitt brev tillbaka. Icke heller Gert Bryningh fanns varken där eller på Munkeboda. Och när jag talade med kanslärn, herr Lars, därom ...»

»Kanslärn!» utbrast modren helt ängslig. »Har du talat med kanslärn i ett slikt ärende, son?»

»Och vad sade han, käre son? ... Jag menar, att detta, allt får en ond utgång!»

»Han blev till en början bestört, han hade icke tänkt sig den saken, men sedan jag visat honom, huru prästens kärlek till en kvinna och hans äktenskap med henne icke var i Guds ord förbjudet, så gav han mig rätt. Se, knappast visar sig i något så klart som uti detta mål förvändheten av de påviskes stadgar. De belägga en prästs giftermål med bannlysning, men hordom och jungfrukränkelse och annan slemhet, det får gå fritt. Dock syntes det mig tydligt, att han ogärna ville tala i detta ämne, det var kort efter hans återkomst från Malmöfärden, som jag sporde honom till därom ... sedan dess har jag icke velat röra därvid. Och mitt sinne är sådant, att jag härutinnan endast vill taga Guds ord till råds, sedan må människorna göra med mig, vad de enligt lagen för gott finna och vad deras samvete kan tillåta.»

»I glömmen, moder, att jag i denna sak kan bedja Gud vara med mig. Jag spänner icke bågen mot honom, utan för honom, och då kan den icke spännas för högt.»

En flamma tändes därvid på Olofs kind, och ett leende krusade hans läpp. Han satte sig på bänken mitt för modern och lutade sig ned med armbågarne stödda på sina knän.

»Han har sagt mig det samma, som du själv, Olof! Men han har ock sagt mig, att ingen av männen där ute, varken doktor Mårten eller hans vän, den milde mannen, om vilken du talat, och som jag funnit så lik din broder ... vad är det nu han heter? ...»

»Ja, de äro så svåra, de där lärda namnen ... ja, ingendera av dem hava med sitt föredöme givit stöd åt ett sådant steg.»

»Jo, han tillade, att det dock vore omanligt, när man fattat sin övertygelse och hade Guds ord för sig, att det vore omanligt att då bida, tills en annan tagit första steget, för att liksom se, att det gick för sig.»

»Det talet väntade jag av min ädle broder,» sade Olof och sprang livligt upp, »han har ett manligt sinne, Lars, fast han älskar friden. Den allsmäktige Guden delar sina håvor olika, men det ordet skall han hava hjärtelig tack för, det är ett ord alldeles efter mitt sinne. Och I skolen icke ängslas, moder,» tillade han och fattade den gamlas hand, »vad än må ske, så läggen det på hjärtat, att vi stå under Guds hand, och om jag faller, innan verket blivit fullbordat, så är det ock Guds vilja, och han väljer då ett bättre redskap, än vad jag kunnat vara. Det verk, som jag påbegynt, skall dock icke falla, vad jag så lever eller dör.»

»Gud välsigne eder båda!» sade modren och drog en lätt suck. »Men kan det så icke hända, Olof, att det verk, för vilket du vill offra dig hel och hållen, kommer i strid med din kärlek? Kan det icke hända, att ditt mod stjäles undan dig och din kraft slappas, just när modet och kraften som bäst behövas?»

»Så kan jag icke tänka mig saken, och underligt skulle då förhållandena ställa sig, men det vet jag, att skulle det vara Herrans vilja, att jag så skulle prövas, så vill jag vara färdig att som Abraham för Herrans skull offra det käraste, jag äger på jorden.»

Den följande dagen var ej två timmar gammal, så satt Olof i sin släde och lämnade Stockholm.

Frampå morgonen denna dag, just som nattens sista skuggor veko för dagsljuset, körde mäster Olof in i Upsala och stannade framför det hus, som beboddes av konungens kanslär, mäster Lars Andersson, medan konungen vistades i Upsala.

Mäster Olof steg ur släden och gick in i huset, där han snart möttes av en sven, som följde honom in i ett rum, varest han fick avlägga sina reskläder och rusta sig i ordning att uppvakta kanslärn.

»Är herr Lars hemma?» sporde han den väntande svennen, under det han satte sin rock till rätta.

»Nej,» svarade svennen, »hans nåde konungen hade bud efter honom för mer än en timme sedan, men han tillsade, innan han gick, att han väntade eder, och jag skall följa eder till hans rum.»

Och svennen gick förut och mäster Olof följde. Kanslärns rum lågo i övra våningen. När de inträdde i det första rummet, sutto där de kunglige skrivarne redan i fullt arbete. Svennen förde mäster Olof genom detta rum till ett, som var beläget innanför, varpå han bugade sig och försvann.

Det rum, där Olof befann sig, var kanslärns enskilda arbetsrum. Det stora ekbordet framför fönstret var här liksom på Stegeborg överlastat av papper och skrivelser. Men även här låg bibeln uppslagen, och de skrivna arken inuti densamma. Det syntes, att detta arbete var ett älsklingsarbete, som kanslärn grep till, så ofta som hans trägna göromål i konungens tjänst lämnade honom en ledig stund, vilken han kunde använda efter gottfinnande. Olof kastade en blick på dessa fullskrivna ark, och en ljusning av innerlig tillfredsställelse överfor hans manliga drag. Han genomögnade sista sidan, som innehöll början på fjortonde kapitlet av Mathei evangelium. Den åttonde versen i detta kapitel: »då sade hon på föregående tillskyndelse av sin moder: giv mig här på ett fat Johannis döparens huvud» — var det sista, som kanslärn hade nedskrivit. Bläcket hade nyss torkat, så det var tydligt, att kanslärn hade nedskrivit denna vers strax innan han hade kallats till konungen.

På Olof gjorde detta språk ett intryck, som han ej genast kunde förklara för sig. Det är stundom, liksom om alldeles emot eller utom människans vilja märken skulle inflätas i tankarnas väv. Hon märker det ofta icke, men så framstå med ens dessa märken och bilda, samlade till ett, en ny utgångspunkt och breda ett nytt ljus över hela hennes andliga tillvaro.

Han avbröts i sin tankegång av steg, som nalkades rummet, där han befann sig, och när han såg upp från bibelspråket, föll hans öga på broderns allvarliga men milda anlete. Olof skyndade emot honom och tryckte hans hand.

Brodern sporde, vad Olof därmed kunde mena, och denne omtalade, vad som tryckte hans sinne och huru han kommit att uppställa för sig valet mellan plikt och plikt, offer och offer.

»Jag månde taga mig någon tid att övertänka ditt spörsmål,» sade Lars, »men för ögonblicket åtminstone har du intet annat att välja, än att följa mig till herr Lars, kanslärn, och konungen. Jag kommer just därifrån med bud till dig att oförtövat infinna dig.»

Olof var genast redo, och de båda bröderna gingo. Vid ankomsten till konungens gård, där en mängd knektar, klädda i dessa utskurna och uthackade blå och gula kläder, som väckte så mycken ovilja hos dalkarlarne, samt knektehövidsmän befunno sig så väl på gården som i trappan och förrummen, hälsade alla vördnadsfullt på Olof, som de väl kände, eftersom de ofta sett honom gå ut och in både hos konungen och hans kanslär. Lars stannade i ett av de yttre rummen, där ett par kaniker befunno sig, ävensom en svartbroder. Olof ville fortsätta sin gång, men då en av dörrsvennerna upplyste honom om, att konungen för ögonblicket var hindrad, dröjde även han.

Det var svartbrodern, i vilken Olof igenkände den Mårten Skytte, som han haft ett så djupsinnigt samtal med samma söndag, då Christina försvann.

»Det var ett gott möte,» svarade Olof. »Ären I ock här på konungens kallelse?»

Svartbrodern nickade, och i det samma öppnades dörren till konungens rum och kanslärn visade sig på tröskeln. Han såg ned över rummet, och när han fick sikte på Olof, vinkade han åt honom att inträda.

Konungen stod vid ett med en röd duk överklätt bord, när Olof inträdde. Han stödde sig med ena handen vid bordet och höll den andra i sidan, varigenom den korta med vida pösärmar försedda riddardräkten, som han för tillfället bar, sammantrycktes och visade hans väl formade gestalt. Benkläderna eller hosorna voro av vitt siden och smögo sig tätt omkring benen. De nedre delarne av armarne voro även betäckta av vitt siden. Överklädnadens ärmar slutade vid armbågen. Denna överklädnad av svart flöjel var rikt försedd med tunga guldbroderier. På huvudet bar han den lilla svarta huvudbonaden, varmed man vanligen ser honom avbildad. Den föll ned över vänstra örat och var över högra tinningen prydd med en kort, men fyllig vit strutsfjäder.

»Guds fred, mäster Olof!» hälsade konungen helt fryntligt den inträdande. »I haven gjort en rask resa från Stockholm, och det skolen I hava tack för! Jag menar, allt är lugnt och stilla i min huvudstad ... men här förestår strid, mäster Olof, som I väl veten.»

»Ären I beredd att våga en dust? ... I skolen se, de påviske bliva ej lätte att tagas med! Men jag vill med egna öron höra dem försvara sin sak ... Stån I fast vid att våga striden? ... Ännu är det tid till återvändo!»

»I Guds namn, jag är redo, konung Gustaf!» svarade Olof och såg konungen fast och beslutsamt i ögat.

»Nå, det väntade jag mig,» fortsatte denne. »I haven väl ock icke annat gjort, än berett eder, allt sedan I hörden doktor Mårten i Wittenberg, så I ären som en krigsman, den där i varje stund väntar att få höra trumman gå.»

»Är det så eder mening, att samtalet skall försiggå redan i dag?» sporde Olof.

»Redan i dag! ... Om två timmar skolen I vara färdig att följa mig upp i domkapitlet. Men de två timmarne kunnen I använda som I viljen.»

Konungen hälsade åter vänligt, och Olof bugade sig att lämna rummet. Kanslärn hade under tiden stått ett stycke på sidan om konungen, men när Olof skulle gå, närmade han sig denne och viskade till honom:

Olof gick. I yttre rummet kom brodern honom till mötes, och kanikerna sågo så mörkt och hotande på de båda bröderne, när de vände sig från dörren för att avlägsna sig. Just som de gingo över tröskeln, hörde de åter dörren till konungens rum öppnas och Mårten Skytte inkallas. Bröderna följdes åt till kanslärns boning, men ingendera yttrade något under vägen. När de kommo till porten, sade Lars:

»En viktig stund förestår dig, broder! Gud styrke dig och lägge orden på dina läppar!»

»Har du så något att säga mig om det jag sporde dig, innan vi gingo till konungen?» frågade Olof.

»Den saken ligger dig högt om hjärtat, Olof,» genmälte Lars, »jag har noga övervägt allt i mitt sinne, och jag har kommit till det slut, att ...»

Bibeln låg där uppslagen på kanslärns bord med hans påbörjade översättning, och bibelspråket, som han kort förut genomläst, sprang fram med eldskrift för hans själ. Han gick fram och läste igenom det ännu en gång, och han lutade huvudet mot handen och hans ögon tillslötos, för att liksom utestänga allt utom denna bild av ett rent offer för sanningens skull.

Därvid råkade han att skjuta undan Bibeln, så att de inunder liggande papperen kommo att synas.

Hans ögon sökte Bibeln och kanslärns översättning, men de stannade med en förundransvärd fasthet på ett pappersblad, som stack fram under Bibeln.

Där stodo trenne namn, Christina Gyllenstjerna, Peder Grym och Christina Pedersdotter.

Det var en avskrift av Christinas frivilliga och otvungna avsägelse av världen och beslut att ingå i Vadstena kloster. Gert Bryningh hade skickat denna avskrift till kanslärn jämte ett brev, vari han omständligt utvecklade sitt förhållande till jungfrun och den glädje, som hans gamla hjärta kände, då nu om ett par dagar hans ögon skulle fröjdas av den härliga synen att se biskop Hans viga Christina till nunna.

Det intryck, som denna skrivelse gjorde på Olof, låter sig icke beskriva. Han läste och läste om igen; hans stora blixtrande ögon tycktes fastsmidda vid skriften, och hans kind vart blek som papperet i hans hand, medan stora svettdroppar pärlade fram på hans panna. Han ville icke tro sina ögon, han kunde icke fatta, vad han läste, men det var dock så tydligt, det tillät ingen skymt av något missförstånd. Avskriften var bevittnad av biskop Hans själv och en av kanikerna i Linköpings domkapitel. Och likväl dröjde det en god stund, innan den förfärliga sanningen stod fullt fattlig för den arme mannen.

Christina, hans Christina, som vid Guds altare svor honom sin tro, hon hade av fri vilja, utan tvång och utan lock beslutat att gå i kloster. Olof skulle förr hava trott, att jorden kunde brista sönder under hans fötter, än att något sådant kunde inträffa. Det var att svika honom i dubbelt avseende, svika honom såsom människa och svika honom såsom förkunnare av Guds oförfalskade ord. Huru var det möjligt? frågade han sig gång på gång, och alltid blev svaret fjärran. Det avlägsnade sig snarare allt mera, ju mera han frågade, och upprepade slutligen liksom ett gäckande eko hans egna ord: möjligt! Hennes försvinnande tillät ännu hoppet att leva, liksom himlens stjärnor stråla, sedan sol sjunkit i hav; hennes död skulle hava vållat smärta, men tro och kärlek leva på andra sidan graven. Det hade blott varit en vinter mellan honom och henne, en vinter med ett naket törne, som en varmare sol åter skulle smycka med rosor.

Klosterlöftet däremot var ett svek, som låg lönnmordet nära. Sitt löfte till honom kunde hon glömma, men sitt löfte till Gud ...! Olofs huvud svindlade. Allt det bästa och ädlaste och renaste, som jorden ägde, hade sammanflutit i hans Christinas bild, och nu var det borta, och från alla håll grinade hånet mot honom.

Olof märkte intet. Han satt där stel och orörlig med glanslös blick. Åskan kunde hava slagit ned framför honom, och han hade varit känslolös därför. Kanslärn blickade förundrad på honom, och visste knappt, om han skulle gå fram eller tillbaka, men så träffade hans öga papperet, som Olof ännu höll i handen, och han förstod då, vad som timat.

Han gick fram och fattade Olofs hand. Men den gamle mannen darrade själv därvid. Så djupt hade han ej trott, att smärtan skulle gripa den själsstarke mannen, vars högsta mål dock omfattade något, som gick vida utöver den gäckade kärleken till en kvinna. Ack, han kunde ej fatta, att den sanna kärleken, långt ifrån att röva mannens kraft och stäcka hans andes vingar, fast mera fyller själen med en rikedom, som räcker för en värld.

Det varade en stund, innan Olof kom till sig själv. Det första han såg, var kanslärns orofyllda blick, som med värma spanade efter det första tecknet av återvändande liv i sin unge medarbetares öga. Så småningom döko de sedan upp, det ena efter det andra av de intryck, som denna dags händelser infört i hans själ. Den innerliga tillgivenhet, som lyste ur kanslärns anlete, verkade som solstrålen en frostig vårdag.

»Unge man,» sade han, »jag fattar din smärta, men giv den luft, giv den luft ... du har en vän framför dig!»

»Tidenderna där,» fortsatte han, »som jag finner hava kommit eder till handa, hava kommit för brått. Dock skulle de en gång hinna eder ... Men sörjen icke, mäster Olof, allt kan ännu göras gott igen ...»

Olof såg med en tacksam blick på den välmenande herren, men han skakade på huvudet, och hans drag blevo så mörka och dystra, att kanslärn bleknade av förskräckelse.

De satte sig på bänken mitt emot fönstret, och kanslärn fattade åter Olofs hand.

»Eder gamle förman måste bikta för eder, mäster Olof,» sade han. »I kunnen dock tro mig, då jag säger, att jag tänkt och handlat för eder som eder vän, på samma gång som jag måst hava det stora hela i sikte.»

Och han omtalade, vad som tilldragit sig på Stegeborg, huru han helt plötsligt en morgon blivit inkallad till fru Christina Gyllenstjerna, och huru han där funnit före sig den uppskrämda Christina, som bett om fru Christinas skydd mot sin förföljare.

»I den sinnesstämning, som konungen då var,» fortsatte han, »vågade jag icke låta komma för hans öron, vad jag där av jungfrun fick att veta ... I kännen själv, huru häftig hans nåde kan vara, och då var han i ett överretat tillstånd allt sedan Malmöfärden, där han höll på att hugga Herrman Israel sönder och samman, var så jag icke lyckats hejda honom. Jag fasade själv för det, som jungfrun omtalade, huru mycket mera skulle då icke konungen hava gripits därav. Helt visst skulle han hava ansett eder såsom den där brutit Guds lag, och I kunnen själv föreställa eder, vad följden därav blivit för vårt gemensamma verk ... Nej, nej, fråga icke, avbryt mig icke, tiden är dyrbar, och när vi väl kommit tillbaka från domkapitlet, skola vi närmare talas vid. Nu vill jag blott säga eder, att det är jag som hållit jungfrun undan både eder och världen ... Fru Christina tog henne med sig till Hörningsholm ... Jag skulle sagt det för eder i Stockholm, menen I ...? Ja, I kunnen hava rätt, men tänken först på det oväsende, som där mötte konungen, när vi återkommo dit; tänken på den vrede, varmed han tilltalade eder och mäster Michael. Jag ville, att stormen skulle lägga sig, innan vi togo detta ärende till avgörande ... Att saken tagit en sådan vändning, det är för mig ofattligt, och jag menar, att vi skola invänta bud från fru Christina eller henne själv, ty hon lärer väl komma till greve Johans bröllop ... Jag kan ej avstå från den tanken, att allt skall bliva gott igen ...»

»Vad I härutinnan haven gjort, mäster Lars,» vidtog Olof, sedan kanslärn tystnat, »däröver är jag icke satt att döma. Det är dock ett intet mot det svek, som jag rönt, och skulle icke hava fått denna utgång, om icke hon haft ett falskt hjärta ...»

»Talen icke så hårda ord, mäster Olof,» avbröt kanslärn. »I kunnen icke veta, vad som vållat jungfruns beslut.»

»Hårda ord!» utropade Olof bittert, »jag står på en grav av jordade förhoppningar, och I kunnen säga till mig: talen icke hårt om den, som har fritt och otvunget, märken det, mäster Lars ... utan tvång och utan lock trampat dessa förhoppningar till döds under sina fötter! ... Det kan bliva gott igen, sägen I ... ja, det kan bliva gott, men då har detta hjärta upphört att slå ...»

»Olof!» utbrast kanslärn och reste sig från bänken samt ställde sig mitt framför den olycklige mannen, »sådana ord vill jag icke höra av eder! Tänken uppå, att huru än vårt liv skiftar, så är det dock ett, som är nödvändigt, och för detta ena må allt annat vika. Den, som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värd, säger Herren ... Och det, som I här sörjen, synes, om det är sant, vad papperen där giva vid handen, vilket jag dock alltid ännu betvivlar, icke vara värt eder sorg ... Nej, min son, res dig upp och var stark! ... Se till, att du kan fylla det löfte, du givit vår herre konungen.»

Det låg både kraft och kärlek i den blick, som nu mötte Olofs. Det var något däruti av den värma, som talade ur broderns anlete, när de nyss skilldes åt. Och med ens flög tanken till samtalet med modren föregående aftonen, och den strid, han utkämpat inom sig med anledning av svårigheter, vilka då blott funnits i hans föreställning. Nu hade de stigit fram i verkligheten, nu stodo de ansikte mot ansikte med honom. Nu var stunden inne, det fruktade offrets stund.

Skulle han duka under för den sorg, som hans kärlek vållat honom, eller skulle han träda upp i Herrans strid och föra svärdet som en man? Men kunde han det ... var ej nu hans kraft bruten?

Olof sprang i sin ordning upp. Hans anlete var dödsblekt och en förfärlig oro brann i hans öga. Han dolde en stund huvudet i handen; hans bröst arbetade våldsamt och hans läppar skälvde, som om ord gått fram över dem, vilka de haft svårt att bära.

Kanslärns ädla och manliga drag avspeglade livligt det varma deltagande, som bodde hos honom för den unge mannen, vilken var så rik och dock i detta ögonblick så arm, vilken var så stark, och dock i detta ögonblick darrade som ett barn. Djupt hade kärleken grott in i detta hjärta, man kunde väl se, att det förr skulle brista, än den kunde uppryckas med rötterna, och att det fordrades mer än mänsklig styrka, för att bliva herre över de stormande vågorna där inne. Liksom adepten med feberhet blick följde utvecklingsprocessen i den smältdegel, varur han hoppades framlocka sitt guld eller sitt livselixir, så hängde den gamles öga vid den unge, kämpastarke mannen, forskande och spörjande varje den minsta skiftning i hans ansikte, varje den minsta rörelse av hans hand. Det var ock ett viktigt ögonblick. Det gällde verkligen även här ett livselixir, vars frambringande berodde på, om Olof skulle gå segrande ur den våldsamma kamp, som sönderslet honom.

Men hon kom, den styrka, varom han så varmt anropat Gud i sina böner, hon kom, den klarhet, som han med sådan ängslan åtrått. Det gives ögonblick i livet, då man liksom känner, huru alla yttre stöd, det ena efter det andra, ramla undan, och då man ser sig ensam, alldeles lämnad åt sig själv i den vida, vida världen. Men med varje stöd, som ramlar, med varje våg, som ökar det oändliga ökenhavet, spirar djupt ur själen upp en kraft, som ersätter alla andra stöd. Det är Guds kraft, medvetandet om ett ärligt strävande, vissheten om bönhörelse.

Abraham stod där så livslevande framför honom, höjande handen att stöta offerkniven i sonens hjärta, Johannes döparens huvud låg där så blodigt på det kungliga maktbudets silverfat, — och hans egna ord till modren och den milde brodrens ord: det dyrbaraste skall du offra Herranom, bildade liksom en skrift omkring tavlorna, som han nu fullt fattade. Det som ville behärska och betvinga hans själ, sorgen över förlusten av hans hjärtans kär, denna sorg måste han lägga fram för Herran. Han tog handen från pannan och sade, i det han såg fast på kanslärn:

Tårar glänste i kanslärns ögon, och han slöt segraren i sin famn. Några ord yttrades ej mera i detta ärende. Kanslärn kände sin man och fastheten i denna vilja. Det föreföll honom, som om just i denna kämpens seger över sig själv låg löftet om seger i den stundande striden. Det var en slags invigningsfäst, för att dagens hjälte med skärade händer måtte föra andans tveeggade svärd.

De följdes åt till konungen, som, omgiven av sina herrar, stod färdig att begiva sig till domkapitlet.

Konungen studsade vid anblicken av Olof, i vars bleka anlete han ville läsa en viss försagdhet, som illa överensstämde med vad den stundande striden krävde, men när han träffades av den flammande blicken i Olofs öga, blev han tillfreds och tillryggalade, utan att göra några frågor, vägen till domkapitlet.

Den närmare skildringen av detta möte mellan den gamla och nya läran, som konungen föranstaltat, ligger utom området för denna berättelse. Det var den första offentligen förda striden mellan de olika tänkande, och den fördes på den gamla kyrkans sida av en gammal, fromsint, men av sin läras sanning livligt genomträngd man, doktor Peder Galle. Samtalet eller disputationen rörde de viktigaste läror, vari de båda skillde sig från varandra. »De nappades häftigt,» säger en samtida, men Olof behöll segern, emedan han ur den heliga skrift bevisade sina satser.

Olofs hållning, den klarhet och den skärpa, varmed han förde sin läras talan, gjorde på konung Gustaf ett djupt intryck och befästade honom ännu mera i hans tro på det nyas företräde framför det gamla. Kanslärn, som närmare kände till, huru det såg ut inom denne man, vars tunga talade sanningens ord med en så levande styrka, en så brinnande tillförsikt, han hänfördes och beundrade.

»I skolen hava tack, mäster Olof!» sade konungen, sedan akten var slut och domkapitelsherrarnes mörka anleten tillräckligt utvisade, huru djupt det gått dem till sinnes att se sin kämpe vederlagd och besegrad. »I skolen hava tack, jag har till min stora uppbyggelse hört eder, och jag hoppas den dag skall komma, då varje man i Sveriges land tackar eder i sitt hjärta för edert mod att uppträda i den sanne Gudens tjänst!»

Kanslärn fattade med värma Olofs hand och tryckte den, men sade intet. Olof förstod hans tystnad och var i sitt hjärta tacksam därför. Men när han kom ut ur salen med de många ansiktena, vilka alla följt och följde honom, somliga med hat och bitterhet i sina blickar, andra med beundran och hängivenhet, då spred sig ett leende över hans läppar, ett leende så fullt av vemod, att den, som sett honom, skulle med förundran hava frågat, om det var den starke kämpen, vilken i konungens och riksrådens närvaro brutit en lans och vunnit seger.

Hans steg förde honom förbi domkyrkan, och han gick in under de höga, majestätiska valven. Det var på eftermiddagen, och det var redan skumt i kyrkan, men framme i koret brunno ljus. Olof gick fram till högaltaret och där föll han på knä och bad.

»Ditt hjärta är fullt av sorg, Olof,» sade han, »jag vet det, jag har talat med herr Lars kanslärn ... Men var tröst broder och låt dig icke övervinnas, sol kan stråla om middagen den dag, som går upp i töcken ...»

»Graven, broder, lämnar ej igen sitt rov» avbröt Olof med en rörelse, som han knappast kunde bekämpa.

»Vad menar du?» sporde Lars, »klostret lärer icke länge efter den seger, du i dag vunnit, bliva en grav för någon!»

»Nej klostermurarne skola nog ramla och hon bliva fri ... men säg mig, vad är det mera med det? Kan hon därför träda inför mig, sådan hon var, då vi skilldes, kan hon återtaga sitt löfte och återgiva mig min tro på hennes hjärtas renhet och fasta förtröstan till Guds nåd? Se, broder, hon har av fri vilja gått i klostret in ... Ack, hade det skett av tvång, vad vore det då att sörja ...? Nej det är hennes fria viljas beslut, som jordat mitt hopp och beseglat graven ... Dock hoppas jag till Herren, att friden skall återvända i mitt hjärta och att jag ännu skall kunna verka i hans tjänst.»

De gingo med dröjande steg fram mellan pelarne och lämnade kyrkan. Dagen därpå befann sig Olof åter i Stockholm.

Juldagarne gingo. Det var tredjedag jul efter aftonsångens slut, just som kyrkfolket strömmade ut ur Storkyrkan. Mörkret hade redan utbrett sig över huvudstadens trånga gator, och närmast till kyrkan fick man så gott som armbåga sig fram. Mäster Olof hade hållit en av sina bästa predikningar, och han hade nu blivit så kär för Stockholms invånare, att ingen ville gå miste om att höra honom. Den sinnesstämning, vari han fortfarande befann sig, bredde ock över hela hans väsende en sådan ton av djupt och rörande allvar, att alla, som hörde honom, grepos på ett förunderligt sätt av blotta hans stämmas klang eller av flamman ur hans stora ögon.

Hans höga skepnad skred sakta fram bland människomassan, som vördnadsfullt öppnade en väg för honom och hans moder, vilken han förde vid armen. De gingo snett över torget åt Köpmangatan till, för att komma in på Själagårdsgatan.

Knappt hade de försvunnit vid hörnet av den sistnämnda gatan, förrän en släde körde in på torget från motsatta sidan. Den kördes av en man, som tycktes hava svårt att hitta vägen, ty han sporde litet emellan de förbigående till, utan att få det svar han önskade. Slutligen stannade han och så gott som stängde vägen för en sventjänare, vilken helt vred fattade hästen i tyglarne.

»Så vitt jag kan se,» sade mannen i släden helt godmodigt, »så ären I en av fru Christina Gyllenstjernas svenner, och det är alldeles en av dem jag önskar träffa.»

»Stopp nu, sven, och säg mig ... fastän det behöver jag icke fråga, ty jag kan förstå, att fru Christina nu är i staden, men vad jag icke kan få klart för mig är, var hon tagit till härbärges.»

»Den saken lärer jag få redogöra för fru Christina själv, när jag träffar henne.»

Svennen hade ingenting däremot att invända, utan han ställde sig bakpå släden, som snart stannade utanför fru Christinas bostad, där några andra slädar stodo. Några svenner, klädda i de Stureska färgerna och med Natt och Dags-vapnet broderat på livrockarne, voro vid skenet av ett par facklor sysselsatte att från slädarne uppbära koffertar och annat restyg. Synbarligen hade fru Christina nyss anlänt till huvudstaden.

I den sist anlända släden befann sig, utom den, som körde, en kvinna, vilken stilla och orörlig, som om ingenting kommit henne vid, ännu när släden stannade inom kretsen av fackelskenet och sedan hennes ledsagare stigit upp och kastat tömmarne på hästryggen, satt kvar, utan att göra någon min av att resa sig.

Hennes ledsagare viskade henne några ord i örat, och hon lät sig av honom lyftas ur släden, varpå hon följde honom in i huset. Mitt bland de fram och åter springande svennerne skredo mannen och hans följeslagerska uppför trapporna, och uppkomna i första våningen, sporde den förre en där stående äldre sven, vilken tycktes hava någon uppsikt över de andra, var han kunde få träffa fru Christina. Den gamle trotjänaren såg förvånad på mannen, vilkens dräkt vid närmare påseende ingalunda var sådan, att den ingav förtroende, och ännu mer uppspärrade han ögonen vid åsynen av hans följeslagarinna, vars dödsbleka ansikte under den tätt åtdragna huvudbonaden hade ett spöklikt utseende.

»Det är ett ärende av yttersta vikt, som jag har att säga fru Christina,» sade den trasige mannen, då tjänaren icke tycktes vilja göra sig bråttom.

Men i det samma hördes fru Christinas röst i rummet, vartill dörren stod öppen, och mannen trädde oanmäld in, dragande sin följeslagerska med sig. Fru Christina såg lika förvånad på den inträdande, som hennes sven hade gjort, men utan att avbida någon fråga, sade mannen:

»I kännen väl icke igen mig, ädla fru, men henne här lären I känna så mycket bättre ...»

Med dessa ord drog han av sin följeslagerska reshuvan, och fru Christina tog ett steg tillbaka, slagen av överraskning och även förskräckelse, när hon såg och igenkände Christina Pedersdotters drag.

Den tilltalade skälvde i hela sin varelse, och hennes följeslagare förde henne med mycken ömhet till en bänk, där han nedsatte henne.

»Vad har hänt?» sade han sedan, i det han vände sig till fru Christina, »jo, det har hänt, att jag med Guds hjälp skall rädda jungfrun från att levande begravas ...»

»Jag är spelmannen, som spelade så vackert för jungfrun här på Hörningsholm, att jag höll på att spela henne i graven i stället för till bröllops ... ja, ja, det där har jag nu sagt henne hundrade resor, men hon tror mig icke, och det betyder heller ingenting. Huvudsumman är den, att hon icke skall i klostret in, så vitt som ...»

»Vilket tal djärves du föra inför mig, man ... och med vad rätt har du bekommit denna jungfru i din vård?»

Spelmannen slog ned ögonen vid detta tilltal, och hans slitna mössa började gå runt mellan hans fingrar. Han vände sig till höger och vänster, men så såg han den stränga frun stadigt i ögat.

»I kunnen väl fråga så, nådiga fru ... men sparen edra frågor, tills jag hunnit utföra mitt värv till fullo, då hoppas jag kunna göra gott besked för mig ... Nu söker jungfrun här skydd hos eder! Hon är förföljd, stränga fru, det kunnen I begripa, ty jag har stulit henne ... ja, ja, jag har stulit henne, och hade hon ej varit dödssjuk, så hade jag väl aldrig fått henne så långt. Det har gått genom natt och dag, skolen I se ... men nu tränger jungfrun till vård ... jag hoppas dock icke länge, ty jag tror mig äga läkedomen liksom på fickan.»

Fru Christina hade redan, innan mannen börjat röra på denna sträng, gått fram till Christina och fattat hennes hand. Men hon ryste tillbaka för iskylan i denna hand, och hon skrämdes, när hon betraktade den irrande, nästan medvetslösa blicken. Hon ropade inåt de inre rummen, och en tjänarinna, till utseendet lika gammal, som svennen därute, skyndade in. Denna såg genast, vad som här var att göra, och skyndade att hjälpa sin matmoder införa den lidande jungfrun i ett av de inre rummen.

»Säg mig nu,» sade hon med stränghet till den väntande spelmannen, »säg mig nu, vad din mening är med allt detta, gamle man ... huru har du vågat förgripa dig på ...»

»Sägen icke så, fru Christina,» avbröt henne gubben med tårar i ögonen och med en bönfallande stämma, »sägen icke så och talen icke så hårda ord till mig! Ack om I vissten ... Men kan en syndig människas bön uträtta något hos honom däruppe, så skolen I bliva lycklig, stränga fru ... Som jag sade eder, när jungfrun därinne trätt i brudstol, då kanske skall jag kunna säga eder allt ... Nu måste jag tiga, men tro mig fru Christina ... jag bävar själv för vad jag vågat, och likväl ville jag icke hava det ogjort ... nej, säger jag, om det ock skulle kosta mitt liv ...»

Mannens ton och hållning var så varm och så tillitsfull, att fru Christina måste emot sin vilja lyssna till honom, ehuru han blev allt mera gåtfull, ju mera han talade.

»I brudstol?» sporde hon. »Är du från vettet, gubbe? Har du ock, som du säger, stulit jungfrun och är hon förföljd, så kan du väl förstå, att jag icke vill bliva din medbrottsling.»

Fru Christina vände sig bort. Men det var icke harm eller ovilja, som hennes anlete uttryckte, utan det var snarare medömkan. Hon ansåg synbarligen mannen hava förlorat förståndet.

»I viljen icke tro mig, men jag menar, att jag snart nog lärer kunna bevisa mina ord. Allt vad som har vållat denna olyckliga färd till Vadstena, är idel argan list, lögn och bedrägeri. Detta lärer visa sig, då jag väl får fatt i mäster Olof. Men sanningen kan i stället för att leda tillbaka till hälsa, fullborda ofärden, om den kommer för bråd, och därför är det min begäran till eder, att I viljen fortsätta mitt arbete och så småningom vänja jungfruns sinne vid sanningen. Det där kunnen I begripa bättre än jag kan det utsäga.»

Om fru Christina i ett ögonblick tänkt att låta gripa mannen och hålla honom i förvar såsom den där genom sitt vanvett kunde vålla mycken oreda och störande ingripa i den enes eller andres liv, om en sådan avsikt uppstått hos henne och till och med styrkts vid tanken på, att jungfrun var förföljd, så att hon velat utlämna både henne och kvinnorövaren till förföljaren, den förra att fullborda sin heliga gång till klostret, den senare att stå till rätta inför domstol, — så bevektes hon av gubbens sista yttrande att låta hejda sig och åtminstone invänta säkra underrättelser om mäster Olof.

Plötsligt uppstod hos henne den tanken, att hon lätt kunde få veta, om mäster Olof verkligen levde eller icke, och sålunda på stället överbevisa gubben och, om han befunnits fara med lögn, få ett skäl för hans fängslande och utlämnande. Hon inkallade den gamle trotjänaren, som snart stod inför henne och med förvåning blickade på den besynnerlige gubben, i vars öga snart en egendomlig, svärmisk eld började brinna, medan ett enfaldigt leende krusade hans läppar.

»Mäster Olof ... när dog mäster Olof?» genmälte denne och kastade en anklagande blick på gubben, »kunde jag icke tro det, nej, nej, nådiga fru, de äro aldrig att tro på, dessa gatstrykare, och denne här är en bland de värsta. Jag känner honom väl, ölstugan är hans hem från morgon till kväll, och ofta är rännstenen hans läger ... Och du vågar komma med slika lögner inför fru Christina, herr Sten Stures efterleverska, Gud hans själ nåde!»

Sedan han givit luft åt denna sin ovilja över spelmannen, vilken stod där med barnets leende på sina läppar, ehuru det bleka, pussiga ansiktet visserligen tjänade att bekräfta den redlige svennens ord, vände sig denne till sin matmoder.

»Mäster Olof är icke död, stränga fru!» sade han. »Han har denna dag predikat i Storkyrkan, och jag menar, att hela staden hade trängt sig tillsammans i kyrkan för att höra honom. Han har nu i dagarne varit hos konungen i Upsala och inför själva domkapitlet, säges det, bevisat sin läras sanning på ett sådant sätt, att de lärde kanikerna bleknat därvid.»

Allt var nu klart för fru Christina. Här var bedrägeri på färde, och spelmannen, drinkaren, han med det barnsliga leendet och den stundom slöa blicken, han hade kommit bedrägeriet på spåren och syntes med Guds hjälp kunna leda till en lycklig utgång vad som var ämnat till olycka. Till sin svens stora förvåning fästade hon en blick av innerlig medömkan på gubben och sade, liksom spörjande honom till råds:

»Så låta vi sända bud efter mäster Olof och skola snart få saken på det klara.»

»Nej, nej, duger icke, med förlov, stränga fru,» svarade gubben livligt, »hava de onde spelat ett sådant spel med jungfrun, så hava de säkert icke sparat mäster Olof, och känner jag honom rätt, så har underrättelsen om jungfru Christinas klosterlöfte gripit honom svårare, än om de sagt henne vara död ... och si, hava de nu låtit honom veta detta, så måste man även för honom helt sakta öppna dörren för sanningen. Det tror jag mig om att kunna göra. Gören I så ock med jungfrun därinne, jag har gjort början, I kunnen gott taga vid, där jag slutat.»

»Mycken orätt har jag gjort dig, gubbe, och det måste du giva mig till, ty du hade skenet emot dig. Du har dock handlat i detta ärende som en redlig man, och icke annat jag kan finna, är ditt råd det bättre i avseende på både mäster Olof och Christina. Vad som har bestämt ditt handlingssätt, ville jag väl spörja, men det är din egendom ... Skynda därför till mäster Olof, jag skall göra mitt bästa hos jungfru Christina.»

»I finnen så ock, stränga fru,» genmälte mannen, »att när I nu icke mera fordren bevis för min utsago, jag må få någon tid på mig. Kan väl hända, att jag icke blir färdig med mäster Olof i dag! På hans bröllop skolen I måhända till sist få allt att veta.»

Med dessa ord gick gubben, och fru Christina skyndade in till den sjuka. Den gamle trotjänaren strök sig om sitt skägg och kunde ej återkomma från sin förvåning.

Emellertid gick spelmannen fram genom de mörka gatorna. Vid släden, som ännu stod där nere, stannade han en stund och sökte efter något, som han omsorgsfullt stack under armen, varpå han avlägsnade sig, sedan han tillsagt en av fru Christinas svenner att taga vara på hästen. Det var mörkt på Stockholms gator, fönsterluckorna voro stängda till alla hus och alla dörrar tillbommade, såsom bruket var åtminstone i de större städerna denna tid, där varje hus var liksom ett fäste för sig, en bild av tidslynnet att skilja sig från andra och lita i första hand på sig själv. De sista årens oro, först kriget mot konung Christian, när Christina Gyllenstjerna försvarade Stockholm, så belägringsåren under frihetskriget, då Gustav Wasa såsom riksföreståndare hade sina läger utanför staden, och synnerligast vederdöparnes våldsamma buller nu sist, — allt detta hade bidragit att göra Stockholms invånare mera försiktiga och vaksamma än någonsin.

Gubben gick med en vacklande gång fram genom gatorna och gränderna, vilka voro i det närmaste folktomma, och stannade slutligen framför det hus, där stadens skrivare, mäster Olof, bodde. Tydligen kände han väl till detta hus, ty han gick så säkert upp för stentrappan utåt gatan, som om han själv haft sin bostad där. Han fattade den tunga portklappen och slog med den ett par slag mot den fasta ekdörren, så att det gav genljud genom hela gatan. Steg hördes snart innanför, och en manlig röst frågade, »vem det var, som ville in?»

»Bud till mäster Olof!» svarade gubben, »och det, som är viktigt ändå; jag menar, att han är hemma vid det här laget?» tillade han liksom för sig själv, under det regeln drogs ifrån innanför och dörren öppnades.

»Jo,» svarade mannen, som öppnat, en handskmakare, som hade sin verkstad strax till vänster innanför porten, »jo, mäster Olof är nog hemma, stackars herre, han ser så sorgsen ut, sedan han var i Upsala hos kungen och domkapitlet, att det går en genom märg och ben, och aldrig skall man nu mera se ett leende på hans läppar ... Kanske sörjer han över bönderna, som nu skola komma för Stockholm igen, eftersom de säga, och göra slut på konung Gustafs regemente och alla kättare. Men det är han oskyldig i, och vi borgare skola väl veta att försvara vår stad och konung Gustaf med!»

Den pratsamme och välmenande handskmakaren hade fattat gubben i kragen, medan han talade, och båda stodo kvar i den öppnade porten. Gubben sade helt litet, men han tycktes icke göra sig bråttom, antingen det nu var, emedan han behövde tid att ordna sina tankar — och han var van att sluta sig inom sig, det månde vara vem som helst som tilltalade honom, så snart talet icke rörde honom närmare — eller det var, emedan mannens ord till en del just rörde något, som låg honom om hjärtat.

»I haven viktiga bud, sägen I,» fortsatte hantverkaren, — »ja, kunnen I skingra den redlige mannens bekymmer, så må Gud välsigna både eder ingång och utgång ... jag vet väl den, som skall bliva gladare än jag, och det är modren, gamla hustru Christina. Hon sörjer, hon ock, så svåra, och en gång emellan, då jag kommit upp till henne, har jag funnit henne i tårar. Det är ett sorgehus, det är visst!»

»Efter sorg kommer dock stundom glädje, mäster!» sade gubben, och fortsatte sin gång uppför trappan till övre våningen. Just som porten hördes stängas där nere, fattade han i nyckeln till en dörr där uppe.

Han vred om nyckeln och steg in. Det var mäster Olofs rum, och han satt själv framme vid fönstret, belyst av ett matt och obestämt sken från den till hälften nedbrunna brasan i spiseln. Han satt med huvudet lutat mot handen och vände ryggen mot dörren, vars öppnande han icke hörde. Icke heller, huru gubben skrapade med foten mot golvet, i det han ödmjukt bugade sig.

Denne nickade förnumstigt med huvudet och drog varsamt fram ur läderfodralet under armen sin fiol, som han sakta stämde, varpå han började spela, men med så lätt hand, att tonerna flögo liksom en andeviskning fram från instrumentet.

Olof reste sig upp och vände sig om samt vinkade med handen till spelmannen, att han skulle fortsätta. Denne tog dock fiolen från hakan och blickade med det där barnsliga leendet på Olof.

»I kännen till de där tonerna ur fiolen, mäster Olof,» sade han, »jag visste väl, att han skulle tala ett språk, som I bättre förstoden, än vad jag kan hava att säga till eder.»

»Om jag har hört dem förr, gubbe,» genmälte Olof, »det vet jag icke, men musiken är mig kär, och nu voro tonerna mig mer välkomna än någonsin ... fortsätt därför, om dig lyster, kanske kunna vi bättre talas vid sedan!»

»I tyckens icke känna mig, mäster Olof?» sporde mannen. »Vi sågos dock i ett viktigt ögonblick av edert liv och då spelade jag samma visa som nu, fast jag då satt vid orgeln i bykyrkan, se jag kan litet av varje, jag stackare ... I minnens det icke ...? Vid Sanct-Göransbilden framför altaret, samma söndag som ...»

Olof gick fram emot talaren och betraktade närmare hans slappa anletsdrag, och han igenkände snart den besynnerlige mannen, som den sagda dagen visat sig så upprörd i kyrkan, och samtalet med honom vaknade till klarhet i hans minne, ju mera han betraktade honom.

»Jag minns eder grant,» sade han, »men så bedrövad, som jag fann eder den gången, så nöjd visen I eder nu ... icke lären I nu komma till mig att söka tröst ... Ett förundrar mig dock, jag menar, att I den gången, vi sist möttes, förden mig bakom ljuset.»

»Jag ... jag föra eder bakom ljuset?» sporde spelmannen med oförställd förvåning.

»Däri haven I rätt, mäster Olof, men i den saken var jag själv förd vilse, och det blev först på eftermiddagen den dagen beslutat, att så skulle ske ... jag sökte eder, för att underrätta eder därom, men I stoden ej till att finna. I det ärende, jag nu vill tala med eder om, skall jag dock icke föra eder bakom ljuset.»

»I tyckens dock föga hava reda på ljuset, gubbe,» sade Olof och kunde ej låta bli att le, när han hörde den säkra och vissa tonen, varmed mannen talade, under det att enfalden stod så tydligt utpräglad i hans anlete, att den varma blick, vilken just nu strålade ur hans öga, knappt kunde förtaga intrycket därav.

»Kan så tyckas, herre,» återtog mannen, utan att stötas av det uttalade tvivlet, »och likväl skall den dag komma, då I skolen med tacksamhet tänka på den stackars enfaldige spelmannen. Nu har jag kommit att trösta eder.»

»Trösta mig ...? Och varför, käre gubbe, skullen I trösta mig? Huru veten I, att jag behöver tröst?»

»Jag hade en gång tvänne blommor,» sade han, »och sol och glädje bodde omkring dem, och jag var så rik, så lycklig, jag ville icke byta med någon; men så kommo onda vindar, så kommo onda ögon, och mina blommor togos ifrån mig och sattes att vårdas av främmande händer ... Jag följde dem dock på avstånd; som björken böjer sin krona över bäcken att giva blomman på andra stranden skydd för den brännande solen, eller som den höga granen sätter sitt bröst mot den kalla nordanvinden, för att gömma bakom sig, vad som är honom kärt och dyrbart, men som aldrig har en tanke på honom ... så följde jag mina blommor, orolig, full av bekymmer, vakande och bedjande ... Nu är den ena blomman död, den andra bröts samma dag, och du var den, som fästade henne vid ditt hjärta, Olof ... jag log och grät om vartannat, jag tänkte, att min blomma skulle trivas vid ditt hjärta och finna och giva glädje och sällhet vid din barm ...»

»Håll upp, håll upp, stackars gamle man ... jag förstår dig,» avbröt Olof, men den gamle bara såg på honom, tystnade ett ögonblick, och så fortsatte han igen.

»Den blomman som var mig så kär, den enda, som nu var mig övrig på jorden, hon, som ock var dig kär, Olof ... jag såg, huru hon stals från ditt hjärta, huru hon rycktes bort att trampas under fötterna, att dö en långsam död ... i graven. Nu var hon i främmande, omilda händer, ensam, vilsen ... nu ryckte jag mig lös från den dyiga stranden, där jag stod nedsugen i jorden, så jag knappt kunde röra mig ... nu ryckte jag mig lös ... och hon lever ... och hon skall åter sprida Edens vällukter kring ditt hjärta ... och jag skall sjunka tillbaka i min natt ...»

Spelet tystnade. Den gamles ögon föllo uttryckslösa ned på golvet, och hans armar hängde slappa vid hans sidor. Olof stod stilla och bara såg och såg. Han var så underligt gripen av mannens ord, som yppade så mycket och likväl dolde allt, framställde hela hans hjärtas saga liksom en värld, som låg och väntade att bli känd vid fullt dagsljus, sedan månens flor dragits tillbaka och solen runnit upp bakom bergen.

Olof gick fram och fattade mannens hand samt drog honom fram i rummet och såg så blid på hans gamla, fårade anlete.

»Förstår jag eder rätt,» sade han, och hans röst darrade av rörelse, »så stå vi varandra mycket nära, gamle man, och lidandet har gjort oss närskyllda. I haven rört en sträng i mitt hjärta, som jag icke mera ville höra, men I haven rätt därtill ... och jag har tröst för eder ock.»

»Nej ... gubbe, därutinnan skiljas vi två åt ... om ock en ängel stege ned och toge henne ur klostret ut, så kunde hon aldrig återvinna den kärlek av mig, som hon förkastat.»

»Hon har aldrig varit i klostret med sin fot! ... Hon var på väg dit i övermåttet av sorg över eder död, varom falska brev skrevos till fru Christina Gyllenstjerna ...»

»Lugnen eder, mäster Olof, jag kan göra allt klart för eder ... Jag fick i min förtvivlan, då jag ej mera såg jungfrun hos eder moder, en tanke, som den nådige guden skickade mig, och jag gick dag och natt omkring gråbrödraklostret, ja, jag var där inne mången gång, höljd i kåpa som de andra, och jag stod alldeles invid munkarne, när de sjöngo själamässan över mig, enligt min hårde frändes testamente. Slutligen fick jag den upplysning, jag väntade. En natt ... jag låg bland stenarne vid stranden och hade munkkåpan på mig, det var en mörk natt i början av månaden ... så såg jag tvänne män, som jag väl kände, de voro en konungens sven och knektöverste, Peder Grym, och Svartbrödra-priorn från Västerås, Robert, och de gingo till klostret. Jag smög mig efter dem ... min kärlek och min oro gåvo mig mod, och jag följde dem som skuggan. De hade ett långt sammanträde med gråbrödernas minister ... jag stod utanför dörren, jag såg intet, men jag hörde ett och annat, och däribland edert namn och Christinas, och det var nog för mig att icke släppa tråden ur händerna. När så den hemliga överläggningen var slut och dörren öppnades ... jag stod inklämd intill muren bakom ett utsprång från väggen i tjockaste skuggan ... hörde jag Peder Grym säga: ’liten på mig, jag skall hjälpa allt till rätta, jungfrun till klostret och Gert Bryningh till sin biskop!’ ... och så gingo de. Sedan den stunden släppte jag icke knektöversten ur sikte, och när han drog ut från Stockholm, drog ock jag därut, och när han kom till Hörningsholm, var jag ock där. De få fyrkar, jag kunnat samla genom mitt spel under de långa, långa åren — men det hör ej hit ... de hjälpte mig att kunna färdas lika fort, som draken till sitt rov ...»

Olof blev allt mera fängslad av gubbens tal, ju närmare han kom den lyckliga utgången av sin vågsamma färd, och ju tydligare blev det honom, att Christina måste hava fallit ett offer för den svartaste list. I bjärta färger beskrev gubben, vad som tilldragit sig vid Hörningsholm.

»Dock hade jag henne kärare, än eder, mäster Olof, och jag vandrade i blindhet, jag trodde, såsom rätt var väl det, att de ville innesluta henne i klostret, men jag trodde, att det var för hennes kärlek till eder, och därföre ville jag döda denna kärlek och jag sade till henne, jag ock, att I haden gått hädan, mäster Olof ... Hon segnade till golvet därvid, så jag trodde, att livet skulle flykta med ens, men jag menade, att det var bättre, denna sveda, än den att levande begravas ... Ack, jag blev snart övertygad om mitt misstag. Och sedan, när jag själv fick visshet om, att hennes fiender begagnade samma medel, för att få henne i kloster, då råkade jag hart nära i förtvivlan.»

»Arma, arma Christina!» uttalade Olof helt sakta för sig själv, när gubben höll upp en stund.

»Men mitt fel fördubblade mina krafter,» fortsatte den senare, »och skärpte min tanke, och jag lyckades taga jungfrun oskärad tillbaka ... Det var ett mästerprov när jag fick henne ur den gamle Gert Bryninghs händer i Linköping ... men Herren stod mig bi och skickade sjukdom på den gråhårige skrymtaren, och när släden körde fram, som skulle föra Christina återstoden av vägen till Linköping, var jag till hands och ropade in körsvennen, just som han skulle sitta upp bredvid jungfrun, föregivande, att hans herre ville tala vid honom. I samma stund han försvann inom Gert Bryninghs dörr, sprang jag upp i släden och det bar av ... Vi hava varit förföljda, som I väl kunnen begripa, men jag lyckades få ett tillräckligt försprång.»

»Hon levde sitt liv för sig, hon visste ej, vart det bar av och dödssjuk var hon i hjärtat ...»

»Var är hon, gubbe, var? ... Icke ett ögonblick vill jag längre, att hon skall vara i ovisshet!»

»I ären ung, mäster Olof,» log gubben, »veten I ej, att glädjen kan döda lika väl som sorgen, men vida snabbare? Nej, här om någonsin måste vi gå varsamt till väga. En anad sorg kan meddelas med ens, utan att skada, men icke en oväntad glädje. Och hon befinner sig i goda händer ...»

»Hos vem haven I då lämnat henne? ... Mig veterligt, känner hon ingen i den stora staden. Sen till, att I icke till sist fören henne i det ulvagap, som I tron eder hava räddat henne ifrån!»

»Fru Christina befinner sig här för att bevista bröllopet, som konungen skall hålla för sin syster och den tyske greven, det sade de mig på Hörningsholm, men huru Christina, eder Christina, kommit dit, det visste ingen, och ingen hade där sett henne, förrän fru Christina hade henne med sig, när hon kom från Stegeborg. Det där lärer hon väl själv bäst upplysa en gång, om Herren unnar henne behålla livet.»

»Ja, det måsten I, mäster Olof, men det är sent på kvällen nu, och följen I mitt råd, så vänten I därmed tills i morgon, och det av tvänne skäl, först emedan fru Christina behöves hos jungfrun, som jag lämnat i hennes vård, och för det andra, emedan ...»

»I loven det så frimodigt ut, mäster Olof ... jag beder dock om något både lätt och svårt. Sägen för ingen, vad jag sagt eder denna kväll, för ingen, hören I det ... för eder egen skull beder jag eder därom, lika mycket som för Christinas.»

»Vem ären I då, gubbe ... Christina, blomman, som var och är eder så kär ... I vad förhållande stån I till henne? Dock, jag förstår ... så är det, det kan ej vara annorlunda. I ären ...»

»Tyst, tyst, unge man!» utbrast gubben och sträckte handen mot Olofs mun, »tyst för Guds skull, sägen aldrig det ordet mera, så att något mänskligt öra hör eder ...»

»Men varför, käre ... varför höljen I eder i denna hemlighetsfullhet? Låder något brott vid edert namn?»

»Brott? sägen I ... brott? Nej, mäster Olof ... nog har jag varit och är en fattig, syndig människa, men någon brott, varför människor kunna döma mig, — nej.»

»Likväl måsten I lova mig att för ingen, hören I, för ingen yppa, vad jag nu för eder uppenbarat. I kunnen, utan att behöva sänka eder blick för människor, föra Christina Pedersdotter i brudstol, och I kunnen tro, att min bön skall stiga lika varm till Herren för edert väl, fast jag aldrig får höra henne nämna mig fader.»

»Spörj mig icke, spörj mig icke, jag har fört ett syndigt leverne: drinkare och dravelsmän hava varit mitt dagliga sällskap. Fast intet brott låder vid mitt namn, så är jag dock för oren att träda över min dotters tröskel ... nej, nej ... jag måste på avstånd glädja mig åt eder lycka, liksom människan i jordens natt i det omätliga fjärran ser ljusen tändas hos allas vår fader i himlen. Och sedan kan björken ruttna i dyn, där han står vid stranden, sedan må stormen vräka till jorden den gamla granen ... min blomma behöver ej mera något skydd av mig, arme man. Och nu säger jag eder farväl.»

Gubben satte rockärmen mot ögonen och förblev så stående en stund. Det lät, som han snyftat. Olof visste knappt, vad han skulle tänka eller säga. Men mannens handling innebar dock en uppoffring, en kärlek, så hög och ädel, att den helt visst inför den högste domaren borttog allt, som han själv kallade smuts och synd. En sådan handling krävde beundran och vördnad, vad det så än var, som förmådde honom att i detta avseende iakttaga tystnad.

»Ja!» svarade Olof, »men, käre gubbe, hos mig och hos Christina skolen I dock hava ert hem.»

»Nej, säger jag,» avbröt gubben med styrka, under det hela hans kropp skälvde, »nej ... och nu farväl!»

Därmed stoppade gubben sin fiol i fodralet, tog upp sin nötta mössa, och med sitt barnaleende och sin slöa blick lämnade han rummet. Mäster Olof befann sig åter ensam.

Följande dagen begav sig Olof till fru Christina Gyllenstjerna. Han träffade henne mera sorgsen, än han hade väntat, och hon förklarade för honom, att så vitt som hon förstod sig på jungfrun, så var hon dödssjuk. Hon hade eftersänt den unge mäster Johannes, den ende, som hon visste äga kunskap i sjukdomars botande, och hon väntade honom i varje stund.

»I haven då icke kunnat tala vid henne om det, som vållat allt detta elände?»

»Nej,» svarade fru Christina. »Hon har legat i en ständig yrsel ... dock tyckes det, som om hon såge eder och talade till eder. Huru det skall slutas, det månde stå till Herren allena.»

Olof bar underrättelsen med manlig fattning, och en blick full av undergivenhet mötte fru Christinas, som själv därigenom kände sig lugnad och liksom lyftad över jordlivets många sorger och strider. Ingen kunde också bättre än hon förstå att uppfatta och värdera denna själsstyrka, — hon som just genom sitt mod och sin själsstyrka intager ett av de främsta rummen bland alla tiders svenska kvinnor.

Mäster Johannes kom. Han skakade på huvudet, sedan han undersökt den sjuka, och gav föga hopp. När han gått, vände sig fru Christina till Olof.

»Vad mänsklig vård kan göra härvid, mäster Olof,» sade hon, »det skall bliva gjort!»

»Sägen icke så, mäster Olof, jag menar, att i nödens stund liksom i dödens äro vi varandra lika, den ena med den andra. Icke heller är hon mig främmande, jag har lovat henne mitt skydd, och det skall hon hava, och skänker Herren henne åter till livet och eder, så vill jag vara henne i moders ställe på hennes bröllopsdag.»

Sedan förflöt dag efter dag, och Christinas sjukdom tilltog alltmera. Konungen kom från Upsala med riksråden, och bland dem sin kanslär, och mäster Olof blev till följd därav mycket upptagen, emedan både konungen och kanslärn anlitade honom i alla viktiga frågor. Den viktigaste var en, som den skarpsynte kanslärn redan länge förutsett, och som disputationen i Upsala gjort alldeles nödvändig, nämligen frågan om att få en svensk översättning av bibeln. Kanslärn hade redan länge sysselsatt sig med en översättning av Nya Testamentet, men han tog nu Olof till sin medhjälpare.

»Edert försvar för den nya läran i Upsala, mäster Olof,» sade han, »var en murbräcka, som visade, huru söndervittrad den gamla byggnaden är, och jag vet, att vår förnämste motståndare, biskop Hans i Linköping, blivit högeligen förtörnad på archielectus, att han tillåtit denna strid. Ty blotta striden var redan en seger för oss ... den förflyttade det redan avgjorda inom området för ny skärskådan ... Bibeln här, den skall taga det gamla fästet med storm! Jag vet, att hans nåde konungen ämnar uppmana biskoparne att taga om hand denna bibelöversättning, och sannolikt skall archielectus icke våga neka, men därvid tänker jag, att det skall komma att stanna ... Vi måste vara beredde med vad den gamla kyrkan aldrig skall föra igenom, men vad hon ej skall kunna motverka, då hon själv gjort konungens vilja i detta avseende och tagit första steget.»

Och Olof grep verket an med allvar och med sin vanliga kraft. Varje dag besökte han fru Christinas hus, men varje sådan vandring ökade snarare, än den minskade hans hjärtas kval. Någon gång såg han den trasiga rocken skymta förbi, men aldrig stannade dess ägare, aldrig kunde han komma till tals med den gamle, något som han dock önskade, emedan de hade behov av varandra.

Konungen höll sin systers bröllop med prakt och ståt på Stockholms slott och förlänade sin svåger med Wiborgs, Nyslotts och Borgå län i Finland. Månge förnäma herrar voro då församlade i Stockholm, och där väcktes även fråga om de till Dalarne undanflydde prelaterna, vilka dock där icke funnit så mycket medhåll, att de vågat uppträda i öppen strid mot konung Gustaf, ehuru de lämnade frön efter sig, som sedermera växte upp till uppror.

Söndagen den 15 januari, eller söndagen efter tjugondedag-jul, stod bröllopet på slottet, och den dagen tillbringade mäster Olof, sedan han kom från gudstjänsten i kyrkan, hos fru Christina. Den dagen skulle, enligt mäster Johannes’ utsago, bliva avgörande för Christinas sjukdom, antingen hon skulle dö eller komma sig. Fru Christina var på slottet, och sedan läkaren gått, voro blott Olof och den gamla trotjänarinnan inne i sjukrummet.

Allt var tyst. Man hörde blott den sjukas ojämna andetag. Olof satt med sammanknäppta händer och med ögonen stelt fästade på det dödsbleka, men ännu sköna anletet, vilket väl aldrig mera skulle le mot honom.

Bullret av en dörr, som häftigt öppnades och stängdes, samt en främmande stämma, som med befallande ton tilltalade någon av fru Christinas svenner, hördes i det yttersta rummet. Den gamla kvinnan såg upp på Olof och trippade ut, för att taga reda på, vem främlingen var och vad han ville.

Olof hade knappast märkt, att han lämnades ensam. Han såg oavvänt på den sjuka. Vid huvudgärden var en skärm uppställd, bakom vilken en lampa stod och brann. Den gamla hade, när hon steg upp, omärkligt kommit att vidröra skärmen, så att en helt liten springa uppstod, där gångjärnen höllo skärmens båda avdelningar tillsammans, och genom denna springa strömmade en stråle av ljus över den sjukas anlete och gav det en egendomlig belysning.

Ur detta ljusskimmer såg Olof Christinas ögon, vila på sig och han vågade knappt andas. Blicken åtföljdes av ett leende, matt och svagt, men dock ett leende, och leendet följdes av ord.

»Olof, är det du?» viskade Christina så lugnt och fridfullt, som om hon viskat från andra sidan graven.

I det samma öppnades dörren och mäster Johannes inträdde. Ett leende log även från hans läppar, när han såg den sjukas lugna, feberfria blick.

»Nu kunnen I hoppas, mäster Olof,» sade han, »men nu fordras ock mera försiktighet än någonsin.»

Han lämnade därefter några föreskrifter, varunder den gamla tjänarinnan åter inkom.

Mäster Johannes tog Olof med sig, när han gick, ty det var farligt, menade han, att störa den återvändande anden, och det kunde ej fela, att icke ett ord skulle falla mellan Olof och Christina, vilka skulle störa den ro och den vila, som nu framför allt voro nödvändiga för henne.

Ute i det yttersta rummet mötte dem den gamla trotjänaren, som var ett slags hovmästare. Han såg ytterst bekymrad ut och gick hastigt fram och åter i salen. Olof och mäster Johannes sågo förvånade på honom.

»Ja,» svarade hovmästaren, »jag fruktar, det drager sig tillsammans ett svårt oväder ... här kom en gammal man, det var just nu för en kort stund sedan, innan I var kommen, mäster Johannes, och sporde, om Christina Pedersdotter fanns här i huset. Jag svarade, att så var, men att hon vore sjuk och låge för döden. Det betydde intet, menade han, han var hennes närmaste frände och förmyndare och måste träffa henne, om hon ock låge i själtåget. Jag hade så när givit efter, men då kom mor Gunilla i rättan tid och sade bestämt ifrån, att ingen fick komma in till den sjuka, det hade både fru Christina och mäster Johannes befallt, sade hon ... jag måste med våld föra ut den gamle mannen,» tillade hovmästaren, »och det gör mig bekymmer, ty han åberopade sig biskop Hans och den heliga kyrkan, och sade, att jungfrun var en nunna, och att en evig fördömelse skulle komma över mitt och min ädla frus, fru Christinas, huvuden, om jag vågade ... men jag vågade ... Det skedde på edra ord, mäster Olof!»

»Gott, gamle!» svarade Olof och fattade hovmästarens hand, »den fördömelsen skall bliva lätt att bära, låt det bliva min sak.»

»Och kommen så ihåg,» tillade mäster Johannes, »att det är mitt stränga bud, det ingen främling, eho det vara må, får, utan mitt tillstånd, slippa in till den sjuka ...»

Olof och mäster Johannes gingo. Och från den dagen var det, som om ett nytt liv genomströmmat Olof. Med varje dag strålade hans öga klarare, tändes en friskare rodnad på hans kind.

Emellertid blev Christina med varje dag, som gick, allt bättre, och det hotande moln, som svävade över henne i hennes frändes person, tycktes hava vikit undan. Man varken hörde eller såg till honom efter det barska avvisandet första dagen. Detta hindrade dock icke, att han kunde när som hälst uppdyka, måhända när man minst väntade det. Ingen trygghet fanns, förrän Olof hemfört Christina som sin hustru. Så fort hon därför blev så återställd, att han kunde tala med henne därom, gjorde han det, och vissheten i detta avseende tycktes nästan påskynda hennes fullkomliga tillfrisknande. Olof och hon talade gemensamt med fru Christina om det viktiga ärendet, och hon gick deras önskningar till mötes, delande deras åsikt om, att det var enda sättet att skydda Christina för all fara. Och bröllopsdagen utsattes till söndagen Septuagesima, som detta år inföll på den 12 februari.

Fru Christina framkastade väl såsom en invändning det rådet, att mäster Olof först borde spörja konungen, men han tillbakavisade detta råd med en fasthet och en säkerhet, som i hög grad väckte fru Christinas både förvåning och beundran.

»Huru, skulle jag spörja konungen till råds i ett ämne,» sade han, »där Gud själv har en gång för alla uttalat sin oföränderliga vilja?»

»Nej,» var mäster Olofs svar, »därutinnan stå vi fasta vid vårt beslut, Christina och jag ... när vi fullgöra Guds bud, så stå vi under hans beskydd, vad kan oss då bliva till ofärd?»

Därvid blev det, och den viktiga dagen kom. Bröllopet var tillrett i mäster Olofs hem, och gamla hustru Christina gick så beställsam fram och åter, glad och orolig på en gång, ty hon kunde dock aldrig riktigt försona sig med detta giftermål. Fru Christina Gyllenstjerna och mäster Johannes samt Stockholms borgmästare och ett par av de förnämste rådmännen, ävensom den pratsamme handskmakaren, som bodde i huset, voro de inbjudna gästerna. Mäster Olofs vän, kyrkoherden herr Michael i Storkyrkan skulle förrätta vigseln.

Modershjärtat klappade dock av stolthet, när hustru Christina såg änkan efter Sveriges siste riksföreståndare stiga över tröskeln till sitt hem. Hon neg så djupt och vågade knappast se upp på den ädla frun, som log så vänligt och klappade henne på axeln. När fru Christina kom in till bruden, slöt hon henne till sitt bröst och kysste henne.

»Gud välsigne dig, barn,» sade hon, »och måtte du bliva så lycklig, som ditt goda bjärta förtjänar.»

Därpå tog hon henne vid handen och förde henne ut i det större rummet, där brudgummen väntade. Nu ledde fru Christina fram bruden, nu mötte Olof, och kyrkoherden började den högtidliga akten. Då, just som de heliga beseglingsorden skulle utsägas och ringarne växlas, hördes steg i trappan, dörren slogs upp med dån och en hög, mager skepnad med grått hår och vild, fanatisk blick inträdde, åtföljd av en gråbroder och en dominikanermunk, i vilken senare man snart igenkände priorn Robert från Västerås.

Allas ögon fastades på de inträdande. Fru Christina bleknade om kind, då hon i den gamle mannen igenkände Gert Bryningh, och även de övriga, ehuru de icke kände denne, anade, att något störande skulle inträffa.

»I konungens och kyrkans namn, sluten upp med detta brottsliga gyckelspel!» utropade Gert Bryningh, och då kyrkoherden ej tycktes vilja lyssna till honom, framryckte han tvänne papper, som han höll upp över sitt huvud.

»Här är konungens brev,» sade han, »jag kommer raka vägen från Upsala, här är ock jungfru Christinas löfte att av fri vilja inträda i Vadstena kloster, jag spörjer dig till, kyrkoherde Michael, har du mod att fullborda vigseln?»

Kyrkoherden såg bestört på brudparet och på fru Christina samt de övriga bröllopsgästerna. Bruden var blek som en lilja, och darrande i alla lemmar slöt hon sig intill Olof, gömmande sitt huvud invid hans bröst. Olof vände sig om emot fredstöraren.

»I talen om konungens brev, var haven I det?» sporde han med ett lugn, som meddelade sig åt alla de närvarande.

»Här, här,» svarade Gert, »här har jag konungens brev och befallning, att I skolen låta stå till med edert bröllop, tills han får undersöka saken ... och här haver jag jungfruns löfte ... det kan icke återtagas, det kan icke gå tillbaka ... det är skrivet, sen I, och bevittnat, och I, fru Christina, I kunnen väl icke förneka eder egen handstil ... Allt motstånd tjänar till intet, jag har konungens folk med mig, och viljen I icke med godo, så skall det ske med makt!»

Olofs ögon flammade av en förtärande eld, och han sökte med uppbjudande av all sin kraft kuva den storm, som började rasa inom honom. Därtill fordrades dock en styrka, varav han i detta ögonblick knappast syntes mäktig, och kanske hade han givit vika för ögonblickets mäktiga krav, om icke fru Christina förekommit honom.

»I glömmen, Gert Bryningh,» sade hon med en fattning och en hållning, som anstod henne, »I glömmen, att av dem, som bevittnat den skrift, vilken I åberopen, är den ene en uppenbar förrädare och den andre en fördold, men som vilken stund som hälst kan anklagas.»

Fru Christinas behjärtade invändning hade tänt modet hos Christina. Hon kände sig stark, hon kunde med öppna ögon gå den fara till mötes, som nu hotade att slita henne från Olofs sida.

»Kallen upp edert folk,» fortsatte hon, »och de skola föra eder som konungens fånge till slottet! Jag anklagar eder inför alla dem, som här äro närvarande, för en arg förrädare, den där stämplat ont mot konung Gustaf och Sveriges rike i förening med hans värsta fiender.»

»Tala icke de enfaldiga orden, flicka,» avbröt henne Gert kallblodigt, »de kunna icke bevisas, och på angivelsen av en lyssnande, omyndig flicka, fäller icke Sveriges lag en gammal i sin ärliga tjänst grånad man. Och nu är mitt tålamod utrunnet ... vilketdera väljen I, mäster Olof, viljen I lämna mig Christi brud, som I med fräcka händer velen göra till eder ... eller skall jag bruka den makt, som konungens brev lägger i min hand?»

Han höll åter upp handen med konungens brev. Men utan att någon hade märkt det, hade en trasig gubbe smugit sig in genom dörren och åhört de växlade orden. Just som Gert nu sträckte ut sin arm, sprang gubben fram, och innan ännu någon hunnit fatta en tanke att förekomma det, hade han ryckt det kungliga brevet ur Gerts hand och kastat det i elden, som flammade från spiseln. Gert rusade till, men det var för sent, och den ursinnige gubben fattade en eldbrand, som han hotade att slunga i huvudet på den förste, vilken vågade att räcka sin hand efter det brinnande konungabrevet.

Gert stannade, fradgande av vrede, och gråbrodern, som ville hjälpa honom, betogs likaledes av skräck, som om han sett ett spöke.

»Det skrivna löftet skulle hava gått samma väg,» sade den oförfärade gubben, vänd till Gert, sedan han sett lågorna fullkomligt förtära konungabrevet, »men jag menar, att det skall föga skada göra, även om det förbliver i eder hand, och så kunnen I väl behålla det som ett minne av denna dag och Christina Pedersdotter.»

»Kalla upp konungafolket, broder,» sade Gert, i det han vände sig till munken.

»Gören det, gråbroder ... gören det, men dessförinnan kunnen I höra ett ord eller par av dem, jag ännu har att säga. Vad söken I här? ... Kunnen I väl på fullt allvar vilja inbilla någon, att I för jungfruns egen skull och för hennes själs bästa viljen inspärra henne i klostret, denna vitmenade grav för allt gott och dugligt? Åtminstone skolen I icke inbilla mig det, ty i detta ärende har jag dock skådat längre än I förmenen ... Nej, Ingevald Torstenssons pänningar är det, som I söken här och dem månden I ock få, efter det är priset för jungfruns frihet ...»

»Ingevald Torstenssons pänningar!» mumlade Gert och gråbrodern, varpå den förre tillade, »vad menen I med Ingevald Torstenssons pänningar, huru haven I reda på dem?»

»Mina ord kan jag bevisa genom den enda, som har reda på hela historien ... min ungdomsvän, borgmästaren här, till vilken I kunnen vända eder, Gert Bryningh, och även I, gråbroder. Edert förmynderskap, Gert, är således slut liksom min dotters stora arv är edert och Vadstena klosters tillhörighet.»

Blek och darrande vände han sig därpå till brudparet, såg en stund på Christina, vilken bestört och förvånad skådade omkring sig på fadren, på Olof och på dennes gamla moder.

Men Peder gick fram och sträckte armarne mot Christina, under det att kärleken skimrade så solvarm mellan de strida tårar, vilka rullade över hans kinder och skägg.

»Så ser din olycklige fader ut, barn,» sade han ... »nej, nej, kom mig icke nära, jag har dock intet med dig att skaffa, sedan jag i mitt elände kunnat bereda din lycka ... och du skall bliva lycklig, jag känner det, jag vet det, ty jag känner mäster Olof bättre, än han vet om. Kära, älskade barn, du som under de långa åren varit min tröst, min glädje, min lycka, fast jag sett dig och följt dig på avstånd blott ... bland de mörka skuggorna i min förflutna levnad, har jag intet att stödja mig på, utom denna min kärlek till dig, när jag en gång kallas till doms där uppe. Jag vet dock ej, om jag, arme man, någonsin kan få inträda där, men jag skall känna mig salig, när jag ser dig bland de goda i Abrahams sköt ... Och om han vill höra mig, han där uppe, som rannsakar njurar, så skall han visst hålla sin hägnande hand över den olycklige Peder Dobblares dotter!»

Christina smälte i tårar vid gubbens ord och hon föll omkring hans hals, och Olof log så blid till frändemötet. Men Peder hade knappt berörts av sin dotters famntag, knappt sett i hennes tårdränkta öga, förrän han överfölls av en skälva och en räddhåga, som om han begått ett helgerån.

»Kära, kära barn,» sade han stammande och knappast förmående behärska sig, »jag känner himlen i mitt hjärta, och dock vet jag, att jag ej där äger hem. Nej, du får ej vila vid din faders bröst, barn ... du får ej, hör du ... ack frände, frände, vi gjorde du mig detta, vi dömde du mig biltog ur mitt hem, vi satte du det förfärliga stängslet mellan mig och de mina. Jag älskade tonerna, barn, fiolen var mig kär från barndomsdagar, jag levde mitt liv för mig, och tonerna, som jag framlockade, ansåg jag tillhöra alla, vem helst som förstod dem och kunde njuta av dem, så kom jag i ont sällskap, så kom kärleken till en kvinna, en föraktad, utstött, förskjuten varelse, men som dock hänrycktes av mitt spel och var mäktig av att offra sig själv i sitt elände för vad hon ansåg sant och gott. Denna kärlek stötte mig ut ur frändekretsen ... jag stod ensam, alldeles ensam i livet med dig och din broders moder, Christina. Jag besökte min frände, den rike Ingevald gång på gång och bad och besvor honom att taga åter sin stränga dom, men det var fåfängt, och alltid såg jag en gråbroder vid hans sida, mörk och stum och ovänlig, men så fastnitad vid min frändes sida, som järnbommen var det bakom dörren till hans hus ... Är det icke sant, gråbroder, stig fram och se mig i ansiktet och säg om det icke är sant!»

Gråmunken stod blek och högtidlig vid Gert Bryninghs sida. Deras ögon brunno som eldkol, men de kommo sig ej för med att avbryta den gamle, vilkens uppståndelse från de döda alldeles förbryllat dem. Peder tycktes icke heller vilja avbida något svar av munken. Han fortsatte:

»Rike Ingevald kände slutligen att han skulle draga bort från sina rikedomar ... när jag var hos honom sista gången, sade han till mig, att han uppsatt sitt testamente ... månget ett argt ord hade fällts emellan honom och eder, gråbroder, och Gud förlåte eder dem, men icke gjorden I min frände något gott därmed och icke mig heller, fast I saden det jämt och samt. Min gamle frände var dock i botten en god själ, men sedan I begynten tråda hans trappor, så blev han förvandlad ... kanske skulle mina toner hava funnit väg till hans hjärta, om icke I haden varit med edert tassel och gjort vitt till svart. Se mig i ögat, om du kan, gråbroder Robert! Sådan jag står här, stämmer jag dig inför levandes Guds domstol inom år och dag, att stånda till rätta för vad du haver gjort mig och mina barn för hennes, min hustrus skull, vilken jag räddade undan dina snaror, usle kvinnoskändare ... det var till hämnd därför, som du lockade min gamle frände att genom sitt testamente mörda mig, om jag ville rädda arvet åt mina barn ... Se därför måste jag försvinna, och jag försvann; man hittade mina kläder vid skeppsbron en morgon, och jag drog världen omkring, under det man talade om drinkarens olyckliga slut och medan I sjöngen mässor i edert kloster för min själaro ... En kostelig balsam, dessa mässor, gråbroder! I haven gött eder, I, med min frändes pänningar, medan jag krälade omkring i mörkret och sjönk allt djupare ned i smuts och synd. Dock haver Herren vänt det till godo, som I sådden till ondo ...»

»Våren icke så viss därpå,» sade Gert Bryningh, som hunnit hämta sig från sin bestörtning, »vad I där sägen, kunde vilken arg skalk som hälst i staden berätta för oss ... I ären i förbund med kättaren där, mäster Olof, Lucifers överste ... I skolen dock sitta i tornet, tills undersökning skett inför vår nådige herre, konungen!»

Med dessa ord skyndade han till dörren och ropade nedåt trappan. Omedelbart därpå hördes vapenslammer i trappan och i dörren visade sig en hop knektar. Olof gick fram emot knektarne och sporde dem till, vad de sökte i hans hem och på vems befallning de dristat sig att störa friden. De hänvisade på slottsfogden, vilken ställt dem till den biskoplige stallmästarens förfogande.

»Sällsamt månde då tiden hava förändrat sig,» sade Olof, »om konung Gustafs krigsmän skola gå biskopens i Linköping ärenden. Jag befaller eder att ögonblickligen lämna detta rum och detta hus!»

Knektarne sågo spörjande på varandra och på Gert Bryningh. Den mäktiga, välkända stämman tycktes utöva inflytande på dem. Men Gert sprang fram och slungade med en förvånande styrka bruden åt sidan och fattande Peder Dobblare vid halsen, drog honom ned mot dörren. Fru Christina upptog bruden, vilken blek och förtvivlad var nära att falla i vanmakt, medan borgmästaren och Olof sökte befria den stackars gubben.

Då, just som bullret och oredan var som störst, och medan ett ordentligt handgemäng höll på att utbryta, visade sig en hög skepnad på dörrtröskeln. Det var konungens kanslär, herr Lars Andersson.

Vid hans åsyn sänktes de höjda svärden och hillebarderna, och var hans blick träffade, så slogs ögonen ned. Själve Gert Bryningh greps på ett förvånande sätt av den plötsliga uppenbarelsen. Han bleknade och ville liksom smyga sig åt sidan, för att undgå den genomträngande blicken ur kanslärns skarpa öga.

»Märkeliga saker månde här föregå!» sade denne. »Om jag icke ser orätt, så är här smyckat till bröllops, men vad vilja konungens krigsknektar i bröllopshuset? I torden kunna giva svar på den frågan, Gert Bryningh. Vem är denne man?» sporde han slutligen, pekande på gubben, vilken knektarne höllo mellan sig.

Den arme gubben, som tycktes hava uttömt all sin kraft, stod där åter med sin uttryckslösa blick och sitt egendomliga leende. Det såg ut, som han fyllt sin sändning redan och icke vidare haft något med allt detta att skaffa. Vid kanslärns spörjsmål klarnade dock blicken, och han kom åter till kraft.

»Jag är en arm och olycklig man,» sade han, »och bruden där ville jag rädda, ty de vilja begrava henne levande, de där mörke männen. Men Gud har icke tillstått mig den glädjen.»

»Så har Gud dock velat tillstädja dig den glädjen, gubbe,» återtog livligt kanslärn. »Stängen dörren, ingen får slippa ut!» tillade han och vände sig till knektarne.

»Och nu, mäster Michael,» fortsatte han, sedan hans befallning blivit åtlydd, »nu månden I fullborda edert förehavande.»

Med dessa ord fattade han Olofs hand och förde honom fram inför mäster Michael, och fru Christina gjorde likaledes med bruden, varpå vigseln fullbordades. Allas uppmärksamhet var spänd, och månget öga glänste av tårar. Men den arme Peder, han, som ville offra sitt liv för sitt barn, men som skälvde vid blotta hennes vidrörande, han drog sig åt sidan till ett hörn av rummet, och, osedd av alla, föll han på knä, och han kunde knappt kväva sina snyftningar genom att hårt trycka sin nötta mössa mot sitt ansikte.

»I konungens namn befaller jag eder,» sade han, »att fängsla denne Gert Bryningh.»

»Herr Lars ... herr Lars!» utbrast Gert, »kommen dock ihåg, att jag är biskopens i Linköping man!»

»Och om I så vore påvens man i Rom, så skullen I sova i tornet i natt,» genmälte kanslärn med stränghet. »I haven uppenbart farit med lögn och bedrägeri, gamle man! Det brev som I fingen eder utlämnat av konungen, det fingen I till skydd för jungfrun, men ej till hennes förföljande, och här begingen I ju öppet våld i mäster Olofs hem. Och veten det, Gert Bryningh, att I ären genomskådad. I haven burit hemliga bud mellan de upproriske biskoparne och Severin Norrby, och en förrädare mot Sveriges rike och konungen skyddas icke av någon biskopskåpa, hängde hon ock på mäktigare skuldror än biskop Hanses i Linköping!»

Befallningen verkställdes genast, och snart var det åter lugnt och stilla i bröllopssalen.

Men vid spiselhörnet låg ännu gamle Peder på knä. Det dröjde länge, innan man märkte honom. Det var Christina, som först fick se den knäböjde gubben i vrån, och hon tog Olof vid handen och gick fram till honom. De ville icke störa den gamle, men han var så orörlig, och när Olof såg honom från sidan, var hans kind så blek. Hans huvud stödde sig mot väggen, men han höll ännu mössan med båda händerna tryckt mot sitt ansikte.

Olof lutade sig ned och undersökte närmare, huru det stod till med gubben. Han var död.

En tår bröt fram ur Olofs öga, när han reste sig upp och fattade Christinas hand.

»Han är död, din fader,» sade han, »sorgen och eländet har han burit ... glädjen kunde han icke bära.»

Det blev en allmän uppståndelse. Men Olof och Christina föllo på knä vid gubbens sida, och Olof bad med djup rörelse en bön för den hädangångnes själaro.

»Den själamässan,» sade borgmästaren och gick fram till Olof, »skall gamle Peder mera glädja sig åt, där han nu är, än åt all munkarnes sång, som de kostat på honom för det stulna guldet.»

Kanslärn stod strax bredvid och hörde borgmästarens ord, varpå han frågade, vad han väl menade därmed, och sedan han blivit underrättad därom sade han:

»Det guldet lärer icke länge bliva i munkarnes våld, så vitt jag och konung Gustaf få leva några år till.»

Några dagar förgingo. Mäster Olof och hans hustru framlevde dem i stilla ro, styrkande varandra till mod och förtröstan i den strid, som utan all fråga hotade dem från de påviskes sida. Gamle Peder begrovs om torsdagen efter bröllopet, och själve kanslärn följde hans stoft till graven, sedan han fått kännedom om hans levnads saga.

»Stormen kommer, Olof, men var tröst, vi skola segra, ty Herrans ord är sanning!»

Och morgonen därpå kallades Olof upp till konungen. Han var eld och låga. Brev hade kommit från biskop Hans med anledning av Olofs giftermål, det var en förargelse för hela landet, och man kunde icke veta, om det icke skulle hava samma frukt, som vederdöpareoroligheterna hotat att få.

Men Olof åhörde med lugn den förtörnade konungen, och när han brusat ut, framlade han klart och tydligt, såsom förr en gång för kanslärn, vad som bestämt honom att taga detta steg, och konungen lugnades jämförelsevis ganska hastigt.

Om kvällen sutto hans moder och hans hustru med sitt arbete framför spiselbrasan, och han själv läste upp för dem ett färdigt stycke av bibelöversättningen, då kraftiga steg hördes från förstugan, vilka stannade utanför dörren till det rum, där de befunno sig.

Vi kunna lätt föreställa oss de innevarandes förvåning och bestörtning. Själva gammalmor, som dock ansåg sin förstfödde stå så högt, förlorade alldeles huvudet, när hon såg konungen stiga över tröskeln till sin sons boning.

Konungen hälsade vänligt, klappade den darrande gumman på axeln och vände sig därefter till Olof.

»I ären en djärv stridsman, mäster Olof,» sade han leende, »men sedan jag talat med mäster Lars, finner jag, att I haven rätt. Det måste vara så, det är ett hugg mot roten av det gamla murkna trädet. Där haven I min hand, mäster, att I kunnen räkna på mig, vad än som må hända.»

»Gud bevare eder, nådige herre!» svarade Olof med en vördnadsfull, men varm blick. »Gud bevare eder för evangelii skull och för Sveriges rike.»

»Se, så, mäster!» återtog konungen, »inga grannlåter nu ... haven I då ej av eder hustru fått veta, att jag lovat henne mitt kungliga skydd. I rymden mig undan, som om I icke kunden lita eder till mina ord, I minnens det väl, för ett par månader sedan, där nere vid Stegeborg. Skolen I ock nu göra sammaledes?»

Christina slog rodnande ned sina ögon och visste ej, vad hon skulle svara den nådige konungen. Men denne fattade hennes hand och tryckte en dyrbar ring på hennes finger.

»Där haven I till minne av den riddaren vid Stegeborg!» sade han och tillade med rörelse: »Lycka och välsignelse önskas eder båda redeligen av Sveriges konung!»

[4] Den vanliga benämningen under den katolska tiden på en erkebiskop, som blott var vald, men ännu icke invigd, liksom en ännu icke vigd biskop kallades electus.

Noteringar:

Fotnoter har samlats i slutet av boken.

Originalets grammatik, interpunktion och varierande stavning har mestadels bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Vidare rättelser är som följande (innan/efter):

... frändes vilja, Guds hans själ nåde, och har även ...
... frändes vilja, Gud hans själ nåde, och har även ...
... färdig att taga ärkebiskopens för böneman hos ...
... färdig att taga ärkebiskopen för böneman hos ...
... gott av dem i deras makts dagar?» ...
... gott av dem i deras makts dagar!» ...
... kanslär?» ljöd det otvungna svaret. ...
... kanslär!» ljöd det otvungna svaret. ...
... »Christina Pedersdotter?» svarade Gert. ...
... »Christina Pedersdotter!» svarade Gert. ...
... ovanom honom utbredde sig att täcke av blommor ...
... ovanom honom utbredde sig ett täcke av blommor ...
... Som en skrämd hind flydde henne tanke in under ...
... Som en skrämd hind flydde hennes tanke in under ...
... Han hade skickligt förstått att lägga sina garn ...
... Han hade skickligt förstått att lägga sina garn, ...
... var en en till sitt. Det var frampå eftermiddagen, ...
... var och en till sitt. Det var frampå eftermiddagen, ...
... är det min begäran till eder, att I villen fortsätta ...
... är det min begäran till eder, att I viljen fortsätta ...

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK MÄSTER OLOFS BRÖLLOP ***

Updated editions will replace the previous one—the old editions will be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright law means that no one owns a United States copyright in these works, so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United States without permission and without paying copyright royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to copying and distributing Project Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™ concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you charge for an eBook, except by following the terms of the trademark license, including paying royalties for use of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for copies of this eBook, complying with the trademark license is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, performances and research. Project Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free distribution of electronic works, by using or distributing this work (or any other work associated in any way with the phrase “Project Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full Project Gutenberg™ License available with this file or online at www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™ electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™ electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to and accept all the terms of this license and intellectual property (trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be used on or associated in any way with an electronic work by people who agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works even without complying with the full terms of this agreement. See paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™ electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual works in the collection are in the public domain in the United States. If an individual work is unprotected by copyright law in the United States and you are located in the United States, we do not claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, displaying or creating derivative works based on the work as long as all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™ works in compliance with the terms of this agreement for keeping the Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily comply with the terms of this agreement by keeping this work in the same format with its attached full Project Gutenberg™ License when you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in a constant state of change. If you are outside the United States, check the laws of your country in addition to the terms of this agreement before downloading, copying, displaying, performing, distributing or creating derivative works based on this work or any other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no representations concerning the copyright status of any work in any country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not contain a notice indicating that it is posted with permission of the copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in the United States without paying any fees or charges. If you are redistributing or providing access to a work with the phrase “Project Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™ trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted with the permission of the copyright holder, your use and distribution must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works posted with the permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™ License terms from this work, or any files containing a part of this work or any other work associated with Project Gutenberg™.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this electronic work, or any part of this electronic work, without prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with active links or immediate access to the full terms of the Project Gutenberg™ License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any word processing or hypertext form. However, if you provide access to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official version posted on the official Project Gutenberg™ website (www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works provided that:

• You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has agreed to donate royalties under this paragraph to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid within 60 days following each date on which you prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty payments should be clearly marked as such and sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation.”
• You provide a full refund of any money paid by a user who notifies you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™ License. You must require such a user to return or destroy all copies of the works possessed in a physical medium and discontinue all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™ works.
• You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the electronic work is discovered and reported to you within 90 days of receipt of the work.
• You comply with all other terms of this agreement for free distribution of Project Gutenberg™ works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread works not protected by U.S. copyright law in creating the Project Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™ electronic works, and the medium on which they may be stored, may contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all liability to you for damages, costs and expenses, including legal fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a written explanation to the person you received the work from. If you received the work on a physical medium, you must return the medium with your written explanation. The person or entity that provided you with the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a refund. If you received the work electronically, the person or entity providing it to you may choose to give you a second opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy is also defective, you may demand a refund in writing without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in accordance with this agreement, and any volunteers associated with the production, promotion and distribution of Project Gutenberg™ electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, that arise directly or indirectly from any of the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of electronic works in formats readable by the widest variety of computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will remain freely available for generations to come. In 2001, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure and permanent future for Project Gutenberg™ and future generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit 501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to date contact information can be found at the Foundation’s website and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread public support and donations to carry out its mission of increasing the number of public domain and licensed works that can be freely distributed in machine-readable form accessible by the widest array of equipment including outdated equipment. Many small donations ($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating charities and charitable donations in all 50 states of the United States. Compliance requirements are not uniform and it takes a considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up with these requirements. We do not solicit donations in locations where we have not received written confirmation of compliance. To SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition against accepting unsolicited donations from donors in such states who approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make any statements concerning tax treatment of donations received from outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation methods and addresses. Donations are accepted in a number of other ways including checks, online payments and credit card donations. To donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be freely shared with anyone. For forty years, he produced and distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of volunteer support.

Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper edition.

Most people start at our website which has the main PG search facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg™, including how to make donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

The Project Gutenberg eBook of Mäster Olofs bröllop

MÄSTER OLOFS
BRÖLLOP

I.
Vederdöparne.

II.
Vid S:t Görans-bilden.

III.
Frestelsen.

IV.
Christina Gyllenstjerna.

V.
Under natten.

VI.
Konungen och herr Lars kanslären.

VII.
Biskop Hans Brask.

VIII.
Fången.

IX.
Klosterlöftet.

X.
I mäster Olofs hem.

XI.
Abrahamsoffret.

XII.
Spelmannen.

XIII.
Bröllopet.

Fotnoter.

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE

The Project Gutenberg eBook of Mäster Olofs bröllop

MÄSTER OLOFS BRÖLLOP

I. Vederdöparne.

II. Vid S:t Görans-bilden.

III. Frestelsen.

IV. Christina Gyllenstjerna.

V. Under natten.

VI. Konungen och herr Lars kanslären.

VII. Biskop Hans Brask.

VIII. Fången.

IX. Klosterlöftet.

X. I mäster Olofs hem.

XI. Abrahamsoffret.

XII. Spelmannen.

XIII. Bröllopet.