The Project Gutenberg eBook of Richard Lejonhjerta i historien och poesin: Akademisk afhandling, by Carl Gustaf Estlander

Akademisk afhandling af CARL GUSTAF ESTLANDER hvilken, med samtycke af den vidtberömda Historisk-filologiska Fakulteten vid Finlands Universitet, och under inseende af FREDRIK CYGNÆUS, Filosofie Magister, Professor i Estetiken och Nyare Litteraturen, Riddare af K. K. S:t Stanislai Ordens andra klass, till granskning framställe af CARL GUSTAF ESTLANDER, Magister, uti Hist.—filol. Auditorium d. 11 Decemher 1858 p.v.t.f m.

INNEHÅLL:

     Företal.
  I. Richard Lejonhjerta i normandiska historien.
II. Richard Lejonhjerta i normandiska poesin.
     Anmärkningar.

Med genialisk blick har Sir Walter Scott i sin förträffliga roman Ivanhoe förstått att uppfatta kontrasten emellan tvenne personligheter, hvilkas namn i Englands medeltidshistorie och poesi intaga märkeliga rum. Den ena är Richard Lejonhjerta, den andra Robin Hood. Vetterligen har ingen personlig beröring dem emellan funnits; och dock kan en sannare förändring af den historiska verkligheten icke tänkas, än den romanförfattaren tillåtit sig i denna sin sammanställning af riddarekonungen på tronen och fribytarekonungen i skogens vildmark. Ty huru omätligt än afståndet kan tyckas ifrån konungen öfver vesterns mäktigaste folk, hvars vilja var lag för blomstrande riken och hvars fana följdes af medeltidens stoltaste riddareskap, till den rättslöse fribytaren, som med sitt vilda följe jagades likt rådjur i Sherwoods skogssnår, sammanträffa dock deras karakterer och lif i tvenne väsendtliga punkter. Hvardera äro de äkta romantiska personligheter, på grund af sin lösbundenhet från det alldagliga lagbundna lifvets triviala förhållanden; hvardera äro de der jemte samtida representanter af de tvenne folk, det normandiska och det anglosaxiska, hvilka efter slaget vid Hastings inkastades till en blodig samvaro på Englands gemensamma jord. Medan Normanderne med hänryckning följa sin hjelte på hans verldsberömda riddarefärd till det Heliga Landet, skådar det anglosaxiska folket med sorgset mod i Sherwoods fribytare de sista försvinnande kämparne för dess nationela sjelfständighet och tillvaro. Motsatsen mellan de bägge personerna vidgar sig sålunda till en motsats mellan tvenne folks karakterer, lefnadsvilkor och samhällsställning, det ena herrskande, obändigt, aristokratiskt, det andra förtrampadt, godmodigt, folkmässigt.

Skulle nu förf., sedan denna sammanställning fått makt med honom, stadnat helt enkelt vid ofvanantydda sida deraf, hade hans uppgift blifvit en rent historisk karaktersteckning af de bägge nationalhjeltarne samt, i och med dem, af de bägge folkelementerna, i den tidpunkt då striden dem emellan håller på att bortdö och de bereda sig att fredligt sammansmälta till en engelsk nation. Men Richard Lejonhjerta och Robin Hood hafva ännu en tredje punkt, hvari deras öden likna hvarandra. Den ena som den andra tillhöra dessa lyckliga dödlige, hvilkas odödlighet hvilar icke blott i historiens minnesblad, utan äfven i diktens bildersalar, hvarföre, när man forskande skådar tillbaka, hvardera ter sig i en dubbelgestalt, allteftersom den historiska verkligheten eller det fantasispunna omhöljet skymtar fram för blicken. Denna deras dubbla tillvaro är så mycket intressantare, som hvardera har sitt folk att tacka för den ena som den andra gestalten, sålunda att, under det menestreler och truverer gripit de spridda dragen af Richards person och iklädt honom den normandiska poesins riddarerustning, minnet af Robin Hoods äfventyrliga lif utbildat sig i Anglosaxarnes fantasi till folkvisor och ballader. Jemför man då den historiska personen med den diktade, är man sålunda, genom att tillse i hvad mon dikten förändrat verkligheten och huru hon vid skapandet tillvägagått, i tillfälle att uppskatta hvardera folkets skaldelynne, det är, att framställa medeltidens jemförelsevis lärda diktning i bredd med folkdikten.

Men då en sådan dubbel, på en gång historisk och litteraturhistorisk jemförelse skulle gått vida utom gränsorna för en akademisk afhandling, och då förf. af enskild böjelse drogs till den sednare uppgiften, måste sammanställningen uppoffras, i det hvardera hjeltarne skildt behandlades. Uppgiften i efterföljande blad blir sålunda, att i den omgestaltning Richard Lejonhjerta i normandiska dikten undergått framställa denna diktnings lynne och art, hvartill åter de betingande vilkoren måste finnas i nationens samhällslif, tanke och handlingssätt. Huruvida, med en dylik plan, det historiska strängt i form af grundlägning bordt skiljas från det litteraturhistoriska, må utvisas af sättet hvarpå förf. förstått att lösa sin uppgift. Befunnes han häri hafva begått ett misstag, återstår honom blott den djupsinniga trösten: "hvad som engång skett kan ej mera hjelpas."

Göres åter anmärkning derom, att den historiska grundlägningen är till öfverlopps vidlöftig, tar sig förf. friheten hänvisa till en sednare afhandling, der det erfordrades att grunddragen af anglonormandiska samhälls- och stats-skicket vore gifna, för att förstå det anglosaxiska folkets sorgliga ställning.

Till att undvika upprepade citater kan det engång för alla anges, att följande arbeten anlitats, vid framställningen af Normandernas samhällsskick och den sociala sidan af Richards lif: Thierry, Conquête de l'Angleterre (Paris 1830), Turner, History of England during the Middle Ages (London 1853, vol. I), Lingard, History of England (London 1825, vol. II) — vid behandling af korståget, utom förenämnde arbeten, Michaud, Histoire des Croisades (Paris 1838 vol. II), — vid undersökning af romandiktningens uppkomst samt menestrelernes lif och verksamhet: de la Rue, Essais sur les Bardes etc. (Caen 1834), Warton, History of English Poetry (London 1846) och de la Villemarqué, Contes populaires des ancies Bretons (Paris 1842), — samt slutligen såsom källor för romanerna om Richard Coeur de Lion: Weber, Metrical Romances (Edinburg 1810) och Ellis, Specimens of early English metrical Romances (London 1848).

Den normandiska eröfringen af England var icke ett blott underkufvande; hon var en invasion, en kolonisation i stort. Hvilka anspråk på Edvard Confessorns tron Wilhelm Bastarden än kunde förebära, huru välsignad hans fana och huru helgadt än hans fribytartåg, antog den dynastiska eröfringen dock innan kort karakteren af inkräktande. Det anglosaxiska folket, fastän väl vandt i sin fromma indolens att underkasta sig främmande eröfrare, fann sig med förskräckelse denna gång hafva fallit byte för vida mer fordrande inkräktare än norska sjöröfvare och danska sjökonungar. Desse hade kommit som kraftiga lefnadsfriska naturfolk till ett jemförelsevis högt civiliseradt samhälle, åtnöjt sig med några sträckor af dess jord, fogat sig i dess former och inom få generationer fredligt sammansmultit med de beslägtade invånarne. Nu gälde det icke blott att afträda mer eller mindre gods och grund samt fredligt inrymma nykomlingarne plats jemte sig i de gamla formerna; det gälde att utrymma hela samhällsbygnaden, sjelfva ställa sig som rättslösa medlemmar utom densamma och åskåda huru främlingarne plundrade, förstörde och omgestaltade henne. Ty Normanderne medförde sjelfva ett samhällsskick, visserligen i grunden mindre sedligt och humant än Anglosaxarnes, men för tiden starkare genom det krigiska lynne feodalismen var egnad att väcka och underhålla. Huru mycket än af anglosaxiskt ursprung qvarblef och huru mycket än sednare, genom sin högre sedlighet, gjorde sig gällande, då de fördrifne åter fingo besittningsrätt i samhället, var det dock vid denna inympningsprocess den bittraste smärtan kändes, genom honom normandiska eröfringen erhåller sin fasansfulla karakter. Ju längre hunna i kultur och utveckling på engång förtryckarne och de förtryckte äro, dess större orättvisa, dess bittrare kränkning.

Det låg sålunda i sakens natur, att eröfringen för århundraden skulle framkalla ett samhällsskick, deri våldet skipade lag och svärdet upprätthöll densamma. Men detta låg äfven i eröfrarnes egendomliga, krigiskt vilda lynne. Styrkan och svärdet egde hos dem urgamla anor, härstammande från en tid, då detta tappra folk som skandinaviska vikingar gjorde strandhugg på Europas skönaste kuster och skuro sina runor i hjertat af dess rikaste länder, plundrande och mördande med samma kallblodighet, hvarmed de vågade sig sjelfva bland atlantiska oceanens vågor. Styrkans rätt och svärdets välde erhöllo blott andra former, då Gångerolf bland sina följeslagare utskiftat Neustriens ödelagda fält jemte dess franco-galliske inbyggare. Sedan dess hade visserligen de bofasta vikingarne med förvånansvärd lätthet utbytt sitt norræna-mål emot infödingarnes gallicerade latin och sina Asa-gudar emot hvite Christ och hans helgon, samt tillochmed i religiös hängifvenhet och kyrklig fromhet så öfverträffat långt äldre kristnade folk, att de i slaget vid Hastings genom sina vakor och böner med skäl kunde synas Anglosaxarne mera likna munkar än stridsmän.[1] Äfven i vetande och bokliga konster hade de fordna Norrmännen åtminstone upphunnit det öfriga Europa; ty vid eröfringen berömmas de af Lanfrancus inrättade klosterskolorna såsom tillflyktsorter för klassiska studier,[2] hvarjemte normandiska presterskapet, om ock mera krigiskt än det för andans och fredens män egnat sig, stod i lärdom vida öfver Anglosaxarnes. Tillochmed i de sköna konsterna hafva Normanderna från denna tid lemnat oförgängliga spår; deras arkitektoniska minnesmärken från medlet af XI:te årh. vittna än i dag, genom den stränga och enkla konseqvens hvarmed romaniska stilen i dem utbildats och genom lätt fantastisk ornamentering, om tvenne genomgående drag i normandiska lynnet: kraft och prydlighet.[3] Det förra genomträngde lifgifvande och föryngrande hela det förslappade franco-galliska väsendet; det sednare göt sin förfining öfver feodallifvets råa seder. Prakt i husgeråd, drägter och vapen, ceremoniös ståt i kyrkobruken, lysande fester, belefvenhet i umgänge, måttlighet i mat och dryck utmärkte numera Skandinaviens sjöröfvare framför alla andra nationer i norden af Europa.

Men allt detta oaktadt qvarbodde dock vikingasinnet med dess betydelsefulla egenskaper: en orolig äfventyraranda, lystnad efter byte förvärfdt i blodig idrott, törst efter rykte och ära samt ett känslolöst dödsförakt, som vid en mindre hunnen utvecklingsgrad utgör tapperhetens grund och vilkor. Huru många band och intressen än må hafva alstrats genom detta folklynnes bindande vid jord och fast egendom, var dock i och med, feodalförhållandena det väsendtligaste vilkoret för ett eröfrande krigarfolk i fullt mått förhanden: obehöfligheten af arbete och dermed frånvaron af medborgerlig verksamhet. Likalitet som för vikingen på hans drakskepp, der han seglade med sin skara af tillgifne kämpar, var för feodalherren med vallomslutna borgar, dit han församlade sina numera till vasaller förbytte män, ett fredligt arbete någon nödvändighet eller någon ära. Liksom då, beskattade han andras idoghet, förbehållande sig sjelf den gagnlösaste och dock ärofullaste lotten, vapenbrukets. I hans förhållande till fordne sjökonungen, numera hertigen af Normandie, förändrades genom bosättningen väl formen och namnet, men föga af sjelfva andan. Germanismens urgamla personliga trohets förhållande, beroende af den aktning anföraren genom styrka och tapperhet förvärfvat, var och förblef det hufvudsakliga sambandet äfven mellan baronen och hans länsherre; lätt brutet, såsnart den likaså urgamla germaniska sjelfständighetskänslan reste sig deremot starkare, endast i den mon det nu helgades af en mäktigare religion. Då emedlertid mera invecklade förhållanden, framförallt den spända ställningen till frankiske öfverherren och armoricanske vasallen, fordrade en större sammanhållighet, samt redan sjelfva bofastheten inom gemensamma landamären icke mera kunde tillåta samma oberoende, hvarmed den missnöjde vikingen styrde sitt skepp ifrån sjökonungens flotta, måste hertigarne af Normandie hos sig utbilda en annan kraft än blotta styrkans. Ty i detta förhållande torde riktigast grunden böra sökas till den list och förslagenhet, hvarför Normanderna gjorde sig kända och fruktade, och hvilken vid eröfringen af England utgjorde styrkan i Wilhelm Bastardens statskonst.

Likt en planta, förflyttad i frodig jordmån och gynsamt klimat, utvecklade sig nu det normandiska lynnet i virrvarret af samhällsförhållanden, som genom eröfringen uppstod. Kufvadt genom anförarens list och deras egen tapperhet och öfverlägsna krigskonst, låg ett blomstrande konungarike, utmärkt för handel, konstflit och sedlig lagstiftning, öppet för alla eröfrarenes passioner. Icke blott Wilhelms normandiska och bretagnesiska baroner, hvilka i slaget vid Hastings anfört egna trupper, icke blott enskildte riddare, hvilka ifrån när och fjärran strömmat till eröfrarens af påfven helgade banér, tillochmed vapendragare och simpla soldater sågo sig plötsligen i besittning af ofantliga domäner. Personer med råa och tygellösa seder erhöllo genom en sådan vexling i lefnadsvilkor ett obegränsadt spelrum för alla onda böjelser. Äfven desse voro numera af adlig rang och högt anseende, medvetne om att under sig, såsom trälar på deras fordna jord, såsom beroende landbönder, eller åtminstone såsom skattskyldige vasaller, hafva landets fordne herrar, thegner som ceorler. Om äfven jemte dem anglosaxiske jordegare qvarblefvo i besittning af friheten, sågo de i desse frankliner och socagers en fiendtlig, föraktad, barbarisk massa, rättslös inför de numera af normandisk grefve eller biskop och normandiska baroner sammansatta shiredomstolarne, utan säte och stämma i pärernas församling, talande ett obegripligt språk och beledd för sitt grofva oartiga umgängessätt, sina långa skägg och vida mantlar.

Hvilken sedlighet och rättskänsla ur sådana förhållanden nödvändigtvis måste framalstras, derpå är historien om de anglonormandiske baronerne under första århundradet efter eröfringen ett vältaligt vittne. Då Wilhelm Eröfraren, sedan äfven de ödelagda nordliga provinserna underkastat sig hans välde, högtidligen tillförsäkrade Anglosaxarne om samma lagar och styrelse som i "den gode kung Edvards dagar," lofvade han dervid mer än han kunde eller ville hålla. Der ett helt folk i sjelfva verket beröfvats sina rättigheter, måste det rätta sjelft blifva vacklande, begreppen derom förvridna, och ett näfrättstillstånd inträda, der styrkan ensamt fäller domslut. Till lycka för Englands framtid lade anglosaxiska statsförfattningen, såsom grundad på kommunalväsende icke subinfeudation, den ojemförligt större makten i konungens hand, och denna del af den "gode kung Edvards lagar" både ville och kunde Wilhelm Eröfraren vidmakthålla.

Men vid hans död, så förtäljer Ordericus Vitalis,[4] fördrefvo normandiske baronerne konungens sheriffer och kastellaner, satte sig i besittning af slottena som han bygt på deras områden, samt begynte anfalla och plundra hvarandra eftersom deras medel tilläto. Inom kort uppväxte sådana borgar öfverallt i England, der vid eröfringen knapt ett fäste förefanns ens till landets försvar. Om äfven nödvändigheten af skydd emot en rofgirig granne och mot band af förtviflade Anglosaxare, hvilka sammanrotat sig till fribytare i skogar och otillgängliga moras, gaf upphof åt en del af dessa borgar, kunde de dock samt och synnerligen lika lätt tjena till oåtkomliga nästen, inom hvars keep[5] den baronliga röfvaren drog sitt byte och sig sjelf undan all hämd, och hvars fängelsehålor jemte galgen utgjorde inseglet på hans territoriala domsrätt. Den orolige Roger Mowbray, grefve af Northumberland, den beryktade Robert de Belesme, mannen med vilddjurssinnet, och den mäktige baron, som tillbragte sitt lif med att från ett välbefästadt slott företaga härjningståg till kringliggande nejder och uppfostrade sina sju söner till samma lefnadssätt, liksom till ett yrke, äro blott några bland de tallösa representanterna af en seigneurial sjelfständighet, som tillochmed trotsade den nyckfulle Wilhelm Rufi och den skoningslöse Henrik Beauclercs öfvermakt, dessmer hvilade gisselskarp öfver det värnlösa folket.

Under den godsinte Stephans regering antogo våldsamheterna fullständigt tycke af anarki. Med vanlig trolöshet hade baronerne vid hans, likasom vid hans tvenne företrädares tronbestigning brutit en tillförene högtidligen aflagd hyllningsed. Följden deraf blef ett inbördes krig, der bägge partierna, konung Stephans och kejsarinnan Mathildas, dels för att anskaffa medel dels af blott roflystnad, förde ett fullständigt röfvarlif emot hvarandra och emot samhällets fredliga medlemmar. Ströftåg gjordes på fiendens gods, hvarvid menniskor bortfördes som boskap; de baronliga fängelserna fyldes med Anglosaxare, män och qvinnor, hvilka på det sinnrikaste marterades, för att aftvingas hvad möjligen af egodelar kunde återstå dem. När intet mera stod att tagas, brändes byar och kyrkor, så att man kunde färdas en hel dag utan att påträffa annat än kolade boningar och förödda fält. Geoffroy Grenville förvandlade i en hast klostret Ramsey till fästning; Robert Marmion gjorde samma bruk af Coventrys berömda kloster och grefve Wilhelm Albemarle af Bridlingtons kyrka; så att på sådant sätt borgarnes antal, ensamt under denna regering, växte med 126 nya. "Ja biskoparne, biskoparne sjelfva, säger en samtida författare, klädda i jern och fullständigt utrustade med vapen, plägade på stridshästar draga ut på byte tillsammans med förödarne af deras land," och helt högt sade det qvalda folket att Kristus och hans helgon voro insomnade.

Erinrar man sig härvid det beröm för religiös hängifvenhet Normanderna upprepadt tilldelas, förefaller ett slikt gudlöst handlingssätt oförklarligt. Äfvenså måste man förvånas öfver den vederstyggliga hycklande beredvillighet, hvarmed baronerne plötsligen, på påfvens befallning, i Thomas Becket sågo och vördade ett helgon, sedan de under hans lifstid af politiska skäl förföljt honom intill döden. Men sådana motsägelser vinna sin lösning, blott man icke vill skåda religiositetens styrka i ett orubbligt vidhängande vid vissa kyrkliga dogmer, vissa sinliga symboler och föreställningar, hvilka meränväl tillåta att samma sinne på engång beherrskas af ett svärmande trosnit, en korsfarar-entusiasm, och af den omenskligaste, sedeslösaste råhet, ja af indifferens för alla kristendomens bud. Först i tider då kristendomen verkligen vunnit en objektiv sedlig halt, fylts af samhällets sed och fylt densamma, skulle sådana drag i tidslynnet blifva verkliga motsägelser. Redan vid eröfringen visade Normanderna huru litet af kristlig anda, ja af aktning för kyrkan sjelf fanns parad med deras asketiska vakande och bedjande. Från klostren fördrefvos munkarne, kloster- och kyrkojorden skiftades som krigsbyte, det anglosaxiska presterskapet afsattes och deras helgade drägter påkläddes stundom tillochmed soldater och låga tjenstehjon; hvarföre ock prelaterne ofta nog öfverträffade de verldslige magnaterne i råa seder, liksom de icke sällan upphunno dem i våldsamhet och roflystnad.

Med denna skuggsida i det normandiska lynnet sammanhänger en annan, ökad liksom hon genom eröfringen, men af vida mörkare art, och beteknande en lidelsefullhet, som hos ett folk väl icke är oförenlig med kraft och styrka, men afgjordt häntyder på ett upplöst samhällsskick, en förslappad moral. Enligt ovedersägliga vittnesbörd skola de onaturligaste laster herrskat bland Normanderne samt af dem kringspridts i England,[6] och Giraldus Cambrensis har af Wilhelm Longchamp teknat en bild, i detta hänseende väl värd en plats bland antikens afskyvärdaste.[7] Till konung Henriks beröm förmäles, att han vid sitt tillträde till regeringen strängeligen rensat hofvet från dessa veklingar med långa lockar, vidärmade kjortlar och mantlar med släp;[8] men icke destomindre är det mot hans ende son det ofvantydda vittnesbördet särskildt andrages.

Sjelffallet måste qvinnans ställning under sådana förhållanden vara föga betryggad. Ur det våld, hvarmed rika anglosaxiska arftagerskor vid eröfringen tvungos till äktenskap, uppkom inom normandiska feodalväsendet den afskyvärda giftomansrätten, hvarigenom länsherren kunde så godt som försälja en qvinlig vasall åt den mestbjudande; — en af de betydligaste förändringarne i Anglosaxsarnes lagar, enligt hvilka ej ens fadren synes egt obetingad rätt att disponera öfver sin dotters hand. Der sålunda passionerna kunde ställa sig under sjelfva lagarnes skydd, behöfver deras tillvaro icke genom fakta bestyrkas. Endast chevaleriet, så långt dess förmildrande kraft inom samhället sträckte sig, kom härvid de betryckta till hjelp.

Det kunde med skäl synas underbart, att ett samhälle ur ett sådant gäsningstillstånd, icke blott skulle rädda sin tillvaro, utan äfven framgå segrande till att, genom sedlig styrka och politisk kraft blifva vårt tidehvarfs föredöme och tongifvare. Normandernas energiska herrskarenatur har härtill blott delvis bidragit. Äfven Neapel blef stålsatt med normandisk kraft, och är dock nu blott ett slagg bland nationer. Långt större är det anglosaxiska folkets andel i Englands storhet, genom den tidiga hyllning i dess samhällsförfattning gafs åt menniskovärde, jemlikhet inför lag, folklig lagskipning, folklig representation, arbete och välstånd. Men ännu en tredje makt har innestående tacksamhetsanspråk hos verldsbeherrskarinnan. Det är konungamakten.

När annorstädes i Europa feodaladeln i en partikulariserande sjelfständighet gjort högsta samhällsmakten till ett blott namn på den förste bland pärerne, herrskade deremot anglonormandiska konungen med en afgjord öfvermakt öfver sina obändiga vasaller. Derföre hände det ock, att när till exempel i Frankrike vigtskålen stält sig tvertom och adeln sjunkit till en blott hofprydnad åt envåldsmakten, Englands adel egde sammanhållighet nog att tvinga vigtskålarne till jemvigt, genom ett klokt användande af den egentliga samhällstyngden, folket; hvaraf det sedan kunde hända att folket, ifrån att vara vigt, blef, som sig vederbör, sjelfva de lefvande armar, som på engång uppbära vågskålarne och ställa dem i jemvigt.

Härmed skulle vi sagt tillräckligt om normandiska samhällslifvet, såframt ej hjelten i vår afhandling vore en konung, såväl som han är både baron och riddare. Till att uppfatta en sådan samhällstyp blir det oss nödvändigt att först, om ock flyktigt, bestämma konungens ställning hos Anglonormanderne.

Genom att bibehålla och, såvidt de gälde konungens myndighet, äfven upprätthålla den anglosaxiska konstitutionen, grundlade Wilhelm Eröfraren i England en stark och vidsträckt konungamakt. Ehuru visserligen grefvarnes myndighet i provinserna numera var ärftlig, blef den dock aldrig suverän,[9] hvarförutom flere provinser förvaltades direkte genom sheriffer. Redan i Henrik II:s tid förekomme earldömen som blotta titlar, liksom äfven baroner utan jord. Så våldsam och trotsig än den normandiska adeln var, visade sig dock vid alla tillfällen, att konungen var den mäktigaste länsherren i sitt rike. Genom bibehållandet af de kommunala shiredomstolarne var territorialdomsrätten på det kännbaraste inskränkt, och, så fal än rättvisan hölls vid konungens domstol, upphörde dock aldrig den anglosaxiska plägseden att vädja dit, såsom till den högsta instansen. Äfven beskattningsrätten hade Wilhelm Eröfraren i utvidgadt mått tagit som arf af sina anglosaxiska företrädare. Om äfven tillfälliga beskattningar merändels beslötos i baronernas församling, och derigenom grunden lades till engelska parlamentets rätt att bevilja utskylderna, förekommer dock icke intill magna-charta att hon skulle motsatt sig konungens fordringar.

För att uppehålla en sådan myndighet, behöfdes dock att konungen, vid skiftandet af eröfringsbytet, skulle hafva försett sig med domanialbesittningar, öfvervägande hvarje enskildts; hvilket ej heller af Wilhelm Eröfraren blef försummadt. Utom anglosaxiska kronans, Edvard Bekännarens och Godvinska familjens vidsträckta länderier, hade han tillskansat sig alla skogar och alla de städer, hvilka icke blifvit förskrifna åt någon annan. Förökad genom talrika konfiskationer, försatte denna jordbesittning, jemte skatterna och utpressningarna, konungen i tillfälle att göra sig oberoende af vasallernes krigstjenst samt ersätta den, genom att i sold taga talrika skaror af vandrande riddare och äfventyrare.

I sjelfva verket erbjuder den normandiska hären, sedan Englands jord blifvit vederbörligen utskiftad, anblicken af en indelt feodalarmé. Sedan anföraren erhållit ett visst antal riddargods,[10] utdelade han dem bland sina soldater, som sålunda trädde till honom i förhållande af krigstjenstpligtige vasaller. Andra åter emottogo enskildta riddarelän direkte af konungen. Hit hörde förnämligast de talrika skaror af äfventyrare, som strömmat till Wilhelms armé, och sålunda stodo oberoende af den normandiska feodalindelningen.[11] I detta förhållande fann Wilhelm Eröfraren en utväg att pålägga anglonormandiska länsväsendet den största inskränkningen. Anseende sig alltfortfarande såsom högsta anförare för de numera landegande normandiska krigarne, kunde han affordra äfven den lägsta medlemmen i feodalkedjan, liksom han i lägret vid Dive affordrat hela hären, tro och hyllningsed. Detta skedde tjugu år efter slaget vid Hastings vid en allmän sammankomst i Winchester eller Salisbury. Efter detta egde länsherren icke mera laglig rätt att i sina strider med konungen fordra understöd af sina vasaller; konungamakten hade trängt, som en högre samhällsmakt, upplösande in i det anglonormandiska länsväsendet.

Werkan deraf dröjde icke att visa sig. Redan under Henrik II hade den obändiga adeln blifvit späkt till lydnad, ja till tjenstfärdighet under hans godtycke, såsom den till sin skam visade det i striden emot Thomas Becket. Redan vid denna tid hade i England feodalväsendets krigiska institution till den grad förslappats, att plikten för försummad krigstjenst ifrån att vara ett straff, till det mesta blifvit en stående skatt (escuage), som af konungen uppbars, under det den krigiska delen af adeln tjente bland soldnärerne i hans armé. Förmedelst sina kringresande assisdomare utöfvade han myndigt högsta jurisdiktionen öfver landet, och af inbördes fejder känner man under hans regering föga andra än de, som uppväcktes af hans egen familj.

Jemte denna betydelse, att vara den normandiska monarkins envåldsperiod, har de tvenne första monarkernes af huset Plantagenet regeringstid äfven betydelsen att vara detta underbara eröfrarfolks glans- och maktperiod. Liksom med samlad styrka utgick det nu på nya eröfringar och landvinningar. Irland fängslades för evigt, Skottland, der redan tidigare fredlig eröfring gjorts, gaf det sin hyllningsed, Bretagne var vunnet genom giftermål, och tillochmed de rika och oroliga folken söder om Loire måste finna sig vid att emottaga normandiska ståthållare i sina provinser, städer och slott. Utom romerska kejsaren och Ejubidernes sultan fanns ingen mäktigare monark i verlden. Men bygdt som detta välde var blott på svärdet, förgicks det såsnart svärdet, förslöadt emot Saracenernes kroksablar och förrostadt i kejsarens fängelse, sjunkit ur den jättestarka arm, som till samtidens och efterverldens beundran förde detsamma. I denna sin ställning liknar Richard Lejonhjerta Carl XII, så mycket tvenne hjeltar från olika tidsåldrar kunna det. Liksom denne, förspilde han med nationens bifall dess kraft emot Orientens horder, liksom denne återkom han efter en äfventyrlig färd genom Europa till sitt land, fullt af inre oro och anfallet af yttre fiende, och slutligen föll han liksom denne med svärdet i hand framför fiendtliga vallar, öfverlåtande sitt rike till styckning och till sekellång politisk vanmakt. Men för hvardera ledde deras verksamhet till detta resultat derföre, att de voro så ensidigt fullständiga representanter af sina nationers lynnen, af deras mannamod och styrka. Då detta hos dem var det egentligaste felet, älskas äfven begges deras minnen troget genom tiderna.

Knappast har något folk att uppvisa en så ödediger slägt, som den plantagenetska är för England; ej ens Wasaätten undantagen. Sedan den sålunda fört sitt folk till undergång och, försjunken i slapphet, splittrat det normandiska väldet, men äfven just derigenom låtit en ny tingens ordning uppstå i England, stiger den åter upp, höjande sig sjelf och sitt nya folk i en bländande ridderlig glans samt återeröfrande mer än den någonsin egt, förverkar så än engång sitt välde på kontinenten och slutar med, att i ett fasansfullt inbördes krig sönderslita sitt land och utrota ända till sista telningen af sin stam.

Redan den första familjen bar inom sig detta öde i fullt mått, hvilket, ur ett välberäknadt steg till ökadt välde, lät upprinna en källa till inbördes hat, förföljelser och krig. Genom sitt giftermål med Eleonore ökade Henrik II sina ärfda kronor med Aquitaniens hertigliga och Poitous grefvekrona, men ökade äfven sina fienders antal med den förbittrade franska konungen, med de sjelfständiga, mot normandiska förtrycket spjernande folken i Syd-Gallien samt slutligen och sist med sin egen familj. Tillochmed i dessa bistra tider väckte det onaturliga krig, som härur framgick, hos allmänna meningen fasa och afsky, och folktron, redobogen att i det öfvernaturliga söka förklaringen till det onaturliga, trodde sig finna orsaken i ett fiendtligt öde, som för något hemligt missdåds skuld hvilade öfver slägten. Så visste man att berätta det Eleonore af Aquitanien, före sitt giftermål med Henrik II, stått i kärleksförbindelser med hans fader, Geoffroy af Anjou, och om dennes mor hade man att förtälja än hemskare och besynnerligare saker. Hennes make skall hafva bemärkt, att hon sällan besökte kyrkan och alltid smög sig bort derifrån innan mässan begynte. Oroad häröfver, hade han omsider beslutit att förvissa sig om förhållandet, genom att med våld låta qvarhålla den misstänkta gemålen; men hvarvid hon, afkastande sin mantel, bortflugit genom fenstret och aldrig mer återkommit. Tillochmed inom slägten sjelf framkallade sådana sägner tron på dess olyckliga öde. När fadrens sändebud kom, för att erbjuda fred och försoning åt den tredje af sönerna, grefve Gottfrid af Bretagne, skall denne hafva svarat, att han icke ville låta sig beröfvas sin arfslott, hvartill sändebudet skyndat att invända, det hans fader icke fordrade någon uppoffring på sönernas sida. "Du förstår icke hvad jag menar," säges då grefve Gottfrid genmält: "det är ett arf från våra förfäder, att bland oss den ena kan ej älska den andra. Se der vår arfvedel, hvilken ingen af oss skall frånträda".[12]

Det är dock icke svårt att finna en naturligare förklaring. De gamla krönikeskribenterna intyga, att Henrik slutit sin förening med Eleonore blott af begär till hennes länderier, hvarföre han äfven innan kort, försmående sin gemåls kärlek, skänkt sina flyktiga böjelser åt en talrik skara af älskarinnor.[13] Eleonores eldiga sydländska sinne var icke skapt att med tålmodighet fördraga en sådan kränkning. När derföre hennes trenne äldre söner, Henrik, Richard och Gottfrid ännu voro växande, begynte hon hos dem inplanta hat emot fadren, hvilken i deras spädare år omfattat dem med öfverdrifven ömhet, men sednare med misstänksamhet sett dem utveckla sina häftiga och hersklystna lynnen under modrens ledning. I detta omänskliga bemödande understöddes hon ihärdigt af sin fordna gemål, konung Ludvig VII, som förmälde en af sina döttrar med den äldsta bland prinsarne, och öfverlemnade en annan den sedan så mångfald olyckliga Alix, åt konung Henrik som Richards blifvande gemål. Ledde af samma bevekelsegrunder, att försvaga den engelska konungen, deras länsherre, och derjemte hämnas den kränkning han tillfogat sin gemål, deras egen furstinna,[14] underblåste aquitaniske baronerne, med den berömde Bertrand de Born i spetsen, den sålunda tända lågan under hela det femtonåriga familjekriget.

Uppfostrad i sådana förhållanden och redan vid sexton års ålder, såsom grefve af Poitou, inkastad i midten af dessa politiska slitningar, utbildades Richard, redan då berömd för sitt lejonmod, naturenligt nog till en typ af anglonormandisk baron. Af naturen begåfvad med en stor och starkt bygd kropp, utmärkt för armarnes längd och böjlighet, var han i fullt mått utrustad med det rörliga ostadiga lynne, den oförskräckta skoningslösa tapperhet, den hersklystnad, den rofgirighet och deri böjelse för prakt och ståt, som var hans nation och slägt egen. Egendomlig för honom sjelf deremot var en nyckfull spänstighet mot alla band och förbindelser samt den öppna godmodighet, hvars behag tillvann honom vänner och ännu tillvinner honom vår medkänsla. Wi blifva längre fram i tillfälle att anföra mer än ett drag deraf. Här må dock försvara sin plats ett yttrande han, med anspelning på ofvananförda sägen om hans stammoder, den anjouska grefvinnan, plägat fälla till sina vänner: "Är det underligt", skall han skämtande frågat, "att vi, som härstamma från en sådan rot, lefva i fiendskap med hvarandra? Den som från Hin Onde utgått, måste till honom återvända".[15] Wi veta att den gamla grefvinnan dock icke ensam bör bära skulden.

Denna sin egensinniga naturs orolighet och våldsamhet uppenbarade han inom kort i den egenskap af vasall, hvari han trädt till sin fader; både genom godtyckligheten, hvarmed han fattade sina beslut och genom oböjligheten hvarmed han utförde dem. Sedan han hastat att förena sig med sina upproriske bröder, är han den siste i att ingå förlikning med fadren. Men, omsider tvungen att bedja om tillgift samt att, läggande sina händer i fadrens och böjande knä, svärja honom ny länsed efter det sedvanliga formuläret, hvilket af tiden ansågs för ett starkare band än det närmaste blodsförhållande,[16] utför han med nit sin försonade faders uppdrag, att tukta sina fordna bundsförvandter, de svikna baronerne i Poitou och Aquitanien. Han slår dem i en rad af drabbningar ifrån Loire till Pyreneerna, intar deras städer, fästen och slott, samt härjar deras länderier med eld och svärd. Hans utpressningar voro måttlösa, hvarje den minsta ohörsamhet straffade han grymt, ingen qvinna var tryggad för hans förolämpningar, om ej skyddad af slottsmurar.[17] Emedlertid har äldsta brodren Henrik, kallad le Jeune,[18] återkommit från sina irrfärder vid utländska hof, och blir nu af fadren erkänd som medregent. I denna egenskap fordrar han hyllningsed af sina bröder, grefvarne af Poitou och Bretagne. Den sednare lyder, men Richard vägrar häftigt och stolt, och innan kort drar Henrik med sin vasall Gottfrid, i härnad emot den oböjlige brodren, sluter förbund med hans förtryckte baroner och tyckes hota honom med en afgjord undergång. Inseende faran, att låta den krönte sonen vinna öfvertaget, skyndar fadren till valplatsen, men kunde först då bringa förlikning till stånd, när Henrik lemnat densamma, för att, under ångestqval öfver sitt förhållande emot fadren, nedstiga i sin förtidiga graf.

Icke långt derefter fann äfven Gottfrid en brådstört död under hofvarne af sin egen häst vid ett tornerspel hos franska konungen; men lugnet återvände det oaktadt icke bland de få medlemmarne af familjen. På Frankrikes tron hade några år förut uppstigit den statskloke Philip II, hvars första handling af ett personligt, ej mindre än politiskt hat emot Richard var att öfverhopa honom med de varmaste vänskapsbetygelser. Denne, lika ärlig som passionerad i sina känslor, bedårades till en vänskap, hvilken, i förening med andra orsaker till missnöje, åstadkom en ny brytning mellan honom och hans numera af ålder och sorger nedböjdte fader; hvarmed besannades, att ett gifvet ord och en besvuren förbindelse utgjorde likaså svaga band inom normandiska feodalpolitiken, som dem naturen sjelf faststält och helgat. Ett bland de föreburna klagomålen gälde den öfvannämnda prinsessan Alix, hvilken nu af de begge vännerna affordrades konung Henrik, för att förmälas med Richard. Äfven sedan hon mognat till jungfru, hade detta giftermål blifvit uppskjutet af konung Henrik, såsom samtiden trodde, af skäl, hvilka redan genom hans karakter och tidens seder göras sannolika. Upptänd af passion till sin unga skydsling, skall han ernat göra henne till sin gemål, men då kyrkan icke beviljade honom skillnad från Eleonore af Aquitanien, låtit henne intaga den olyckligt förevigade Rosamund Cliffords plats. Då denna fordran följaktligen vägrades af fadren, vände sig Richard till Philip och, läggande sina händer i hans såsom han tillförene lagt dem i sin faders, svor honom hyllnigsed, icke blott för Poitou, utan äfven för de öfriga anglonormandiska besittningarne i Gallien. Det krig, som härpå följde, afbröts genom täta underhandlingar, i hvilka kyrkan sökte mäkla fred, för att förmå de tvenne konungarne till sitt åtagna korståg. Ständigt gäckad i sina försök, skred den påfliga legaten till sista medlet, det gemenligen så fruktade och ofelbara, att belägga Frankrike med interdikt. Philip svarade kardinalen blott skämtande, att han tycktes hafva luktat på engelsk sterling, men Richard deremot drog, ursinnig öfver prelatens djerfhet, sitt svärd och kunde endast med våld afhållas från att förföra sig på Kristi ståthållares sändebud.

Den åldrige Henrik, dukande under för sitt rågade mått, nedsjönk omsider på sotsängen. På allvar längtande till fred, eftergaf han för sonens alla fordringar, och denne hastade till fadrens dödsbädd, för att under hans sjukdom hinna emottaga fredskyssen, den sedvanliga bekräftelsen på försoning, fruktande, säges det, att när fadren skulle tillfriskna, han kunde ångra sig och bjuda strängare vilkor.[19] Kyssen gafs, men vid utgången hörde han sin döende fader med dämpad stämma säga: "Måtte blott Gud icke låta mig dö, innan jag tillfyllest tagit hämd på dig!" Så lång tid förunnades honom icke. Han hann blott, innan han dog, förbanna den dag han föddes och de söner han framfödt.

Richard, återkommen till franska lägret, uppväckte genom berättelsen om sitt uppträde med fadren mycken munterhet hos konung Philip och hans hoffolk. Vi anföra dock detta blott som ett drag af lättsinnighet; ty vid likbegängelsen gret han bittert, och hans första åtgärd blef att afskeda sina fordna rådgifvare och draga till sig sin faders. Dermed gick han att öfvertaga Normandernas rika krona.

De egenskaper Richard sålunda lagt i dagen som baron och vasall, fanns för honom intet nödtvång att ändra såsom konung. Tvertom tillät det öfvertag, vi sett konungamakten ega, dem än friare framträda. Långt ifrån att behöfva offra något af sitt godtycke och sin tygellösa sjelfständighetskänsla för uppfyllande af sina konungsliga pligter emot samhälle och stat, kunde han nu gifva dem luft i en större, i en mer historisk grad.

Också har historien ej att uppvisa en handling, der han skulle afsett sina länders och nationers välfärd, icke egen nyck eller egen ära. Han stiftade knapt en lag till deras fromma, han förde intet krig till deras försvar och ära. Skulle i det sednare afseendet hans och deras intresse sammanfallit, såsom i försvarskriget emot Philip och Johan, blir det dock i utförandet ett blott personligt hämdkrig.

Redan före sin tronbestigning hade han, vid underrättelsen om Jerusalems fall, antagit korset, liksom hans ridderliga samtid med begärlighet lyssnande till de uppmaningar kyrkan, med stöd af tidens religiösa föreställningar, stälde till dess äfventyrarlust. Hans första omsorg såsom konung blef derföre, att ur sitt rike sammanbringa de möjligaste största penningesummor till riddarfärdens företagande. Till den ändan lät han öppna alla rikets skattkamrar, kasta skattmästarne i fängelse och icke lössläppa dem förr, än de utbetalt till sista fyrken både af kronans och sina egna tillgångar. Derpå utsattes kronans länderier, privilegier och embeten till offentlig försäljning åt den mestbjudande; flere bland städerna, hvilka såsom kunglig egendom varit underkastade de godtyckligaste utpressningar af provosterna, köpte sig en fix beskattning och inslogo härmed den väg, hvarpå icke blott samtliga städerne, utan äfven hela engelska folket med tiden skulle erhålla sina fri- och rättigheter. Skämtande öfver att kunna göra en gammal biskop till ung grefve, sålde Richard Northumberland på lifstid åt grefbiskopen af Durham. Åt skottska konungen öfverlemnade han icke blott länsherrerättigheten, utan äfven tvenne gränsgrefskaper emot tiotusen pund i silfver.[20] Blott för att Richard skulle aflägga all ovänskap, betalte hans naturliga broder Geoffroy tretusen mark, "Jag skulle sälja äfven London, om jag blott kunde finna lämplig köpare", hade han sagt till sina hofmän.[21]

Sedan han sålunda, lik tidens öfrige chevaliers errants, så att säga föryttrat sitt fädernegods, begaf han sig ut på sin äfventyrarfärd, i spetsen för en lysande armé och med rikt fylda penningkistor, lemnande sitt rike att skötas, så godt sig göra lät, åt de tvenne biskoparne af Durham och Ely. Hvad om denna korsfärd, hvilken bildar den egentliga riddareperioden i Richards lif, är att sägas, kan lämpligast anföras, då vi hunnit till tredje facen af hans karakter, den ridderliga; tillsvidare fortsätta vi att framställa hans betydelse såsom konung.

Richards fyraåriga frånvaro har den, för honom sjelf nog negativa, förtjensten att utgöra en vändpunkt i Englands historie. Hittills hade konungamakten i jemt stigande vuxit i stadga och kraft. Så tallösa än baronernas oroligheter varit, hade de dock städse varit blott personliga, aldrig antagit formen af en samhällig opposition emot konungens makt.[22] Detta skedde nu för första gången, under den afskydde biskop Longchamps af Ely interimsstyrelse. Med större öfvermod än klokhet antog denne prelat alla en normandisk konungs sedvanor, afsatte misshagliga personer från deras tjenster, öfvade plundring och våldsamheter samt omgaf sig med ett lysande följe af mer än tusen hästar, så att hvarhelst han drog fram i landet trenne års inkomster icke förslogo att betäcka de kostnader han förorsakade.[23] Detta förfarande väckte allmän förbittring. Men då i England icke funnos dessa stora kronovasaller, hvilka ensamme skulle förmått afhålla missbruket, måste adeln sluta sig tillsammans, såsom makt emot makt, och derjemte i sin tur söka stöd hos folket.

Om det öfverhufvud låg i feodalväsendets natur, att massan betraktades som ett rättslöst redskap, till, blott för att bygga de feodala borgnästena samt förse herrarnes lif med hvad till dess nödtörft och njutande hörde, måste detta förhållande i England kännas dubbelt tryckande, der icke blott ståndsskillnaden, utan äfven nationalhatet vidgade svalget. Väl försäkrar en författare under Henrik II, att inom de fria klasserna dåförtiden, nationerna blifvit så blandade, att en Anglosaxare knappast kunde skiljas från en Normand.[24] Den dagliga beröringen och ömsesidiga äktenskap måste härtill bidragit. Icke destomindre visade sig, äfven efter denna tid, en afgjord fiendtlig spänning emellan eröfrarnes och de eröfrades afkomlingar. De sednare egde i sjelfva verket, nedtryckte som de voro af utpressningar, i svett och möda odlande sin jord, i sina grofttimrade plumpa boningar utan värn emot adliga fribytare, genom sitt språk, sina seder och sitt hat uteslutne från hvarje ärofull och aktad plats i samhället, misstrodde och misstroende, alltför täta påminnelser om de orättvisor deras förfäder hundra år tidigare lidit, för att deras förnedrade samhällsställning skulle förefalla dem naturlig. Villigt af hat och hämdlust, eller äfven af nödtvång hade de, under de tätt inbördes striderna följt konungen eller baronen, ja äfven varit behjelplige i att tillfoga Kymrerne i Wales och Erserne i Irland samma öde, som öfvergått dem sjelfve. Men först då, när konungamaktens sammanpressande tryck förmått den franska talande baronen att sammanträda med den anglosaxiske borgaren och franklinen till en gemensam kamp, var den vädjoban funnen, hvarifrån det engelska folket på samma gång som det engelska statsskicket, efter en hundraårig strid, framträdde enigt och starkt.

Hvad som främst utmärker början deraf, oppositionen emot Guillaume Longchamp, är den moderation och den aktning för konungens rätt, som af baronerne ådagalades. Då biskopen-regenten, instämd inför deras församling, icke hörsammade kallelsen, utan inneslöt sig i Towern, läto baronerne stormklockan röras och sammankallade Londons borgerskap till S:t Pauls katedral. Genom allmän omröstning förklarade detta "parlement" biskopen af Ely, med all undersåtlig trohet emot Richard okränkt, afsatt från regentskapet. Men utom en viss parlamentarisk takt, vittnar detta deras sätt att gå tillväga om en icke ringa kärlek och tillgifvenhet för deras frånvarande ridderlige konung.

Denna tillgifvenhet framträder i än öppnare dag vid de stämplingar Richards yngste broder Johan, grefve af Mortaigne, äfven han trogen det plantagenetska familjelynnet, begagnande sig af oppositionen emot konungens viceregent, begynte emot hans krona. Af denne tillitsfullt belänad med flere provinser och villigt understödd af den beräknande franska konungen, sökte han både i England och Normandie att sätta sig i besittning af styrelsen. Men på engång äregirig och feg, grym och trolös, känslolös och vällustig, var han lika mycket föraktad som Richard för sina egenskaper, tillochmed sina fel, var populär och älskad. Sjelfmant drogo derföre de mäktigaste bland baronerne i härnad emot upprorstiftaren.

Emedlertid hade ett dunkelt rykte spridt sig, förkunnande att deras irrande konung, under sin återfärd genom Tyskland, råkat i fångenskap hos kejsaren, och nu gälde det att, enligt feodallagarne, sammanbringa den dryga lösepenning, hvarför hans frihet skulle köpas. Oaktadt det inbördes kriget, åstadkoms med exempellös uppoffring den erfordrade summan af hundratusen mark i silfver. Komissarier genomströfvade länderna och uppburo de fördelade summorna; genom försnillning slogo de felt på en betydlig del, oaktadt tillochmed kyrkorna beröfvats sina heliga kärl och prydnader, och ännu en annan och en tredje insamling måste öfvergå de utblottade undersåterna.

Icke destomindre var glädjen allmän, då Richard sent omsider landade i England. Förskräckta som af ett åskslag kapitulerade det ena efter det andra af Johans fästen; endast Nottingham gaf sig icke, oaktadt trumpeter, cymbaler och larmande glädjerop tillkännagifvit den ärorike konungens ankomst till de belägrandes läger. Men sedan han låtit uppresa en skyhög galge och deri upphänga fem fångar, blef besättningen fullt öfvertygad om hans närvaro och öfverlemnade sig på nåd och onåd.[25]

Vid denna tid sträckte sig från Nottingham genom Lincolnshire en af de omätliga skogar, hvilka då ännu betäckte betydliga delar af Englands yta. Alltfrån eröfringen hade denna obygd, genomströmmad af Trent och Don, varit en fruktad tillflyktsort för talrika skaror af fogelfrie flyktiga Anglosaxare, hvilka föredragit att, skyddade af ogenomträngliga skogssnår, föra ett röfvarlif utom samhället, hellre än att inom detsamma böja nacken under det främmande oket. Det var här, i Sherwoods glada grönskande skogsnejd, anglosaxiska fribytarkonungen Robin Hood herrskade vid samma tid, då den normandiska riddarekonungen återkommit från det Heliga Landet och fullbordat Nottinghams belägring. Begagnande sig af historiens intyg, att Richard verkligen jagat i den fruktade nejden, är det här Walter Scott låter honom som okänd deltaga i fribytarnes krigsbragder, och äfven igenkänd dela deras vildmanna festligheter. Derom känner dock historien intet. Tyvärr kan hon ej heller bestyrka en sådan human folkvänlighet hos Richard, så nära det än må ligga för en idealiserande fantasi, att utkonstruera denna egenskap ur hans karakters godmodighet, hvaraf talrika drag qvarstå.

Tvertom kändes trycket af hans våldsamma styrelse aldrig hårdare än vid denna tid. Om han vid begynnelsen af sin regering drifvits af blott en enda tanke, tanken på korståget och medlen för dess verkställande, drefs han nu af blott en känsla, hämdkänslan emot sin trolöse broder och än trolösare vän, franska konungen. Till dess tillfredsställande skulle hans rike fullkomligen utblottas genom en oerhördt dryg beskattning. Åtskillige baroner beröfvades sina embeten, hvilka såldes åt andra; hvarefter alla köp af slott, egendomar, länderier, dem han vid färden till Palestina afslutit, förklarades för blotta pantlån, på hvilka köparena genom inkomsterna redan återbekommit den lånade summan. "Och när nu så är, upplyste han de bestörte köparena, bören I inse hvilken synd det är att drifva ocker emot eder egen konung; vi ege en skrifvelse från den påfliga stolen, som förbjuder eder detta under bannlysningsstraff".[26] Ett annat enkelt beskattningssätt fann han i att låta sönderbryta rikets signet, hvarefter hvarje förläning under det gamla signetet förklarades ogiltig inför domstol och egaren tvangs att köpa sig det nya emot nya afgifter. Ej ens chevaleriets noblaste tidsfördrif skonades. En hvar som ernade deltaga i ett tornerspel, måste erlägga en dryg afgift, efter den rang han inom riddarskapet innehade. Åt assisdomarne gaf han nya och märkeliga instruktioner, bland andra äfven den, att han ville betrakta sig som arfvinge till alla de Judars fordringar, hvilka mördats i det gräseliga folkupploppet vid början af hans regering. Likaså insatte han sig som fordringsegare i sin brors stad och ställe, hvarjemte alla köp och förläningar denne gjort förklarades ogjorda. Genom sådana medel skall han på tvenne månader sammanbragt den otroliga summan af elfvahundradetusen mark sterling, så att hela England "his et aliis vexationibus, sive juste sive injuste, a mari usque ad mare redacta est ad inopiam," försäkrar en af tidens annalister, Roger de Hoveden.

Mer än engång har, vid en sådan feodallifvets rättslöshet, vid dess godtycklighet och vid den öfvermakt åt fysiska styrkan i alla förhållanden tillerkändes, den frågan velat tränga sig fram till besvarande: hvar då tidens beprisade dygder, hvar denna ideala lyftning, detta svärmande trosnit, denna så berömda loyalitet i tänke- och handlingssätt, hvar ädelmodet, sjelfuppoffringen för den svagare, för hedern och äran, stå att sökas? Måhända äro desse ädle hjeltar, som villigt drogo sina svärd för enkor och faderlöse, som skattade lugn och lif mindre än intet i striden för religionen, för äran och för hjertats dam, blotta fantasibilder, fostrade af sysslolöse poeter, och romantikens mångbesjungna lif intet annat än en fantastisk dimverld, som lånar sin rika färgprakt från fantasins solljus, men sjelf är uppstigen ur sumpiga osunda nejder?

Vi hafva sett att feodalväsendet, såsom statsskick, var långt ifrån egnadt att uppamma sedliga medborgare. Der den enskildtes förhållande till det allmänna fattades endast som ett personligt beroende af en individ, vasallens af sin länsherre, icke som en helhet af pligter emot det allmänna, förefanns icke det högsta begreppet af sedlighet, statens, och i dess ställe inträdde det svaga, af passioner, nycker och stridiga intressen lätt brutna bandet mellan tvenne individer: vasallen och länsherre-konungen. Icke destomindre låg uti detta samma personliga förhållande en sedlig makt, hvarigenom en ny tingenas ordning skulle utvecklas. Ty under det länsherren måste respektera vasallernas gemensamma vilja såsom den lag, emot hvilken icke var att bryta, då hans styrka just berodde af deras medverkan, blef det för desse sednare från yttre nödtvång en moralisk pligtkänsla, att i honom vörda sin frikostige herre, sin tappre anförare och rättvise domare. Såsnart derföre det allmänna intagit länsherrens plats, var ur medeltidens loyalitetskänsla det moderna statsbegreppets utveckling funnen.

På samma sätt uppsköto, midt bland passionernas tummel och tidens rättslöshet, ur samma rot som de, ur den germaniska sjelfständighetskänslan, individualismen, alla dessa chevalereska begrepp med makt att föryngra verlden; eller hellre, de äro ett annat yttringssätt för samma anda. Man har älskat att likna medeltiden vid en mörk och molndiger himmel och chevaleriet vid en dagbebådande morgonrodnad, som med sina rosiga strimmor genomstrålar de dunkla molnen; men glömmas bör då icke, att dessa sednare äro intet annat än en vackrare, en rosenröd färgbrytning i molnen sjelfva.

Till en början var det inom feodalborgarne de urgamla germaniska privatdygderna öfvades och utvecklades. Galanteriet var ännu blott en aktning för qvinnan, tapperheten ett dödsförakt utan reglor och loyaliteten gälde, som vi sett, endast länsherren. Första steget i den process, genom hvilken dessa germaniska urdygder förallmänligades till sedliga makter, sådana de herrska i det moderna bildade Europa, skedde i och med deras utvecklande till lagbud för en egen, ur feodaladeln utvuxen klass, riddarne.

Hos Normanderne var detta steg vid eröfringen ännu icke uttaget. Väl hade de fordne vikingarne förbytt sina vingade drakskepp emot starka fastbygda springare, lärt sig att hvila lans,[27] samt utbildat den från fädren ärfda seden att medelst svärdets omgjordande och händernas påläggande förklara den unga ädlingen för "varaktig," d.ä. upptagen bland de vapenföres antal. Tillochmed omtalas ett vapenbrödraförbund af sålunda adopterade eller dubbade ryttare (cavaliers), benämnande sig efter en gemensam symbol Riddarne af Svanen.[28] Harald Godvinsons dubbande till normandisk riddare är äfven ett bevis derpå, att redan före eröfringen ett riddareväsende begynt lösa sig från jorden, en krigsadel uppstå bland feodaladeln.

Dock var ännu den unge vapensvennen, som, efter att hafva lärt sig lydnad genom att förrätta sysslor vid ett baronligt hof och finare seder genom umgänget med damerna derstädes, af baronen erhöll riddareinsignierna, i de flesta fall en blifvande vasall, och hans upptagande sålunda hufvudsakligen en feodalceremoni; hvarföre den äfven skedde utan helgande af religionen och utan afläggande af några egentliga riddarelöften.[29] I sjelfva verket är Taillefer, i slaget vid Hastings blindt rusande emot fienden, under utöfvande af fornnordiska svärdskonster[30] och sjungande en eldig stridssång, endast till hälften en kristen riddare; till den andra är han en berserk.

I eröfringen erhöll äfventyrarlusten i Normandernes lynne en icke mindre riklig näring än våldsamheten. Den plötsliga lycka mången fattig krigare, hvilken landat blott med sin häst, sitt pantsar och svärd, gjort på Anglosaxarnes bekostnad, lockade alltfortfarande skaror af krigare att lemna sina knappa egodelar i Normandie, Flandern, Bretagne, Anjou, Maine, ja äfven Aquitanien, för att draga ut på äfventyr till eröfringens gyllene land. Den länge pågående egendomsvexlingen i Northumberland, de jemna inbördes striderna, och sednare eröfringen af södra Wales och Irland underhöllo strömmen intill Richard Lejonhjertas tid, genom att öppna för den hemlöse riddaren de mest lysande utsigter, att från hästryggen svinga sig upp till grefskaper och baronier, att förvandla sitt tveklufna bachelierstandar till banneretens aflånga banér, samt utsira vapnet på sin sköld till ett familjevapen.[31]

Dermed hade eröfringen af England verkat till att lösa riddarskapet från länsväsendet och jorden. Likartadt inflytande utöfvade korstågen. Äfven andra orsaker tillkommo. I mången baronlig familj förslog icke den ärfda jorden att lifnära medlemmarne, jemte det en allmänt gällande förstfödslorätt lemnade de yngre sönerna oförsörjda; eller der uppstod oenighet. Utan annat arf än sitt namn och sin rustning, obunden af familje- och samhällsband — i England äfven befriad från all skatt,[32] — obekymrad om de intressen härur och ur känslan för nationalitet och fosterland uppstå, drog medeltidens unge ädling ut att vinna gods och guld eller rykte och ära, allteftersom hans håg bjöd honom.[33]

I det vandrande riddarskapet vinner chevaleriet sin fulländning; ty det är först genom ett fullständigt lösande från alla samhälliga band, som germanismens, feodalitetens och riddareväsendets gemensamma tanke: subjectiviteten kunde i hela sin ensidighet förverkligas. De enda lagar som erkändes af chevaleriet, sedan det sålunda begynt afsluta sig till en sjelfständig korporation, ett själsadelskap öfver börds- och egendomsadeln,[34] voro de gamla feodala privatdygderna, hvilka, genom att icke här bero af de passioner som söndersleto samhället, utvecklades till större renhet och innerlighet. Ickeförthy bidrog det anglonormandiska samhället till de chevalereska sedebudens utvecklande, derigenom, att dess oupphörliga split och förvirring, dess gränslösa förtryck af den starkare öfver den svagare, öppnade rika tillfällen för den vandrande riddaren, att i striden visa sin mandom och i värnandet af den förtryckte lösa sin ed, att genom äfventyr och genom uppnående af det oupphinneliga vinna lysande ära, medan en lätt förvärfvad rikedom manade till slösande frikostighet. Äfven kyrkan och poesin trädde till, den förra helgande, den sednare idealiserande de chevalereska lärorna. Riddareeden innebär numera något annat än en blott feodal förpliktelse. Att värna religionen blef det främsta, att bistå de svaga och förtryckta det andra löftet. Den brutala tapperheten höjdes till mod och adlades till ädelmod, vinningslystnaden blef en brinnande lystnad efter rykte, och frikostigheten ett säkert kännetecken på adel.[35] Synnerligast genom skaldernas medverkan framgick ur den enkla aktningen för qvinnan galanteriets konstiga lärosystem, hvari qvinnan uppsattes som en nyckfull, alltbeherrskande idol och kärleken gjordes till pligt.

Genom att sålunda vara stäldt utöfver verkligheten, med dess mödosamma näringsomsorger, dess samhälliga intressen, kraf och pligter, förlorar sig riddareväsendet i en idealistisk öfverspändhet, der allvaret göres till lek och af lekar göres blodigt allvar. Praktfulla fester och tornerspel af mångfaldiga slag blefvo tidens högskolor, der ädlingen lärde sig den enda kunskap af honom kräfdes: en lefvande kännedom af chevaleriets komplicerade läror. Man kan derföre med rätta kalla chevaleriet den glada sidan af feodallifvet, blott dervid icke förbises, att de i grunden äro ett, från ett och samma tänkesätt utgångna.

Ty om man närmare skärskådar detta glada högstämda lif, med dess ömtåliga känslor för heder och ära, med dess hat emot den låga, fega och snikna handlingen, dess sjelfuppoffring för den svaga och förtryckta, visar sig dock äfven här det tygellösa godtycket, obemantladt nog, såsom herrskande och den fysiska styrkan såsom rättskipande; visserligen mindre hårdt och vildt än ute i det politiska lifvet, men derföre icke mindre nyckfullt. En trubadur i XII:te seklet uttrycker enkelt följande chevalereska grundlära: "Den chevalier, som vill stå i högt värde, har att åtaga sig hårda vedermödor; det fordras att han öfvar sin dygd här och der, att han tager eller gifver, som det faller sig efter tid och ort." Dermed bjöds riddaren att utöfva en jemnande rättskipares kall, till afhjelpande af nöd och betryck. Men efter en sådan grundsats må man heller icke förtycka markisen af Malaspina hans sjelfförsvar, då han af trubaduren Raymbaud de Vaqueiras beskyldes för röfveri och all möjlig våldsverkan. "Ja, vid Gud, Raymbaud, jag erkänner att jag många gånger tagit af andra deras håfvor, men blott af lust att gifva, icke för att samla mig rikedomar och skatter".[36]

Lika falsk som trivial är då den åsigten, hvilken i chevaleriet vill skåda en vandrande polis, och dess hufvudsakliga förtjenst i den nytta det gjorde i medeltidens rättslösa samhällsskick.[37] Rättvisans skipande har aldrig varit anförtrodt i nyckfullare händer. Äfven handlingar framsprungna ur de noblaste motiver måste misstros, såsnart genom dem en enskildt tar det rätta i sitt våld. Det rätta och det goda uppbäres aldrig till fromma för det rätta och goda sjelft på lansspetsarn. Det är icke i sådant fall allmän sed, som bestämmer hvad rätt och godt är; det är den råa styrkan. Sålänge dessa begrepp, likt drottningarne vid tornerspelen, for tillfället bestämdes af den starkaste armen och styfvaste lansen, hjelpte ädelheten och högsintheten i de chevalereska lärorna till föga. Först då, när de ifrån att vara en kasttillhörighet, konventionela,[38] öfvergått till god sed inom samhället i sin helhet, när de genomträngt dess lagar och institutioner samt af detsamma hegynt upprätthållas, då hade chevaleriet uppvisat sin höga betydelse, som amma och fostrarinna.

Vi hafva härmed vidrört den andra bristen uti chevaleriet. Sålänge det stod i sin högsta kraft och fulländning visar det sig, i medvetandet om sin dygd, såsom ensidigast och intolerantast. Liksom från dess rättigheter, så äfven från dess pligter voro de lägre samhällsklasserna uteslutna. Att till riddare dubba en oadlig, var vid strängt straff förbjudet, och tillständigt endast för konungen.[39] Till att lindra de lägre klassernas förtryck, att afhjelpa deras olyckor, hade riddaren icke förbundit sig. Han framträdde i sitt förhållande till dem icke annorlunda, än den hårde, snikne, känslolöse feodalbaronen. Medan han, brinnande af kärlek, kunde draga till verldens ända för en nyck af sin herrskarinna, behöfde han icke taga ett steg till afvärjande af det våld, som öfvergick roturierens, villainens qvinna. Ena dagen redobogen att draga sitt svärd för den förtryckte baronens sak, drog han det andra dagen, för att aftvinga en idog krämare hans vinst; hvarföre äfven en borgare gemenligen gjorde sitt testamente, innan han från Paris reste till Amiens.[40] Hederskänsla, frikostighet, oförvägen tapperhet, ärelystnad, orubblighet i åtagna förbindelser, dyrkan af de sköna, artiga manér och fina seder, allt hvad som inbegripes under begreppen loyalité, courtoisie och valeur, var icke en bestämning på högt menniskovärde, utan på riddarevärde; ty i sin sanning är idén om menniskovärde ännu icke ett århundrade gammal.

Ej under då, att så få spår af chevalereska motiver bli synliga i tidens politiska historia. I dess ensidighet och lösryckta ställning utöfver samhället, kunde riddareväsendets direkta inflytande på de feodala institutionerna endast vara af ringa betydenhet, och på historiens fält måste den ändamålslösa handlingen, huru lekande intressant hon genom frånvaro af allvar än må te sig, förkastas såsom oberättigad, åtminstone förbises såsom värdelös.

Under denna dom faller Richard Lejonhjertas hela tillvaro, sånär som på den ena handlingen: korståget, och den ena egenskapen: att vara en tidstyp. Derförutom vore han i sitt rikes tidböcker blott ett konunganamn, vid hvilket man fäste åratalen 1189 och 1199, för att, efter gammal vördnadsfull plägsed, sålunda afräkna ett decennium i de förenade anglosaxiska och normandiska folkenas lif. Men han har den odödliga lyckan att afspegla en tid, der det för individen icke behöfdes, till att vara stor efter tidens sinne, att med sina handlingar utså frön till odödliga frukter, verka sedligt i ett allmänt nationalintresse, eller verka stort i mensklighetens tjenst; der allt ankom på att natursidan hos individen var stort anlagd, att hans mod, hans kropps- och sinnesstyrka voro kraftigt utvecklade, samt hans passioner starka, hvarefter han hade att göra dessa sednare gällande enligt tidens moraliska, ofta konventionela föreskrifter; deras innehåll må då icke hafva varit allvarsammare, än en obefläckad sköld, en skön dams ära, en nyck; följden icke mer, än en bruten lans eller ett förspildt menniskolif. Tiden sjelf handlade icke annorlunda. Tvifvelsutan äro korstågen af en stor verldshistorisk betydelse; men de äro det icke genom någon ny tanke, som i dem skulle uttalats, ty de innebära öfverhufvud ingen förnuftig tanke, de lägga ingen ny sten till den europeiska samhällsbygnaden, ingen ny länk i den menskliga bildningens utvecklingskedja; utan de äro det i sina sekundära, opåräknade följder, och genom att vara storartade känsloutbrott af en reflexionslös tid. Det är derföre mer än en tillfällighet, att Richard Lejonhjertas enda bragd af historisk betydelse var ett korståg. Hvar eljest skulle en ande, på engång så lejonlikt majestätisk och lejonlikt vild, söka sig ett spelrum, om icke der, hvarest Europa med lejonsprång, liksom af naturdrift, kastade sig öfver den asiatiske tigern?

Egenteligen kan endast det första korståget sägas hafva framgått ur ett svärmande trosnit; hvarföre också det ensamt ledde till målet. Huru stor ifver än må hafva gripit massorna vid erkebiskoparne Wilhelms af Tyrus och Balduins af Canterbury predikningar, är dock det tredje tåget mera en riddarfärd i stort. Här utfördes striden emot de otrogne icke af fanatiska skaror från alla åldrar och stånd, för deras själars frälsnings skuld, utan af ädle riddare för deras äras skuld. Isynnerhet för Richard, var visserligen den Heliga Grafvens eröfrande målet, men äran af att vara kristenhetens förste riddare hufvudsaken.

Också iakttog han noggrant hvarje tillfälle under sin färd, att, likmätigt en vandrande riddares pligt, kasta sig i svårigheter och uppsöka äfventyr. Qvarlemnande sin här i Marseille, för att invänta flottan, hvilken fördröjt sig med att hjelpa Portugiserna till rätta emot Morerne, besteg han med få följeslagare några skutor, sökande sig fram längs kusten till Salernum och Messina, landsteg i Rom, der han svårt upptuktade en kardinal, som gjort sig känd för simoni, besökte reliqvier och undergörande bilder samt tillvann sig allmän beundran för sitt nobla handlingssätt. Hit hör äfven följande tilldragelse. Då Richard, åtföljd af blott en följeslagare, genomvandrade en by i granskapet af Regio, hörde han ifrån en bondes stuga skriket af en sparfhök. Full af ovilja skyndade han in för att borttaga jagtfågeln, hvars egande enligt Normandernas lagar var de ofrälse stånden vid strängt straff förmenadt. Men egaren, som icke kunde inse billigheten i den främmande riddarens beteende, drog sin knif och understöddes kraftigt af tillströmmande bönder med störar och stenar. För den ridderlige konungen hotade äfventyret att taga den menligaste utgång, ty då de chevalereska buden förbjödo honom att besudla sin klinga med ignobelt blod, kunde han endast använda flata sidan af svärdet, som brast i hans hand, hvarefter han genom stenkastning och sluteligen genom flykten måste rädda sig till ett närgränsande kloster.

I Messina, dit han inseglade med en eröfrares pomp, förfor han våldsamt såsom i ett eröfradt land. Munkarne ur ett grekiskt kloster fördrefvos, för att lemna rum åt hans krigsförnödenheter, och då Messinas borgare, till hämd för öfvervåld som hans riddare begått, gjort ett infall i lägret, intog han deras stad, sjelf stormande från den brantaste sidan, samt öfverlemnade honom till sköflings; Sicilianarnes skepp brändes, deras qvinnor bortfördes till lägret och på murarne planterades Englands fana. Derpå eröfrade han ett fäste på calabresiska kusten, tillhörigt sicilianske konungen, i afsigt att dermed tvinga denne, att åt sin företrädares enka, Richards syster Joan, utelemna arfvet efter hennes gemål. Konung Tancred, förskräckt öfver ett sådant sätt att uppgöra arfsangelägenheter, skyndade att i förlikning erbjuda sin gäst fyratiotusen uns i guld, hvarefter de svuro hvarann fred och vänskap samt vexlade rika skänker. Bland annat skall Richard begåfvat Tancred med Arthurs berömda svärd Calibourn, men emottog af dennes gåfvor icke mer än en enkel ring. Åt Philip afstod han, som en gärd åt deras vapenbrödraskap, hälften af förlikningsbytet jemte många skepp, och inbjöd vid julen hvarje ädling i de förenade härarne till sitt bord, hvarvid enhvar efter måltiden begåfvades med en skänk, afpassad efter hans rang och värdighet; så att Richard vann stort rykte och pris, alldenstund han på en månad bortgaf mer än någon af hans företrädare på ett helt år.

Det oaktadt bestod vänskapen emellan korsfararekonungarne icke länge. Då Richards moder tillförde honom den unga prinsessan Berengaria af Navarra såsom blifvande gemål, erinrade sig Philip sin olyckliga syster Alix, och förebrådde Richard på det häftigaste, att hafva svikit sitt löfte emot denna prinsessa. Denne svarade blott lugnt, att han icke kunde hafva till maka den hans fader haft till mätress, hvilken beskyllning, på engång emot sin faders heder och sin trolofvades oskuld, han inför Philip genom vittnen bevisade. Den statskloke franska konungen fann tiden ännu icke vara inne att bryta med Richard, hvarföre öfverenskoms, att denne i fem års tid skulle betala tiotusen mark emot tillståndet att få gifta sig med hvem han behagade, hvilken summa af Philip ansågs som ett skäligt skadestånd för systerns vanära. Den sålunda återstälda vänskapen bekräftades med ed både på reliqvier och evangelium. Tillochmed skall Richard, gripen af plötslig ånger öfver sin tvist med en korsfarare, instält sig inför en samling af prelater, blottad inpå kroppen och med trenne knippor böjliga spön i sina händer, hvarefter han på knä bekänt sina synder, emottagit deras förebråelser samt slutligen med tålamod "underkastat sig samma gisslande som inför Pilatus öfvergått verldens Frälsare".[41]

Härmed hade vintern och en betydlig del af våren 1191 förgått under split och overksamhet på Sicilien. Före affärden utgåfvos märkeliga påbud emot den herrskande passionen för spel; en passion, hvarför Normanderne gjort sig kände redan vid eröfringen, och som noga öfverensstämde med den tjusning för dem fanns i hvarje risk, der någonting stod att vinna, rikedom eller ryktbarhet. Endast konungarne egde rättighet att spela efter godtfinnande. Dernäst egde erkebiskopar, biskopar, grefvar och baroner den största friheten. Gemene man var spel tillåtet endast i de förres sällskap. Det är med anledning af sådana lagar en samtida häfdateknare utbrister: "Må Gud välsigna dessa vise och fromme konungars pilgrimsfärd.".

Innan ankomsten till Heliga Landet hade Richard lyckan att få bestå ett äfventyr, som tillfälligtvis äfven blef af vigt för korståget. Under en storm, som förskingrade flottan, strandade tvenne skepp emot Cypern, der de plundrades af Grekerne. Endast med nöd undgingo de kungliga fruntimmerna samma öde. Richard beslöt att hämmas, och efter en kort strid var Cyperns beherrskare tvungen att kasta sig för segrarens fötter, hvilken lät binda honom i kedjor af silfver och guld. I detta nyvunna kejsaredöme firade han sin förmälning med Berengaria, som straxt derpå kröntes till drottning af England. Glansen af dessa högtidligheter förhöjdes genom närvaron af Jerusalems exkonung, Guy af Lusignan, som med ett praktfullt följe tagit sin tillflykt till Richard på Cypern.

Så arm och bekymmersam än Jerusalems krona kunde synas, hade icke destomindre en medtäflare uppstått, som sökte göra henne huset Lusignan stridig. Tyvärr hade Philip i lägret vid Acre blifvit vunnen för markisens af Montferrat sak, hvaremot Richard nu rördes till deltagande för den flyktige exkonungen. Sålunda var orsak till söndring gifven, redan innan Richard anländt.

Vid ankomsten uppstodo talrika nya. Utanför Acres hamn hade Richard genom sin oförskräckthet seglat ett ofantligt turkiskt transportfartyg i sank,[42] och derigenom väsendtligen bidragit till fästningens utmattande, liksom han genom Cyperns eröfrande betydligt lättat tillförseln för de belägrande. För hvardera af dessa bedrifter lofsjöngs han, men ännu mer för sin frikostighet. Ty då Philip vid sin ankomst utdelat blott trenne guldstycken åt hvarje riddare, utdelte Richard, som ökt sina skatter med hälften af all Cyprioternes lösegendom, fyra guldstycken, och Vinisauf, detta korstågs historiograf, anmärker, att han genast blef den mest populära i lägret. Detta anseende, i förening med Richards öfverlägsna tapperhet och ridderliga dygder, gjorde honom till sjelfskrifven ledare för korsfararhärens många oberoende trupper; hvilken plats äfven hans ärelystnad pockande fordrade. Men Philip, icke mindre ärelysten, ehuru mycket mer förslagen, kunde såsom Richards länsherre icke godvilligt afstå företrädet åt sin ridderlige rival, hvilken derförutom, genom en gränslös stolthet känslig för den minsta äfven inbillade förolämpning, samt med ett förtryckande öfvermod i att städse vädja till sin öfverlägsna styrka, var oförmögen att göra sitt inflytande gällande öfver korsfararnes mångfaldiga intressen. Sålänge belägringen varade tillbakahölls dock den hotande missämjan, dels af gemensam fara från Saladins oupphörliga anfall, men hufvudsakligast af Richards iråkade sjukdom, som gjorde honom oförmögen att annorlunda än i en hängbår vara med om krigsoperationerna. Men såsnart Acre fallit och en bitter oenighet uppstått, då Richard låtit nedkasta österrikiske hertigens banér från de eröfrade murarne, var endrägten ohjelpligen förstörd, och Philip bekantgjorde, under förevändning att endast sålunda kunna gagna den heliga saken, sitt beslut att återvända hem.

Dermed var vinnandet af korstågets ändamål vordet en omöjlighet. I sjelfva verket utvisade redan belägringen af Acre, hvilken fortsats under tvenne års tid, deri mer än en half million[43] menniskor från alla delar af det kristnade Europa deltagit och trehundratusende skola funnit sin graf, att hela Europas förenade styrka, innefattande dess tappraste krigare och anförd af dess berömdaste konungar, blott med möda varit mägtig att frånrycka Saladin en obetydlig fästning, dessmindre skulle förmå återeröfra den Heliga Staden, vid hvars besittande Islam icke mindre oryggligt fästat sitt sinne än kristenheten. Men belägringen af Acre utvisar derjente, att, mer än Saladins anförareskicklighet och outtröttliga vaksamhet, mer än hans tallösa vindsnabba ryttarskaror, mer äfven än klimatets brännande sol, febersjukdomar och hungersnöd, förslappningen i det religiösa nitet och de verldsliga intressenas öfvermagt gaf åt företaget denna utgång. Ty förutom konungarnes delade politik, hade under de hundrade år som förflutit, sedan Vesterlänningarne i Palestina upprättat sin länsstat, jemte de tvenne mägtiga riddareordnarne, en länsadel derstädes blifvit bofast, hos hvilken länsväsendets sedvanliga split och söndring, samt ett närmare umgänge med de otrogne qväft all religiös känsla; så att tillochmed den åsigten synes trolig, att för deras sjelfständighetskänsla de Westerländska monarkernas herravälde varit lika förhatligt som Saladins eget.[44] Det ena målet, som hundrade år tidigare var så stort, så alltöfvervägande och alla enskildta passioner betvingande, var det icke mera. Allt det mod, den ståndaktighet och försakelse, hvarmed kristna härskarorna stormade fram emot Acres murar eller afslogo Saracenernes förtviflade avfall, äro grundade i en annan orsak än denna, i chevaleriets anda. För honom var äran nog, och äran kunde vinnas vid Acres murar likasåväl, som vid Jerusalems. Hela detta korståg bevisar sig sålunda som ett sannskyldigt tornerspel i stort, der vesterns nationer utsänder blomman af sin adel, för att vid Turons höjder och Belus stränder mäta sina krafter med Orientens riddarskap. Det är en förnyad kamp om Troja,[45] med samma ringa stridsorsak och samma stora kraftutveckling, samma söndring och samma hjeltemod, och slutligen med likartade hjeltar.

På god grund har Richard Lejonhjerta blifvit benämnd det kristna Europas Achilles. Med ett likadant ynglingamod förenar han samma obändighet och egensinnighet, samma trofasthet i vänskap och generösa frikostighet. I striden är det äfven kring honom allt vänder sig, på hans vrede eller försonlighet allt beror. För honom är ock företaget helt och hållet en personlig sak, och sakens framgång af vigt, blott såvidt hans rykte och ära dermed var förenad. Det är icke heller som anförare han vinner sin ryktbarhet, det är genom de tallösa bragder han med sitt djerfva mod och sin klinga utför, genom de försakelser han i öknarne utstår, genom den sjelfuppoffring, med hvilken han blottställer sig för sina följeslagare. Under tåget ifrån Ptolemais till Joppe är det han, som i slagtningen vid Arsur skyndar Hospitaliterriddarene till hjelp, der de nedtryckas af svärmande Beduinskaror, han som trenne resor, den sista blott med femton riddare vid sin sida, förströr de otrogne och mejar dem, "liksom skördemannen den vaggande halmen"[46] När Tempelriddarne på ett ströftåg öfverraskas af fienden och, oaktadt under af tapperhet, nödgas ropa efter hjelp, hastar Richard till, endast med få följeslagare och besvarande desses varningar med orden: "att han icke vore värdig anföra och benämnas konung, derest de, hvilka stält sig under hans ledning, utan hjelp dukade under." Omsider anländ till närheten af den Heliga Staden, finner man omöjligheten af dess eröfrande under instundande vinterregnen och stormarne. Richard besluter då att uppbygga det förstörda Ascalon. Än uppmuntrande, än sjelf arbetande med sten och grus, fortdrifver han arbetet. Då bland andra förnäma riddare och baroner hertig Leopold af Österrike vägrar att deltaga i arbetet med de orden, att han hvarken vore timmerman eller murare, sparkar honom Richard och förbjuder hans fana att resas i lägret; tillfölje hvaraf denne aflägsnade sig och med honom Tyskarne. Kort derpå öfvergaf äfven hertigen af Burgund företaget jemte återstoden af den franska hären.

Nu begynte äfven Richard sjelf misströsta, och de afbrutna underhandlingarne med Saladin återtogos. Bland andra förlikningsförslag var, att Richard skulle förmäla sin syster Joan med Saladins broder Malek-Adel, ooh åt dem det Heliga Landet öfverlemnas. Detta förslag väckte högljudd förargelse bland korsfararne, isynnerhet presterskapet, och knotet ökades vid åsynen af de rika skänker monarkerne tillsände hvarandra. För att då rättfärdiga sitt trosnit, lät Richard halshugga alla fångar, som befunno sig i hans våld och utställa hufvudena i lägret. Med en dylik handling af skoningslös råhet hade han befläckat sig redan tidigare. Då sultanen icke uppfylt vilkoren vid Acres kapitulation, lät han utföra den fångna besättningen i åsynen af saraceniska lägret, och gaf sina riddare tillstånd att nedhugga dem, hvilket de gladeligen gjorde, hvarefter soldaterna, troende sig i hedningarnes inelfvor finna ädelstenar och dyrbara läkemedel, på det gräsligaste misshandlade likena. Talrika sådana drag förvandla det storartade i Richards karakter till groteskt. Han återkom sällan till lägret, berättar Vinisauf, utan att vara åtföljd af ett stort antal fångar och medföra tio, tjugu eller trettio hufvuden, som fallit för hans slag.

Sedan vintern gått till ända, anryckte Richard för andra gången emot Jerusalem, under härens jubel och bifall. Men underrättelsen om utbrustna oroligheter i hans hemland samt stämplingarne, som tagit ny fart vid markisens af Montferrat mord, hvilket, så oförenligt än med hans öppna karakter, lades Richard till last, hejdade än engång hans framsteg. Hans sinne fördystrades, och under bittra tårar beskådade han från höjderna vid Emaus den Heliga Staden, vid hvilken hans ära syntes honom fästad. Sjelf bidrog han genom en oförklarlig nyckfullhet, att nedslå krigarnes entusiasm, hvilken upplågat ånyo vid Jerusalems granskap, och inom kort upplöste sig hela hären, hvarefter Richard beslöt att återvända hem. Äfven säges fåfängliga planer emot Cairo och vidtutsväfvande emot Babylonien bidragit till denna utgång.[47]

Vid den kristna härens upplösning frambröt Saladin åter från Judeén och vände sig emot Joppe, hvars ringa garnison icke förmådde skydda staden och blott med möda försvara sig i citadellet. Richard, underrättad härom, skyndade från Ptolemais på några galejor de beträngda till hjelp, sprang af otålighet till midjan i sjön, och förskingrade som en plötslig stormvind Saracenerna ur staden. Men föraktande att befästa sig derinom, slog han läger med sina femtiofem riddare, af hvilka blott tio beridna, samt tvåtusen man infanteri utanför murarna. Om natten gjorde Saracenerne ett så plötsligt öfverfall, att han endast till hälften hann beväpna sig. Icke destomindre drefvos fienden tillbaka, och af öfverdådig djerfhet begynte Richard förfölja. Ofverallt der trängseln var som störst, syntes hans högväxta gestalt, osårbar, liksom hade den varit af koppar.[48] Vid hans blotta åsyn darrade de tapraste bland Masulmännerna och håren reste sig på deras hufvuden. Der han frambröt, kunde hvarken enskildte eller skaror af otrogne motstå huggen af hans ofantliga slagssvärd, för hvilka hufvuden, armar, händer förströddes omkring i luften. Midt under striden berättas honom att Mameluckerna inträngt från en annan sida i staden. Med tvenne riddare och några soldater skyndar han till, nedgör de inträngande och återvänder till striden, der han med sådan ifver rusar in bland fienden, att han helt och hållet försvann från de sinas åsyn. Sluteligen störtar hans bäst, och hjeltekonungen sväfvar i största fara, till dess Malek-Adel genom stridstumlet sänder honom tvenne arabiska springare. Ryggande för en sådan öfvermensklig tapperhet, afstod Saladin omsider från sitt försök emot Joppe, hvars räddande äfven för de kristne syntes oförklarligt, och mättad på bragder afslöt Richard ett treårs stillestånd, utfästande sig att efter denna tid återvända, för att förnya kampen. När han steg ombord vid Ptolemais, kunde de kristne icke återhålla sina tårar; de sågo i honom sitt värn, sin styrka och sin räddning aflägsna sig; äfven sjelf brast han i gråt.

Hittills har Richard Lejonhjerta, på skådeplatsen för sina mest lysande bragder, der han bländat tvenne riddareverldar med deras glans och vunnit en plats bland sagornas mest beprisade hjeltar, uppträdt i spetsen för en lysande här af baroner och riddare, omgifven af ett hof, slösande och rofgirig, ädelmodig och grym, i allt följande sina passioner, främst ärelystnadens; — ett verkligt riddareideal. Hemfärden deremot visar honom beröfvad all glans och prakt, ensam irrande genom fiendeland, förföljd, försmäktande i fängelse, i sånger klagande öfver sin förlorade frihet och sina vänners otacksamhet; — äfven häri ett riddareideal. Det är kändt huru en storm förskingrade hans flotta och tvang honom att i pilgrimsdrägt, under en köpmans namn, företaga en vandring genom den djupt förolämpade hertigens af Österrike länder. Efter att trenne dygn vandrat utan hvila och föda, anlände han till Wien, och tog in i ett litet värdshus i en af förstäderna. Emedlertid hade ryktet om hjeltekonungens färd begynt sprida sig och äfven hunnit till hertigen af Österrike. Af hämdlystnad och snikenhet anbefalte denne noggranna efterspaningar, och en dag ertappades hans page, som afsändts till torget för att uppköpa lifsmedel, lades på sträckbänken och bekände. Värdshuset omringades, och Richard, som till en början drog sitt svärd, besluten att sälja lifvet så dyrt som möjligt, underkastade sig omsider att öfverlemna det åt hertigen sjelf, som lät inspärra sitt konungsliga villebråd på slottet Tyernsteign; hvarefter köpenskap öppnades mellan honom och kejsar Henrik, samt mellan denne och franska konungen.

Trött vid att gyckla med sina fångvaktare och på dem pröfva sin styrka, sökte Richard stundom tröst i dikt och strängaspel, hvari han innehade ett icke ringa grad af konstnärskap. Genom sin moder, den vid de provençaliska "cours d'amour" berömda Eleonore af Aquitanien, redan från barndomen förtrogen med provençalisk skaldekonst, utvecklades hans hog och smak än mer under tiden han som grefve af Poitou tillbragte, än i förbund än i våldsamma krig med de aquitaniske baronerne. Om än det normandiska blodet aldrig förnekade sig i hans hårda och vilda naturel, intrycktes deri dock af den vekare provençaliska bildningen en känslofullhet, som gjorde honom förmögen af poetisk konst, och som väsendtligen bidrager att, jemte ädelmodet, adla hans berserkalynne till ridderlighet. Enligt samtida trubadurers vittnesbörd skall han kunnat "adroitement" skrifva kupletter öfver sköna damers ögon.[49] Men framförallt var han berömd genom "sirventes", såsom tidens politiska sånger, stridssånger och satirer kallades. Med Bertram de Born skiftade han icke sällan poetiska hugg jemte vapnens, och då hertigen af Burgund, vid det andra återtåget från Jerusalem, författat en satir, deri han skonat hvarken Richard eller hans fruntimmer, var denne icke sen i att svara.

Ännu förefinnes en af de sånger Richard diktat i sitt ensliga fängelse. Den är förvarad i en gammal roman: Chronique et fabliaux de la composition de Richard Roy d'Angleterre, hvarifrån den öfvergått i en sednare roman "La tour Tenebreuse." "Jag har aldrig egt, utbrister han, en följeslagare så ringa, att jag ej skulle köpt hans frihet. Jag förebrår eder intet, I baroner; men tvenne vintrar hafva skridit hän, och jag är ännu en fånge! Min länsherre härjar mina länder, fastän vi svuro hvarandra trohet. Men min tröst är, att jag icke skall vara sen till att hämnas. Men eder, o skalder, I vänner som jag älskat, älskar jag än. Sjungen att mina fienders ära må försvinna, då de anfalla mig; sjungen att jag aldrig varit dem trolös eller falsk; sjungen huru lågt det är, att anfalla en fånge. O aftonstjerna, du strålande dam, må himlen vårda din skönhet och hennes, som är min, och hvars slaf jag är".[50]

De förebråelser Richard gör sina baroner äro dock så tillvida oförtjenta, att en lång tid förgick, innan ryktet hann förtälja om det öde, som drabbat deras irrande konung. Omsider spred sig en dunkel sägen att han satt fängslad på något bergsslott i Tyskland, och det är då som hans vän, den ädle trubaduren Blondel, skall hafva svurit, "qu'il querroit son seignor en toute terre, tant qu'il l'averoit trové," samt begifvit sig ut att uppsöka honom, utan annan ledning än sin vänskap och sin sång. Vandrande från slott till slott, skall han sluteligen anländt till ett "tour tenebreuse," och derifrån hört en sång, hvilken de författat tillsammans, Richard och han.[51] Tyvärr synes denna romantiska handling icke vara historisk, åtminstone såvidt den tillskrifves den berömde Blondel de Nesle. Äfven om man antager en annan, Guillaume Blondel, såsom Richards skaldevän, torde dock händelsen vara en sednare romantisk tilldiktning, ty den som i sjelfva verket öppnade förbindelsen mellan landet och dess fängslade konung, var en ganska trivial person, den landsflyktige exregenten Guillaume Longchamp.[52]

Dermed begynte underhandlingarne. Iklädd sin kungliga skrud, instälde sig Richard för den tyska riksförsamlingen, der han hufvudsakligast anklagades för markisens af Montferrat mord, samt att hafva öfvergifvit kristenhetens sak i det Heliga Landet. Men så fri och majestätisk var hans hållning, så kraftigt och fast hans försvar, att biskoparne och baronerne brusto i tårar och tillochmed kejsaren sjelf rördes till medlidande. Ifrån denna stund utbyttes hans fängelsehåla emot en rymligare boning, och hans kedjor aftogos. Men timmen för hans befrielse var ännu långt aflägsen. Den slog först då, när man blifvit ense om en ofantlig lösepenning, och Richard böjt sin stolthet till den visserligen betydelselösa ceremonin, att högtidligen påsätta kejsaren sin krona samt sedan emottaga den af honom i förläning, jemte förpligtelse att betala en årlig tribut. I ersättning belönades han af kejsaren med åtskilliga länder i Frankrike, hvilket så mycket lättare kunde ske, som denne öfver dem egde endast en tvifvelaktig dispositionsrätt.

Ändtligen i frihet, ilade Richard utför Rhen genom Köln till Antwerpen, och då någon större farkost icke fanns förbanden, kastade han sig i en köpmans, Alain Trenchemers galeja och landade omsider i England.

Ju orättvisare fängslandet, ju hårdare fängelset, och ju nedrigare furstarnes handlingssätt, dess djupare glödde harmen i Richards bröst. Vecka för vecka hade den ökats under halftannat års pinsam enslighet, och Philip af Frankrike, den trolöse menedige vännen, hvars lömska köpslageri han med rätta kunde tillskrifva långvarigheten af sin fångenskap, var dess hufvudsakliga föremål. Vi hafva sett hvad denna vrede kostade England. I denna hejdlösa hämdpassion må äfven orsaken sökas, hvarföre kriget som han begynte emot Frankrike, de ofantliga utpressningarne oaktadt, och fastän han var sin rival öfverlägsen i mod och krigskonst, blef så utan alla frukter. Oförmögen att böja sig till en tanke på det allmänna, till ett nationalintresse, förde han kriget som ett tornerspel a outrance, der ett personligt ofall tillfogadt Philip gälde mer, än att kunna beröfva honom en provins och öka eget rikes gränsor. Med glädjen af ett tillfredsstäldt hat förtäljer han i bref till biskopen af Durham om en drabbning vid Gisors, der han åtföljd af en handfull folk slagit Philip och trehundrade franska chevalierer på flykten. "Vi kommo honom att fly, skrifver han triumferande, vi trängde honom vid Gisors portar så att bryggan brast under honom, och vi hafva hört att han fick dricka af vattnet i Epte, och att tjugu riddare drunknade. Med en lans stötte vi ur sadeln, Mathieu Montmorenci, Alain de Rusci och Foulque Gilecoal och togo dem till fånga. Hundrade af hans riddare tillfångatogos" etc.[53] Också föreslog Philip, att striden skulle afgöras genom envige mellan fem riddare ömse sidor, hvilket Richard förkastade, då Philip ej sjelf ville utgöra en af de fem.

Icke mindre tillfredsställelse skänkte biskopens af Beauvais tillfångatagande. Denne prelat, som förvärfvat sig det ärofulla ryktet att vara en käck och manhaftig stridsman, hade såsom Philips sändebud hos kejsar Henrik manat till många af de förödmjukelser, som tillfogats Richard. Till hämd blef han kastad i ett djupt fängelse och omenskligt belastad med bojor. Uppbragte öfver embetsbrodrens ovärdiga behandling, vände sig de öfrige prelaterne till kyrkans öfverhufvud, som i ett bref förmanade Richard att hafva förbarmande med "hans käre son, den belvacensiske biskopen." Richard svarade med att tillsända påfven prelatens blodiga pansarskjorta och en vidfästad lapp, hvarpå stodo blott de orden: "Se till, om detta är din sons kjortel".[54]

Deremot afstod han redoboget, vid ett af de många stillestånden, suveräniteten öfver Auvergne, hvilken Richard egde blott till namnet, men Philip genast förstod att med list och våld verkliggöra. När sedan Auvergnaterne reste sig emot de franska tilltagena, lofvade Richard dem i hemlighet vapen och understöd, men slöt, vid Philips inbrott i Auvergne, utan rimligt skäl ett nytt stillestånd med sin rival, öfverlemnande Auvergnaterna åt hans hämd, och deras frihet till ohjelplig undergång.[55] Mot brodren Johan hade Richard redan vid krigets början öfvat det ridderliga ädelmod, som icke sällan bestämde hans handlingssätt. Denne svage furste, hos hvilken tidens sämsta olater så att säga iklädt sig ridderlig drägt, hastade darrande vid sin lejonhjertade broders ankomst till Normandie, att på böjda knän tigga sig tillgift för stämplingarne mot hans krona och frihet. Richard tvekade väl först, men förlät honom på deras åldriga moders förböner, dock utan att återställa hans länderier och med de orden: "Må jag så lätt förgäta ditt fel, som du skall förgäta att du felat".[56]

Betydelselöst som hela detta krig är den händelse, hvilken medförde hans död. En skatt hade blifvit funnen på grefve Vidomars af Limoges egor. En del hembjöds konungen, men denne fordrade allt. Då grefven vägrade att efterkomma en så orättvis fordran, begynte Richard genast belägra hans slott Chaluz, afslående alla kapitulations vilkor. En dag träffades han i skuldran af en pil, gaf i vredesmod tecken till anfall och intog slottet, hvars samtliga besätning hängdes, förutom den snälle bågskytten. Nu först utdrogs pilhufvudet ur såret, som redan öfvergått till brand, och läkarekonsten förklarade honom icke stå att hjelpas. Han lät då införa sin baneman och frågade, hvarför han tagit just honom till mål för sitt skott. "Vet, o konung, svarade ynglingen oförskräckt, med din egen hand har du dödat min fader och tvenne mina bröder. Jag är redo för de största qval, blott jag är viss om att du dör, som förorsakat så mycket ondt." Richard befalte att fången skulle försättas i frihet och begåfvas med en penningesumma, hvarefter han afled.

Sålunda slöt Richard Lejonhjerta, såsom han lefvat, med svärdet i hand, vid fullföljandet af ett äfventyr, hvari hans orättvisa och godtycke invecklat honom. "Dicebatur ubiqve qvod non erat talis in orbe," intygar Roger de Hoveden, en samtidig historieförfattare, hvilken utförligt behandlat Richards lefnad och bedrifter; långt utförligare, än den moderna historieskrifvaren anser honom förtjent att omtalas. Dess mera begråtes hans död af tidens skalder. "Ack, min herre, min mäktige konung, hvar äro nu våra vapenlekar och våra tornerspel, hvar det lysande hofvet, den präktiga skänken, då du är borta, du som i allt var vårt allt. Hvad skall blifva af dina tjenare, som lefde af din mildhet, hvad skall blifva af dem du höjde till lycka och ära? Blott grafven är dem öfrig." Så klagar trubaduren Gaucelm Faidit i elegin öfver sin gynnares död.

Han säger ock: "I att drabba Richard, har döden beröfvat verlden all dess ära, dess glädje, dess rikedom;" samt vidare: "Tusende år skola förflyta innan en sådan riddare åter uppstår. Hans like skall aldrig komma i tapperhet, i frikostighet, i ädelmod. Icke Alexander, Darii besegrare, utöfvade en sådan gifmildhet, Charlemagne och Arthur kunna med honom icke mäta sig. En hälft af verlden darrade för honom, den andra beundrade honom".[57]

I dessa omdömen af tidens poesi och tidens historia utsäges, att Richard egde alla erforderliga egenskaper, för att de efterkommande i honom skulle gifva sin fantasi ett ideal för alla riddare, jemte det trubaduren, genom att ställa honom i jembredd med romantikens berömdaste fabelhjeltar, sjelf begynner den idealiseringsprocess, hvars fortgång och resultater det nu ingår i vår uppgift att framställa.

II.

Att det gifves en motsvarighet mellan en tids handlingssätt och poetiska skapelsesätt, kan på förhand antagas redan ur den filosofiska satsen, att anden är en i alla utvecklingsformerna. Och denna samstämmighet bör icke fattas blott så, att lifvet utgör stoff för dikten, — ty stoff kan äfven en längesen förfluten tid blifva för en långt sednare tids fantasi, — utan så, att sjelfva det poetiska uppfattningssättet är i harmoni med andan och toners i tidens lif.

Ur det föregående torde hafva framgått, att i medeltiden företrädesvis natursidan hos menniskan erhöll utveckling och berättigande. Ute i samhällslifvet herrskade styrka och våld, i stället för sedlig ordning; i chevaleriet, der likväl naturdrifterna adlats till dygder eller der rent andliga impulser af heder, ädelmod, frikostighet, voro bestämmande, buro dock äfven dessa karakteren af naturmakter, de der icke tyglats under samhällets sed; i individens inre utgjorde passionen driffjädern och den subjektiva lusten rättesnöret. Motsvarande denna starkt utvecklade sinlighet i handlingens och viljans verld, står inbillningskraften såsom poetisk skapelsekraft.

Ehuruväl en beståndsdel deri, är inbillningskraften ännu icke fantasi; han är blott ett i sinligheten försiggående fantasispel. Utan att afse kausalsammanhanget, och utan att vårda sig om hvad af det åskådade är sant, hvad osant, återspeglar han lifvet daguerrotypiskt, är sålunda endast reproduktiv, fastklibbad i sina bilder. Men genom att derjemte vara en i menniskoandens inre skeende återspegling, är inbillningskraften äfven löst ifrån verkligheten, oberoende af tid och rum, sammanställande sina porträttartade drag till de onaturligaste bilder, dem han drifver i ett ändamålslöst virrvarr, allteftersom sensationer, begär, korteligen, den inre sinligheten bjuder.

Ett sådant inbillningskraftens spel uppenbarar sig tydligt i sjelfva riddarelifvet. Det lyser fram ur chevaleriets öfverspända handlingar af kärlek, tapperhet, heder. Vi erinra blott om skalden Rydell, som så lifligt förestälde sig grefvinnans af Tripoli skönhet, att han, dödligt kär, företog den långa färden till Palestina, blott för att skåda originalet till sin bild, eller om de talrika riddare, som lemnade hem och härd, för att på måfå draga till Babylon och andra Orientens underländer, lockade af de gyckelbilder inbillningskraften målat.[58]

I tidens religiösa föreställningar och i dess naturåskådning framträder inbillningskraften än mera verksam. Här samverkade med honom en annan makt: okunnigheten, till att frammana den här af dels okroppsliga, dels förvridna menniskoartade gestalter samt det virrvarr af nyckfulla tilldragelser, som gifva en så underbar ton åt medeltidens hela åskådningssätt. "Den kristna Olympens" (Vischer) helgonskara, de kyrkliga miraklerna, relikdyrkan, afguderiet å ena sidan, jättar, troll, elfvor, feer, varulfvar, dvergar å den andra, äro barn af samma moder, inbillningskraften, den tidens okunnighet gjort fruktsam. Den sednare gaf dem upphof, den förra form och bild.

I sjelfva verket är okunnigheten den luft, hvari inbillningskraften egentligast kringsväfvar. Ju klarare insigt i tingens natur en fullare bildning medför, dess mer förstår anden att gripa och framställa objektiviteten i dess sanning, såväl i afseende å sammanhang som gestalt; dess mer höjes inbillningskraften till fantasi. "The illiterate are ever children," säger Bulwer, och det gäller, likasåväl om deras sätt att handla, som att åskåda och tänka. I bristen på kunskap, såväl om förgångna tiders erfarenheter och rön, som om naturens lagar, finna vi åter en gemensam grund för tidens handlingssått och poetiska skapelsesätt. Hemfallet åt sin egen sinlighet, är det obildade sinnet oförmöget att gestalta förhållandena efter en förnuftig insigt, oförmöget att gifva passionerna ett förnuftigt mål, vare sig det handlar eller åskådar. Naturkrafterna saknar det i samma inom möjligheten att använda i lifvet, som det bäfvar tillbaka för fantomerna, som dess inbillningskraft af dem skapat.

Att tvista om källan till vidskepelsen är derföre fåfängligt. Hon rinner hvarhelst bildningens solljus icke kommit henne att sina; dock så, att hennes färg och halt är olika efter olika folklynnen. Intet folk lade så som Skandinaviens i sin barndom känning af den kraft och den makt, som bodde i svärdets klinga. I stället för att då finna kraften i armen som förde svärdet, och den demoniska makten i menniskosinnet som förde armen, förlade man den i svärdet sjelft. Men svärdets jern hemtas ur bergens dunkla inre, och hvadan kunde det demoniska hafva kommit, om det ej der inlagts i klingan af illfundiga väsenden! Så skapades Dvergarnes slägten. Skoningslöst slukade vågorna vikingarnes bräckliga farkoster; blott en omärklig spricka i dess botten, och skeppet drogs oemotståndligen emot djupet. Det var tvifvelsutan en osynlig kraft som gjorde det; men icke en allmän naturlag, utan ett förkroppsligadt troll, en hafsnymf, ett vidunder; så mycket afgjordare, som man mer än engång sett dess gestalt i skummet på böljornas toppar. I den dunkla höstqvällen uppstiga lätta dimmor ur leende källor, insjöar, vikar. Mystiskt smyga de fram öfver fälten, svepa sig kring trädens stammar, dansa om för en vindfläkt. Hur kunde detta för Celternes[59] lättrörliga inbillning te sig som annat än feer och elfvor, hvilka träda dans på den gröna ängen? Skymtar dertill ännu ett irrbloss genom dimmorna, är för inbillningskraften dörren till de förunderligaste regioner öppnad. Än är det förskräckelsen, än vemodet, än glädjen, som vid dessa irrfärder bevingar honom. I medeltiden var, såsom vi sett, kroppsstyrkan den, som gaf ton och utslag; dess dygder och känslor stodo för det mesta på styrkans grund. Ej under då, att också den kroppsliga styrkan erhöll sin personifikation i obändiga jättar: ifrån den jättestarka riddaren med svärd och lans var steget icke långt till flere famns jättar med klubbor och grymma sinnen. Dertill kommo, dels ur de Hel. Skrifterna, dels traditionsvis ur antiken tämda lejon, drakar och hela skaran af de gamla gudarne, numera degraderade till menniskofiendtliga väsenden.

Alla dessa skapelser samlade sig ifrån skilda länder och folk i den romantiska verldsåskådningen. Då nu poesin utgör den i gestalt utträdande åskådningen, förarbetades de här till ett stående romantiskt diktstoff; vidskepelsen ur lifvet blef fantasteri i konsten. Att vidhålla detta, är af högsta vigt, till att särskilja romantikens poetiska uppfattningssätt från den modernare skaldekonstens, der visserligen dessa skapelser äfven kunna förekomma. De utgöra dock numera ingen beståndsdel i tidens åskådning af lifvet, man tror icke på dem, de äro för oss blott ett diktadt poetiskt machineri.

Men utom den andel okunnigheten sålunda eger i tidens vidskepelse, d.ä. i det fantastiska åskådningssättet hos poesin, är hennes andel i uppkomsten af poesins innehåll icke ringa. Liksom feerna, elfvorna, jättarne et hoc genus omne, har man sökt härleda den romantiska poesins hjeltar och äfventyr ifrån något enskildt folks diktarverk samhet. En teori (Wharburtons, Wartons) har funnit roten, hvarur de vuxit, i Orienten, synnerligast hos Araberne, en annan (Percys) hos Skandinaverne. De franska kritikerne hafva om tvistepunkten delat sig i tvenne läger: ett provençaliskt och ett nordfransyskt. Vid sidan af dessa uppstodo dessutom ett scottskt (Sir Walter Scott, Ellis), och ett armorikanskt (de la Villemarqué). Som resultatet af de litterära fejderna qvarstår att den romantiska, riddare-poesin hemtat sina sagoämnen från de germaniska såväl som de romaniska, de skandinaviska såväl som de celtiska folkens åldriga nationalsånger. En hjelte uppstod, anförde sitt folk i striderna för dess ära och sjelfbestånd, gaf det lagar, faststälde dess sed. I folkets tacksamma hogkomst rotade sig minnet af hvad han gjort och fortlefde generation efter generation i sånger och sägner. Vid ungdomens lekar, vid krigarnes och ädlingarnes församlingar, vid folkfesterne ljödo sångerna om hans bragder, hans segrar, hans lidanden.[60] Men folkets tillgifvenhet för sina välgörare var osvikligare än deras minne af detaljförhållanden. Småningom förvirrades de historiska dragen, traditionerna sammanblandades, tillochmed fixa geografiska förhållanden kastades i ett hullerombuller, hvarjemte fantasteriet inbröt i det historiska med massan af sina skapelser. Det var dock icke par princip den historiska sanningen här vanstäldes, icke af någon afsigtlighet; det var af ren okunnighet. Men denna växte ju mera tiden framskred och ju vidsträcktare ämnet spred sig. I samma grad tilltog förvridningen i de ursprungliga dragen, sednare händelser inmängdes, och andan och tonen i de traditionela skapelserna förändrades med andan och tonen i seklerna de genomvandrade. Omsider framkomna till det egenteligen romantiska tidehvarfvet, antingen alltfortfarande i folkets mun, eller uppsamlade af skrifkunnige munkar i rimkrönikor och på latin affattade historier, insattes i de gamla poetiska folkhjeltarne riddarehjertan, hvarefter de ikläddes riddarrustningar och sålunda gjordes till föremål för den romantiska poesin.

Genom en sådan utveckling är det som folkliga traditioner om Carl den Store under tidernas lopp vuxit till en ändlös roman-cykel om Charlemagne, i hvilken talrika hjeltar från åtskilliga tider och länder sammanförts och utgöra hans vidtberömda Douze-pairs.[61] I sjelfva verket återstår af den historiske kejsaren, sådan hans lefnad i Joannis Turpini historia de vita Caroli magni et Rolandi[62] enligt folktraditionerna framställes, föga mer än sjelfva namnet. I denna urkund och grufva för jonglörer, truverer och trubadurer, som bearbetade ämnet, är han knapt mer än en kärna, en bark, kringom hvilken folkfantasin spunnit den ena tråden efter den andra. På samma väg hafva Arthur, Gherait-ab-Erbin, Owen, m.fl. af de britiska hjeltar, hvilka i VI:te årh. e.Ch. bestredo Anglosaxarne besittningen af Wessex, Cornwales, Deira och Berenicia, qvarlefvande i de förträngde Briternes hogkomst, med tiden förvandladts till en riddarekonung och en tableronde af chevalierer, hvari hela romantiken såg idealet icke blott af ett riddarelif, utan äfven af ett riddaresamfund; hvarjemte de barder, Aneurin, Taliesin, Merdhin och Lywarch den åldrige, hvilka med harpan i ena och svärdet i den andra handen deltogo i dessa strider och besjöngo dem, sjelfva öfvergingo i traditionen och, och siare som de voro, blefvo stommen till romantikens mäktigaste besvärjare. Tack vare de la Villemarqués forskningar, kan man nästan steg för steg följa utvecklingen af dessa Arthur-sagans hjeltar, från bardernas mystiska poemer, genom de prosaiska triaderna och traditionerna, genom folksånger och folksägner, ända till den bretagnesiska kronika, Brut y Brenhined, hvilken af Walter Calenus öfverfördes till Wales, samt af Galfridus de Monumetha öfversattes till latin, och hvarifrån truveren Wace utdrog på normandiskt mål den första Arthur-romanen.

Med denna vandring hade de romantiska sagoidealerna öfvergått ifrån skilda folksägner och sånger till riddardiktningens romaner. På vägen hade de omhöljts med allt det poetiska fantasteri, vi funnit inbillningskraften och okundigheten i förening hafva skapat. Men äfven andra förändringar underkastades de, såväl till anda och innehåll som till dikternas form, ur hvilka det romantiska skapelsesättets egendomlighet framträder.

Sagoidealernas förvandling ifrån folkhjeltar till riddare inträffar icke långt efter det chevaleriet utträdt från de feodala borgarne. Liksom detta i och med detsamma lösbinder sig från alla nationela och samhälliga intressen, försvinner äfven det nationela ur dikten. Hvilka fiktioner folksången än må tillägga sina hjeltar, är det dock städse nationens egendomliga anda och lynne, som ur dem tala intill sednaste efterverld. Hjeltarne sjelfva handla som folkförare, framträdande från den fixa bakgrunden af nationela tänkesätt och seder, hvilken bakgrund äfven utgör diktarens oreflekterade ståndpunkt. Men sedan riddareandan fullständigt ryckt in i de gamla sagoämnena, förblekna de folkliga dragen för romantikens kosmopolitism, riddarelifvet intar den nationela bakgrundens ställe och de folkliga intressena, kringom hvilka hjeltarne samlats, lemna rum för chevaleriets individuela bevekelsegrunder af heder och ära, generositet, tacksamhet, kärlek, svårmod, svartsjuka o.s.v. Om derföre chevaleriet var en förkonstlad verld utöfver och främmande för de skilda folken, deras lif, lynnen, seder och bruk, sväfvar den chevalereska diktningen på samma sätt utöfver de skilda folkpoesierna, förtunnande deras kärnfullare skapelser till öfverspända fantastiska gestalter, likt i luften simmande moln, hvilka ökas och erhålla sin näring ur jordens vatten, men endast genom att ombilda dessa till lätta ångor af nyckfulla gycklande figurationer.

Härmed är ett nytt lif framsatt att af inbillningskraften daguerrotyperas. Subjektiviteten, i form af ett inre känslolif, är diktens absoluta innehåll, i och genom hvilket de yttre kulturformerna blott svagt framskymta. Lifvet är en lek, ofta nog blodig som ett tornerspel à outrance, men städse utan sedlig betydelse. Egoismen går hand i band med försakelsen; hvad som adlar dem båda, känslan af ett allmänt syftemål, saknas. Ur lefnadssättet är det groteska. men ock det enkla och godmodiga försvunnet; så ock sedernas oskuld. Lidelserna, klent bundna af de chevalereska buden, föda en lastbarhet, som visserligen, af det allmänna tänkesättet fördömmes, men dock framträder till åhörarnes inre belåtenhet. Man tänke blott på drottning Guenever och riddar Lancelot, på Tristan och den ömma Iseault. Ett sådant galanteri trampar icke mer på halmbeströdda golf; det söker sig uttryck i ett gladare lefverne, der man föres från blodiga lekar till praktfulla fester, der man bländas af rustningarnas glans, af drägternas kostbarhet, af svajande fanor, der man döfvas af trumpeter och cymbaler. Det öfversinliga fantasteriet, som i folkdikterna lider af en viss tyngd, blir lättare, än mer fantastiskt, talrikare. Skogarne hvimla af feer, jättar, drakar; på förtrollade slott, prinsar och prinsessor är lågt pris, såsom naturligt är, då trollkunnige producenter finnas i tallös mängd.

Nödvändigtvis inträder med denna förändring i de gamla sagoämnena äfven en förändring i kompositionssättet. Inbillningskraften, löst ifrån nationela känslor och intressen, ströfvar här än mer ohejdadt omkring i skymningen af tidens okunnighet. I samma mon det teknade lifvet blifvit afventyrligt lekande, blir berättelsens gång planlös; liksom i handlingssättet, så äfven i kompositionssättet saknas ändamålet. Oaktadt hela dikten — eller hellre, just derför att han nu är så uteslutande på karakteren och dess inre känslolif anlagd, vinner denna i riddarediktningen icke någon sann utveckling, så att dess böjelser, åsigter, vilja, skulle träda i full vexelverkan med det yttre bestående. Han är dertill alltför innerligt gestaltlös, så att säga glödande i blicken men icke utpräglad till gestalten,[63] dels i denna känslofullhet för nyckfullt godtycklig af brist på objektiv halt, för att kunna afgifva den sedliga hållning konsten fordrar. Romanen, mera biografi än epos, gör sålunda en ansats till den moderna psykologiska diktningen,[64] men hinner icke hennes ståndpunkt tillfölje af sin nyckfulla motivering, ja motivlöshet. Hjelten föres från äfventyr till äfventyr, från en underbarhet till en annan, och, kastad mellan dessa motivlösa handlingar och omotiverade händelser, tills han ströfvat sig mätt, eller hellre tills den diktande personen ansåg tiden inne att göra slut, beger han sig omsider i kloster, eller dör, eller hegynner lefva ett stilla lif med sin sköna.[65] Med denna obundenhet i uppfattning och komposition är den folkliga naivetén till viss grad förlorad. Diktaren lägger an på att öfverraska sin publik med det otroliga, att blända honom genom det praktfulla, ja att smeka hans lidelser genom det retande. Han prålar med kunskap om förgångna tider, och fastän tillochmed hans vetande genom barnslig vidskepelse förefaller den moderna läsaren naivt, ställer han sig dock dermed öfver sin publik, som, än mera barn än han, kan förvånas öfver undren i hans camera-obscura. Medan folksångaren enkelt berättar i den anda och ton hans folks skaldelynne drifver, tränger sig här beräkning och godtycke mellan skalden och ämnet.

Och dock är riddaredikten långt ifrån att vara fri konst. Romancieren är på dubbelt sätt bunden. Vi afse först den hans egenskap, att i allmänhet vara ett barn af sin tid, som måste återgifva dess anda och lynne. Väl är han häri icke olik den modernaste konstpoet. Men hvad som skiljer honom omätligt från denna är, att han, oaktadt sin ofvanantydda öfverlägsenhet, i kapp med publiken tar fantasiskapelserna för full sanning. Må han ock betvifla sanningen af de godtyckliga friheter han sjelf tagit sig med ämnet; verkligheten af hvad han ifrån den samfäldta fonden emottagit betviflar han icke. För den ena som de andra voro Arthur och Charlemagne med respektiva följen icke diktade idealer blott, utan verkliga personer, på hvilkas lif och bragder man trodde lika fullt och fast, som på verkligheten af de hjernfostrade andeväsenden. Så intimt äro dikt och sanning förvexlade, att endast den allvarligaste kritik förmår skilja dem åt.[66] Samma fabler återkomma derföre än som historia, än som poesi. Af Britternas traditioner gjorde biskop Geoffroy af Monmouth sin "Historia Britonum",[67] af denna Maistre Wace en roman, hvilken af Robert från Gloucester åter ombildades till en rimmad historia, nu sträckande sig från Brutus till Edvard I, och ur denna hemtade den s.k. Regnorum Chronica, som i klostren användes till lärobok, talrika fabler.[68] Så utsväfvande fri romancieren i uppfattning och komposition än är, tyckes det dock honom sjelf och andra att han, likt krönikerimmaren och annalisten, blott berättar en historia. Deraf det naiva, historiskt-berättande framställningssättet, som romanen bibehåller, fastän han upphört att vara ett epos, sedan innehållet blifvit allt annat än episkt, blifvit individens inre känslolif. Denna dubbla karakter, af bunden naiv folkdikt och frittskapande karaktersdiktning, ger åt riddareromanen hennes ställning af öfvergångsform från epos till modern roman.

Men äfven der, hvarest ämnet är rent af diktadt, i de s.k. kärleksromanerna, är framställningen af tidsfantasin så förutbestämd, att endast ringa variation blir diktaren öfrig. Man kunde vänta, att den obundna kompositionen skulle leda till rik mångfald af karakterer, situationer, vexlande känslor och händelser. Detta är dock långt ifrån fallet. Då den inre motiveringen saknas, iklädas karaktererna vid utförandet blott en gemensam riddarerustning, under hvilken man väl kan igenkänna en starkare eller svagare arm att slå, ett större eller mindre mod, ett mer eller mindre belefvadt uppförande, men ur hvars slutna hjelmgaller endast få egendomligheter kunna tala. Impulserna äro få och snart uttömda, stående fiktioner återkomma jemt, och skildringarne, ehuru de med lefnadssättets prakt blifvit mera lysande, blifva stereotypa, då de icke hemtas ur verklig naturåskådning. Härur äfven armhet på bilder, som åter betingar ett styft och rått poetiskt språk, fortlöpande i enformiga rim-par.

Härur uppstår det andra slaget af bundenhet: den stereotypa stilen, betingad af torftigheten i det chevalereska lifvet. Oförmögen att derur finna nya haltfulla företeelser såsom ämnen för sina dikter, och tillfredsstäld med den ringa näring inbillningskraften ur verkligheten behöfver, åtnöjde sig medeltidsdiktaren för det mesta med de poetiska fiktioner och uttryckssätt, som före honom funnos kuranta, pålägger dem det ämne han behandlar, och blir sålunda fullständigt bunden af sin tids poetiska styl. I honom växer han fast, yfves öfver kännedomen deraf, betraktar sig, i besittning af denna kunskap, som en lärd man, en man af yrke, hvilken är mängden öfverlägsen i poetiskt vetande. Men denna skråmässiga belåtenhet med den gifna formen stänger för honom vägen till en verklig konstnärsståndpunkt. Han förblir blott reproduktiv, icke produktiv. Endast ringa är det nya, som för hvarochen af de stora romanerna lägges till den gifna fonden, hvarföre äfven här de enskildte diktarne mestadels försvinna blifva namnlösa bland mängden af tidens skalder.

Jemlik den individuela fantasins ställning till tidsfantasin, är således den ställning skalden intog till skalderna. Desse afslöto sig till en korporation, hvilken, så att säga i bolag öfvertog sagoämnena ur folkpoesin och utarbetade riddarediktningens styl, och i hvilken de enskildte diktarne, på några undantag när, namnlöst uppgå. Tidigare, vid Carl den Stores tid, benämnas sångarne ex professo citharoedi, joculatores, ministrelli l. ministelli, eller äfven, med afseende å deras dramatiska föreställningar, mimi, histriones; med hvilka benämningar antydas deras handtverkarmässighet,[69] och att de som äkta torgsångare beledsagade sången icke blott med instrumenter, utan ock med gester och gycklerier, vare sig då att de äro vanslägtade afkomlingar af de celtiske barderne, som de la Rue och Percy vilja det, eller af det romerska lifvets kringvandrande komedianter, hvilket är Wartons åsigt.[70] Ifrån denna förnedrade ståndpunkt hos de romaniserade Gallo-Frankerne, höja de sig så, att af krönikeskribenternes föraktliga benämningar: joculatores och ministrelli uppkommit de aktade namnen jongleurs (anglo-norm. jugleours, engl. juglers) och menestriers, menestrels, minstrels. I skaror, vandrande från trakt till trakt, sjöngo de i borgar och slott, på torg eller vid marknader, uppfängande ur folksången de nationela ämnena, sjelfva kringspridande dem, och sålunda icke ringa bidragande till ämnenas sammanblandning.

Med den öfriga gallo-frankiska kulturen antogo Norrmännen vid sin bosättning i Neustrien äfven dess skaldekonst, ehuru visserligen "joculatores" här i många afseenden påminna om de gamla nordiska hofskalderne, som hos Skandinaviens stora och små furstar innehade en så betydande ställning, icke blott som lof- och stridssångare, utan äfven som tignarmän och gesandter.[71] Denna deras egenskap af hofskalder intyga de tidiga sånger, hvari Robert le Diable (antagligen Rollo), Guillaume Longue-Epée, Richard Sans-Peur, ehuruväl icke mera på historiskt-panegyriskt sätt besjungas, och i sjelfva verket måste man i de joculatores regis, hvilka enligt krönikornas intyg Ludvig Ultramarinus fördref vid sitt infall i Normandie,[72] skåda en förening af fornnordiskt och romantiskt diktarskap. En sådan joculator är äfven den Berdic, åt hvilken Doomesdaybook förtäljer Wilhelm Eröfraren hafva skänkt åtskilliga gods i Gloucestershire.[73] Huru mycket af nordisk skaldekonsts egendomligheter vid denna förening öfvergått i den begynnande riddarediktningen, kan ej afgöras, då poetiska minnesmärken från denna period icke finnas. Men det vissa är, att utvecklingen af den chevalereska diktningen håller ett streck med utvecklingen af det chevalereska lifvet hos Normanderne. Icke lång tid efter, sedan den oroliga eröfringsandan och lusten efter byte öfvergått till ridderlig afventyrarlust, sedan den obändiga sjelfständighetskänslan nått sin afslutning i chevalierens oberoende af samhällets lag och kraf, sedan aktningen för qvinnan uppjagats till galanteri, korteligen, sedan chevaleriet hos Normanderna slagit ut i blomma, fritog sig äfven dess skaldekonst från det nordiska hofskaldskapet å ena sidan, från det franco-romaniska torgsångarskapet å den andra, ombildade fritt de ärfda sagoämnena i riddareväsendets anda, samt fixerade romantikens styl med dess löpande fiktioner, uttryckssätt och versmått.

De sålunda förändrade hjelteqvädena bära ömsom namn af chansons des gestes[74] och romans, romaunts. Detta sednare namn härleder sig från motsatsen mellan det celtiska språket och den ur latinets förskämning uppkomna lingua romana rustica, hvilken sednare, efter att hafva förädlats till la langue française, öfverlemnar sitt namn till odelad besittning åt medeltidens större episka dikter. Synnerligen rotfäster det sig i England genom den nya motsatsen mellan Normandernes och Anglosaxarnes munnarter. Ifrån denna diktart har namnet öfvergått på dess moderna fortsättning, romanen.[75] Dels sjungna, dels reciterade, med ackompagnement af harpa eller fiol, äfven beledsagade af gester, föredrogos dessa metriska berättelser af en eller flere sångare, sålunda att, sedan sagoämnena vuxit i vidd, en vidtog der den andra slutade. Härigenom sönderfalla de i skilda brancher, af hvilka det gifves ända till tjugu tillhörande en och samma chanson.[76] Huru författandet tillgick är lättare att föreställa sig än bevisa. Dels ur manuskript, dels genom mundtligt meddelande lärde sig sångaren en dikt, hvilken han i ensamheten, eller äfven under sjelfva framsägandet utrustade med nya partier, allteftersom publikens intresse för tillfället syntes honom kräfva. Han var sålunda till en betydlig del improvisatör, och det i samma mon oförsyntare än folksångarn, som pieteten för ett från fädren ärfdt ämne icke hos honom behöfde finnas. Hvad andel den ene eller andre eger i den sålunda växande dikten, kan naturligtvis icke afgöras. Lyckades det dem att intaga sin publik, voro belöningarne sedvanligen icke ringa. Ofta afklädde sig furstarne sina mantlar och smycken, för att dermed belöna dem, eller skänkte dem de dyraste springarne ur sina stall. Också underläto de icke att i sina chansons framställa förebilder af en sådan frikostig "gentilesse." Om Robert af Normandie, korsfararen, förtäljes det, att han åt jonglörer, snyltgäster och jongleresser — ty äfven qvinnor medföljde redan tidigt de kringvandrande banden — bortskänkte allt hvad han ur sitt hertigdöme kunde utpressa, tills omsider baronerne reste sig och fördrefvo honom.[77] Vi finna dem i intimaste förhållande till konungar och mäktiga furstar, såsom Guillaume Blondels förhållande utvisar, de voro icke sällan af adlig samhällsställning, och när konungar och baroner sjelfva begynte utöfva deras konst, har man svårt att särskilja konstnärerne från konstvännerne.

Denna menestrelernes popularitet bekräfta krönikeskribenterne, ehuru gemenligen med stor grämelse och förbittring. De underlåta sällan att tillägga dem benämningarne "scurrae", "leccatores", "famelici", "nebulones." Isynnerhet är den stränge Jobannes Sarisburiensis under Henrik II outtömlig i smädeord, och om man äfven afräknar en del af tadlet på jalusin som naturligen herrskade emellan den gladare skaldekonstens och den alvarliga vetenskapens tjenare, återstå dock tillräckligt talande bevis, att stämpla de muntra skarorna som uppbärare och kringspridare af tidens lastbarhet. Det icke minst talande är sedeslösheten i deras sånger.

Öfver denna exeqverande och improviserande klass stod truderernes, ehuru gränsen dem emellan icke lätteligen kan uppdragas, om ens någon sådan förefanns. Röja de förra tydligt nog sitt torgsångare-ursprung, stå deremot desse konstpoeten närmare. Att äfven truveren drog omkring från hof till hof eller stod i tjenst hos enskildte, torde icke kunna nekas, men skillnaden är, att diktandet, icke sjungandet, var hans uppgift. Han valde sig ett eget sagoämne ur den gemensamma fonden, utarbetade det fullständigt till en dikt, satte derpå sitt namn och äfven, hvilket aldrig blir fallet med folkpoeten, en viss egendomlig prägel, ehuruväl så matt, att endast den öfvade kännaren kan särskilja den ena truverens dikter från den andras. Han var icke improvisatör, hans dikt är mera ett sammanhängande helt och stilen mera vårdad. Gemenligen uppskrifven på samma gång som författad, röjer den ett mindre direkt afseende på publiken, och saknar de vanliga uppmaningarna till undseende och frikostighet.[78] Ofverhufvudtaget äro flertalet af metriska roman-manuskripter troverernes arbeten, och sedan de långa riddare-romanerna vid slutet af XII:te årh. begynte läsas vid de bildades samqväm samt menestrelernes förmedlande verksamhet sålunda blifva öfverflödig, öfvergick denna art af medeltidsdiktningen alltmer till de jemförelsevis lärde diktarene, truvererna.

Bland dessa intaga munkarne ett icke obetydande rum. Om mer än en roman känner man, att den leder sitt ursprung från någon from klosterbroders lediga stunder, och talrika fabelkrönikor äro återfunna i klostrens manuskripter eller i bibliotekarie-brodrens förteckningar.[79] Att dessa andans män, för hvilka det ridderliga lifvet synes hafva bordt vara främmande och dödt, icke destomindre uppträda med så rika bidrag till den romantiska diktningen, intygar blott huru allmänt kringspridda fabelämnena voro, huru den romantiska uppfattningen låg så att säga i luften, och huru enkelt poetens tillgörande vid framställningen i sjelfva verket var. Med detta de andliges och lärdes deltagande hade romantiska fantasin tagit längsta steget ifrån folkpoesins ståndpunkt. Ty, om äfven genom deras lärdom tron på det underbara och fabelaktiga icke rubbades, om det diktade icke särskiljdes från det historiska, är dock lärdomen det skedvatten, som upplöser den förtroliga föreningen mellan diktaren och ämnet, för att stöpa det i en form, som han engång för alla utsirat med det romantiska lifvets ornamenter. När sednare genom framhemtade klassiska mönster de lärde och bildade erhållit andra former, öfvergifva de för det mesta de gamla ämnena, som nu förlora sig i ändlösa prosaromaner, eller ock (åtminstone i England) återvända med minstrelerne till folket.

Början af romantiska poesins blomstringstid hos Normanderna infaller vid tredje korståget. Richard Lejonhjertas regering bildar således äfven för menestraudien glansperioden, som dock fortfar genom följande århundradet, efter normandiska väldets sönderfallande. Hans egen poetiska verksamhet och hans kärlek för skaldekonst bidrog härtill på det verksammaste. Hans hof blef samlingspunkten för sångare och skalder, hvilka, fördrifna från Philip Augusts, hit togo sin tillflykt. Vi hafva sett honom sjelf försäkra, att hans käraste vänner voro skalderna. Företrädesvis var han bevandrad i den provençaliska skaldekonsten, i hvars språk och anda hans egna dikter för det mesta äro affattade. De berömdaste skalderna i hans poetiska omgifning voro, jemte menestrelen Blondel, trubadurerne Gaucelm Faydit och Foulque de Marseilles. I denna hans ställning utgör hans uppträdande inom tidens litteratur en af de vigtigaste verkande orsaker till en intimare beröring mellan de tvenne skaldeverldarne: den normandiska och provençaliska, hvilka intill dess temmeligen oberoende delat emellan sig den romantiska fantasin och dess sagoämnen. Ifrån denna tid begynner ett erotiskt element allt starkare framträda i Nordfransonernas diktning; kärlekssången ("canso", "chanson") får i Chrestien de Troyes sin första betydelsefullare idkare.[80]

Detta beskyddande af den poetiska konsten och förtroliga umgänge med dess idkare är äfven en af de omständigheter, som gjorde att tidsfantasin så begärligt upptog honom bland sina hjeltar. Redan under hans lifstid skall en viss Gulielmus Peregrinus, en "poeta per eam aetatem excellens", som medföljt Richard till det Heliga Landet, gjort hans bragder till föremål för ett latinskt poem: Odoeporicon Ricardi regis.[81] Också hafva vi af Faydits planh funnit, huru fantasin begynner panegyriskt med att fullända hans ridderliga dygder till jemgoda med Arthurs, Charlemagnes och Alisaunders, tills hon i romanen slutar med att kalla:

Till att vinna en sådan utmärkelse, har han i sjelfva verket att vandra samma väg, som den vi funno desse ursprungligen historiska personligheter hafva tillrygralagt; ehuru visserligen poeternes tillgöranden här blifva i samma mon mindre, som Richard redan till sin historiska karakter närmar sig ett riddareideal, och som den romantiska poesiskruden redan fanns färdig att påläggas. Till detta ändamål behöfde Richard Lejonhjerta icke afklädas några nationela drag, icke betagas några folkliga intressen och motiver; ty sådana funnos hos honom öfverhufvud icke. Det godtyckliga och nyckfulla samt tapperheten, generositeten, obändigheten egde hans personlighet på förhand, och på äfventyr var hans lefnad icke fattig. Att öfverdrifva egenskaperna, förvirra det historiska och geografiska, samt tillägga allehanda af de löpande fiktionerna, var här fantasins (inbillningskraftens) hela uppgift.

Tyvärr tillåter icke bristfälligheten hos tidens litterära minnesmärken, att historiskt följa arbetet. Först femtio år efter Richards död finna vi första spåret deraf. De kungliga räkenskaperne under Henrik III, förvarade i de såkallade "piperolls," innehålla för år 1246 en anordning, att bepryda Clarendon-palatset med en målning, föreställande historia Antiochiae cum duello regis Ricardi.[82] I denna anordning finna vi redan tvenne poetiska misstag: att ställa Richard i gemenskap med Antiochias belägring, samt att tillskrifva honom en duell, hvilket sednare vi verkligen återfinna i romanen begagnadt och vidlöftigt utfördt. Redan i den närmaste generationens minne hade således de historiska händelserna begynt förvirras och utsmyckas; och man har antagit, att redan nu en poetisk berättelse öfver hans lefnad fanns gängse bland menestrelerna,[83] till en början mera autentisk, sednare allt mer och mer romantiserad. Dess tillvaro blir dock bestyrkt först genom munkarne Robert af Gloucesters och Robert de Brunnes rimkrönikor, den förres skrifven omkring 1300, den sednares afslutad 1338; icke blott, att hvardera af dessa omnämna honom såsom uppskrifven och af dem sjelfva läst, utan den sednare begagnar äfven drag derur vid sin framställning af Richards lefnad, anförande sin källa och utan tvekan om dess sanning.[84] Att riddarekonungens historia under loppet af XIII:de seklet af normandiska diktare förvandlats till en metrisk riddareroman, full af fiktioner och fabler, är sålunda utom allt tvifvel, ehuru originalet på "la langue française" gått förloradt.

Men förutom denna fabelaktiga bearbetning har en annan pågått, trognare anslutande sig till historien och utgörande blott en rimmad version af krönikorna. Äfven till denna är det normandiska originalet förkommet. Dess tillvaro bevisas dock af ett engelskt manuskript-fragment i de s.k. Auchinlek M.S., i Advocates Library i Edinburgh.

Sålunda finnes af de originala dikterna om Richard Coeur-de-Lion intet öfrigt, eller åtminstone äro deras manuskripter ännu icke framdragna ur bibliotekernas damm, hvarföre dikten måste sökas i engelska öfversättningar.

Vi hafva hittills icke afsett det anglosaxiska folkelementets deltagande i medeltids-poesin. Chevaleriet, dess åskådningssätt, seder och bruk, så ock dess skaldekonst, var en främmande kulturform, hvilken af Normanderne infördes och utbildades i anglosaxiska samhällets sköte. En gren af normandiska kulturen sträckte sig, så att säga, öfver kanalen till en annan jordmån, men fortfor dock att erhålla samma näring och ega samma lif som moderstammen. Färgskiftningen, som måhända fanns och förorsakades af olika jordmån och olika klimat, är, till den del hon kunde röja sig i sedvanor, lefverne och poesi, till en början för ringa att kunna fixeras. Först då, när sambandet under konung Johan afskars mellan anglonormandiska grenen och franco-normandiska moderstammen, och den förra rotades ensamt uti Englands jord, kunde denna icke annat än med tiden förändras till en egen moderstam, så mycket mera varierande från den normandiska, som de anglosaxiska närande elementerna städse förefunnits och med öfverväldigande styrka gjorde sig gällande. I statsskick, seder och bruk vidtager ifrån Johans och magna-chartas tider, genom Henrik III:s oroliga, af borgerliga strider sönderslitna regeringstid, utvecklingen af en egendomlig kultur, som under Edvarderna visar sig fri och sjelfständig nog, att träda i fiendtligt förhållande till den franco-normandiska, numera fransyska nationaliteten. Man måste erinra sig den jemförelsevis höga grad af utveckling anglosaxiska samhällsskicket vid eröfringen innehade, samt den starkt utpräglade nationalitet, det egendomliga lynne, som röjde sig i dess samhällslif, dess plägseder, drägter, litteratur och äfven poesi, för att kunna fatta möjligheten af dess återupprättelse, efter att i nära tvenne sekler hafva varit nedträngdt till samhällets lägsta regioner samt derstädes föraktadt och förtrampadt.

Nödvändigtvis följa språket och litteraturen de öfriga lifsformerna åt vid detta uppstigande; ifrån ett armt och förtryckt anglosaxiskt folkspråk, böjer sig det förra, riktadt med ett oberäkneligt antal romaniska ord och former, till att vara bildningens språk, erhåller användning icke blott i enkla och förgängliga folksånger, utan äfven i lärd litteratur och konstpoesi. Först då, när detta inträffar, erhållas minnesmärken, hvarur engelska språkets utveckling ur det anglosaxiska och insteg hos normandiska samhällsklasserna kunna följas. Chronicon anglosaxonicum och Layamons engelska (anglosaxiska) version af Waces Brut d'Angleterre, från sednare hälften af XII:te årh., äro de tidigaste spåren af dess användande i skrift. Efter denna tid blifva engelska manuskripter allt talrikare. De innehålla företrädesvis legendsamlingar och religiösa poemer; men äfven satiriska dikter förekomma från XII:te århundradet.[85] Af egentlig riddarediktning torde Tristram-romanen, skrifven omkring 1250 af en Thomas of Erceldoune, vara den första engelska,[86] vare sig han då är original eller öfversättning. Robert de Brunne bestyrker dess tillvaro på så "quaint Inglis", att han med svårighet kunde förstå den.[87] Äfven romanen Geste of king Horn, grundad på anglosaxiskt sagoämne, är af gammalt datum.[88] Från början af följande sekel blir romantisk diktning på engelskt tungomål talrik och otvifvelaktig.

Detta bevisar, att vid denna tid en riddarepublik förefanns, hvilken talade engelskt språk, och för hvilken engelska minstreler diktade och sjöngo. Under Edvarderne blir hon den talrikare. De franska talande aftaga äfven bland högre klasserna. Edvard III utfärdade 1362 påbud om engelska språkets begagnande i rättegångsväsendet, och till devis på sin sköld bar han ett engelskt måtto.[89] Under Richard II uppstodo engelska skolor för de högre klasserna, hvarmed det slutliga intyget gafs, att fransyska kulturen var vorden rotlös och öfverflödig i England.

Vid hvilken tidpunkt de tvenne poetiserade berättelserna om Richard Coeur-de-Lion iklädts engelsk drägt, låter icke bestämma sig. Som orsak till öfversättandet anges i introduktionen:

    "In Frensshe bookys this rym is wrought,
    Lewede menne (laymen) knowe it nought;
    Lewede menne cunne French non;
    Among an hondryd unnethis on";

af hvilket förhållande kunde slutas till Edvard III:s eller Richard II:s regering. Att romanen i sitt nuvarande skick icke är äldre än Edvarderne, upplyses af det ställe, der det förtäljes, att icke blott "erl, byschop and barouns", utan äfven "knyghtes, squyers, burgeyses, and every freeholdande" instälde sig till det "parlement" Richard höll före sin affärd till Palestina, hvilken parlaments-sammansättning kan anses stadgad först med Edvard II:s regering.

Än mindre kan, i brist på originalerna, afgöras i hvad mon dikten genom öfversättandet förändrats. Men då chevaleriet utan väsendtliga modifikationer kunde uppträda hos olika nationer, behöfde dess diktning endast få förändringar undergå, för att öfverflyttas från ena språket till det andra. Hvarförutom de engelska öfversättarne städse visa sig synnerligen samvetsgranna i att återgifva originalerna.[90] Måhända kunde man dock i den bitterhet,[91] hvarmed Fransmännen här skildras, finna ett inflytande af det begynnande nationalhatet under Edvard III. Men bitterheten kan lika lätt tillskrifvas spänningen mellan franska och anglonormandiska diplomatin, hvilken spänning är långt äldre än tillvaron af en engelsk nation och engelskt nationalhat.

Det enda fullständigare manuskript af Coeur-de-Lion-romanen, som ännu finnes öfrigt, är Caius-College M.S., Cambridge, hvilket de i början af XVI:de årh. tryckta editionerna i det närmaste följt, och äfven följts i den af oss begagnade samlingen af "Metrical Romances." Detta manuskript öfverensstämmer rad för rad med sednare delen af det auchinlekska fragmentet, hvilket vi nyss funnit vara en öfversättning utaf den historiskt trognare bearbetningen af ämnet. Deremot skilja sig dessa manuskripter i framställningen af Richards börd och ungdom, i det det sednare äfven här följer historien, det förra i dess ställe upptagit gamla fiktioner. Man kan häraf med säkerhet draga slutsatsen, att romanen, i den form vi nu ega henne, är en sammansättning af de tvenne ursprungligen skilda bearbetningarne: den trognare historiska och den fabelaktiga, ur menestreltraditionen uppteknade.[92] I detta skick innefattar dikten öfver 7000 versrader, fördelade på tvenne brancher eller "parts."

Redan af ett så mekaniskt sammansättande kan man sluta till hvad plan ifrågavarande dikt skall kunna ega. Erinrar man sig dertill ännu, huru menestrelerna plägade tillvägagå med nya episoders insättande och gamlas omarbetande, måste erkännas, att sättet hvarpå romanen uppstått, fullgodt emotsvarar planlösheten i medeltidsfantasins skapelsesätt. Det är egenteligen trenne händelser ur Richards lif, hvilka här utgöra innehållet: Hans börd och ungdom, striden i det Heliga Landet, samt fångenskapen. Genom att sålunda utelemna slutet af hans lefnad, är dikten sjelf utan slut, hvilket vi funnit dock vara alltför öfverensstämmande med den romantiska diktningens natur. Genom att omkasta de två sednare episoderna åter, göres det inre förhållandet delarne emellan lika godtyckligt, som det helas afslutning. I historien motiveras korståget ur Richards lust för äfventyr samt ur tidsomständigheterna; fångenskapen ur dessa och ur det öfvermod, hvarmed han förskaffade sig fiender. I motsats till den moderna fantasins sätt att grundlägga, genom att klargöra och koncentrera de historiskt gifna motiverna, borttappas de här helt och hållet.

Sedan Richards börd och den underbara tilldragelsen med hans mor blifvit skildrade, förtäljes huru han i hemlighet fattade beslut att rekognoscera ställningen i Palestina, anställer ett tornerspel i ändamål att utfinna de tappraste bland sina riddare, och beger sig i pilgrimsdrägt ut på färden. På goda skäl antar Ellis (Introd. pg. 284), att denna rekognosceringsfärd har sin uppkomst i Edvard I:s tåg till Palestina 1270, det han företog åtföljd endast af en ringa skara. Likaså kan det berömda tornerspel, hvari denne prins deltog i Chalons, hafva varit romancieren en förebild. Åtminstone vet man icke, att Richard skulle uppträdt inom skranket. Huru dermed än må förhålla sig, begynner i alla händelser Richards egen historia tydligare framträda först med fångenskapen, hvari han råkar på återfärden genom den tyska konungens land. Men om ock här det historiska i situationen blir igenkänneligt, är dock den historiska motiveringen borta. Så återfinner man visserligen ett historiskt tycke i den scen, der Richards fängslande beskrifves. Det sker på ett värdshus, medan han jemte följeslagarne håller på att tillreda sin måltid.[93] En engelsk menestrel inkommer, erbjuder sig att underhålla dem med sin konst, men afvisas af Richard. Uppbragt öfver ett sådant bemötande, söker han hämd på pilgrimerne, genom att förråda dem åt konungen af Almayn. Men när nu ingen fiendskap mellan denne och Richard finnes omtalad, ej heller någon annan bevekelsegrund anges, måste man åtnöja sig, liksom romancieren, med den enkla uppgiften, att konungen kallar Richard sin "dedly foo", och förevitar honom, att hafva kommit "with velanye" hans "londe to spye and sume treson for to don", och kastar honom i fängelse. Med denna episod sammanhänger den tredje ej det ringaste. Återkommen från fångenskapen uppmanas Richard, liksom samtidens öfriga furstar, genom påfven Urbans sändebud, att hasta till det Heliga Landet, der tillfölje af Eerl Joys' och Markes Ferrants [94] förräderi hela landet Surry (Syrien) gått förloradt och den tappre Duke Milon, son till Jerusalems konung Bawdewynys, nödgats öfverge allt försvar. Låter man nu detta gälla som historiska och tillräckliga motiver för Richards andra färd till Palestina, kunde denna del dock lika godt vara en skild roman för sig. Att Richard i förbifarten tågar genom Tyskland, för att hämnas på konung Modard, är blott en episod i berättelsen om korståget, icke ett motiv till det samma. Hans förra färd omnämnes icke ens, och rekognosceringen kommer honom på intet sätt till godo. Dock är motivet till Richards hemfärd från Palestina det rent historiska, att oroligheter utbrustit i England.

Enda verkliga sambandet mellan dessa trenne delar är, att de röra sig kring en och samma person, utgöra berättelser i samma lefverneshistoria. Vi hafva redan angifvit såsom romanens allmänna karakter, att vara mera biografi än epos, men derjemte funnit att, likalitet som de allmänna kulturformerna episkt uttala sig i den handlande personen, likalitet några allmänna intressen (ideer) gifva halt åt hans passioner och handlingar, hvarför ej heller någon egentlig karaktersteckning kan uppstå. Oaktadt, således de sjutusen versraderna äro uteslutande egnade åt Richard Lejonhjertas lefnad och bedrifter, vinner hans karakter med dem icke så mycken belysning, som Walter Scott, i sin roman "The Talisman", kastar deröfver genom den enda rådsförsamlingsscenen, efter det Englands banér blifvit bortröfvadt. Undantager man en viss moderation i tal och äfven handling, som han under fångenskapen visar, äro föröfrigt de genomgående grunddragen en egendomlig jättelikhet både till kropp och själ, en obändig tapperhet, stundom ock ett drag af råhet. Alldeles försvunnet är ej det godmodiga och loyala; af generositet deremot finnes i hans lynne knapt en skymt. Än mindre har romancieren begagnat sig utaf hans skaldenatur. Af den chevalereska kärlekens impulser finner man föga spår i Richards historia, och dikten har i detta afseende, som i de flesta andra, icke förbättrat historien. Öfverhufvudtaget äro de finare, mera andliga dragen i karakteren obegagnade, de starka sinliga deremot öfverdrifna till en grotthet, som tillochmed får tycke af kannibalism. Genom denna grofkornighet röjer Richard Coeur-de-Lion en betydlig underlägsenhet, jemförd med de finkänsligare riddarne af tableronden, en stark frändskap deremot med Charlemagne-sagans hjeltar.

Efter att i diktens anlägning och karaktersteckning igenkänt det romantiska skapelsesättets lynne, återstår att genomgå de situationer, hvari dikten förlägger Richard, och i dessa förvirrade historiska tilldragelser finna en specielare tillämpning af detsamma.

Richards fader är Henry, konung af Yngelonde, som af sina vasaller omsider förmås att taga sig en gemål, men blott på det vilkor, att de hemta honom den skönaste qvinna i verlden. Kunskapare utsändas. Underbarligen påträffa desse midt på hafvet ett praktfullt skepp, hvarpå färdas Corbaring, konung af Antiochia, med sin dotter Cassodorien. Då denne genom en syn erhållit befallning att resa till England, tyckes kunskaparne intet tvifvel vara, att ju Cassodorien är den sköna de söka. De återvända till konung Henry, som ännu samma afton firar sin förmälning med den fagra okända. Men tyvärr är Cassodorien icke lika god kristen, som hon är skön och intagande. Redan följande morgon svimmar hon vid hostians upplyftande och undviker denna ceremoni för framtiden. I femton år, under hvilka hon föder åt Henry sönerna Richard och John samt en dotter Topyas, njuta de det oaktadt en ostörd lycka, tills omsider en erl "of gret pousté" får infallet, att göra konungen uppmärksam på detta drottningens oskickliga förhållande, och äfven lätteligen öfvertalar honom, att med våld qvarhålla henne vid ceremonin. Följden blef förskräcklig, ty Cassodorien fattade sin dotter med ena handen och prins John med den andra, samt flög i den bestörta menighetens åsyn upp genom taket. Prins John "fel from the eyr in that stounde and brak his tygh on the grounde", men med dottren försvann hon och blef aldrig mera återsedd. Konung Henry undrade öfver hennes ändalykt så, att han snart kände sitt slut nalkas och lemnade riket åt sonen Richard, hvilken, ehuru vid denna tid blott i sitt femtonde år, "was a man of grete powere", som

I denna fiktion igenkänner man lätteligen de folkliga sägner, som enligt krönikorna (Johannes Bromton, hos Script. rer. Angl.) redan på Richards tid voro gängse om hans farmor, grefvinnan af Anjou, och derifrån af menestrel-traditionen öfverflyttats på hans mor. Den plantagenetska slägten är dock icke ensam om en så underbar familjehistoria. Gervasius af Tilbury, som skref omkr. år 1200, förtäljer densamma om en viss dam af Espervel, med den skillnaden, att hon vid sin flygt medtog en del af slottets vägg.[95] Tvifvelsutan ligger till grund för dess öfverförande på Richards mor, det hätska demoniska lynne denna furstinna gjort sig känd för, liksom äfven, att hon här förvandlats till en antiocheisk prinsessa, kan anses föranledt af hennes skandalösa uppförande i Antiochia under andre korståget.[96] I sakens natur ligger ock, att Richards historia, hvars mest lysande del förlöper inom Orienten, så mycket hellre skulle förses med en sådan tilldiktning, som orientaliska prinsessor äro stående artiklar i medeltidens fiktionsförråd. Öfverhufvud voro de skönaste damerna från österlandet. Der är det såväl Guy of Warwick, som isynnerhet Sir Bevis of Hamtoun finner dem. Detta gäller dock i gemen alstren af den romantiska inbillningskraften, som, älskande halfskymningen, finner henne ingenstädes mera mystiskt lockande än i Orienten, om hvars främmande lif och natur tiden visste jemt och nätt så mycket, som erfordrades att låta inbillningen der kringströfva. Ibland Mahounds-dyrkare, Saracener och Morer kunde, det tillgå ännu orimligare, än ibland kristne, då hos dem icke fanns samma kristna samvete, då deras handlingar icke leddes af chevaleriets motiver och då de voro, om icke söner af åtminstone nära beslägtade med Hin Onde sjelf. En sådan dunkel menskoverld lefde nödvändigtvis i en mystisk naturverld, så att sambandet dem emellan der icke var ledt ens af de naturlagar, som dock erkändes af romantiska fantasin i dess vesterländska hemland.

Ur detta förhållande, att Cassodorien är från ett land, der det ej stod så alldeles helt till med kristendomen, vinnes utvecklingen i denna del af romanen. Men hennes brist är ingen själsegenskap, hvarföre ock den handling, svimmandet vid hostians upplyftande, som derur framgår, är en blott fysisk tilldragelse. Med rätta har derföre hennes demoniska natur alls intet inflytande på Richards karakter. Romancieren glömmer det helt och hållet under diktens fortgång.

Likalitet behöfver han finna någon grundlägning deruti, att Richard med sin faders död bestigit en tron och regerar ett helt folk. Vi hafva sett, att det för Richard sjelf i verkligheten intet betydde. Det enda drag, hvarmed han här visas som konung, är, att han befalte enhvar af sina baroner inställa sig vid det tornerspel, han utlyste till Salisbury, "on forfeyture on lyff and londe". Sjelf uppträder han dervid okänd som en knight aventurous, i trenne olika skepnader. Först rider hat inom skranket på en kolsvart häst, i kolsvart rustning, på hvars hjelmkam satt en glupande korp. Kring halsen bar han en klocka och i handen ett spjut om fjorton fots längd och tjuguen tums tjocklek. Betydelsen af korpen förklarar dikten vara tålamod under mödor och arbete, samt af klockan beskyddandet af den heliga kyrkan. Efter att hafva kastat åtskilliga riddare ur sadeln, återvänder han till skogen, hvarifrån han kommit, och framträder ånyo i en röd rustning på en blodrõd häst, och på hjelmkammen en röd hund, hvars svans nedhängde till marken, och som antydde hans hat emot hednahundarne. Men då ingen ville utsätta sig för hans jättespjut, tog han on klubba och red in på den berömde riddar Thomas de Multon, mot hvars hjelm han riktade ett slag, som ofelbart skulle krossat en mindre utmärkt kämpes hufvud. Sir Thomas aktade derpå intet och då Richard ger den flegmatiske riddaren ett än hårdare slag, slår denne tillbaka med sådan kraft, att konungen förlorade stigbyglarne och skyndsamt måste draga sig till skogen. Ännu en tredje gång infann han sig rustad i hvitt, med ett rõdt kors på skuldran och en hvit dufva på skölden, utför samma manöver emot Sir Foulke Douyly, men med samma framgång. Efter tornerspelets slut kallar han till sig de tvenne bepröfvade hjeltarne och frågar dem om tillgången, hvilken af dem ånyo skildras, än mera utförligt och med föga granlagenhet emot den okände riddaren, i det den ene ber djefvulen hänga honom hvar han må finnas, den andre tror att han var ett spöke.[97]

    "Kyng Rychard sat föl stylle and lough
    And sayde: Frendys sykerly,
    Takes nought to greeff; for it was I";

hvarefter han uppenbarar dem sin rekognosceringsplan, på hvilken de gladeligen ingå, kyssa hvarandra och besvära ett trohetsförbund. (Vv. 251-612.)

Man kan vid denna skildring icke underlåta att fästa uppmärksamheten vid en vigtig beståndsdel i riddarpoesin, symboliserandet. Liknelsen spelar öfverhufvudtaget en ringa roll i denna poesis språk och uttryckssätt. De stående liknelserna äro endast få och enkla, sådane som "rede as blood", "Whyte as mylk", m.fl.; icke ofta påträffar man en så utförlig som den, då Cassodorien säges vara "bryght as the sunne thorugh the glas", eller den, då en galeja säges gå så snabbt "as quarrel dos off the arweblast." Denna brist sammanhänger med medeltidens åskådning af naturen, hvilken för honom var en sluten, mestadels ondskefull verld för sig. Ej underligt om han, med en sådan åsigt, ingen likhet kunde finna mellan förhållandena i naturlifvet och menskolifvet. Endast med ångest och suckan dvaldes det sednare i det förra. Menniskans rätta hemvist var i himmelens öfvernaturliga regioner. Men för att dock kunna föreställa sig dessa, måste han åter gripa tillbaka till natur- och jordlifvet. Detta gjordes på tvenne sätt: idealiskt, sålunda att han i sin fantasi höjde tingen til fullkomlighet, och så kastade dem öfver svalget till Guds rike,[98] eller symboliskt så, att han lät dem gälla som tecken af sina religiösa föreställningar. Så blef korset vägvisaren på den törniga stigen till himmeln, lik en från höjden skallande klocka ljöd kyrkans manande toner till den tröttade och ståndaktige vandraren, från afgrunderna vid vägen hördes, som hundars tjut, de onde makternas skrän, lik en ren och hvit dufva sväfvade den Helige Ande hugsvalande öfver honom o.s.v. På denna väg var det öfverspända sinnet outtömligt i att utfinna likheter, som i sjelfva verket voro blott helt godtyckligt insatta, och symboliserandet utbreder sig till att betekna äfven moraliska begrepp och åsigter, såsom dess användande i det chevalereska lifvet bevisar.

Svårare att förklara än detta egendomliga slag af liknelser, äro de talrika drag af onaturlighet, som möta oss i den romantiska diktningen. Vi afse icke här den verld af fantastiska skapelser, som af tidens vidskepelse framtrollats; icke heller de underbarheter ett öfvernaturligt vetande ansågs frammana. Det gifves dertill ännu tvenne slag af onaturlighet, eller hellre osannolikhet, ofta använda i denna diktning, hvilka i väsendtlig grad bidraga, att för moderna läsare gifva henne det fantastiska tycket, men i afseende å hvilka både den diktandes och åhörarnes mening är svårfattlig. Så kan man icke lätteligen besvara den frågan: hvad mente romancieren och hvad tänkte sig tidens bildade publik, vid anförandet af de kolossala dimensionerna på Richards spjut? Längre fram förtäljes, att han vid stormandet af Messina med sitt svärd afhögg sjudubbla kedjor af jern. Hans yxa är af tjugu pund stål, och i sitt envige med Saladin fäster han med kedjor vid sadelknappen en bjelke om fyratio fots längd, för att dermed kullslå Saracenernas leder. Äfven Robert de Brunne i sin rimkrönika har upptagit sådana drag,[99] i öfvertygelse om deras sanning. Att här särskilja mellan tidens historia och dess dikt, är icke möjligt. Men vare sig publiken fattade dem i den förra eller sednare betydelsen, är deras tilläggande karakteristiskt för medeltidens sätt att idealisera. Ty i sjelfva verket äro ett fjorton fots spjut och en tjugu punds klubba blott alltför passande vapen för Richard, sådan han i romanen framställes, "in deed a lyoun, in thought a libbard".[100] Det är genom sådana poetiska öfverdrifter hans bild utpräglas till jätte mer än riddare; man tycker sig se en Colbrand, en Fierabras, hellre än en sonnettskrifvande chevalier. Tvifvelsutan ligger i denna ensidiga plumpa uppfattning af Richards lynne den sanningen, att tiden mera hade känning af hans kroppsstyrka och mod, och att den vackrare sidan af hans karakter lemnat vida sparsammare spår i de samtidas minne; men deri ligger äfven det vittnesbördet, att tidens diktarlynne var rått, groft, oförmöget att förandliga och förfina sitt ämne.

Det andra slaget af onaturlighet, som ger åt riddaredikten dess bizarra habit, är villervallan i anförda geografiska och historiska förhållanden; ehuru visserligen intrycket häraf tillkommit först med en längre hunnen vetenskaplig insigt, men deremot för medeltidspubliken icke förefanns. När hjeltarne i en handvändning genomströfva hela den europeiska kontinenten, när skepp ifrån Asien segla obehindradt fram till Cöln,[101] när soudaner (sultaner) i spetsen för miljoner Saracener från norden inbryta i Britannien,[102] när soudanen af Persien instämmer sin vasall, en kristen riddare, inför en domstol af 12 pärer,[103] förefaller det oss som allt fixt och bestående vore lemnadt till rof åt inbillningskraften och dikten blivit dröm. Händer sig då, att detta hullerombuller är iklädt den torraste krönikeberättelses form, växer det bizarra intrycket. Den summariska beskrifningen af rekognosceringsfärden lemnar ett profstycke, så mycket mer förvånande genom okunnighet, som Heliga Landet i mer än ett århundrade utgjort tornerplatsen för kristna till hundratusendetal. Från Flandern vandrade Richard och hans tvenne följeslagare till Braundys, seglade till Cypern och Acres,

    "And so forth to Massedoyne,
    And to the cité of Babyloyne;
    And fro thennes to Cesare;
    Off Nynyve they wer ware.
    And the cité of Bedlem,
    And to the cité of Sudan Turry
    And eke also to Abedy
    And to the castle Orglious" etc.

Vi hafva anmärkt, att den följande episoden, fångenskapen, endast löst sammanhänger med den föregående samt i sin helhet saknar motivering. Deremot måste erkännas, att han genom händelsernas vexling är den intressantaste delen, och utmärker sig i skildringens liflighet och frihet från longörer.

Det första äfventyret Richard har att bestå är märkeligt, såsom mera öfverensstämmande med ett burleskt folklif, än med chevaleriets finare seder. Konungen af Almayn hade en son benämnd Ardour, hvilken ansågs som den starkaste man i landet. Han besöker Richard i fängelset och frågar honom:

    Arte thou Richard, that strong man
    As men sayn in every lond?
    Wilt thou stand a befet of my hond?
    And anon I gyfe the leve
    Another buffet thou me geve.

Richard antar beredvilligt denna stormodiga proposition, och emottar på sin kind ett så kraftigt slag, att eld sprang ut af hans ögon. På utsatt tid följande morgon inställer sig denne punktligt och framhåller kinden för Richard, som derpå lägger sin hand med sådan framgång, att:

Konungen, underrättad om denna sin sons olyckliga täflingskamp, svimmar, såsom vanligt, och brister sedan ut i en veklagan, af mera känslofullhet, än gemenligen röjer sig i dessa dikttypers samtal. Äfven drottningen uttrycker icke illa en djup sorg öfver sin enda son:

    "Whenne the qwene it undyrstood,
    For sorwe, sertys, sche was nygh wood.
    Sche gahchyd [gashed] herself in the vysage,
    As a wymman that wolde be rage;
    The face fomyd al on blod;
    Sche rent the robe that sche in stood,
    Wrong her handes that sche was born."

Emedlertid får han tillfälle, att äfven på ett annat sätt kännbart hämnas sitt orättvisa fängslande. Det händer sig nemligen så, att konungens dotter, den sköna Margery, älskar Richard "with all her myght". Hvar hon egenteligen lärt känna hans oöfverträfflighet, säges icke, såframt ej prins Ardours olyckliga slut bibragt henne öfvertygelse derom. Hon inleder kärlekshandeln med att midnattstiden, jemte trenne kammartärnor, inställa sig i Richards fängelse, och när hon då

    "sawe him, with eyen twoo.
    Her love sche cast upon him tho (then).
    And sayd: Richard, save God above.
    Of alle thyng moste I the love!"

Denne synes icke så frapperad af hennes plötsliga sympati, som läsaren torde vara, utan förklarar blott, att hon väl föga båtnad kunde hafva af en stackars fånges kärlek, hvilken i tvenne dagar sett hvarken mat eller dryck.[104] Prinsessan, rörd af medlidande, befaller fångvaktarn icke blott hemta mat och dryck, utan efter supén föra fången i en vapendragares drägt till hennes kammare.[105] En så skickligt anlagd intrig, om hvilken endast trenne kammarjungfrur och en fångvaktare voro medvetna, lyckas det oaktadt icke, ty på sjunde dagen märker en riddare Richards vandringar och för underrättelsen derom till konungen. Denne sammankallar i hast sina "erlis, barouns and wyse klerkes," för att till dem hemställa dessa "wooful werkes" och sin önskan, att Richard måtte straffas till lifvet, men upplyser dem derjemte om det folkrättsliga stadgande, att "men schal noo kyng to deth doo." Också kunna de församlade, efter mer än tvenne dagars rådplägning, icke förena sig om något gemensamt beslut, i hvilken förlägenhet konungen får anvisning på en vis man, Sir Eldryd, som väl vore i stånd att hjelpa honom derur. Denne efterskickas och finner äfven medlet. Han råder konungen att använda sitt starka lejon, genom att svälta det i tvenne dagar och sedan insläppa det i Richards fängelse, på hvilket sätt han kunde vinna sitt ändamål, utan att handla emot lagen.

Men den sköna Margery är på sin vakt, meddelar Richard deras anslag, och föreslår honom att fly jemte sig. Detta afböjer Richard, alldenstund det vore emot landets lagar att aflägsna sig utan tillstånd, och emedan det så högt skulle bedröfva konungen,[106] anhåller blott om fyratio silkesslöjor, hvita som mjölk, och förklarar sitt suveräna förakt för lejonet. Aftonen före den afgörande dagen tillställa de en "sopere" (supé) i Richards fängelse, deri, utom de bägge älskande, Richards kamrater samt fångvaktaren och en "noble knyght" deltaga, den sednare, som det tyckes, blott till rim åt ordet "i-dyght"; efter hvilken supé Richard icke finner det stridande emot landets lagar och konungens sinnesro, att han

Om morgonen vill hon icke aflägsna sig, utan försäkrar i trenne skilda rim-par, att hon skall dö för sin käraste, hvilket dock afböjes af Richard, som derpå ombinder sina armar med de fyratio slöjorna och afvaktar lejonets ankomst. Detta inställer sig och gör en "gret venu" (leap) emot Richard, som behändigt vänder sig åt sidan och dervid ger lejonet en spark emot bröstet, så att det finner större uträkning i att rytande utsträcka sina tassar emot väggen. Af denna oförsigtighet förstår dess motståndare att begagna sig, stryker in sin arm i lejonets inre och utsliter hjerta, lefver och andra inelfvor. Richard, som här öfverhufvudtaget visar ett fromt och mildt sinnelag, knäfaller och tackar himlen för sin räddning, beger sig derpå med hjertat i handen till konungen, som vid denna tid satt till bords med sina hertigar och grefvar. Här utkramar han bloden, doppar hjertat i saltkaret på bordet, samt uppäter det i den bestörta samlingens åsyn. Ehuru han kanske går ett steg för långt, har konungen dock till en viss del rätt, när han utbrister:

    "This is a devyl and no man,
    That has my stronge lyoun slawe,
    The herte out of hys body drawe.
    And has it eeten with good wylle."

Deremot tillmäter han sig något, som egentligen icke är hans verk, då han i anledning häraf säger:

    "He may be callyd, be ryght skylle,
    Kyng i-crystenyd off most renoun.
    Stronge Richard Coer-de-Lyoun."

Romanen är naiv nog att glömma, att han ur Richards historiska tillnamn skapat berättelsen om lejonhjertat, icke tvertom.[108] När tillnamnet Coeur de Lion uppkommit, kunna vi icke afgöra, men det vissa är, att romanen icke behöfver större fingervisning af historien för att skapa en fiktion.

Denna kraftscen skall nu motsvara hvad i historien fortäljes om Richards imponerande uppträdande inför tyska riksförsamlingen, hvilket så väsendtligen bidrog att göra ett slut på hans nesliga fångenskap. Ur förskräckelsen, hvaraf konungen greps vid anblicken af sin fånges öfvermenskliga styrka och vilda lynne, söker dikten samma motiv. Man kan sålunda, med att här jemföra dem med hvarandra, inse huru omätligt underlägsen den sednare är den förra i motivering af händelsen ur karakteren.

Till de tvenne andra fiktionerna, hvarmed berättelsen om fångenskapen (v.v. 649-1249) är utrustad, kan dock ingen skymt af historisk grund upptäckas; såframt ej det gyckel han med sina väktare tillät sig, kunde satt berättelser i omlopp, hvarur sedan tilldiktningen om enviget med Ardur utbildats.[109] Föröfrigt röjer denna, såväl som kärlekshandeln med prinsessan, en grofkornighet i uppfattningen, och den sednare en sensualism i känslan, som vittnar starkt nog om publikens råa tycken. Jemför man detta kärleksäfventyr med riddar Lancelots galantare uppoffringar och mannamod kräfvande förhållande till drottning Guenever, eller Tristrams glödande, af en trolldryck frammanade passion för den trogna Iseault, ehuru äfven de äro uttryck af tidens sedeslöshet, visar sig dikten här vida underlägsnare i framställning; i synnerhet som kärleksförhållandet här, genom att sednare helt och hållet lemnas å sida, tyckes utgå blott på stundens råa njutning.

Endast uttryckssättets naiveté kan härmed försona. Ty, om ock det sedeslösa är här, liksom framdeles, tillkommet genom romancierens beräkning att intressera, säges dock det fula så enkelt och utan omsvep, att det, åtminstone för en modern läsare, förlorar af sin vidriga natur. Otympligheten i framträdandet ger det en komisk anstrykning, hvaraf vi i vårt referat sökt återgifva intrycket, ehuru visserligen ingen komik ligger i diktarns intention. Ofverhufvudtaget smyger sig ett sådant intryck med genom hela riddarediktningen. De ofta nog högsinnade känslor och afsigter, och de icke sällan ädla handlingar, stundom tragiska händelser det gäller att framställa, väcka först motsvarande intryck i den moderna läsarens sinne. Men då han derpå finner dem iklädda ett omotsvarigt torftigt uttryck, gripes han af den putslustiga kontrasten, ungefär som vid anblicken af de celebra neu-ruppinska framställningarna ur Frälsarens lefverneshistoria, eller af dessa ofasonerliga dockor, hvari dock barnasinnet kan skåda bilden af verklig menniska. Denna omotsvarighet mellan intentionen och uttrycket — en brist hvaraf folksången egenteligen icke lider — ökas, å ena sidan genom den zirlighet och förfining i känslor, åsigter och handlingar, det chevalereska lifvet vill i dikten hafva uttryckt, å den andra genom armheten på bilder och liknelser i diktens stereotypa stil, hvilken vi redan angifvit, samt genom otympligheten i denna stils diktion. Det ena draget fogas enkelt vid det andra, oftast utan någon annan sammanhörighet mellan satserna, än den simplaste, den af grund och följd, och merändels så, att satsen slutar med versraden. Strukturen blir sålunda lik den af en vedtraf, — sit venia verbo, — ur hvilken man kan utdraga ett eller annat träd; högen faller samman, är sig lik som förut, endast med minskade dimensioner. Skulle versraden icke väl rymma satsens ord, oaktadt hon kan varieras från sex till tio stafvelser, eller denna icke fylla raden, ändras qvantitet och accent efter behag och det stumma e göres ljudande eller icke. Största vigt deremot lägges på rimmet, för hvars skuld, såsom vi sett, en hel riddare saklöst indrages. Vanligare hjelpmedel äro en mängd stående betydelselösa uttryck, hvilka derförutom tjena recitatorn till hvilopunkter, liksom rimmet tjenar honom att leda minnet. Sådana äro t.ex. "withouten leasing," "withouten let," "the sothe to say," "loud and still," o.s.v.

Hvad som återstår af berättelsen om fångenskapen, är mer eller mindre rimmad krönika. Konungen af Alemayn finner vådligheten af en sådan obändig fånge som Richard, hvilken slagit hans son, och kränkt hans dotter, och sönderslitit hans starka lejon, och besluter att emottaga som lösen hälften af Englands kyrkosilfver. Detta meddelas Richard högtidligen i tyska riksförsamlingens närvaro. Denne antager propositionen, afsänder bref och bud till sina två erkebiskopar och sin kansler, hvilka i hast sammanbringa det äskade och utlösa sin konung jemte hans följeslagare. Desse sednare hafva öfverhufvudtaget föga roll spelat under fångenskapen, i öfverensstämmelse med romanens allmännaoförmåga, att icke kunna följa mer än en person i sender, åtminstone ej använda flere individualiteter till händelsens betingande. Vid återkomsten till England glädja sig hans grefvar och baroner, tackande Gud att de återsågo sin herre lefvande.

Erinringarna ur krönikornas berättelser fortsätta sig genom större delen af romanens tredje episod, korståget. Endast hämdtåget emot konungen af Almaigne, som nu kallas Modard, afbryter den historiska gången. Sedan Richard utnämnt biskopen af York till kansler, gifvit sina domare sträng befallning "ledes the pore men be ryght" — en omsorg, hvilken merändels icke bekymrade den historiska Richard, och som bevisar, huru minnet af hans tyranniska styrelse bleknat för minnet af hans hjeltedater, — samlat sin stora flotta lastad med lifsmedel och beväpning, hvaribland tretton skepp med bisvärmar, och gifvit Aleyn Trenchemer, galeyskepparen, här upphöjd till rang af öfveramiral, befallning att föra den till Marchayle [Marseille]; förklarar han för sina riddare, att han och hans

    "knightes off mayn
    Wole hastely wende thorwgh Alemayn.
    To speke with Modard the kyng.
    To wete why, and for what thyng,
    That he me in prisoun heelde,
    But he my tresore agayn yelde,
    That he off me took with falshede,
    I schal quyten hym hys mede."

Oaktadt denna stränga hotelse, visar Richard en oväntad humanitet. Han förbjuder allt öfvervåld i det främmande landet, och befaller att alla matvaror böra köpas. Konung Modard å sin sida förbjuder undersåtarne att sälja sådane för hvad pris som helst, och hotar sålunda sin motståndare och hans stora armé med en gräslig hungersnöd. Då låter Richard samla fikon, russin, nötter och annan frukt samt deraf bereda en närande spis, genom att tillägga vax och en mängd af talg och flott, medelst hvilka oväntade insigter i matberedning han tillintetgör det förderfliga anslaget. Samtidigt beredes honom en stor hjertefröjd genom den ömma Margerys ankomst med mer än hundrade riddare i sitt följe, hvarefter det oförtäckt intima förhållandet dem emellan åter vidtar. Sålunda framtagande öfver städerna Coloyne och Marburette, till Carpentras[110] tränger han konung Modard på lifvet, tills för den beträngde som enda utväg återstår, att genom sin dotters bemedling söka blidka honom, hvilket ock sker med den påföljd, att Richard tog den knäfallande konungen i sina armar "and kyste hym ful-fele sythe." Modard icke blott återställer lösesumman, utan tillägger tvenne underbara ringar, hvilkas egenskap han sålunda beskrifver:

    "Hennes to the lond of Ynde,
    Better thenne [than they] schalt thou none fynde:
    For who soo has that on stone,
    Watyr ne schal hym drenche none;
    That othyr stone, who soo that bere.
    Fyr ne schal hym nevyr dere [hurt];"

en present, som visserligen icke kommer Richard till pass framdeles, men för oss är af intresse, såsom profstycke på den tidens vidskepelse, hvilken hvilar på det falska vetandet om naturkrafterna, på trolldom.

Ty äfven medeltiden egde en aning om vetandets makt öfver naturen, men icke såsom en insigt i dess lagar, genom hvilken menniskan vinner sig kraft att använda dem för sina ändamål, utan såsom en öfvernaturlig förmåga, att förvända lagarne sjelfva, helst till fromma för njutningslystnaden och passionen. I sednare tider, ju mera vetandet löser sig från öfvertron och begynner bygga på sinlig erfarenhet, blir trolldomen i sin tjenst hos lidelsen ett ondt, han blir hexeri. Men sålänge han stöder sig på den naiva tron, är han äfven sjelf oskyldig, afser mestadels kroppsligt bevarande och välbefinnande, eller tillintetgörande af fysiska hinder för uppnående af något godt, eller ock blott ett afsigtslöst fantastiskt spel, omhuldas derföre af det allmänna tänkesättet, förföljes icke med rep och bål. Med denna karakter ingår han för det mesta i riddarediktningen, som i Merlin skapat sig en fullständig typ af trollkarl och besvärjare, hvilken, ehuru en ättling af den lede fienden sjelf, genom dop och kristendom förbättrats till en national- och general-wohlthäter åt konung Arthur, den der använder sina öfvernaturliga insigter och krafter, till att hemta honom arméer genom luften, och låta tälten nedfalla öfver hans fienders hufvuden, att förutsäga honom deras företag, o.s.v. I denna välvilliga gestalt sammanhänger trolldomen, å ena sidan med fee-väsendet, hvarifrån talrika nyttiga presenter strömma till omhuldade hjeltar och hjeltinnor, — det är på denna väg Arthurs svärd, Escaliborn, erhållit sin underbara kraft, från detta håll Lancelot bekommer sin förtrollade ring med den märkeliga egenskap, att upptäcka för bäraren när förtrollning egde rum samt dymedelst tillintetgöra henne; — å andra sidan med tidens relikdyrkan och amuletväsende. Visserligen saknas icke trolldom med en ond menniskofiendtlig riktning, men som sådan tillhör han det hedniska lifvet, isynnerhet Saracenernas, kristendomens erkefiender, hvilkas gudar, Mahound och Termagant,[111] Jubyter, Apollyon äro, näst Hin Onde sjelf, de ledaste illvilligaste personnager på jorden. Här är trolldomen djefvulstyg, svartkonst och necromancie, som den fromme riddaren må akta sig för och med Guds hjelp söka öfvervinna, såsom af Richards exempel kan ses, vid det tillfälle, då Saladin utmanar honom till envige, att med hjelm och svärd afgöra: "whether is of more power, Jesu or Jubyter!" För att rätt tillförsäkra sig om segern, tillkallar denne en "noble clerk," en "maytyr [master] Negromacien," som af tvenne mäktiga "feendes off the eyr," luftandar, genom "the feendes craft off helle," tillskapar ett eldigt sto med dess föl, så beskaffade, att, när den förra gnäggade, den sednare af ingen mensklig kraft kunde hindras att skynda till för att di, hvilket naturligtvis skulle tillskynda den förras ryttare en omätlig öfvervigt. Fölet försändes till Richard, som gladeligen emottar detsamma. Ofelbart skulle äfven det listiga anslaget lyckats, såframt ej en engel nedstigit och för Richard uppenbarat detsamma jemte medlena att tillintetgöra det, hvilka äro, att betsla djuret starkt, lägga på dess nacke den ofvannämnda fyratio fots bjelken, samt "in Goddes name" uppstiga. Detta efterföljer han med en from besvärjelseformel,[112] tilläggande på eget bevåg den tvifvelsutan klokaste åtgärden, att stoppa fölets öron med vax, och vinner så en lysande seger öfver Saladin.

Öfverhufvud anträffas i romanen om Richard Coeur-de-Lion mindre af trolldom, liksom äfven mindre af erotisk romantik, än i den rent fiktitiva riddarediktningen. Detta söker naturligast sin förklaring i diktens historiska ursprung, eller hellre deri, att tidsfantasin för kort tid bearbetat ämnet, innan det fixerades i sin nuvarande form. Företrädesvis skilja sig de nu (fr. v. 1659) följande berättelserna om Richards vistelse på Sicilien och Cypern föga mer från krönikorna, än man kan antaga att glömska och okunnighet, utan någonslags fantasiverksamhet, kunnat åstadkomma. När der talas om ett folk benämndt Griffouns, om en konung Tanker af det landet Poyle samt om hans son Roger af Ceyle; när der förtäljes huru Philip af Fraunce, genom ett bref till Tanker, sökte förtala Richard, men genom Rogers mellankomst de begge kungarne försonades; när vidare förtäljes, att Richard med största foglighet — en egenskap som vi tillförene anmärkt — sökte undvika strid, men ytterligare retad,

    "was wroth and eager of mood,
    And began to stare as he were wode.
    The table with his foot he smote
    That it went on the earth fote-hote,"

men att han dock, oaktadt denna vrede och obehaget af en långvarig belägring af staden "Messene," under hvilken tiden för det mesta åtgår till ömsesidig munhugning,[113] då Philyp från hästryggen kastade sig på knä och bad om förlåtelse, genast beviljade den under omfamning och milda ord samt tillochmed, då Philyp

    "gan to preach
    And bade Richard be his soules leach,
    And the tresour yield again than
    That he had take of every man,"

högsinnadt återställer det byte han vid Messenes eröfring tagit; så mötes man visserligen af en mängd dels nya, dels oigenkänneligt forvridna namn och förhållanden, samt af en detaljering i lokal och samtal, hvarom historien intet vet. Men af tidens vanliga fiktioner finna vi här intet, någon modern idealisering af historien än mindre; blott riddarediktningens vanliga teknik är hvad till historien tillkommit.

Deremot kunde det synas, som om vid Richards vistelse på Cypern en ny episod blifvit agglutinerad. Det händer nemligen, att då Richard afsänder trenne baroner, för att af kejsaren återfordra hvad han plundrat från hans strandade skepp, denne "began to rage," "grunte [grinded] his theeth and fast blewe", samt kastade en knif efter dem. Emot detta visserligen banditlika beteende vågar hans "steward" inlägga en manlig protest, med den påföljd att:

Döljande sin vrede, vinkar han sin steward till sig, liksom för att rådgöra med honom, men begagnar tillfället, då denne fallit på knä, att afskära hans näsa. Den misshandlade tar till flykten, öfverlemnar nycklarne till alla kejsarens slott i Richards händer, och tillför honom dessutom "this night The emperours daughter bright." Men denna synnerligen lifligt skildrade händelse, baserar sig fullt på historien, åtminstone på krönikorna; ty Roger de Hoveden förtäljer i grunden samma sak.[114]

Äfven skildringen af sjösegern öfver det turkiska transportfartyget "drowmound"[115] är blott versifikation af historien, om man afser från den omständigheten, att romanen låter Richard entra och med ryggen stödd emot masten — en skildring som i lifligt och precisa detaljer påminner, fastän aflägset, om de Homeriska stridsbilderna[116] — kämpande eröfra fartyget, krönikorna deremot förtälja, att han efter ett afslaget anfall seglade detsamma i sank. Vid angreppet säger romanen:

och konstaterar sålunda den aktningsvärda åldern hos detta lustiga omqväde, som klingar alltän i sjömansvisorna äfven på våra skeppsdeck.

Vid inloppet i Acres hamn ger romanen Richard ett tillfälle att pröfva sin öfverlägsna styrka, hvilket historien försummat. Genom en kedja har hamnen i sju år varit spärrad, och den kristna belägringshären tillfölje deraf bragt i yttersta nöd. Richard låter styra sin galeja rakt emot kedjan, ställer sig sjelf i fören och afhugger den med ett slag af sin yxa. Landstigen, förtäljes honom af erkebiskopen af Pisa en ganska problematisk historia om de kristnas olyckor under belägringen, och om de ädle kämpar som dervid fallit, bland hvilka främst må nämnas "the emperour of Alemayne", som dock måtte varit någon annan än Richards gode vän Modard the Kyng. Han teknar hungersnöden så kraftigt, genom att uppräkna de enorma priserna på alla nödvändighetsvaror, att Richard "wepte with his eyen bothe", och omedelbarligen springer till häst. Så börjas belägringen af Acre (med v. 2871).

Dermed begynna äfven de ändlösa krigsföretag, belägringar eller drabbningar, som upptaga återstående delen af romanen; betydelselösa, utom i att, med hela den skildringens percision som är romanen egen, afbilda det romantiska stridssättet, samt i att visa djupet i det suveräna förakt och glödande hat, hvaraf den kristna verlden var intagen emot Saracenerna. Ännu vid Acre kan man följa den historiska tråden, som virar sig igenom diktens broderier. Vi erna dock icke uppehålla oss vid detaljerna. Förklaringsvis må endast tilläggas, att bland belägringsanstalterna de tretton skeppslasterna med bisvärmar intaga en vigtig plats, genom att inkastas i fästningen och plåga Saracenerna ända till ursinne, samt att styrkan i Richards anförarekonst låg i det kraftiga sätt, hvarpå han uppmuntrade t.ex. sin "minour", min-gräfvare, med en dyr ed att, ifall ej den yttersta vallen vore instörtad till middagstiden, "he scholde hym hew to peses [pieces] small".

Företrädesvis uppehåller sig romanen vid Richards sjukdom under belägringen af Acre. Som orsaker till sjukdomen angifvas arbetet på sjön, det vexlande klimatet, samt att Richard icke fann i det Heliga Landet någon mat eller dryck så närande för kroppen, som den han var van vid i "Yngelonde". Förgäfves samla sig vise män och läkare, både "Crystene and Sarezyn, for to loke hys uryn". Ingen hjelp stod derur att finnas, tills hela den kristna hären på sina knän natt och dag bådo:

Men i samma mon han tillfrisknade, återvände hans matlust. Han gripes af en oemotståndlig längtan efter svinkött. Sådan föda stod naturligtvis icke att fås i Judarnes gamla hemland. Men ingen af hans folk vågade säga honom det. Omsider hittar en gammal riddare på utväg. Han ger dem det rådet, att taga en ung och fet Saracen, slå ihjäl den tjufven, öppna och flå honom samt skyndsammeligen steka köttet. Han förutser att Richard efter så smaklig måltid skall, genom Guds hjelp och hans klokhet, snart blifva frisk och sund. Så sker; hednahunden slaktas, rostas och framsättes:

    "Beffore Kyng Rychard karff a knyght;
    He eete faster than he karwe myght.
    The Kyng eet the flesh and gnew the bones,
    And drank wel afftyr, for the nones:
    And whenne he hadde eeten inowgh,
    Hys folk hem tarnyd away and lowgh.
    He lay stylle, and drowgh in hys arme;
    Hys chaumberlayn hym wrappyd warm."

Obegripligt styrkt af denna makalösa spis, till att tukta Saracenerna för deras kärlek till Mahound, stiger han upp och utför under af tapperhet, men känner vid återkomsten till lägret en synnerlig appetit efter hufvudet till det kreatur, han på morgonen med sådan framgång ätit. Man kan lätteligen föreställa sig hans omgifnings förskräckelse. Inga undflykter hjelpte. Kocken hotade han:

    "So god me save,
    But I see the hed off that swyn
    Forsothe, thou schalt lesen thyn".

Darrande för sådana alternativer, framräckte kocken hufvudet. Måhända skulle den finaste menniskokännare till kammartjenare icke redt sig bättre i en så brydsam ställning. Oaktadt händelsen med lejonhjertat bordt gifva någon ledning, kunde denne här näppeligen ana till sin chevalereske herres sinnesstämning vid åsynen af anrättningen. Men hans fruktan var onödig, ty:

    "The swarte vys when the Kyng seeth,
    Hys blacke berd, and whyte teeth,
    Hou hys lyppys grenned wyde:
    'What devyl is this?' the Kyng cryde:
    And gan to laugh as he wer wood.
    'What is Sarezynys flesch thus good?
    J and my folk schole eet moo (more)!'"

Äfven den moderna läsaren torde, efter en sådan kannibalisk scen, icke mer vara rådvill vid bedömandet af Richards poetiska personlighet, samt af den förmåga medeltidsfantasin egde i att idealisera. Romanen har dock än ytterligare arrangerat en scen, som fullständigt förjagar alla trifvel om tidens råhet. Ur historien erinrar man sig den vilda massakern af de saraceniska fångarne efter Acres kapitulation. Genom detta och dylika drag stämplade sig Richard med karakteren af blodtörstig grymhet. Men då dikten nu icke blott upptagit detta stoff ur verkligheten, utan dertill ännu utsirat det med tilldiktningar i en än råare anda, stämplar han ovedersägligen hela tiden med samma karakter, men i stegrad grad. För att utverka lösgifvandet af de förnäma saraceniska fångar, "Prynces, Dukes sons and Konges, Amyralles and many Sawdan", som Richard vid kapitulationen fått i sitt våld, skickar Saladin till honom sändebud med rika gåfvor och anbud om dryga lösesummor. Richard emottar sändebuden med milda ord och inbjuder dem att spisa vid sitt bord, men ger i hemlighet befallning att afslå ett visst antal af de förnämsta fångarnes hufvuden, vanställa ansigtena, koka och framsätta dem för sändebuden samt särskildt ett för honom sjelf, hvilket han lofvar skall smaka honom "as it wer a tendyr chycke (chicken)". När sändebuden fingo sigte på de rykande anletena, och ur vidfästade pergamentsrimsor i dem igenkände sina närmaste vänner och anhöriga, grepos de af ångest för det öde dem sjelfva förestode; en känsla, som på det högsta måste stegrats vid anblicken af Richards glupska appetit och genom de hånande ord, hvarmed han manade dem att äta.

    "Every man sat stylle, and pokyd othir,
    They sayde: 'This is the develys brothir,
    That sles our men and thus them eetes'.
    In the erthe they wolde have crope."

Richard tröstar dem dock att han, såsom "Kyng, Crystene and trewe", skulle respektera deras egenskap af sändebud, men ber dem återvända till sin Sawdon och stilla hans melankoli med den underrättelsen, att han och hans kristne män funnit ingen spis så närande, som Saracenhufvuden, samt att han icke ernade återvända till England förrän han uppätit hvarenda hedning, män, qvinnor och barn. Till yttermera visso repeteras denna scen i sändebudens berättelse inför Saladyn. Denne begynner till en början att rasa, men besluter vid närmare besinnande, att erbjuda Richard omätliga länder[117] och den närmsta Sawdonsplatsen näst honom sjelf, om han ville försaka "Jesu and Mary" och "Appolyn to lorde take"; hvilket anbud Richard afslår med den fromma önskan: "the devyl hange you be a corde!", och det ultimatum, att alla sextiotusen fångarne skola afdagatagas. I verkligheten åtföljdes massakern af likenas gräsliga stympande. Dikten finner det mera öfverensstämmande med en kristlig konst, att låta denna akt förhöjas genom närvaro af englar, hvilka ropa till de kristne: "Seynyors, tuez, tuez"!

I känslan af det lyckliga intryck den sednaste skildringen måtte hafva gjort på åhörarne, slutar romancieren här sin första "part" (med v. 3730), liksom han begynt den, med en invokation öfver den fromme Richard, "Goddys own palmère".

När den sednare menestrelen träder till, begynner äfven han med en ingress, ehuru helt kort, och af ett egendomligt innehåll. "Glad är, säger han, vårens tid, då fåglar sjunga sina sånger och blommor pryda äppel- och päronträn, då glädjen är stor i vik och sjö, då djuren leka och spela, då damerna smycka sina jungfruburar med röda rosor och liljor samt öppna danserna, då riddarne leka med sköld och lans i 'joustes and turnementes' och många äfventyr träffa dem." Denna ton af naturkänsla öfverraskar läsaren, såsom sången af en enslig fågel i en nejd, der naturen för resten är stel och ödslig. Ty af naturkänsla och naturskildring finnes i romanen för öfrigt intet spår. Användes en naturscen, en skog, ett berg, en lund som lokal för händelsen, äro i detta fall skildringarne stereotypa, nödtorftiga, aldrig för egen skuld och af naturlust. Genomkorsad som naturen var af nyckfulla och onda väsenden, skydde inbillningen att dröja hos henne, känslan drog sig undan derför, eller öfverflyttade sin hemska stämning på de ditförlagda väsenden. I denna brist särskiljer sig riddaredikten väsendtligen från medeltidens folkpoesi, der poeten är så förtrogen med naturlifvet, att det omedvetet doftar fram, äfven genom hans enklaste berättelser. Man har derföre all anledning att sluta till, det dessa enstaka utbrott af naturlust — synnerligen talrika t.ex. i romanerna om Merlin — äro antingen qvarlefvor från den tid dikten lefde i folkets mun, eller ock tillkomna genom umgänget med folkpoeterne.

Vi hafva tidigare anmärkt som en följd af denna brist på naturkänsla, ett torftigt poetiskt språk; en annan är saknaden af relief. De skildrade händelserna stå icke inne i någon åskådlig lokal, som skulle omgifva dem och gifva upphöjning. Belägrar Richard en fästning, ser man hvarken berg, slätter eller skogar, som skulle bilda hennes läge. Så minutiöst detaljeradt diktarn än tillvägagår, blir den verkliga naturegendomligheten borta. Hans förmåga är här icke större, än vid karaktersteckningen. Streck drages på streck, men ingen skuggning, ingen fond. Ej klarare, än man i Richards person ser tidens krafter aftryckta, ser man Palestinas natur afteknad i skildringarne om hans härnadståg.

I hvardera af dessa afseenden ökar sig perspektivlösheten ju mer den historiska botten försvinner, hvilket med den andra afdelningens början åter inträffar. Endast missämjan mellan Richard och Philip qvarstår som en historisk ledtråd; men äfven denna groft spunnen och borttrasslad i massan af de krigsföretag, som nu utgöra diktens innehåll. Kung Richard uppgör en slags operationsplan, der anförarne strängeligen bjudas, att icke taga någon lösen af hednahundarne, utan låta dem samteligen springa öfver klingan, såframt de ej antaga kristendom och dop. Likafullt ledes Philip, dels af förbittring öfver Richards sjelftagna myndighet, dels af lumpen nidskhet, till att antaga kapitulationsanbud af städerne Taburette och Achrane. Emedlertid utföra Richard och hans tvenne vapenbröder, Thomas de Multong samt Fylk Doyly, hvar i spetsen för sin armé, med större omutlighet sina uppdrag. Richard belägrar och intar staden Sudan Surry, och lemnar derstädes ej en själ vid lif. Samma resultat ger de Multouns anfall emot fästet Orgylons, intaget genom list och i grund förödt. Samma öde öfvergick den stora staden Ebedy, sju mil i omkrets, med trettio torn och i hvarje torn en "chef-amyrayle". Först föllo tornerna för Fulk Doylys belägringsmaskiner, sedan amiralerna för hans svärd. Efter sålunda välbestälda ärender sammanträffa de fyra anförarne vid en festlig middag, och förtälja sina bragder. Philip kan då icke neka till att hafva mottagit lösepenningar. Han öfverhopas af Richard med de häftigaste förebråelser, hvarefter de besluta att gemensamt tåga till Taburette och Achrane, för att tillse, huruvida dessa städer, enligt öfverenskommelse, erkänna Philips öfvervälde; hvilket de under oqvädingsord förneka. Sedan städerna ånyo intagits och Richards radikala operationssätt äfven på dem användts, företar sig denne, att hålla en straffpredikan för sin olydige bundsförvandt: "Certes, Phelyp, säger han, thon art nought wys"; dock "The be forgeven the fyrste gylt". Men skulle han beträdas än engång med samma förseelse:

    "sykerly, we schole be wrothe
    Swylke foyles yiff thou haunte,
    Sarezynes liff yiff thou graunte;"

Till sist ber han honom aflägga sin girighet. Vid dessa bannor begynte kung Philip "to morne and held hym stylle" samt "gowtyd" (pouted), och lofvade "withouten noys": "In me schal be no delay."

Vi hafva nu anfört nog, för att visa huru karrikerad historien är i medeltidens barnsligt okunniga föreställning. Vi följa således icke de tvenne försonade vännerna på deras krigståg emot Caiphas, icke vid deras eröfring af Niniven, verkstäld förmedelst envige mellan trenne kristna riddare och trenne Saracener, icke heller till deras företag emot Babyloyne, under hvars belägring Philip plötsligen "turnyd false for a porcioun off golde", öfverger korsets fana och tågar hem, men hvilket vidlöftiga företag dock af Richard lyckligen bringas till slut, efter det ofvanomtaldta enviget mellan honom och Saladyn. Vi underlåta att upgifva huru många arméer, gemenligen af sextiotusen hvar, och huru många Sowdaner och Amyrayler för Saladyn nedgöras, ty sådana reproducerar romanen i oändlighet. Ej heller erna vi ytterligare vitsorda romancierernes minne, för det de urkrönikorna upptagit Richards tvist med hertigen af Österrike, vid återuppbyggandet af Ascalons murar, ehuru skildringen deraf kunde framhållas såsom ett lyckligt utmålande af historiens konturer, och ehuru anmärkas kunde, att romancieren der antyder, huru den förolämpade hertigen sednare hämnas på Richard, glömmande att fångenskapen redan försiggått. Vår afsigt har icke varit att se till hvad allt af historisk verklighet i dikten qvarstår, utan på hvad sätt hon det gör. Dock må ytterligare ett ställe anföras, då der framträder en af tidens läror, som visserligen ledde Richard i hans historiska lif, men som i dikten sparsamt kommer till användning. Vi hafva sett huru totalt det ridderliga förhållandet mellan korsfararne och Saladin, deras chevalereske motståndare, är ur romanen förkommet. Helt oväntad förefaller derföre Richards loyalitet, när en saracenisk öfverlöpare förtäljer honom, att en rik karavan var på väg till Saladin samt att dess stora betäckning, för tillfället sofvande, lätteligen kunde nedhuggas, och Richard då svarar:

    "Fy! a debles! — — I am no traytour
    To sloo men, whyle they slepe — —
    Be cler day upon the feeldes,
    They schal see cloven helmes and scheeldes."

Dock bör, till heder för diktens konseqvens, tilläggas, att någon ignobel handling icke kommit Richard till last, bland alla de många brutala.

Återstår endast, att tydligare framhålla en egenskap hos romandiktningen, som i det föregående här och der antydts. Vi hafva funnit, huru dess framställning både af karakter och situation lider brist på perspektiv, huru armt dess språk är på bilder och liknelser, huru otymplig sjelfva dess diktion. Och dock lyckas hon icke sällan, att djupt intrycka sina skildringar i läsarens sinne. Man tänker lätt, att en diktande verksamhet, som är bygd på inbillningskraftens rörliga fantastiska gestaltande, eger för litet lugn och ro, att utbreda sig i detaljerade beskrifningar. En sådan flygtighet röjer hon verkeligen i afseende å bildernas sammanhang, men icke i afseende å deras utbildande. Tvertom går den här till en motsatt ytterlighet, i att hopa drag på drag och göra skildringarne ändlösa. Nu är visserligen fallet, att inbillningskraften icke utgallrar de sanna och väsendtliga dragena. Men detta hindrar ej, att de drag han framhemtar, kunna ega den sinliga bestämdhet och precision, som gör bilden klar och liflig. Så bestämmer han Richards kolossala spjut på fot och tum; då vreden hos Cyperns kejsare beskrifves, heter det att han "grunte his teeth and fast blewe"; efter den afskyvärda måltiden säges om Richard, att han "lay stylle and drowgh in hys arme". Belägras en fästning, säges precist hvilka delar som angrepos, och med hvilka sorts vapen. Richards rustning får man känna från hjessan till fotabjellet. På denna romandiktningens förmåga kan den sista skildringen, Joppes befrielse, tjena som exempel. Tydligt ser man huru den betryckta garnisonen samlar sig på vallarne under glädjerop vid Richards ankomst, huru denne från sin galeja hoppar i land, huru han genast nedgör ett dussin Saracener, och huru de öfriga, tillfölje af trängseln i portarna, nödgas öfver vallarne fly ur staden. I sitt läger utanför staden sitter Richard till bords med sina få baroner, förplägande dem med öl och vin samt muntrande dem med sitt skämt. Framför honom inställa sig Saladins sändebud, klädda i guld och silke, med långa skägg, hållande hvarandra i handen. I striden nedslår han den ene så att halfva kroppen faller till marken, andra halfva qvarblir i sadeln, en annan så att häst och karl af ett hugg nedfalla döda, en tredje klyfves till sadelbommen, en fjerde träffas i hufvudet, o.s.v.

Då emedlertid armheten på bilder och diktionens styfhet icke destomindre gör skildringarna torftiga, söker diktaren ersättning i det praktfulla och kostbara. På den romantiska diktens förmåga i den vägen erbjuder romanen om Coeur-de-Lion ett lysande exempel i beskrifningen på det fartyg, med hvilket Corbaring färdas jemte sin dotter till England. Skeppet är af hvitt hvalrossben, hvarje spik af guld, af guld äfven stäfven; masten är af elfenben, seglena af sammet, tågena af silke. Der sitter Konungen på en stol af karbunkel, maten framsättes på silkestyg och når Cassodorien stiger i land, utbredes för hennes fötter mattor af gyllenduk. Häri liknar dikten på det närmaste de miniaturmålningar, som från denna tid äro bevarade. På typiskt uppfattade, uttryckslösa, men med yttersta noggranhet teknade gestalter är lagd en lysande färgprakt. Men konstnären har ej förstått, att blanda sina färger. Han måste upprepadt begagna samma, och kan sålunda ej förebygga, att genom färglägningens prakt den inre torftigheten framlyser.

Hvad nu vidkommer romanens slut, hafva vi redan anmärkt, att ett sådant egenteligen icke finnes. Sedan diktaren skildrat Joppes befrielse och uppräknat fredsvilkoren med Saladin, säger han blott i korthet, att Richard återvände till England, regerade der i tio år, samt sedan blef skjuten i "Castel-Gaylard". Anseende sig sålunda hafva uttömt sitt ämne, tillägger han en from bön för Richards och alla närvarandes fridfulla ändalyckt, samt det sedvanliga Amen, Explicit.

[1] Se skildringen af slaget vid Hastings hos A. Thierry, Sharon
Turner, samt Bulwer i hans roman "Harold, the last of Saxon kings."
Denne sistnämnde karakteriserar Normanden väl med att kalla honom
"Crusader and Templar before Crusades were yet preached, or the
Templars yet dreamed of."

[2] Jfr. Abbé de la Rue, t. I. pagg. LXXI. ff. [3] Kugler, Handb. d. Kunstgeshichte, Stuttgart 1842, pg. 449.

[5] Så benämnes utrycksfult den fyrkantiga bygnad, som utgjorde slottets kärna och hvars murar vanligen skola hållit sina tio fot i tjocklek. Se beskrifningen å de anglonormandiske borgarne hos Lingard, pg. 245 not.

[8] Effoeminatos curia propellans, lucernarum usum noctibus in curia restituit, qvi fuerat tempore fratris intermissus. Man har mycket tvistat om meningen med detta återställande af facklornas bruk. I det sammanhang annalisten anför det synes dock klart, att det afsåg plägseden att efter qvälsvarden släcka facklorna till döljande af de vederstyggligaste utsväfningar. Lingard, vol. II, pg. 154. Jfr. James, Forest Days, ed. Tauchn. pg. 239.

[9] Undantag gör grefskapet Chester, hvilket egdes som domanialbesittning af Hugo de Avranches.

[10] "Knihts fiefs l. fees." Ehuru feodalförfattning icke kan sägas hafva funnits hos Anglosaxarne, funnos der dock krigarlän, i det soldater ex professo (knihts) hade dels af kronan, dels af enskildte — ty äfven dessa egde sina house-carles — mindre jordagods, gemenligen 5 stora plogland, i förläning emot skyldighet att göra krigstjenst. Dessa krigarlän blefvo grunden för jordens fördelning vid eröfringen.

[12] Thierry, vol. III, pagg. 331, 2, ff., ur Johannes Bromtons krönika hos "Script. rer. Angl."

[14] Att detta verkligen hos dem var en bevekelsegrund, se Thierry, anf. del., pag. 9.

[16] Ad omnem sinistram suspicionem penitus amovendam, homagium atgue ligantiam patri suo facere omnibus modis instituerunt — Thierry, a. vol. pg. 324.

[20] Således icke just af den rättskänsla Walter Scott, i sin roman "the Talisman", visserligen med fantasins rätt, låter Richard tillskrifta sig sjelf som motiv, i samtalet mellan honom och riddaren af Leoparden.

[23] Jfr. hvad som förtäljes om konung Henriks framfart, Lingard, pg. 194. — Om biskopen sjunges i en gammal ballad:

    He was left a vice-roy here,
    Who, like a potent emperor,
    Did proudly domineer.

    Our Chronicles of him report,
    That commonly he rode
    With a thousand horse from court to court;
    Where he would make abode.

[24] Dialogue de Scaccario, — "sic permixtæ sunt nationes, ut vix discerni possit hodie (de liberis loquor) qvis Anglicus qvis Normannus sit genere", etc. Hallam, vol. II, pg. 77.

[25] Se Thierry, vol. IV, pg. 76 ff.; Vi äro icke i tillfälle att bedömma huru grundad denna framställning må vara.

[26] "Rescriptum apostolicae sedis, qvo prohibimini regi proprio fenerari;" Thierry, anf. ur "Script. rer. Francic."

[27] Konsten att couchera lansen, så vigtig vid riddarestridesättet, är måhända en normandisk uppfinning. Se Turner, pgg. 78, 429.

[28] — ab illis famosis militibus, qvi a cycni nomine intitulabantur. Mathias Paris., anf, af Thierry, vol. II, p. 80.

[29] Hvartill kan slutas af det sätt, på hvilket Harald Godvinson af hert. Wilhelm dubbades. Jfr. Bulwer, ofvanciterade roman, vol. II, Pg. 93.

[30] Sådan konst räknar Snorre Sturleson (ed. Peringsköld, vol. I, pg. 311) bland andra kon. Olof Tryggwasons berömmelser, förtäljande att han kunde "lek at tremur handsöxum."

[31] Insignierna å sköldarna öfvergingo i XII:te årh. från personliga till familjevapen. Som sådant kan man anse äfven Tempelriddarnes: tvenne personer ridande på samma häst. Ivanhoe, pg. 85.

[33] — — — An errant knight,
     He nor of castles, nor of land was lord.
     Houseless, he reap'd the harrest of the sword
     And now, not more on fame than profit bent,
     Rode with blythe heart unto the tournement;
     For cowardice he held a deadly sin,
     — — — — — — — — — — — —
     It seem'd that he, such pomp his train bewray'd,
     Had shap'd a goodly fortune by his blade.

Ur Parthenopex de Blois, anf. af Scott, i "Essay on Chivalry" (Prose
Works, Edinburgh 1847, pg. 515).

[35] "Den håller jag för ädel, sjunger Bertrand de Born, hvars hus kostar mycket, och som gifver utan måtta." Fauriel, n. a. vol. 1. Pg. 494.

[37] Den förtjenstfulle Sharon Turners. Han ser uti "Knight-errantry" en "popular and lucrative profession" och i "Knight-adventurers" en klass, än hvilken ingen "could be more valued or even useful", då den tvingade "the great to respect the voice of law and feel the punishment of offended justice." - A. a. pgg. 410, 411. — Märkeligt nog ser Scott (a. a. pg. 547) uti Bachelorskapet nära nog detsamma. — Fauriels åsigt, att chevaleriet afsigtligen frammanats af presterskapet, är en besynnerlig konstruktion. — A. a. Pg. 479.

[39] Hallam, a. a. vol. II, pg. 687. I södra Gallien synes i detta afseende större frisinthet hafva herrskat. Jfr. Fauriel, a. a. vol. I. pg. 515.

[40] Villemain, Tableau de la Littérature de moyen Age; Paris 1846, vol. I. pg. 250.

[41] Detta efter Bromton. En annan annalist förlägger händelsen till Richards död; hvilket dock af tid och omständigheter göres föga sannolikt: Se Michaud, pg. 427.

[42] "Englands första sjöseger." (Michaud). — Bland andra krigsförnödenheter, hvarmed detta skepp varit lastadt, omtalas grekisk eld, hvilken spelade en stor roll i den österländska försvarskonsten, samt "serpents", som dels anses för giftiga ormar, dels för ett slags brännbara piecer, att kastas in bland de belägrandes slung- och kastmachiner (petrariæ, mangonelli, balistæ), samt öfver stormtaken och murstegorna (kattor kallade).

[43] Enligt Bohadin, Saladins biograf. Förlusten uppges af Finisani, hvilken sjelf bivistade belägringen. På ett år skola 120 tusen lik blifvit begrafna. — Se Lingard, vol. II. pg. 457.

[44] Härpå är det som Scott i "The Talisman" grundar Stormästarns för Tempelorden och markisens af Montserrat handlingssätt; en framställning, som bär prägel af att vara väl stödd på forskning.

[45] Denna jemförelse är gjord redan af korstågets krönikeskrifvare, Gauthier Vinisauf. Se Michaud.

[48] Vinisauf, som sammanställer honom med Anteus, Achilles, Alexander, Judas Maccabeus och Roland, säger: "caro tamquam ænea nullorum cedebat armorum generibus." Michaud, Pg. 509.

[51] Sången finnes bevarad och är på provençaliska; vi anföra den här i en välgjord engl. imit. som ett prof på tidens lyrik:

    Your beauty, lady fair,
    None views without delight;
    But still so cold an air
    No passion can excite:
    Yet this I patient see,
    While all are shun'd like me.

    No nymph my heart can wound
    If favour she divide,
    And smiles on all around
    Unwilling to decide:
    I'd rather hatred bear
    Than love with others share.

[59] Att elfvor och feer hafva de celtiska folken att tacka för sin uppkomst, om ej till namn, åtminstone till gestalt, antager af Scott (Demonology and Witchcraft, Letter IV), ehuru han finner dem sednare bemängda med Skandinavernas dystrare dvergskapelser. — Jfr. om uppkomsten af dessa andeväsenden Prices Preface till 1824-års ed. af Wartons History, hvari han, emot W., förfäktar åsigten om desammas genuina opprinnelse, ehuru under skilda namn och med skild lokalfärg, hos Europas folk, antika som moderna.

[60] Synnerligen belysande för detta faktum är, hvad Fauriel anför om uppkomsten af romanerna om Guillaume Courtnez, vol. II. pg. 406. ff. — Scott utvecklar samma åsigt i Essay of Romance, pg. 557 ("Prose Works").

[61] Den i litterärt hänseende märkeligaste bland dessa är Ogier-le-Danois, hvilket sagostoff förmodeligen genom Frankernas andra invasion inkommit till Gallien från Tyskland, der det bearbetats i sammanhang med Niebelungensagorna, jemte hvilka det uppgår i den nordiska heroologin, der Ogier återfinnes i folkhjelten Holger Danske. — Jamieson, "Popular heroic and romantic Ballads" Pg. 266. uti "Illustrations on Northern Antiqvities," Edinburgh 1814.

[62] Denna krönika, i tiden tillskrifven Carl d. Stores erkebiskop Turpin, är författad mellan 1:sta korståget och 1122, då den af påfven "sanktionerades till historisk autenticite." Bland bevisen för att sagorna om Douze-pairs äro af långt äldre datum, kan nämnas att bisk. Flodeard af Rheims omk. 960 omtalar dem i sin krönika. Warton, Dissert. Pg. XVI. — Ellis, Pg. 344.

[63] Viscber, Esthetik, erste Auflage, vol. II. pgg. 480, 481. "Der Ausdruck geht ueber sein begrenztes Organ unendlich hinaus."

[65] Som undantag härifrån må nämnas la Charrette af Chrestien de Troyes, der Guenevers befriande genom Lancelot utgör det begränsade ämnet, och der en motivering är synbar, i det hjeltens oförsiktighet att åka på en bondkärra och det vanrykte han dermed ådrager sig till en del är orsaken till hans missöden. Äfven romanen om Libius Disconius (Le beaux disconus) har en slags motiverad anlägning.

[66] "The fabulous knights of romance were so completely identified with those of real history, that graver historians qvote the actions of the former in illustration of, and as a corollary to, the events they narrate. Ex.g. Barbour." Scott, Ess. on Rom. pg. 568.

[67] Hvari bland annat förtäljes, huru Brutus härjade Aquitanien och sluteligen anlände till trakten af nuvarande Tours, "såsom Homerus intygar." Warton, vol. I., Pg. 128.

[69] Se de la Rue, vol. I., pg. 105; Percy, a. a. "Essay on the ancient minstrels", Not. A. & C. — Ducange ger en annan härledning ifrån minister, hoftjensteman, då under Pipin d. Lille en minister skulle funnits som anförare för musiken.

[71] En blick i Heimskringla öfvertygar derom. Sigwatur, kon. Olaf den Heliges stallare, är ett exempel.

[74] Af gesta, gestes; deraf namnet gestours för sångarne sjelfva, hvardera äfven skrifna jestes, jestours: ursprunget till det engelska jest, gyckel i ord och åtbörder, hvarmed på engång antydes det mimiska i medeltidssångarens konst och det förfall hvari hon råkade.

[75] Enl. engelskt språkbruk benämnes det berättande medeltidsepos såväl som den moderna romanen romance (ifall Scotts definition får antas gällande, a. a. pg. 554; Johnsons är en annan). Samma begrepp betekna Tyskar och Fransmän med ordet roman, besparande namnet romance för de mindre, mera lyriska, ofta sångbara styckena, som äfven i svenskan benämnas romanser. Då ett namn för medeltidens riddareberättelser, oss veterligen, icke är stadgadt, och roman som romans kan vara lika förvillande och lika klart, hafva vi godtyckligt beslutit oss för det förra; der vi icke kunnat undvika det.

[78] Percy, Essay on the ancient etc., Notes, vol. I. pg. LXXVI. — Jfr de la Rue, vol. I. Chapitre cinquième. Denne går dock uppenbarligen för långt i särskiljandet mellan medeltidssångarne ach diktarne.

[80] Ej ens de la Rue, den ifrige förfäktaren af Normandernas prioritet, vågar fullt förneka Provençalerne försteget i denna art af lyrik; hvaremot han synes tillfullo bevisat, att hjeltesången (chanson de geste) samt de många slag af lyrik, hvilka, med olika namn, dels efter instrumentet som ackompagnerade, dels efter metern, kunna sammanfattas under ett gemensamt namn, sirventes, äro, om ock icke en tidigare, åtminstone en sjelfständig produkt hos Nordfransonerne. Se hans a. a. vol. I. Article troisième.

[82] Warton, vol. I. pg. 119. Märkeligt nog instämmer W. sjelf i dessa misstag, då han i noten (k) säger: "Richard the First performed great feats at the siege of Antioch in the Crusade. The Duellum was another of his exploits among the Saracens."

[83] Ellis, Specimens, Introduction to Richard Coeur-de-Lion. Warton (anf. st. samt pg. 143) antar tillochmed, att denna roman skulle innehållits redan i den stora liber romancis regis, om hvars beprydande piperolls för 1287 gifva upplysning. Hans kommentatorer förkasta dock hypotesen.

     He tellis in the romaunt, sen Acre wonnen was
     How God gaf hin fair chance at the bataile of Cayfas.
     Sithen at Japhet was slayn fauuelle his stede
     The romans tellis gret pas ther of his doubty dede o.s.v.

[86] Detta är Scotts åsigt, som antages af Fauriel, a. a. vol. II. 28. 426, och understödes af Ellis, a. a. pgg. 36, 37. — Enligt denne skulle Thomas of Erceldoune hemtat Tristram-sagan direkte från brittiska lokal-traditioner, genom riket Strathclyde fortplantade på "The Scottish border", och der bearbetade af de skottska minstrelerne, hvarefter hon sedan öfvergått till truvererne. Denna åsigt vederlägger Price, (Warton, vol. I. pgg. 45-112), åtminstone hvad förf. i homas vidkommer. Deremot torde tiden för dess uppkomst icke kunna betviflas.

[89] Hay, hay, the wythe swan, By Godis soule J am thy man. Warton, vol. II. pg. 32 n.a.

[90] "There is perhaps no one instance in which our early translators have ventured to alter any material circumstances in the story, which they undertook to give in English." Ellis, Specimens, Pg. 283.

[91] The Frensche men be covaytous;
     Fyghte they cunne with wurdes lowde,
     And telle, no man is her [their] pere;
     But, when they come to the myster [métier],
     And see men begynne strokes dele,
     Anon they ginne to turne her hele.

[93] Att Richard verkligen var så sysselsatt, då hert. Leopolds män öfverraskade honom, söker Ellis bevisa ur ett gammalt latinskt poem, hvilket 1196 öfverlemnats åt Henrik VI och är författadt af Petrus de Ebulo.

[94] I den förre af dessa igenkänner man måhända den unge furst Josselin af Edessa, hvars sorgliga öde under ruinerna af hans stad icke kunnat uti sången försona hans tidigare hoglöshet. Den sednare är utan tvifvel markisen af Montserrat, hvilken, liksom till hämd för de beskylningar Richard för hans skald fick uppbära, i anglonorm. dikten bär anklagelse för förräderi.

[98] I Galicien finnes en kyrka, "los Angeles", om hvilken folket än i dag vet berätta, att den är uppbygd af englar, nedstigna från himmeln, hvilka som grundlägning medförde en bjelke från taket af Guds boning. Denna är af guld och så lång, att den sträcker sig under jorden flere mil till S:t Jago de Compostellas katedral. Ur Borrows "Bible in Spain."

[104] "Allas, — he sayde in that stounde —
      With wrong am I brought to grounde;
      What myght my love doo to thee?
      A pore prisoner, as thou may see.
      This is that other day i-gon
      That meete ne drynk ne hadde I non!"

[105] "And aftyr soper, in the evenyng,
      To my chaumbyr thou hym bryng,
      In tho atyr of a squyer:
      Myselff thenne schal kepe hym ther."

[106] "Rychard sayde: I undyrstande
      That wer agayn the lawe of lande,
      Away to wende withouten leve:
      The kyng ne woll I nought so greve.
      Off the lyoun ne geve I nought;
      Hym to sle now have I thought."

[107] Person; begagnas i denna tidens språk hvarken i föraktlig eller ironisk betydelse.

[110] Att "Coloyne" är Cöln och "Marburette" är Marburg, kan väl antagas; men huru Carpentras i sydvestra Frankrike kunde ligga i vägen, är svårt att inse.

[111] Termagant l. Tervagaunte, troligast af det anglosax. ter, mycket … och magan, mäktig, urspr. ett germaniskt gudanamn, sedermera öfverflyttadt på Saracenernas Gud. Ännu qvarstår ordet i engl. språket. Percy, I. pg. 56.

[112] "Be the apostles twelve,
      Though thou be the devyl himselve,
      Thou schalt me serve at this nede!
      He that on the rood gan blede,
      And suffryd grymly woundes fyve,
      And sethen rose from deth to lyve,
      And boughte hankynd out off helle
      And, sithen, the fendes pousté gan felle
      And aftyr fleygh up into hevene,
      Now God, for hys names sevene,
      That is on [one] God in Trinité,
      In hys name I comaunde thé
      That thou serve me at wylle!"

[113] Ett ständigt återkommande Öknamn för Richard är "taylard", "tayled", hvars förklaring, om än det antages betyda "besvansad", dock är omöjlig att finna, då den normandiska riddaredrägten i sådan måtte icke skiljde sig från andra nationers.

[114] "Iratus vero imperator propter hunc sermonem, percussit eum cum cultello quem tenebat, et amputavit nasum ejus, qui consilium illud dederat. Post prandium, abiit ad regem Angliæ et adhesit illi." Weber, Notes, III. 354.

[116] "A strong batayle ther began,
      Betwene the hethene men and tham,
      With swerdes, speres, dartes kene;
      Arwes and quarelles fleyght betewene,
      Also thykke, withouten stynt (stop),
      As hayl, afftyr thundyr dynt:
      And in the bykyr [battle] that was so hard,
      Into the drowmound come kyng Richard.
      Whenne he was comen in in haste,
      He dressyd his bak into the maste,
      With hys ax that he ovir-raughte,
      Hastely hys deth he caughte.
      Some he hytte on the bacyn,
      That he cleff hym to the chyn;
      And some to the gyrdyl stede,
      And some unto the schyppys brede;
      Some in the hals so hytte he,
      That hed and helm fleygh into the see:
      For non armour withstood his ax,
      No more than a knyff does in the wax."

[117] Dessa äro: "Surrey", "Egypte, that ryche thyng", "Damas", "Babyloune", "Arabye", "Cessoyne", "Affryke", "Bogye", "Alysaundryes lond", "grete Greece", dertill "mony ryche empyre", och "al Yude" ända till "Preter Ihons" distrikt.

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK RICHARD LEJONHJERTA I HISTORIEN OCH POESIN: AKADEMISK AFHANDLING ***

Updated editions will replace the previous one—the old editions will be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright law means that no one owns a United States copyright in these works, so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United States without permission and without paying copyright royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to copying and distributing Project Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™ concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you charge for an eBook, except by following the terms of the trademark license, including paying royalties for use of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for copies of this eBook, complying with the trademark license is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, performances and research. Project Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free distribution of electronic works, by using or distributing this work (or any other work associated in any way with the phrase “Project Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full Project Gutenberg™ License available with this file or online at www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™ electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™ electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to and accept all the terms of this license and intellectual property (trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be used on or associated in any way with an electronic work by people who agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works even without complying with the full terms of this agreement. See paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™ electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual works in the collection are in the public domain in the United States. If an individual work is unprotected by copyright law in the United States and you are located in the United States, we do not claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, displaying or creating derivative works based on the work as long as all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™ works in compliance with the terms of this agreement for keeping the Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily comply with the terms of this agreement by keeping this work in the same format with its attached full Project Gutenberg™ License when you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in a constant state of change. If you are outside the United States, check the laws of your country in addition to the terms of this agreement before downloading, copying, displaying, performing, distributing or creating derivative works based on this work or any other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no representations concerning the copyright status of any work in any country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not contain a notice indicating that it is posted with permission of the copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in the United States without paying any fees or charges. If you are redistributing or providing access to a work with the phrase “Project Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™ trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted with the permission of the copyright holder, your use and distribution must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works posted with the permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™ License terms from this work, or any files containing a part of this work or any other work associated with Project Gutenberg™.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this electronic work, or any part of this electronic work, without prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with active links or immediate access to the full terms of the Project Gutenberg™ License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any word processing or hypertext form. However, if you provide access to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official version posted on the official Project Gutenberg™ website (www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works provided that:

• You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has agreed to donate royalties under this paragraph to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid within 60 days following each date on which you prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty payments should be clearly marked as such and sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation.”
• You provide a full refund of any money paid by a user who notifies you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™ License. You must require such a user to return or destroy all copies of the works possessed in a physical medium and discontinue all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™ works.
• You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the electronic work is discovered and reported to you within 90 days of receipt of the work.
• You comply with all other terms of this agreement for free distribution of Project Gutenberg™ works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread works not protected by U.S. copyright law in creating the Project Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™ electronic works, and the medium on which they may be stored, may contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all liability to you for damages, costs and expenses, including legal fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a written explanation to the person you received the work from. If you received the work on a physical medium, you must return the medium with your written explanation. The person or entity that provided you with the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a refund. If you received the work electronically, the person or entity providing it to you may choose to give you a second opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy is also defective, you may demand a refund in writing without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in accordance with this agreement, and any volunteers associated with the production, promotion and distribution of Project Gutenberg™ electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, that arise directly or indirectly from any of the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of electronic works in formats readable by the widest variety of computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will remain freely available for generations to come. In 2001, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure and permanent future for Project Gutenberg™ and future generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit 501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to date contact information can be found at the Foundation’s website and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread public support and donations to carry out its mission of increasing the number of public domain and licensed works that can be freely distributed in machine-readable form accessible by the widest array of equipment including outdated equipment. Many small donations ($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating charities and charitable donations in all 50 states of the United States. Compliance requirements are not uniform and it takes a considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up with these requirements. We do not solicit donations in locations where we have not received written confirmation of compliance. To SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition against accepting unsolicited donations from donors in such states who approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make any statements concerning tax treatment of donations received from outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation methods and addresses. Donations are accepted in a number of other ways including checks, online payments and credit card donations. To donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be freely shared with anyone. For forty years, he produced and distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of volunteer support.

Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper edition.

Most people start at our website which has the main PG search facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg™, including how to make donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

The Project Gutenberg eBook of Richard Lejonhjerta i historien och poesin: Akademisk afhandling

RICHARD LEJONHJERTA I HISTORIEN OCH POESIN

CARL GUSTAF ESTLANDER

INNEHÅLL:

I.

II.

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE