The Project Gutenberg eBook of Hans excellens av Madagaskar
    
This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this ebook or online
at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
you will have to check the laws of the country where you are located
before using this eBook.

Title: Hans excellens av Madagaskar

Author: Anders Eje

Release date: March 27, 2017 [eBook #54443]
                Most recently updated: October 23, 2024

Language: Swedish

Credits: Produced by ronnie sahlberg and the Online Distributed
        Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This book was
        produced from scanned images of public domain material
        from the Google Books project.)


*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK HANS EXCELLENS AV MADAGASKAR ***

ANDERS EJE

HANS EXCELLENS AV MADAGASKAR




                               ANDERS EJE

                             HANS EXCELLENS
                              AV MADAGASKAR

                                  ROMAN

                             ANDRA UPPLAGAN

                               _Stockholm_
                         Albert Bonniers förlag

                                STOCKHOLM
                     ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1916




FÖRRA DELEN

OM LEPPIN INTE GÅTT PÅ CIRKUS...




I.


Egentligen hade jag inte alls tänkt gå ned till tidningen den dagen; i
grund och botten var det nog den gamle ungkarlens svårighet att sticka
av från inrotade vanor och tider, som besegrade värken i ryggen. Doktorn
hade för sin del nedlagt ett kategoriskt rörelseförbud under åberopande
av sina erfarenheter på nervsjukdomarnas område, men klockan en kvart
före elva voro mina fötter, trots allt, i rörelse nedför trappan --
precis som de varit i tjugu års tid vid samma klockslag.

När jag skulle äntra spårvagnen, högg det till som sju tusan i ryggen.
Det var omöjligt -- jag kunde inte hålla tillbaka ett utrop av smärta.
Konduktören sträckte ut armen och fick mig upp.

-- Har redaktören skadat sig? frågade han hövligt.

-- Nej, svarade jag, det är en gammal ischias, eller kanske någon ny
upplaga av den gamla. Men det känns som ryggskott.

-- Det kan just göra detsamma vad namn eländet har, menade konduktören
och nöp ett sprund i kvittot, han räckte mig, värken blir inte bättre --
ens om den hade ett adligt namn.

Jag stretade så gott jag kunde från hållplatsen till tidningsbyrån, men
hur jag stretade var klockan fem minuter över elva, innan jag hann fram.
Efter tiden! -- det hade inte hänt mig på många år... dagen efter Ilmers
femtioårsdag...

Knappt hade jag hunnit slå mig ner vid skrivbordet och veckla ut en av
konkurrentavisorna förrän dörren öppnades och herr Pabst, den äldste
bland vaktmästarna, trädde in. Han blev stående mitt på golvet och sökte
förläna sitt skråpuksporträtt ett drag av knipslughet.

-- Det är någon där ute som söker herr Grenander.

-- Jag tar inte emot i dag.

Herr Pabst tog två steg närmare och såg än mera knipslug ut.

-- Det är en fröken, herr Grenander.

-- Vilket inte förändrar mitt beslut, svarade jag med något vassare röst.

Herr Pabst avancerade ytterligare en halv meter och hans flöjtstämma blev
honungslen:

-- Det är en _mycket vacker_ fröken, herr Grenander.

Nu högg det till i ryggen igen. Fullständigt som ett knivstick.

-- Satan ock, människa! for jag ut på toppunkten av raseri, ty smärtan
var outhärdlig, hör ni inte vad jag säger? Inte någon, inte någon enda
jä...

-- Ursäkta, föll herr Pabst undan, ty han var, som jag visst redan nämnt,
inte något barn i tjänsten, ursäkta, men jag visste inte att...

Och så var han borta.

Jag fortsatte den avbrutna meningen:

-- ... att han hade ett av sina anfall av magsyra i dag.

Ty, underligt nog, har den uppfattningen blivit allmän på tidningen,
att ryggvärken är magsyra. Jag har aldrig brytt mig om att korrigera
villfarelsen -- man vet aldrig vad nytta man kan ha av andras misstag.

Stränga herrar regera inte länge. Efter en minut var anfallet över och
jag kunde med något så när återvunnen sinnesro återta läsningen av
_Morgontelegrafen_.

Se där! Kunde jag inte ha gett mig katten på det? Här stod ju den där
artikeln om våra kolonier i Sydafrika som jag käxat på Ilmer en hel
vecka att få skriva. Man kunde bli grön för mindre. En bra nyhetssak,
som dessutom skulle reta gallfeber på högern, ett polemiskt piller av
tolfte storleken, med uppståndelse, intervjuer, insändare, gräl och
skadeglädje i släptåg och skön blandning. Just ett nummer för oss så
här före kvartalsskiftet -- gud vete om det inte hade kunnat bli lika
välgörande som en riktigt bra följetong. Och så knycker Morgontelegrafen
hela kakan, under det att vi, _vi_ få stå där som ett fördömt eko. Ilmer
skulle hudflängas. Han har i sin redaktion den ende verkligt sakkunnige
i hela landet på de sydafrikanska kolonierna -- jag vågar säga det utan
skryt, ty det _är_ ett faktum -- och så låter han alltsammans gå oss ur
händerna av någon sorts bleknosig hänsyn till regeringen. Förmodligen.

Morrande som en igelkott tog jag itu med artikeln. Rubrikerna -- över sex
spalter -- voro extra prima; redaktionen och rubriksättaren hade gått med
samma kärlek till verket. Nå, undra på det! Men när jag hunnit ett par
tuppfjät ned i spalten, slog min sinnesstämning om. Alltsammans var ett
fruktansvärt nonsens -- under min snart trettioåriga tidningsmannabana
har jag aldrig på en plats sett så mycket ovederhäftigt dravel hopat; och
det vill inte säga litet. Nästan varenda sakuppgift var rosenrasande.
De enklaste och solklaraste fakta hade skribenten fått om bakfoten,
hela artikeln var ett sammelsurium -- historia, statistik, export- och
importsiffror, ja, till och med landgränser hade den snälla människan
läst fullständigt baklänges. En stilla skadeglädje -- den starkaste av
all glädje -- steg som en varm våg inom mig. Saken var inte så förkyld
som jag i första taget fruktat.

Just då hördes en försynt knackning på dörren. Jag nästan hoppades det
skulle vara Pabst, angelägen som jag var att släta över min ovänlighet
nyss.

Mycket riktigt. Det var Pabst.

-- Fröken där ute..., sade Pabst, och såg bekymrad ut. Mer blev det inte.

-- Nå, käre Pabst, hartassade jag vänligt, vad är det med fröken, om ni
behagar?

Pabst sken med ett som en sol. Och skråpuksprofilen blev ögonblickligen
transparent igen av den gamla knipsluga minen. Är magsyran redan väck?
tänkte han -- det läste jag som i en öppen bok.

-- Fröken går inte, hon, sade Pabst. Det svor hon på.

-- Svor hon?

-- Just precis. Herr Grenander skulle bara hört. Så här sa hon...

-- Sch, klippte jag av. Det finns ingenting otrevligare än att höra unga
flickor svära -- även om det skulle ske med en redaktionsvaktmästare som
ombud. Jag vet att det anses gammalmodigt, men jag kan inte låta bli att
förarga mig över den moderna unga flickans -- eller fruns -- jargong med
slangspråk och svordomar i fasansfull blandning. En rosenmun som stinker
nikotin och extemporerar rännstensslang -- nej, det förorsakar mig samma
rent fysiska äckel som en kubistisk tavla eller en rätt med härsken olja.
Jag vill gå undan och kasta upp.

-- Om jag finge, började Pabst och drog sig om hakan med en smeksam gest
åt ett obefintligt helskägg.

-- Vad då, min vän?

-- Jag menar bara att fröken där ute förefaller rätt så pigg att språka
med, och så bryter hon lite grand...

Nu blev det för starkt.

-- Bryter hon också? Och på vilket tungomål, om jag får fråga?
Japanesiska kanske? (Jag avskyr Japan!)

-- Inte förstår jag... Men när hon uttalar herr Grenanders namn, låter
det så här: Gre-nang-dörr!

Grenangdörr!

Ett minne började vakna, smygande, dunkelt, konturlöst. Gre-nang-dörr!
Det var inte fransk prononciation, inte heller spansk -- någonting mitt
emellan, någonting, ja, kort och gott, någonting ganska näpet. Men var
hade jag hört det -- en gång för länge sedan -- var?

Min nyfikenhet var väckt:

-- Bed fröken med brytningen komma in!

Pabsts ansikte eklärerades inifrån en gång till -- jag undrade ett slag,
om den unga fröken mutat honom med annat än ögonen -- sekunden efter var
han borta.

Lätta steg, fraset av en kjol...

Där stod hon.

-- God dag, sade fröken och sträckte båda sina händer mot mig, god dag,
käre, älskade farbror!

Så sant jag lever -- hon sade farbror. En stor, fyllig fröken med långa
kjolar och en tre meter i omkrets mätande hatt kallade mig, Albert
Grenander, för farbror -- med en liten rolig trumvirvel på vart och ett
av r:en för resten. Visserligen är jag fyrtiotvå, men det är väl ingen
ålder att skämmas för till den grad, att man låter titulera sig farbror
av fullvuxna människor.

-- Förlåt, sade jag därför, stel som ett stärkkrås från 1700-talet, jag
kan verkligen inte påminna mig...

Många förföriska fruntimmer har jag sett i min dar, men denna
överträffade vid gudarna allesammans... Så hon kunde lägga huvudet på
sned och truta med mun! Gesten var oefterhärmlig -- men plötsligt slog
det mig, att jag bestämt sett den förut, någon gång långt borta... för
länge sedan... Gre-nang-dörr!...

-- Jag visste nog, sade hon, och de stora, svarta ögonen blevo blanka av
vemod, det är ju inget att undra på... Farbror har glömt lilla Adorée,
hon som hittade på det där med klockan. Då tyckte farbror ändå det var
bussigt gjort, ta mej tusan.

Alla makter! Var det _hon_? Adorée -- med något konstigt spanskt
efternamn -- tolv år på den tiden. Nu -- låt se -- sjutton, kanske
aderton! Det _var_ hon! Tösen, som räddade en död mans ära.

Jag uttömde mig i ursäkter, rätt platta och oviga, föreställer jag mig,
ty jag blir alltid försagd i damsällskap -- och persvaderade ned fröken
i soffan mellan två Eiffeltorn av gamla tidningar. Hon lyste sannerligen
som en frisk blomma på en skräphög, tyckte jag -- _då_; men hade jag
vetat vad som komma skulle...

Vi tittade på varandra en lång stund, hennes min blev alltmera munter,
och till sist brast hon ut i ett skratt, som en romanförfattare skulle
kallat klingande, en sångare möjligen musikaliskt, men i vilket jag,
mitt nöt, spårade ett dissonerande ackord av hånfull ysterhet över mitt
eget tafatta beteende. Då situationen på detta stupida sätt ytterligare
förvärrats för mig, öppnades plötsligt dörren mellan mitt rum och
redaktionssekreterarrummet, och Kerman blev synlig på tröskeln.

Det fattades bara. Kerman är lika flott och ogenerad i sitt uppträdande
mot damer, som jag är bakom flötet. En riktig fruntimmerskarl, en
veritabel Don Juan, har han i sitt sätt det där överlägsna, beskyddande,
myndiga, som i särskilt hög grad lär slå an på könet. Inte en, utan
hundra gånger har min käre Kerman gycklat med den stackars Alberts
oföretagsamhet i erotiken och jag glömmer aldrig hans i grunden
misslyckade försök att »ruska upp» mig en kväll efter ett sammanträde i
Publicistklubben. Dagen därpå ville han knappt hälsa på mig -- till den
grad hade jag åsamkat mig hans förakt. Men man är en gång för alla sådan
man är.

Nu hade naturligtvis Kerman hört tösens muntra skratt tvärs genom den
stängda dörren -- och där var han.

Först tittade han på flickan (naturligtvis) och sedan på mig. Jag glömmer
aldrig den blicken:

-- Jaså, din filur, sade den, det är alltså _därför_ du är så styv i
ryggborstet! Kan man tänka sig en så fullpiskad kanalje, här går han och
spelar komedi i tjugu år för två generationer kamrater... Men vänta du!

Detta sade alltså blicken. Läpparna formade han till följande ord -- med
en lätt och elegant bugning för flickan:

-- Jo, jag _tackar_ jag, min käre Albert!

Och så tog den boven sig för att _äta_ tösen, bit för bit, med ögonen.

Men hon lät inte äta sig utan vidare, hon. Kerman hade väl hunnit ungefär
till halsen, då den älskvärda unga damen kvitterade näsvisheten med att
räcka ut tungan -- i hela dess längd -- åt honom. Det var ingen vacker
grimas, gud bevare oss, men den hade ögonblicklig effekt. Kerman, för
vilken denna händelse antagligen var fullständigt ny och oberäknad, slog
genast till en snabb reträtt utan varje spår av värdighet. Dörren föll
igen bakom honom -- det var verkligen en neslig flykt.

-- Vad var det för en apekatt, söta farbror? se där, ordagrant, den
fråga, som Kermans uppträdande framkallade. Jag började känna en nervös
oro för utgången av detta samtal och beslöt att så fort som möjligt göra
slut på det. Men en tillrättavisning ansåg jag först vara på sin plats:

-- Kära barn, sade jag allvarligt, det är ytterst olämpligt både att
räcka ut tungan åt min vän Kerman och kalla honom för apekatt. Och inte
heller tycker jag om, att du titulerar mig farbror.

Den unga damen spärrade upp ögonen och lade huvudet än en gång på sned.
(Å, detta fördömda koketteri!)

-- Såå? Men jag kallade alltid farbror för farbror förr i världen. Och då
tyckte farbror om det.

-- Det var _då_, det, min vän. Nu är du stora damen.

Stora damen började skratta igen -- gudarna vete varför!

-- Och vad skall jag säga nu? I... i stället för farbror?

Ingenting, tänkte jag föreslå, men hejdade mig. Tänk om den impulsiva
varelsen skulle börja gråta. Hellre vad som helst...

-- Kalla mig Albert, hemställde jag, med bortvänt huvud.

Hon klappade händerna av förtjusning och porlade fram en ny liten
skrattande vattubäck.

-- Albert! Ett sådant vackert namn! Albert! Alberto! Vet du vad?

-- Nej.

-- Jag säger Alberto, jag. Alberto! Alberto! Tack, Alberto mio.

-- Tack, svarade jag i en, som jag tror, ganska reserverad ton. Och nu,
tillåt mig en fråga: med vad kan jag stå dig till tjänst?

Flickans ansikte speglade en livlig oro.

-- Skall det komma nu genast? Är det nödvändigt... Alberto?

-- Du får verkligen ursäkta, men jag har en smula arbete, som tar sin
tid. Är det något ledsamt du har att meddela?

-- Det kommer alldeles an på hur man tar det. Jag tycker det är roligt
jag. Men du, Alberto...

-- Jag?

-- ... kanske inte alls tycker det är roligt, du.

-- Nå, låt höra i alla fall.

Adorée fick ett plötsligt intresse för sina lackerade tåhättor på
kängorna, och jag tog tillfället i akt att smyggranska hennes ansikte.
Detta måste vara en fullkomlig skönhet av sydländsk typ, långa, skuggande
ögonfransar, en fin, vek mun -- som på ett porträtt av Gainsborough -- en
ansiktsoval efter den mest beundransvärda relief i konsthistorien.

Två sekunder senare slog hon upp sina ögon -- och jag slog ned mina.

-- Du sade nyss, att du hade mycket att göra, Alberto. Kan vi inte skjuta
upp den här förklaringen till i eftermiddag -- eller i morgon?

I eftermiddag eller i morgon! Adorée bodde alltså i huvudstaden. Jag
erfor en lindrig nyfikenhet att få veta hos vem, men nöjde mig med att
kasta fram:

-- Det är följaktligen en mycket lång förklaring du går och bär på, lilla
Adorée.

Återigen ögonfransarna...

-- Den är lång, ja, Alberto. Men den kan nog göras kort också. Bara med
några ord.

-- Förträffligt! Den korta är just i min smak. Tag den, min tös, men låt
det gå fort. Alltså!

Aldrig förr har någon människa slagit sina armar kring mina knän, men det
var just vad Adorée med det konstiga efternamnet nu gjorde. Och hennes
tunga uttalade följande ord, som alltjämt med sina rullande r ringa i
mina öron:

-- Låt mig stanna hos dig, Alberto, Alberrrto! Jag har inte någon i
hela världen mer än dig. Tant Rissel är död och jag känner ingen, ingen
människa...

Jag reste mig upp -- häftigt, vill jag tro, ty självbevarelsedriften
är gud vare lov även hos den kultiverade individen en impuls av ganska
elementär styrka. Vad var detta annat än en överrumpling, en försåtlig
och bakslug attack mot ett vapenlöst offer? Vad hade jag med denna unga
människa att göra, denna -- ja, tösunge, som jag rent par hasard mött en
gång på en avlägsen lantgård, någon sorts underligt, främmande appendix
till en inte mindre underlig mordbrandsaffär? Fanns det en enda rimlig
anledning?...

För övrigt var ju hela saken otänkbar. Ett löjligare projekt har
aldrig kastats fram -- ens i riksdagen, när debatten rört sig om våra
sydafrikanska kolonier. Jag lever bokstavligen som en eremit, _ser_ inte
min städerska mer än en gång i månaden och hälsar på min gamla syster,
som bor ett stycke ut i Bingen, varje nyårsdag. Även om jag underkastade
mig alla personliga olägenheter och tog med mig fröken till hotell
Standard vid måltiderna -- var skulle jag göra av henne _mellan_ målen;
för att inte tala om nätterna? Alldeles oavsett att jag inte har den
allra minsta skyldighet...

Det enda rationella var naturligtvis att formulera avslaget så bestämt,
så oryggligt, att varje invändning från början måste anses utesluten.
Att säga ifrån, att ge besked klart, men inte ohövligt, kort, men inte
onödigt skarpt -- var och en är sig själv närmast; varför skall man vara
mera hänsynsfull mot andra än mot sin egen kropp?

Jag drog mig alltså ytterligare ett stycke från den unga damen och
yttrade ungefär följande:

-- Min bästa -- hm -- Adorée. Vad du föreslår är inte bara fullständigt
otänkbart, det är absurt ända till löjlighet. Jag varken kan eller vill
gå med på förslaget -- mina skäl äro alltför många att ens räkna upp.
Seså, det är mitt sista ord i den här saken.

Men detta skulle jag aldrig ha sagt.

I en eller annan roman har jag -- för mycket länge sedan och uteslutande
på resande fot -- läst om förtvivlade, sorgsna, bedjande kvinnotårar
-- kvinnotårar, olika slag. I praktiken hade jag gud ske lov aldrig
erfarit något om dem förrän i denna stund, och jag önskar -- men, det
gör detsamma nu. Adorée brast i gråt, men inte i en vanlig nordisk,
hygglig gråt, sådan jag sett den beskrivas och föreställt mig den, utan
hon -- eller rättare jag -- överfölls av en om tropikernas ursinniga,
skyfallsartade virvelstormar påminnande katastrof. Tårarna formligen
sköljde kinderna, kroppen skakade våldsamt, från röda förvandlades
läpparna till blå, med dragning åt violett, och ur strupen trängde de
mest underliga, hjärtslitande ljud...

Jag blev dödligt skrämd. Jag har aldrig förut i hela mitt liv varit så
rädd.

Med föreställningen, att den unga damen skulle kvävas eller träffas av
en hjärtattack, blandades förskräckelsen, att någon skulle komma. Det
var förargligt nog med Kerman och den skrattande tösen nyss, men sjuttio
gånger sju resor värre ställde sig saken med den hysteriskt gråtande.
Misstankarna mot min person skulle naturligtvis övergå i visshet --
inte nog med att jag var en humbug så där i största allmänhet, när
det gällde kvinnokönet; nu hotades jag av anseende som en _brute_, en
cynisk förförare, som bragte unga kvinnor till förtvivlans brant. Innan
skvallret hunnit utanför tidningens portar skulle jag vara moraliskt dömd
för misshandel av en värnlös kvinna, jag, som under pressdiskussionen
för några år sedan med värme pläderat för prygelstraffets renässans vid
våldförande av kvinnor -- utom i djurplågerimål förstås.

Allt detta for på bråkdelen av en sekund genom min hjärna. Mera villrådig
var jag emellertid inte än jag begrep att här måste handlas -- och
handlas raskt.

-- Tyst, i himlens namn, bad jag, sluta upp att gråta, annars...

Nu kommo några oartikulerade ljud; till slut förstod jag dem:

-- Jag går direkt härifrån i sjön.

Och så styrde det desperata vidundret rakt mot dörren.

Här fanns endast _ett_ att göra.

-- Om du genast slutar att gråta och tar ditt förnuft till fånga, skall
du få din vilja fram.

Snyftningarna togo slut som om de blivit avklippta med en sax.

-- Får jag stanna? Säkert? Får jag stanna hos dig?

-- Ja.

-- På hedersord, Alberto?

-- Ja, på hedersord.

Jag trotsar vilken som helst av våra skådespelerskor att göra efter
Adorées mimiska konststycke. Ansiktet lyste av förtjusning, och
hade jag inte nyss sett tårarna droppa mellan de smala fingrarna,
skulle jag kunnat gå ed på, att de ögonen inte gjutit tårar på år och
dag. Den fysikaliska matematiken har en viss formel för vätskornas
avdunstningshastighet -- jag är fullt övertygad om, att Adorées tårar
skulle framtvinga en revision av V=K.T.(F-f)√W̅:̅B̅.

En obeskrivlig lättnad kände jag, trots allt, i detta ögonblick. Adorée
försökte gripa mina nedbläckade fingertoppar, vilket inte lyckades, och
sade med den ärligaste hänförelse i tonen:

-- Jag vill bli din slavinna, Alberto.

Att reda ut det moderna samhällets frihetsbegrepp i denna lilla
konstiga hjärna ansåg jag vara fåfängt och yttrade därför ingenting om
slavinneprojektet. Med några mycket varsamma frågor -- skräcken för
tårarna satt i mig -- försökte jag i stället få klarhet i några inte
oväsentliga detaljer rörande min nya skyddsling.

Det var inte mycket jag fick veta.

Vad jag erfarit under mitt sorgliga besök för fem år sen på det härjade
Hamsten klarnade emellertid för mitt medvetande småningom. Under ett
uppehåll i de bedrövliga kriminella undersökningarna hade jag för fru
Rissel uttryckt min förvåning över att finna detta främmande flickebarn
i hemmet. Ja, det var också en egendomlig historia. Eduard Rissel hade
varit på en av sina vanliga långa affärsresor -- denna gången till
Spanien -- och när han kom hem hade han tösen med sig. Hon hette Adorée
Villanueva och var dotter till en spansk sjökapten i Cadiz. »Han dog när
jag var där» -- hade Eduard sagt -- »vi voro vänner -- han gjorde mig en
stor tjänst en gång -- vi få ta hand om tösen.» Och så var det avgjort.
När katastrofen lade Hamsten öde och ryckte med sig Eduard var Adorée
tolv år gammal -- och tolvåringen räddade, som jag nyss antytt, Eduard
Rissels namn från vanära och smuts. Men av pengarna blev det i alla fall
inte mycket över, nätt och jämnt till en knapp livränta, som betalade det
nödvändigaste för tant Rissel och Adorée i en stuga, femton kilometer
från statsbanans minsta station. Dagarna räckte till att hålla nöden
utanför knuten och så gingo åren tills tant Rissel en tidig vintermorgon
inte kunde besluta sig för att vakna. Doktorn skrev att dödsorsaken var
slaganfall, och så var det inte vidare med det.

Kvarlåtenskapen realiserades -- det blev några hundra -- och doktorn var
inte obenägen att ta hand om både den och Adorée, men tösen hade satt sig
i sinnet att hon skulle till farbror Grenander, som en gång hade bett
henne inte glömma bort honom. Det hade Adorée lovat och ett löfte _var_
ett löfte!

Hur många tanklösa ord kastar en människa ut under sin färd genom
jämmerdalen? Ord, som betyda _intet_ för den, som vårdslösar med dem,
_allt_ för den som kanske av en ren slump fångar upp dem!

-- Nå, frågade jag med lätt hjärtklappning, var har du gått i skola då,
min lilla Adorée?

Flickan log ett leende, som glittrade av tändernas bländande emalj.

-- Skola, sade hon. Inte finns det skolor på landet!

-- Du har alltså inte gått i någon skola?

-- Nej, Alberto, det har jag inte, gud ske lov!

-- Tant Rissel har då haft en lärarinna åt dig?

-- En lärarinna! Vad skulle det tjäna till? En lärarinna kostar pengar,
och livräntan var ta mej sjutton smal nog ändå.

Jag satte mig kapprak i stolen och försökte rynka ögonbrynen:

-- Adorée!

-- Alberto.

-- Du får inte säja så där.

-- Hur så där?

-- Använda dylika ord. Som du gjorde nyss.

-- Har jag använt dylika ord, och du inte vill det, så lovar jag att
aldrig göra så mera.

-- Du förstår kanske inte, vad jag menar? frågade jag med någon stränghet
i tonen.

Adorée lade huvudet på sned -- ånyo.

-- Nej, sade hon, jag förstår inte ett smack. Inte ett smick, smack,
smorum. Så nu vet du det, Alberto mio.

Jag beslöt att tills vidare avstå från varje pedagogisk ansträngning.
Bäst att gå eländet rakt på livet.

-- Adorée, sade jag därför allvarligt, hör på. Jag måste göra dig några
frågor. Men svara utan omsvep och räddhåga.

Adorée spärrade upp sina vackra ögon.

-- Räddhåga! Vad är det?

Nej! Detta började bli hjärtängsligt. Frågeställningen påminde om ett
barns -- ett barn på fyra, fem år. Ett helt vanligt begrepp i en bildad
människas ordförråd existerade inte för denna unga dam på sjutton --
fysiskt utvecklad som en tjuguåring.

-- Kan du läsa? frågade jag bryskt, och jag fruktar att min ton kunde
varit mjukare.

-- Ja-a. Men det går inte fort.

-- Kan du skriva?

Nu kom svaret ändå mer tvekande.

-- Jaa-a. Men jag gör det inte gärna, och...

-- Och vad?

-- Det blir inte vackert.

Är det någon som har sagt, att hos en kvinna står utseendet i omvänt
förhållande till pikturen? Eller är det min egen uppfinning?

Jag fortsatte förhöret.

-- Hur är det med dina språkkunskaper? Kan du något annat språk än vårt
lands?

-- Si, señor, kom repliken morskt och rappt, si, señor, castillano.

Jag hajade till. På den punkten var Adorée alltså överlägsen sin
beskyddare. Jag kan till husbehov treva mig fram i en spansk tidning med
hjälp av latinet och franskan -- men tala språket, nej, på det försöket
skulle jag bryta tungan.

Vidare. Religion: kunskaper som en fjärdeklassist, och knappt det,
matematik: de fyra räknesätten med hela tal, naturvetenskap: vad är det?,
kemi och fysik: en huvudruskning.

-- Nå, litteratur då?

-- ??

-- Böcker, menar jag. Vad har du läst för roliga böcker?

-- Nu är du dum, Alberto mio, inte har jag läst några roliga böcker. Var
skulle jag ha fått dem ifrån?

Alltså litterär analfabet. Kanske var det bäst så, under
förhandenvarande omständigheter. Vem vet vad en modern roman -- eller
ändå mer en åttitalsroman -- skulle haft för effekt på detta underligt
inrättade hjärnskrin!

Efter ytterligare några frågor hade jag så där tämligen klart för mig
Adorée Villanuevas andliga habitus. Min solklara plikt tycktes vara att
först och främst bringa system och vetande i detta intellektuella kaos.
Att här fanns tacksamt och smidigt material att forma skulle till och med
en kvinna kunnat se. Dessa ögon skvallrade nämligen... men därom har jag
visst gjort en anteckning förut.

Det gällde nu bara de yttre formerna; frågan om bostad, vård, tillsyn.
Egentligen fanns det knappt mer än en utväg -- till att börja med: syster
Caroline ute i Bingen. Jag misstänkte nog, att samlivet mellan dessa
båda kvinnor skulle skära sig -- orsaken varför _vi_ så sällan träffas
är Carolines, om inte precis intolerans, så oförsonlighet. Men det var
aldrig min mening att Adorée skulle vistas hos syster längre tid än vad
som behövdes för att skaffa henne plats i ett hyggligt pensionat med
tillfredsställande moralisk och intellektuell nivå.

Jag meddelade Adorée mitt beslut, och hon nickade tankfull.

-- När får jag träffa dig då, Alberto? frågade hon.

-- Jag kommer och hälsar på dig, så ofta jag får tid!

-- Och sedan?

-- När sedan?

-- Då jag är fullärd och moralisk och flygfärdig?

-- Då få vi väl försöka skaffa dig en hygglig man att flyga med. Eller
hur?

Adorée brast ut i skratt:

-- Det skall bli djäkligt skojigt, sade hon.

       *       *       *       *       *

Caroline tog saken precis som jag väntat. Tösen fick stanna i
symaskinsrummet medan jag, längst in i Carolines sängkammare, berättade
hennes historia. När jag slutat, frågade Caroline:

-- Du har alls inga förpliktelser mot flickan? Förstå mig rätt. Inga
förpliktelser _av något slag_?

-- Naturligtvis inte, svarade jag, det trodde jag du hade förstått. Men
man kunde ju inte kasta ut människobarnet på gatan.

-- Hm, genmälde Caroline skarpt, och det fick jag tolka som jag ville.

Sedan fördes Adorée Villanueva in.

-- Detta är, presenterade jag, Adorée Villanueva, min skyddsling, och
detta är tant Caroline. Du skall kalla denna dam tant Caroline, Adorée.

-- Ja, Alberto, det skall jag, eftersom du önskar det.

Hon lade en onödigt stark tonvikt på ordet du.

Caroline betraktade Adorée med mycken stränghet och allvar. Det väckte
tydligen hennes missnöje att inte tösen slog ned ögonen och rodnade av
blygsamhet -- som det förmodligen brukades i Carolines ungdom -- utan med
glad frimodighet kvitterade granskningen i samma myntsort.

-- Nå, duger jag si så här, tant Carrroline? frågade Adorée med en liten
spets i tonen och en mycket lång trumvirvel på r:et i Caroline.

Adorées nya tant svarade inte, men drog ögonbrynen en liten hårsmån
närmare varandra.

-- Du skall stanna någon tid hos mig, Adorée, sade hon.

Tösen frågade mig med blicken -- vad skulle nu _det_ tjäna till? --
och jag nickade. Adorée nöjde sig med att befordra nicken vidare till
Caroline, vars missbelåtenhet tydligen befann sig i hastig tillväxt.

Det var emellertid inte av feghet jag skyndade mig förklara, att jag
genast måste återvända till tidningen. Dels hade ju hela förmiddagen gått
till spillo mitt i kolonifrågans brådskande artikeluppslag, och dels
trodde jag verkligen, att Adorée och min kära syster bättre skulle kunna
ta sig fram till någon sorts samförstånd på tu man hand.

I trappan upp till redaktionsbyrån mötte jag Ilmer. Han skulle till
utrikesministern och hade bråttom. Jag ville skynda förbi med en hastig
nick, men Ilmer högg tag i mitt ena rockskört. Den allvarsamma minen hade
lämnat plats för ett fullständigt tjuvpojksporträtt -- jag hade ingen
aning om att Ilmer kunde te sig på det sättet.

-- Vad du ser full av sjutton ut, kunde jag inte låta bli att säga.

-- Det har kanske sina skäl, menade Ilmer.

-- Vad då för skäl?

-- Ja, inte är det visiten hos excellensen.

-- Nej, det kan jag väl förstå.

-- Hm!

Jag började tycka att situationen var otrevlig och greps av en smygande
aning att Kerman redan varit framme och skvallrat.

Äventyret med Adorée började bra -- här befann jag mig i en skev eller
löjlig ställning ansikte mot ansikte med min egen huvudredaktör. En
förklaring skulle se ut som en ursäkt; därför teg jag. Antagligen blev
mitt minspel vid detta beslut något bistert -- Ilmer brast nämligen ut i
skratt.

-- Jag har något i kikarn åt dig, sade han sedan, något riktigt
finurligt. Men var och en sin egen hemlighetsmakare. God middag.

Det gick trögt med artikeln. Eljest brukar det minsann inte saknas mig
ord, när våra sydafrikanska kolonier komma på tapeten, men i dag var det
rent besatt. Jag fick inte en mening klar och fristående -- och efter
en ingress, som hade den rätta träsmaken att avskräcka läsarna, rev jag
remsan i sju stycken och började fundera på min nya roll som Alberto.
Ilmers uppträdande nyss gav en liten försmak av vad jag hade att vänta --
och då är Ilmer den personifierade gentlemannen. Men det har alltid varit
min vana att eggas av motgångar och svårigheter; tanken att söka komma
ifrån de nya plikter, som makterna samlat över mitt huvud, var mig mera
fjärran än någonsin.

Emellertid föll det mig in, att jag kanske borde lägga fram saken, sådan
den var, för Kerman. Han är visserligen en cyniker men inte av det
tvättäkta slaget. Jag har alltid haft intrycket att Kermans cynism mera
är en gest, en pose, ett koketteri än en karaktärsegenskap. Han har i
grund och botten ett gott hjärta -- och en cyniker med hjärta är som en
skallerorm utan gifttänder, fullständigt ofarlig.

Kerman höll på att rulla en cigarrett av sin evinnerliga caporaltobak
och hade rent bord. Tillfället var alltså gynnsamt. Jag stängde dörren
till stora redaktionsrummet och började, gående av och an på golvet,
relatera huvuddragen av Adorées historia, så mycket jag kände till av
den. När jag kommit till slutet, d. v. s. till dags dato, hänvisade jag
till de händelser han själv varit i tillfälle att följa -- åtminstone
fragmentariskt.

-- Där har du alltsammans, förklarade jag och gjorde halt och front mot
min åhörare.

Han satt stilla som en kissemåns i solskenet -- och log. Cigarretten hade
längesedan slocknat i mungipan.

-- Nå, frågade jag, en smula irriterad, vad säger du? Vad tycker du? Vad
råder du mig till?

Kerman svarade ordagrant detta:

-- Jag gratulerar dig, gamle stofil. Du har pengar i banken att kosta på
dig ett nöje. Tag hand om tösen. Det är ett förtjusande nummer, tro mig.

Vilken jargong! Ett förtjusande nummer!

Ja, om han åtminstone hade sagt: ett oeducerat nummer, ett utomordentligt
oeducerat nummer.

För det är vad hon är.




II.


Flickan som räddade en död mans ära.

Det var en sensommardag för fem år sedan -- ur journalistisk synpunkt
en tröstlös söndag. Ingenting ville hända, världen tycktes ha stannat.
Telefonerna stodo tigande som Egyptens präster i sina skåp, gatan
låg öde, utblåst, nyhetsbyråerna iakttogo en generad tystnad och
tidningens brevlådor gapade med tomma, uppspärrade käftar. Kerman stod
i skjortärmarna vid fönstret och anropade makterna om bara ett aldrig
så anspråkslöst söndagsslagsmål -- man kunde ju inte fylla tidningen
uteslutande med familjenyheter, skisser och följetong.

En pojke från sätteriet stod i dörren och begärde manuskript. Det fanns
inte en lapp med två skrivna ord. Jag kan icke här återge det vokabulära
sätt, varpå Kerman gav honom besked.

Men då öppnades dörren och ett av Expresstelegrafens bud blev synligt.
Pojken slängde fram ett kuvert och Kerman grep det med en lystenhet som
han inte ens försökte dölja.

-- Se, sade han och pekade på det röda Alexanderkorset i hörnet, som
angav att nyheten var viktig och brådskande, när nöden är som störst...

Så slet han upp omslaget.

Kvantiteten var inte överväldigande -- tio maskinskrivna rader -- men
kvaliteten var så mycket bättre, från vår synpunkt sett.

Det stora godset Hamsten härjades av eld, ägaren, den över allt landet
bekante affärsmannen Eduard Rissel hade begått självmord genom att dränka
sig ungefär samtidigt som elden bröt ut. Rissel hade dragits med dåliga
affärer sista tiden -- egendomen var högt försäkrad...

Jag måste verkligen beundra Kerman för hans förmåga att ögonblickligen
organisera ett förstklassigt reportage. Han hade knappt läst telegrammet
till slut, förrän han på pricken visste hur han skulle få det bästa och
mesta möjliga ur händelsen. Dell beordrades att skaffa bilder av slottet,
dess invånare och alla i närheten boende. Berger skulle reda ut Rissels
affärsförhållanden, Ellwax fick skriva nekrologen, Winter intervjua
de intresserade brandförsäkringsbolagens chefer och Leppin -- plus en
fotograf och en tecknare -- ofördröjligen ta tidningens bil ut till
Hamsten. Hallå, Leppin! Var är Leppin? Intet svar i lokaltelefon. Leppin
är obefintlig. Satans karl! Var är Leppin?

Slutligen gavs besked. Leppin hade, övertygad om dagens journalistiska
hopplöshet, avvikit till någon av stadens nöjeslokaler, _antagligen_
cirkus.

Kermans drag hårdnade.

Det var _då_ jag undfick min idé. Jag erbjöd mig att ersätta Leppin, att
resa i hans ställe till Hamsten. Det var längesedan jag sysslade med
reportaget -- varför inte återuppliva gamla minnen? -- Synnerligast som
jag varit en smula bekant med Rissel och inte gärna ville tro att han
kunde ha sitt finger med i ett brott.

Kerman slog till -- och fem minuter senare rusade jag i tidningens bil
med 80 kilometers hastighet stora landsvägen fram ut till Hamsten.

Jag skall inte uppehålla mig vid det dryga utredningsarbetet. Alla
indicier pekade åt samma håll -- mot Eduard Rissel. Elden var anlagd,
troligen klockan fyra på eftermiddagen, och några timmar senare hittades
Rissels döda kropp i den närbelägna sjön. Hans fickur hade stannat på
4,24.

Polisens teori var enkel som en addition.

Rissel stod så nära ruin som en människa kan stå, men med några tiotusen
i kontanter skulle han kunna hålla sig flytande -- kanske över den värsta
krisen. Försäkringsbeloppet räckte precis till. Men när handlingen
utförts och elden anlagts hade Rissel gripits av förskräckelse över sitt
verk och berövat sig livet.

Alla yttre iakttagelser stämde som sagt med denna teori, Eduard
Rissel tycktes dömd. Jag erkänner för egen del gärna, att jag lät
sannolikhetsregeln gälla gentemot förståndsregeln, som sade mig att
Eduard Rissel inte _kunde_ begå en brottslig handling. Och ändå slogs jag
i mina artiklar hårdnackat för de stackars tunna argument, som talade
till hans favör.

Ända till den dagen hade jag knappast observerat den lilla utländska
tösen, Adorée Villanueva som rörde sig som en ål mellan gråtande
anhöriga, bistra myndighetspersoner, förskräckta grannar och den nyfikna
pöbeln, som höll sig framme som vanligt. Jag vet inte vem som kunde ha
sagt henne, att jag kämpade så gott jag kunde i tidningen för att rentvå
den dödes minne. Hon kom emellertid en middag och anförtrodde mig att hon
ville sätta sig i besittning av Rissels klocka.

-- Det går inte, sade jag, polisen har hand om klenoden, som ligger i ett
förseglat förvaringsrum.

Adorée hängde med huvudet. Jag frågade:

-- Vad skulle du med klockan att göra?

-- Jag skall tala om det, men på _ett_ villkor.

-- Och det är?

-- Att farbror hjälper mig.

-- Bara jag förmår.

-- Det litar jag på. För det första kan det bevisas, att farbror Eduard
alltid drog upp sin klocka om kvällarna. Har man hållit på med en viss
sak ett helt liv, så ändrar man inte plötsligt vanor. Jag är säker på att
farbror Eduard inte levde söndag förmiddag. Varför skall jag förklara
sedan. Om nu en urmakare fick hand om klockan, så skulle han naturligtvis
kunna se på fjädern eller urverket, om klockan gått i fem timmar eller
sjutton.

-- Det håller jag för sannolikt.

-- Om han då kan ta på sin ed, att klockan inte gått mer än ungefär fem
timmar efter sista uppdragningen, så är det i högsta grad antagligt att
självmordet ägt rum klockan 4,24 på morgonen -- alltså tolv timmar innan
elden bröt ut på Hamsten.

-- Vid gud, flicka, det ligger något i vad du säger.

Adorée blev utom sig av förtjusning, när jag genast satte i gång med
en undersökning efter den nya hypotesen. Polisen var först obenägen
att gå med på saken, men jag fick en av kollegerna över på min sida.
Det visade sig att tösens antagande var riktigt -- urmakarn förklarade
på ed att klockan gått mellan fyra och sju timmar, i varje fall icke
mera än sju timmar, och detta blev faktiskt den ända, med vilken sedan
hela härvan nystades upp. Det ligger utom ramen för dessa anteckningar
att redogöra för gången av undersökningen; de flesta erinra sig nog än
i dag den raketföljd av sensationella händelser, som kom världen att
falla ur den ena överraskningen i den andra under fortsättningen av
Hamstensrannsakningen. Vad jag nu tydligt erinrar mig är att Adorée
och jag blevo mycket goda vänner och höllo bra ihop under den vecka,
jag hade anledning att för tidningens räkning stanna kvar på Hamsten.
Men för en journalist är livet i högre grad än för andra människor ett
kalejdoskop, där upplevelsernas glasbitar slumpvis och i rask följd fogas
till varandra, och där minnet tränas lika mycket för att glömma som för
att komma ihåg. Strax efter Hamstensreportaget kom först regeringskrisen
och sedan järnvägsolyckan med den långvariga ansvarsdiskussionen i
pressen, som det föll på min lott att sköta i våra spalter. Lilla Adorée
var glömd -- utplånad ur mitt minne.

Och så i går ... Efter mina anspråksbegrepp om våldsamma omstörtningar
i privatlivet -- en hel revolution, med nya intressen, nytt ansvar, nya
bekymmer. Ett människoöde lagt i mina händer.

Och varför? Den yttersta orsaken till denna revolution?

Att Leppin en sensommardag för fem år sedan behagade svika sin
journalistiska plikt och avvika till cirkus.

Och så talar man om en förnuftig världsordning!




III.


Jag gjorde Kerman orätt i förra veckan. Han hade inte skvallrat ur
skolan; till Ilmers spjuveraktiga sätt fanns en annan förklaringsgrund än
den jag antog. Sedan ett par dagar vet jag vad min huvudredaktör menade
med, att han hade något i kikarn åt mig.

Det var för övrigt i torsdags. Kerman kom in i mitt rum och tog, enligt
sin vana, stöd med ryggen mot den upphettade kakelugnen. Han hade något
på hjärtat -- det var inte till att ta miste på. Ett roat leende kom mig
att tro, att jag begått något misstag i min artikel om behovet av en ny
varutransportstadga.

Men det var inte det.

-- Har Ilmer talat med dig? började han.

-- Ja, svarade jag sanningsenligt, det har han, men inte i dag.

-- Då kommer han att göra det.

I tonen låg något mystiskt. -- Kerman lade tonvikt på varje ord,
liksom för att antyda, att det väntade meddelandet från Ilmer var av
utomordentlig vikt. Men jag gav mig katten på att reta Kerman och visade
därför inte ett spår till nyfikenhet.

-- Jaså, svarade jag -- och lät saxen avsluta ett påbörjat klipp.

-- Apropå, fortsatte Kerman, har du din förmögenhet i säkra papper?

-- Anser du Kreditbankens aktier säkra? Men varför frågar du det? Hotas
vi av krig och örlog?

-- Inte precis _vi_.

-- Men jag?

Kerman nickade.

-- Kanske.

Just då ringde en av telefonerna i redaktionssekreterarrummet, och
Kerman försvann med en hastighet, som han lyckats göra oberoende av en i
tämligen stark tillväxt stadd korpulens.

Varför neka att Kermans dunkla tal väckt min nyfikenhet? _Vad_ menade
han? Och vad bar Ilmer i skölden?

Om jag hade mina pengar säkert placerade? Vad kunde detta ha för
sammanhang med huvudredaktörens förestående meddelande?

Min för en journalist inte alldeles vanliga ekonomiska situation har
mer än en gång givit kamraterna anledning till kommentarer. Själve
Ilmer har vid ett tillfälle -- trakasserad av journalistikens tusen och
en komplikationer -- uttalat sin förvåning över, att jag hängde i med
tidningsarbete -- utan tvingande ekonomiska skäl.

-- Vore jag i dina kläder, sade han öppenhjärtligt, så stannade jag här
inte en dag längre.

Och Dell turnerade på sitt galghumoristiska sätt saken så här, när han en
gång blev utsatt för ett viggförsök:

-- Tror du jag satt här, om jag ägde den minsta av rikets sedlar.

Ja, vad är det egentligen som håller mig fast? Tidningsarbetet är
uppslitande -- jag har förbannat det mer än en gång. Mina räntor svara
ungefär mot en statsrådslön och för mina personliga behov skulle en
folkskollärares gage gott förslå. Likväl trälar jag från morgon till
kväll och lägger det ena dussinet manuskriptblock efter det andra under
min penna. Allmänheten grälar på tidningarna, men kan inte undvara dem
-- det är kanske så med själva tidningsarbetet också? Eller ligger
förklaringen till fallet Grenander helt enkelt däri, att jag känner
mig illamående vid blotta tanken att någon annan än jag skulle skriva
kolonialpolitik i våra spalter?

Nu kom Pabst.

-- Redaktör Ilmer ber om ett samtal.

Utmärkt. Nu skulle det visa sig var Kermans hemlighetsfullhet hade sina
rötter.

Jag klättrade uppför vindeltrappan. Ilmer var vid ett briljant lynne --
det hörde jag på långt håll -- hans ljusa tenor gnolade _mezza voce_
cavatinan ur »Faust».

-- Nå, se där, sade han, var hälsad dygdens kyska boning! Stäng dörren
väl om dig, här är stora saker i görningen.

-- Ska vi störta regeringen?

-- Bättre upp.

-- Skandalisera teaterchefen?

-- Bättre upp.

-- Avskaffa kvacksalveriet?

-- Bättre upp.

-- Nej, nu har jag gissat ut i gränslinjerna för alla tre dimensionerna.

-- Du glömmer att Zöllner och Liebmann skaffat oss en fjärde.

-- Som i detta speciella fall...?

-- Erbjuder ett utomordentligt intressant studieobjekt.

Ilmer drog ut en låda och tog fram en cigarr, som han snoppade och tände
med avsiktlig långsamhet.

I det första rökblosset stötte han ut följande fråga:

-- Du är fullständigt fri och oberoende och behöver inte ta hänsyn till
någon annan människas önskningar beträffande din person?

Jag gjorde, nu verkligt överraskad, en gest som _kunde_ betyda ja på den
första frågan, nej på den andra.

Nu slog bomben ner.

-- Har du lust att resa till Sydafrika på en sju, åtta månader.

-- Till Sydafrika?

-- Ja. Först till Kapstaden. Sedan till våra kolonier både i öster och
väster.

-- Aha!

-- Du förstår. Här har varit en del krångel sista tiden, regeringen
vet faktiskt varken ut eller in. Rapporterna äro otillförlitliga --
isynnerhet de ekonomiska rapporterna -- de officiella lögnerna dugga tätt
och friskt som ett majregn. Opinionen har ingenting att _ta_ på -- annat
än den intuitiva förvissningen att allting är på tok där nere. Vi behöver
någonting ordentligt att välta högern över ända med nästa session.

-- Begriper.

-- Din sakkunnighet på området är av ingen betvivlad eller bestridd, du
övertygar dig om förhållandena på ort och ställe, samlar din portfölj
så full som möjligt av för ministeriet komprometterande dokument, får
en härlig sjöresa hem just på höstsidan, och i din nekrolog kommer det
att stå med corpus kursiv: han störtade kolonialministern och räddade
fäderneslandet! Nåå?

-- Jag reser. Naturligtvis. Inte för nekrologens, men för sakens skull.

Ilmer lade bort cigarren och gnuggade händerna.

-- Utmärkt. Lorenzo, som är en förträfflig ångare, går från Bordeaux den
tolfte. I dag ha vi den fjärde -- hela åtta dagar till förberedelser. Det
räcker. Ett kreditiv på sex tusen står till ditt förfogande.

Nu var det min tur att säga: det räcker. Jag förklarade saken avgjord,
bekräftade uppgörelsen med ett handslag och krånglade mig nedför
vindeltrappan igen. Inkommen i mitt rum, fann jag en lapp på skrivbordet.
Där stod: _Du skall ringa till Bingen 27._ -- Syster Carolines
telefonnummer! Först då slog den tanken mig: _Adorée!_ Hade jag rätt att
lämna henne, om inte vind för våg, så utan personlig tillsyn en så pass
lång tid som sju, kanske åtta månader? Kunde jag stå till svars, _om_
något skulle hända tösen, med hennes impulsiva, oberäkneliga temperament?

       *       *       *       *       *

Med förhållandet mellan Adorée och hennes nya tant Caroline gick
det som jag i hemlighet fruktat -- korteligen, det gick inte alls.
Adorée uppsade syster Caroline tro och lydnad redan andra dagen, och
jag måste fara ut till Bingen och hämta fröken ofördröjligen för att
avvärja handgripligheter. Till all lycka kunde den hygglige doktor Heil
omedelbart bereda Adorée en plats på det under hans inspektorat stående,
högt ansedda Berchska pensionatet -- hade inte så varit förhållandet vet
jag sannerligen inte, vad jag skulle tagit mig till. Fröken Berch lär
vara en alldeles utomordentlig människa med en på samma gång mjuk och
fast hand -- just någonting för min stackars lilla skyddsling. Jag fann
också vid mitt besök på pensionatet ett par dagar efteråt allting i bästa
ordning. Fröken Berch skakade visserligen småleende på sitt huvud, när
jag frågade, hur det gick för Adorée, men något annat hade jag uppriktigt
sagt inte väntat.

-- Utom på vissa frappanta punkter är fröken Villanuevas okunnighet
_bottenlös_, förklarade fröken Berch, och om hennes uppförande vill jag
inte ens tala.

Jag hänvisade till hennes naturell, till hennes exotiska härstamning ...

Fröken Berch var förstående. Hon ansåg att Adorée ur pedagogisk synpunkt
erbjöd ett mycket intressant experiment -- dessutom hade hon en mindre
vanlig begåvning. Säkert borde det bli ett mycket vackert resultat, men
det skulle komma att ta tid; man fick inte begära det omöjliga. Heil
tillade att jag utan fruktan kunde lägga Adorées både moraliska och
intellektuella daning i fröken Berchs händer -- och jag tror, han har
rätt.

Vid sådant förhållande finns ju ingen anledning att hysa oro. Adorée har
det -- både andligen och lekamligen -- så bra hon någonsin kan få det
under min frånvaro. Och när jag om sju månader kommer tillbaka är det en
liten riktigt kultiverad och verserad dam som tar emot mig vid västra
järnvägsstationen:

-- Soyez-le bienvenu, monsieur Grenangdörrr!

       *       *       *       *       *

Ju mera jag tänker på saken, dess lämpligare finner jag de arrangemang
som i fråga om Adorée måste vidtagas i anledning av min resa. Det lär
nämligen, enligt doktor Heils mening, inte vara riktigt lyckligt, att jag
finns till hands som klagoinstans när fröken Villanuevas önskningar och
planer inte stämma överens med fröken Berchs. Vetskapen att förmyndaren
befinner sig på så och så många tusen sjömils avstånd är, har man
försäkrat mig, ägnad att i viss mån stödja uppfostrarinnan i hennes kall.
Min människokännedom säger mig också, att det mycket väl kan finnas fog
för ett sådant resonemang.

Det är i dag den elfte -- jag har beställt sovvagnsplats med tåget till
Bordeaux i kväll. Ilmer och Kerman ville ha mig ut på middag, men jag
skyllde på resbrådska och avböjde. Först hade jag tänkt göra ännu -- ett
sista -- besök i Berchska pensionatet och bjuda Adorée farväl, men vid
närmare eftersinnande har jag kommit till övertygelsen att det är klokast
att låta bli. Scenerna i onsdags kunde möjligen upprepas, och det vill
jag inte riskera för något pris.

Saken var helt enkelt den, att jag meddelade Adorée nyheten om min
förestående resa till Kapstaden. Hon visade genast alla tecken till den
livligaste glädje, föll mig om halsen på sitt oreflekterade sätt och
ropade:

-- Så roligt, så förb... jag menar, så förfärligt roligt! Alberto mio!

-- Vad för något? sporde jag, något överraskad. Blir du glad att jag
skall resa bort?

-- Hela mitt liv har jag längtat att få göra en resa med en stor båt,
helst till Cadiz förstås, men annars vart som helst, bara det blir söder
ut. Så kommer du och talar om att vi ska göra en sådan resa -- skulle jag
inte bli glad då?

-- Det kan inte vara ditt allvar, sade jag bestämt.

Adorées händer föllo ned efter sidorna.

-- Vad då? frågade hon och spärrade upp ögonen.

-- Att tro att du skall få följa med.

-- Naturligtvis är det mitt allvar, Alberto. Det vore alltför hemskt
annars.

-- Nej, min lilla Adorée, sade jag, nu ännu bestämdare än förut. Det
du föreslår är _fullständigt_ orimligt, _absolut_ omöjligt. Det finns
så många skäl och orsaker, som ställa sig i vägen för ett sådant
arrangemang, att jag skulle kunna hålla på en hel dag utan att ändå hinna
räkna upp dem alla.

Den omedelbara följden av dessa ord blev att Adorée upphävde ett
förfärligt tjut av förtvivlan, och detta förorsakade i sin ordning,
att fröken Berch kom in i rummet. Med några få ord förklarade jag
sammanhanget och fröken Berch nickade; hon förstod nog, hon. Därpå
började vi båda två försöka tala förnuft med flickan, men det ville alls
inte lyckas. Hon grät och bad ömsevis -- ett slag låg hon på sina knän
också, precis som ett par veckor tidigare i mitt rum på redaktionsbyrån.

Efter en stund gick Adorées förtvivlan över i ursinne. Hon stampade med
klackarna i golvet, knöt händerna och tog alla möjliga exotiska makter
till vittnen på, att hon _skulle_ följa med på resan. Fröken Berch och
jag utbytte en blick av hemligt förstånd; det föreföll mig, som om hon
önskade, att jag skulle dra mig tillbaka. Då detta precis stämde med mina
egna önskningar avlägsnade jag mig stillsamt, övertygad att fröken Berchs
pedagogiska erfarenhet inte skulle lämna henne i sticket.

I dag har jag per telefon efterhört Adorées sinnesstämning. Den
hysteriska krisen -- om jag så får kalla den -- tycks vara alldeles över,
Adorée är lugn, nästan tyst.

-- Men det var en svår pers, förklarade fröken Berch. Den unga damen har
ett -- lyckligtvis -- sällsynt obändigt lynne. Men det skall vara bättre
när redaktörn kommer tillbaka.

-- Och i dag?

-- Senast i morse förklarade hon mycket bestämt: jag följer med Alberto
på resan, hör ni det, fröken Berch, jag följer med honom, det är mitt
fasta beslut. Men det är barnets monomana envishet -- hon har redan
resignerat.

Jag uttalade en förhoppning att så verkligen var förhållandet, men bad i
alla fall pensionatsföreståndarinnan att fördubbla sin vaksamhet.

-- Redaktörn kan vara _fullständigt_ lugn, bedyrade fröken Berch.
Fröken Villanueva lämnas inte ur sikte en minut och för säkerhets skull
har jag låst in hennes ytterkläder och hattar -- fast den åtgärden
är nog överflödig. Dessutom saknar hon medel -- till och med för en
spårvagnsresa...

Nu hemställde jag, att fröken Berch inte ett ögonblick skulle misstänka,
att jag hyste något det allra avlägsnaste misstroende beträffande
pensionatets förmåga att i alla detaljer fylla sin vårdande verksamhet
och bad dess föreståndarinna att till Adorée Villanueva framföra
uttrycken av mina bästa välönskningar. Vid framkomsten till Capetown
skulle jag inte dröja att genom brev eller vykort låta min nya skyddsling
erfara ett och annat om resans behag -- och obehag.

När jag hakade upp telefonluren erfor jag en trygghetskänsla, som
konfirmerade min avsikt att resa utan något nytt möte med Adorée. Det
arbete och det mål som nu ligga framför mig fylla så helt och hållet min
idévärld, att jag _måste_ stryka bort allt annat. Men då jag sätter punkt
för den sista artikeln i polemiken om våra sydafrikanska kolonier kommer
jag också att sätta punkt för min journalistiska verksamhet. Det sista
kapitlet skall bli det tyngsta -- sedan får jag möjligen ett annat mål
att nå.

Jag har nedskrivit dessa anteckningar före min avresa som ett stöd för
minnet -- om jag skulle behöva kontrollera mitt eget intellektuella och
sentimentala utgiftskonto under två rätt underliga veckor av mitt liv.
Bankvalvet får bevara dessa blad -- före en möjlig och mycket trolig
autodafé. Den största tillfredsställelsen av mitt självbiografiska
referat får jag möjligen vid konstaterandet av det korrekta uttalet av en
viss fransysk fras:

-- Soyez-le bienvenu, monsieur!




SENARE DELEN

HERR GRENANDERS EXPEDITION




FÖRSTA KAPITLET.

Lorenzo.


Furstbiskopen och madame Lamelle hade råkat i tvist strax efter lunchen.

Sjön låg vattrad i sidenblått. En och annan lättjefull hävning -- ungefär
som när en middagssovare vänder sig i hängmattan, grymtande av belåtenhet
över tillvaron -- kom solknippena att åka guldkana nedför vågryggarna.
Lorenzo var kritande vit som en svan -- eller en ångbåt på teatern --
och klöv havet med ett ljud, som om tusen nyslipade saxar gått genom
sidenvävnader från Lyon eller Lausanne.

Lorenzos maskinhjärta klappade lugnt och starkt som på en atlet med
sjutton vårar på nacken. Om fyrtioåtta timmar skulle ångaren smyga
sin babordssida mot Madeiras lystna piroger, röra stjärtfenan i ett
vatten som doftade av vin och strandörter, höra klatschandet av åror i
vattenbrynet -- smala, långa åror, förda av bronserade kvinnoarmar.

Bordeaux och Biscaya hade varit onådiga. Hamnen i Bordeaux kokade vit och
utanför piren flög seglen i trasor från en smäcker skuta, som trotsat
väder i fyrtio höstar.

Men på gränsen mellan Portugal och Spanien bytte Neptun humör. Sjön blev
slät som ett tennisgolv, och solen ansträngde sig, föga olik en slarvig,
söndagssupande maskinist på måndagsmorgonen i ett hus med värmeledning.
Man höll på att smälta av hettan.

Det var på andra dagen av Lorenzos färd från Bordeaux som metamorfosen
inträffade. Galoscher och rockar förpassades otacksamt till reserven,
krämfärgad flanell, vit cheviot lyste mot det blå -- och för ett
tillfälligt lån av någon däcksstol kunde överstewarden begära ett halvt
pund utan att bli ansedd som svindlare.

Alla grå och dammiga funderingar stuvades undan i gepäckets mest fördolda
vrår och på andra däck samlades skeppsorkestern, en oktett, utan att
någon ens bett dem om det. Solen klatschade i mässingen; marschen
skrällde så gud sig förbarme, men det var ingen som hörde annat än
treklang och dominant.

Promenaddäck myllrade.

På fjädrande vador rörde sig den kastiljanske markisen, don Ramon,
som först blivit tagen för grand av Spanien -- inte bara av
akterstäderskorna. Hans mustascher glänste i blåviolett mot olivhyn och
tätt bakom honom gick hans sekreterare, som för effektens skull tydligen
var hämtad från Norge eller Danmark, en herre med hy av lilja och hår
av halm. Sekreteraren, vars namn för övrigt var herr Sirius, rökte en
cigarrett och kisade oftast mot det guldpudrade havet, så man aldrig
kunde se vad det var för kulör kring hans pupiller.

Vidare tre herrar av engelsk nationalitet, som plötsligt med flaxande
ögonlock upptäckte att en överhavsfärd hade flera behag än en
auctionbridge. Det var mr Lifton, lord Fairy och sir Phil. Ingen av dem
hade förut ens gittat ta hissen från rökrummet upp till översta däck. Nu
gingo de här i tennisskor, sade inte ett dyft -- och det var vackert så.

Blamant få passagerare på första klass var det den här resan; knappt
trettio. Sir Phil tyckte verkligen det var obehagligt -- kontrollen
föreföll närgången.

Musiken spelade -- falskt ibland, och mindre falskt när det ville sig så
-- herrarna promenerade sin flanell, eller hängde sig till omväxling över
relingen, damerna slogo i sina romaner och två franska barn i engelska
strumpor och koltar lekte den universella leken tafatt. Tiden var som
sagt några kvartar efter lunchen.

Just då började madame Lamelle sin tvist med furstbiskopen -- fast hon
naturligtvis sedan var färdig att ge sin högra hand (en mycket vacker,
smal och vit, fast åldrad hand) i pant på att det var hans helighet som
började. De båda sutto vid ett litet korgbord på babords sida, med
skydd för vind och sol, bispen till vänster, damen till höger, och på
bordet stod isvatten, socker, citron och cigarretter (som ingen av dem
naturligtvis beställt och ingen rörde).

Furstbiskopen var precis en sådan figur som man träffar på i spirituella
franska teaterpjäser, något till åren, men inte gammal, klok, kultiverad,
erfaren, tolerant, med ett stänk av erotik, som en blommande rosenkorg
till vinjett över de egna äventyrens epilog -- en hy av smultron och
mjölk bakom en silverblandad mustasch. Ögon grå och en djärvt skuren näsa.

Ni har sett honom?

Madame Lamelle är liten och explosiv. Hon har kanske inte haft lika många
kärleksäventyr i sin dag som furstbiskopen, men det är alls icke _därför_
hon är full av motsägelselusta. Tre gånger gift och lika många gånger
skild vet hon på pricken vad det vill säga att elda erotiska brasor och
slå vatten på dem. Just för den sakens skull har hon blivit ursinnig på
furstbiskopen.

Hela det städade grälet rör sig om en för övrigt mycket enkel
förstaklasspassagerare. Han har antecknat sig i registret som Albert
Grenander, redaktör, embarkerande i Bordeaux -- destination Kapstaden.

Omedelbart före den paus, som ofta inträder i ett kultiverat gräl just
i det ögonblick, då en motsvarande kontrovers mellan obildade personer
övergår i handgripligheter, hade madame Lamelle yttrat:

-- Skillnaden mellan oss är, att ers helighet är erotiker av vana och jag
av böjelse.

Då denna replik inte ägde det allra minsta samband med tvistefröet, herr
Albert Grenander, hade furstbiskopen tystnat. Men han gjorde det som en
klok karl -- med ett småleende, skylt av mustaschen.

Under pausen tänkte hans helighet för sig själv att herr Albert Grenander
inte på långa tag var värd en sådan ära som att vålla schism mellan
katolska kyrkan och erotiken. Furstbiskopen hade alldeles nyss själv sagt
sin mening om mannen: en blandning av pedanteri och självtillräcklighet,
tyvärr kryddad av otvivelaktig hederlighet plus en påtaglig färdighet
i vissa speciella grenar av journalistiken. Herr Grenander levde
sydafrikanska kolonier, andades sydafrikanska kolonier, talade
sydafrikanska kolonier. Frågade man efter denne herres hälsotillstånd
med anledning av den oroliga Biscaya, riskerade man att få till svar:
Mosambiquekanalen.

Madame Lamelle däremot stödde sina iakttagelser på vissa fysionomiska
kännetecken. Näsvinklar, ögonglober, linjerna kring munnen, handens
form och röstens djup -- allting hos denne man skvallrade om sinnliga
böjelser. Det fanns intet sannare ordspråk än »I det lugnaste vattnet
gå de största fiskarna» och herr Albert Grenander var otvivelaktigt en
mycket stor fisk.

-- Era invändningar spela er många spratt, madame, började furstbiskopen
-- utan att tänka på något särskilt.

-- Menar ni att jag är skild tre gånger? frågade madame Lamelle hotande.

-- Gud bevare mig väl, bedyrade hans helighet, skilsmässa existerar, som
ni vet, helt enkelt inte för den kyrka jag tillhör, och därför är min
obetydlighet till den grad ovederhäftig i den sortens angelägenheter, att
jag nästan skulle vara mogen för ledamotskap i någon kommitté med uppgift
att utreda och till regeringen inom sex månader inkomma med yttrande,
huruvida -- -- --

Madame Lamelle började skratta.

-- När allt kommer omkring, sade hon, är kanske fallet Grenander löst
lättare och enklare än någon av oss tror -- -- --

Madame avbröt sig, sköt korgstolen några decimeter närmare bordet och
sänkte rösten en halv ton:

-- När man talar om trollen stå de i farstun.

Prelaten nickade.

-- Det här trollet _går_, mumlade han.

En herre av medellängd, snarare korpulent än motsatsen, iförd grå
kavajkostym, men utan huvudbonad, kom sakta gående på promenaddäck.
Han läste hela tiden i en bok och såg varken till höger eller vänster.
De guldbågade glasögonen förstärkte intrycket av världsfrånvarande
studium, det tunna blonda håret lyste i solen. När han hunnit fram till
räcket midskepps vände han om, mekaniskt, utan att lyfta blickarna från
boksidorna och återtog vandringen. Det låg något på en gång blygt och
ändå målmedvetet över denna figur -- men det stillsamma draget dominerade.

-- Hur kan ni tro, madame? suckade furstbiskopen och runkade på huvudet.

-- Har jag kanske inte fått vatten på min kvarn? inföll madame Lamelle
stridslystet. Har ni någonsin hört talas om eller sett en person, som
_går_ och läser? Är det brukligt att man tar en bok och fördjupar sig
i den mitt i den värsta folkträngsel -- till på köpet under pretention
att folk skall gå ur vägen och dra sig undan, därför att man själv är
urståndsatt att se sig för. Nej, vet ni vad, min kära biskop, det där är
en hänsynslöshet, som bara bestyrker min teori angående mannen och hans
hemliga laster.

Furstbiskopen svarade inte. För sin del ansåg han saken slutdebatterad,
även om en lång sjöresas nervfrestande enahanda tvingar till
ekonomisering med samtalsämnena. Madame Lamelle åter bara väntade på en
ny replik från prelaten för att få slita på sin kära käpphäst ytterligare.

Då blev kaptens guldgalonerade vita mössa synlig bakom raden av
däcksstolar. Det hörde till god ton ombord att växla några ord med
ångarens befälhavare -- och det brukade gå så till att kapten, på vägen
från kommandobryggan till hytten, sakta kryssade sig fram mellan stolarna
och distribuerade hälsningar och anrop, ungefär som en snäll farbror
delar ut karameller.

Men i dag var det en annan ordning. Kapten Le Moine hade inte ens tid att
hälsa, han gick hastigt rakt fram med rynkade ögonbryn. När han hunnit
till furstbiskopen och madame Lamelle, stannade han.

-- Har ers helighet sett till doktor Morin?

Doktor Morin var skeppsläkaren.

-- Ja, svarade prelaten, som ansågs ha reda på allting och någon gång
motsvarade sitt rykte, för en halvtimme sedan satt monsieur Morin i baren
vid en grenadine.

Kapten ville skynda bort, men madame Lamelle högg tag i linnerockens
galonerade ärm.

-- Vad står på? frågade hon. Är någon sjuk? Vad har hänt?

-- Något högst märkvärdigt har inträffat, svarade kapten Le Moine, slet
sig lös och var borta.

-- Hörde ni, biskop? frågade madame Lamelle och hennes ögon brunno som
två facklor, hörde ni? Det har hänt något. Det har hänt något högst
märkvärdigt.




ANDRA KAPITLET.

D:r Morin öppnar en åder.


Vid middagen var den stora händelsen naturligtvis allmänna samtalsämnet
i första klass matsal. Ingen visste något bestämt, och därför kunde
skvallret ta vilka proportioner som helst. Gud skall veta att det också
gjorde det.

Kaptenens och doktorns stolar stodo tomma -- överstewarden hade
endast en enda gång stuckit in huvudet, och när han hörde det livliga
bordssamtalet, som exploderade med oupphörliga frågor och utrop, drog han
sig tillbaka med ett förnöjt leende.

Nu var saken den, att kapten Le Moine gjort sig känd för mycken
försiktighet i sitt tal, att han till exempel beträffande väder och vind
alltid lovade mindre än han visste sig kunna hålla. När alltså kapten
Le Moine sagt, att något _högst märkvärdigt_ inträffat ombord, så måste
detta högst märkvärdiga vara något till sin art och beskaffenhet helt och
hållet fabelaktigt sensationellt.

Madame Lamelle hade naturligtvis sin teori klappad och klar omedelbart,
och hon överlämnade den genast med frikostiga händer till furstbiskopen:

Kapten Le Moine behövde en läkare. Det var alltså någon som var sjuk.
Hans allvarliga min förrådde att det gällde någon förstaklasspassagerare,
och nu voro gissningarna inskränkta till en numerär av föga mer än
trettio personer.

Andra frågan: vad kunde det vara för sjukdom? Lorenzo hade glidit fram
lugnt som en bil på en cementerad väg de sista tio timmarna -- alltså vad
som helst annat än sjösjuka.

Här kom furstbiskopen till undsättning med en anmärkning som var avsedd
att koloreras med satirens pensel. Han insinuerade att sjukdomen utan
tvivel hade erotisk karaktär.

-- Just precis, inföll madame Lamelle hänryckt, det är _alldeles_ min
teori.

Och så utvecklade hon saken, och när hon utvecklat färdigt, skulle den
ryska storfurstinnan få ett barn. Det var riktigt rätt åt henne för
resten. Hon hade duperat hela första klass med sina stora duvögon och
rynkat på sin fina näsa åt varenda liten ekivok anmärkning. Nu fick hon
se...

Men när madame Lamelle och furstbiskopen kommo in i matsalen med det
långa smala bordet i mitten och de fyra småborden vid väggarna, satt
ryska storfurstinnan på sin vanliga vridstol strax bredvid doktorns
tomma plats, och hennes duvögon voro mera duvolika än de någonsin
varit. Furstbiskopen hade finkänslighet nog att inte säga något till
madame Lamelle, men han kostade på sig en särskilt djup bugning för
storfurstinnan, innan han slog sig ned vid bordet.

När man hunnit till mellanrätten nummer ett hade så gott som alla
tänkbara möjligheter repeterats och till sitt mer eller mindre skandalösa
innehåll noga värderats och vägts. Någon antaglig lösning, någon lösning
som hade sannolikheten för sig i högre grad än de andra, kunde likväl
inte uppletas. Här skall också erkännas, att inte alla bordsgästerna
röjde samma iver att partout deducera fram »något praktiskt» -- som
ryssen Leo Peolbin uttryckte det -- ur kaptenens lösa yttrande. Redaktör
Albert Grenander till exempel visade inte ett spår av intresse för det
lågande sanningssökandet vid mittbordet, men så medgav ju inte hans
självvalda plats -- ensam längst nere vid ett av de små väggborden --
någon intimare kontakt med de pikanta funderingarnas högkvarter.

Rätt nu kommo kaptenen och doktorn in. Allas blickar riktades mot de båda
herrarna -- för en hel lång minut blev det fullständigt tyst; endast herr
Grenander fortsatte att äta som om ingenting hänt.

Kapten Le Moine hade en helt annan min än för några timmar sedan, då
han höll razzia efter doktor Morin. Ögonen logo riktigt gott, och vad
doktorn beträffar, så tycktes han verkligt upplivad; han blinkade åt
madame Lamelle som en riktig spjuver.

Kaptenen slog sig ned i sin stol -- vid bordsändan åt fören till -- och
doktorn tog sin plats i besittning. Med några halvt skämtsamma, halvt
förbindliga ord adresserade sig kapten Le Moine till damerna med en
ursäkt att han störde måltiden så sent -- men viktiga och egendomliga
händelser och så vidare.

Därpå grep han sig an med den rykande consommé Richelieu uppassaren just
satt fram och tycktes inte ämna säga ett ord vidare.

Ny tystnad -- denna gången mera hotande. Madame Lamelle, som höll på att
förgås av nyfikenhet lät kapten Le Moine inmundiga fyra skedblad soppa.
Men då var hennes tålamod slut. Det finns gränser för allt.

-- Kapten! sade hon.

-- Madame, svarade kaptenen och räddade en femte sked.

-- Ser ni inte att vi äro färdiga att dö?

-- Inte av svält, vill jag hoppas.

-- Man håller inte folk ostraffat på sträckbänken tre långa timmar.

-- Och därför skall jag dömas till mistning av denna förträffliga
consommé Richelieu?

-- Det vore grymt.

-- Hur vill ni då ha saken ordnad?

-- Ni sade nyss, monsieur le capitaine, att något högst remarkabelt
inträffat ombord på ångaren Lorenzo.

-- Ja, madame.

-- Och det är verkligen förhållandet?

-- Ja, madame.

-- Säg oss då med tre ord -- bara med tre ord! -- vad som hänt.

-- Det kan jag inte, madame!

Ett enstämmigt sorl av förtrytelse.

-- Quelle horreur! Han kan inte säga oss det ... Vad är meningen?

Paus. Indignerad paus, utan känd fransk menubeteckning.

-- Jag kan inte säga er det. Med tre ord, nämligen.

-- Å, på det sättet.

-- Men, sade kaptenen och sköt ifrån sig den nu tomma sopptallriken, jag
skall i alla fall försöka fatta mig kort: vi ha fått en fripassagerare!

-- En fripassagerare!

Missräkningen var allmän. En fripassagerare, en kollämpare, en arm sate
som rymde undan lagens arm, kanske en neger. Mais, monsieur le capitaine!

Kapten och doktorn växlade en blick. Doktorn nickade och kapten bjöd
sorlet att tystna med en rörelse av handen.

-- Fripassageraren är, sade han, en ung flicka. En ung och mycket vacker
flicka, på min ära.

Madame Lamelle upphävde ett litet opassande rop av förtjusning. Ett
kärleksförhållande, _naturligtvis_ ett kärleksförhållande. En av de
manliga passagerarna hade smugglat med sin älskarinna -- saken var
klar, hurra! Den brottslige kunde inte vara någon annan än den spanske
markisen, don Ramon -- urbilden av en kvinnoförförare.

Kaptenen fullföljde sin redogörelse. Strax efter lunchen hade en av
stewardarna trott sig höra några underliga ljud från en av sofforna i
korridoren till första klass hytter -- strax utanför furstbiskopens
cabin. (Alla ögon öppna hastig eld mot hans helighet, som ser mera
häpen än brottslig ut, och madame Lamelles ögonglober bli cirkelrunda.)
Den ifrågavarande stewarden undersöker mycket omsorgsfullt platsen,
varifrån han tyckt sig förnimma de mystiska ljuden, men finner ingenting.
Emellertid omtalar han saken för en kamrat, och denne erinrar sig då, att
han själv just på samma fläck iakttagit något liknande. Nu gå de båda
uppassarna till ordentlig rafistulering av sofforna i fråga -- man lyfter
helt och hållet undan de lockliknande puffarna. Där ligger en mänsklig
varelse, en ung dam, nästan medvetslös. Hon blir inburen i hytten nummer
16, som tillfälligtvis står tom.

Kaptenen underrättas, doktorn alarmeras.

-- Ja, säger doktor Morin, kapten Le Moine har rätt. Det är en vacker
flicka, en mycket vacker flicka på sjutton år eller så omkring. Hon är
mera kraftlös än sjuk, men jag beslutar mig i alla fall -- av vissa
skäl -- för att slå en åder. Det hjälper. Efter ett glas vin och några
biskvier är det inte något fel på medvetandet -- och ändå mindre på
humöret. Den unga damen berättar fullständigt öppenhjärtigt hur hon gömt
sig ombord i Bordeaux och tycker att hela äventyret är pin livat. Det är
hennes egna ord.

Doktorn smuttar på sitt vinglas, under det en kör av röster brusar
omkring honom. Furstbiskopen svarar inte ett ord på alla direkta och
indirekta frågor, på alla spydiga tillrop, men han ser betänksam ut.
Madame Lamelle har tappat koncepten för en gångs skull -- den enda som
är fullständigt lugn är storfurstinnan. Det är också hon som med djupt
allvar frågar:

-- _Varför_ gjorde hon det?

Kaptenen åtar sig att svara.

-- Den unga damen ville inte bli lämnad i sticket av en viss person.

-- Ha, ha, trumpetar Leo Peolbin, den vissa personen finns alltså här.
Ombord?

-- Naturligtvis.

Den förnäme prelaten blir åter föremål för livlig uppmärksamhet, men nu
reagerar han med häftiga huvudskakningar till höger och vänster och en
gest -- med handflatorna ut: har ingen aning, vet inte, fullständigt
oskyldig ... Kaptenen öppnar munnen för att fortsätta, men då sker
någonting vid ett av väggborden, längst nere vid dörren.

Det är inte en suck, inte ett stönande, inte ett skratt, inte en
snyftning, inte ett ångestrop. Det är allt detta på en gång. Herr
Grenander har rest sig upp till hälften och gripit om bordsskivan med
vitnande fingertoppar. Ett spindelvävsklent moselglas välter omkull,
rullar ut över kanten och krossas mot mattan.

Kapten Le Moine fattar genast situationen:

-- Ni har rätt, monsieur Grenander, säger han saktmodigt, det är hon, er
lilla skyddsling mademoiselle Adorée Villanueva. Ni finner henne i hytten
nummer 16.

Och medan Albert Grenander, utan ett spår till färg i sitt tämligen
runda ansikte, pressar sin kropp mellan bordet och väggsoffan, svänger
halva antalet av de vridbara stolarna vid långbordet runt och från denna
exklusiva parkett på två rader följer dess publik, malheureusement utan
kikare, en stackars människas förtvivlade kamp att göra sig osynlig på
bråkdelar av sekunden.

Men madame Lamelle jublar, hon. Efter en vänskaplig puff i furstbiskopens
sida kommenterar hon detta sällsynta möte av teori och verklighet:

-- Vad var det jag sade! En liderlig erotiker, en ful fisk! Disputera
aldrig med madame Lamelle mera. Se där ett gott råd, ers helighet!




TREDJE KAPITLET.

I förhör.


När matsalens klaffdörrar föllo igen bakom herr Grenander, behärskades
han av en enda känsla: vrede. Han var ond, måttlöst ond.

Sällskapets uppträdande kunde inte förvåna särdeles mycket, fast det ju
alltid är fatalt för en fullvuxen karl att råka i en löjlig situation.
Sortin hade nog inte varit lyckad; för älskaren av det burleska torde den
däremot ha låtit en glädjekälla springa fram. Men till herr Grenanders
heder skall antecknas, att han inte hade en enda tanke över för publikens
uppbyggelse -- i vad mån huvudrollens huvudstupa innehavare kunde
förefallit lyckad eller misslyckad. Albert Grenander tänkte bara på en
vanartig flickas olydnad, på risken av en snöplig expedition, på dagliga
och pinsamma konflikter...

Från matsalen var det tre halvtrappor ned till första klassens
hyttkorridorer. I halvtrappan nummer ett kände herr Grenander sin vrede
stillad, även om den inte var bortblåst, i halvtrappan nummer två fann
han anledning till tusen förståndssynpunkter på Adorées handlingssätt
-- tout comprendre c’est tout pardonner -- och i halvtrappan nummer tre
fylldes han av ett bålstort, brinnande medlidande med stackars lilla
Adorée Villanueva, som legat svältande i en låda -- den upp- och nedvända
låda som en salongspuff är -- i så många svåra timmar utan mat, utan
något att dricka, utan någonting alls att luta sitt huvud mot. Vid tanken
på Biscayas ohyggliga Apenniner, när Lorenzos två skruvar varannan minut
lekte aeroplanpropellrar i luften, fick Albert nästan tårar i ögonen.

De tio sista trappstegen tog han i två språng, och knappt det.

Hytten nummer 16 låg längst akter ut, de jämna siffrorna till höger.
Herr Grenander stannade ett ögonblick utanför hyttdörren, hans hjärta
deklarerade plötsligt en inopportun aktivism.

Så knackade han.

En klar, varm röst, som han kände igen, ack, så väl:

-- Adelante!

Adorée hade redan hunnit tillägna sig den internationellt kastiljanska
ordboken. Herr Albert vred om låset och steg in.

Hade det nu funnits ett uns koketteri i Adorées lilla hjärna, hade
hon bara haft några gram av till exempel madame Lamelles erotiska
erfarenhet, skulle hon lämpligen börjat med en scen, lånad ur sista
akten av »Den vilseförda». Slutna ögonlock, hjälplös liten kvinna,
utslaget, svallande hår på en vit kudde. Man vädjar till den starke
mannens medlidande med ett svagt, nästan döende fruntimmer (som därtill
är mycket fagert). Parentesen bör läsas två gånger.

Men Adorée Villanueva var gud ske lov alls inte sådan. När herr Grenander
öppnade dörren, kastade hon undan filten och ställde sig spikrak upp
i hytten. Hon föreföll inte ett dugg ångerfull, men spelande glad och
belåten med tillvaron. En liten smula förebråelse fanns det möjligen i
tonen, när hon räckte händerna mot sin förmyndare och bedyrade:

-- Alberto mio, _vad_ jag har längtat efter dig.

-- Du har handlat mycket orätt, Adorée, förklarade herr Grenander
allvarligt. Jag sade dig ju, att det var omöjligt, att du kunde få följa
med.

-- Som du ser, hade jag rätt och du orätt -- eftersom jag nu _är_ med.
Men låt oss inte gräla. Jag förlåter dig, Alberto, är du nöjd då?

Fröken Villanueva försökte stryka herr Grenanders tunna hår just över
hjässan, men den otacksamma människan drog sig undan. Han anvisade,
tämligen stelt, den vackra unga damen en plats i hyttens ena soffhörn och
slog sig själv ned i det andra. Adorée började skratta.

När förmyndaren nu såg myndlingens glada säkerhet, greps han, dumt nog,
av samma vrede som i första halvtrappan nyss. Han tog flickan i armen
och ruskade henne riktigt ordentligt:

-- Jag önskar jag kunde ge dig stryk, sade han.

-- Gör med mig vad du vill, bad Adorée med plötsligt allvar. Just nu gör
du mig illa -- om det kan bereda dig någon tillfredsställelse, Alberto
mio.

Herr Grenander släppte genast sitt tag.

-- Gör jag dig illa, utropade han med maskulin konsekvens, det var inte
min mening. På vad sätt gör jag dig illa?

-- Jag är mörbultad över hela kroppen, kära du. Det värker i varenda
liten muskel. Har du någonsin legat på ett trägolv i två dygn, Alberto,
ett trägolv, som inte just varit stilla många ögonblick. Uppriktigt sagt
så har jag haft det _tjyvtjockt_.

Tredje halvtrappans medlidande fyllde herr Grenanders själ till
bräddarna. Stackars liten Adorée!

Han tog flickans hand i sin och bad henne inte tänka på blåmärkena.

-- Jag förstår, fortsatte herr Grenander, att du haft det svårt, lilla
barn. Men nu vill jag, att du talar om för mig vad som hänt sedan du
och jag sist träffades i pensionatet hos den snälla fröken Berch.
_Alltsammans._

-- Alltsammans? Å, fy sjutton, älskade Alberto, det blir en hel jeremiad.

-- Det kan inte hjälpas. Du förstår, jag _måste_ ha reda på vad som hänt.

-- Men att berätta är så jäkligt. Fråga du så skall jag svara.

Herr Grenander dröjde.

-- Må göra. Du var förbjuden av fröken Berch och doktor Heil att gå
utanför pensionatets portar?

Adorée nickade mycket energiskt.

-- Du hade inga pengar?

-- Inte en koppardoning!

-- Och fröken Berch hade gömt undan både din hatt och dina ytterkläder?

-- Ja, kan man tänka sig en sån markatta, inföll Adorée indignerad.

-- Men hur i all världen lyckades du rymma?

-- Jag klättrade nedför en stupränna. Tro bara inte att det var någon
konst.

-- Utan hatt och kappa?

-- Ja visst.

-- Du har alltså varken ytterkläder eller kappa här ombord?

-- Nu är du dum, Alberto mio. Var skulle jag fått dem ifrån?

Herr Grenander började känna en lätt yrsel.

-- Och hur kom du med tåget till Bordeaux? Säg inte, att du hängde i
kopplet, efter sista vagnen.

Adorée såg stött ut.

-- Det menar du inte. Att hänga bak efter tåget måtte väl vara opassande
för en ung flicka.

Herr Grenander samtyckte med livliga mimiska tecken. Adorée fortsatte,
självbelåten:

-- Jag fick låna pengar till biljetten av en herre. Han var mycket
hygglig och bad mig inte alls tänka på den där lilla bagatellen.

-- Och det lovade du -- godhetsfullt?

-- Naturligtvis. Varför skall man inte göra folk till viljes?

Herr Grenander bet sig i läppen, så blodet sipprade fram.

-- Och när ni kommo till Bordeaux, ville inte den där herrn låna dig mera
pengar?

-- Det vet jag inte, Alberto mio, jag skubbade, förstår du.

-- _Vad_ gjorde du?

-- Smet naturligtvis -- och det bums ändå. Karln hade sitt bagage att
ta rätt på, men jag hade inget, jag. Det är bra ibland att resa lätt
ekiperad.

Det blev en stunds tystnad. Herr Grenander rullade sin nyckelring runt,
runt.

-- I Bordeaux var det en hel lång dag innan Lorenzo gick, sade han.
Började du svältkuren redan där?

-- I helsike heller! Jag gick på stampen med min lilla medaljong.

En ny aggressiv ton:

-- Vet du, Alberto, det hade jag tänkt be dig skriva en artikel om i
tidningen. Tidningarna är det enda såna där mänskor ha någon respekt för.
_Vet_ du vad jag fick på min lilla medaljong av äkta silver med en turkos
i mitten?

-- Hm.

-- Fyra francs, du. Är det inte skandal, är det inte gement? Medaljongen
har säkert kostat femtio. Fyra francs! Skriv en artikel och ge dem på
pälsen, Alberto!

Herr Grenander svarade inte. Hans tankar redo just nu galopp ute på andra
vägar.

I själva verket var kanske, när allt kom omkring, situationen inte så
förtvivlad. En flyktig tanke att söka någon båtlägenhet för Adorée från
Madeira -- retur till Europa -- förkastade herr Grenander. Resultatet
skulle i så fall möjligen bara bli det, att man hittade fröken Villanueva
i Lorenzos kolboxar några sjömil söder om Madeira. Förmyndaren började
småningom -- på empirisk väg -- fatta betydelsen -- och de eventuella
verkningarna -- av myndlingens fasta beslut.

Men Capetown var ju ingen bondby. Capetown var en stad av visserligen
blandad kultur och brokig befolkning, men den ägde moderna resurser
i stil med Stockholms, Frankfurt am Mains eller Milanos. Där funnos
europeiska konsulat och vita myndigheter, hotell och pensionat,
guvernanter och polis, vackra planteringar och en nästan amerikanskt
sedlig ordning. Om det så blev nödvändigt att engagera en hel livvakt
till skydd för konsekvenserna av Adorée Villanuevas blivande fasta
beslut, så fick det vara hänt. Under tiden skulle Albert Grenander
fullfölja sitt uppdrag -- och sedan...

Fröken Berchs pedagogiska system hade säkerligen inte varit det rätta.
Nå, den dagen, den sorgen...

-- Du säger ingenting, Alberto, kuttrade Adorée, och hennes ögon fingo en
fuktig glans. Är du mycket ond på din lilla _muchacha_?

-- Jag är inte ond, förklarade herr Grenander, fast, men du måste lova
mig tre saker.

Adorée Villanueva hade fått en frikostig natur i arv.

-- Gärna hundra, sade hon, bara inte gå i land.

Då knackade det på hyttdörren nummer 16.

-- Stig in, bjöd redaktör Grenander.

Det var madame Lamelle. Hon hade en korg under vardera armen och en
hel kvast astrar instucken i skärpet. Den goda frun såg rätt kuriös ut
och Adorée började ett kluckande skratt, som säkert skulle slutat i
en praktfull final på mångstrukna f -- om inte herr Grenander agerat
kapellmästare och med ett blixtsnabbt tecken påkallat generalpaus.

Madame Lamelle satte ned sina korgar på golvet och ryckte blomsterkvasten
ur skärpet.

-- Mademoiselle, sade hon, ert lidandes historia har rört oss alla. Er
hängivenhet är beundransvärd -- en annan sak är att vi inte alls förstå
den. Man har utsett mig till tolk för dessa känslor, mademoiselle, ni
saknar ett kvinnligt stöd ombord; _vi_ erbjuda eder detta stöd med
våra blommor. Tag emot dem, mademoiselle, likaväl som innehållet i
de båda korgarna, och låt inte er ungdom förblinda er av en onaturlig
tillgivenhet.

Hela denna oförsynta harang meddelades på franska språket, av vilket
Adorée lyckligtvis inte förstod två ord. Herr Grenander var nog storsint
att översätta löftet om beskyddet, blommorna och matvarorna, men förtiga
det andra.

Fröken Villanueva visade trots detta en svart otacksamhet och bad Alberto
översätta en anmodan till madame att sköta sitt och inte lägga sin näsa i
blöt. Oaktat herr Grenander fullgjorde uppdraget med diplomatisk takt och
språklig finkänslighet, fattade madame Lamelle humör och avlägsnade sig
med en liten röd fläck på vardera kinden.

-- Det börjar bra, det här, tänkte herr Grenander, när han omedelbart
därpå begav sig upp till kaptenens hytt för att erlägga avgiften för
ångaren Lorenzos första kvinnliga fripassagerare.




FJÄRDE KAPITLET.

Don Ramon vill duellera.


Sedan aderton timmar hade Lorenzo den sköna ön Madeira akter över och
stävade med god fart söder ut. Vädret var alltjämt kungligt -- förgylld
av den tidiga solens första strålar hade Afrikas västkust skymtat som en
lågt seglande molnbank för babordsdrömmarnas syn. Havet låg stilla som
vattnet i furstbiskopens marmorbadkar.

Ombord rådde däremot inte fullt samma stiltje. Den av redaktör Grenander
försökta isoleringen av fröken Adorées person var ett tilltag som måste
skändligen uppges redan i andra timmen. Indignationen mot herr Grenander
lade sig visserligen så fort man fick se hur vacker mademoiselle
Villanueva var, men vad hade förmyndaren för glädje av det?

Ingen hänsyn till den katolska kyrkan skall förmå oss att undandölja det
faktum, att hans helighet furstbiskopen var den förste som anmälde sin
beundran. Han hade (sade han) orättvist blivit utsatt för misstanken att
ha smugglat mademoiselle ombord -- nu önskade han bara att det varit så
väl. Därpå bugade han sig med en elegant värdighet, som för andra gången
förde tanken på en mondän teater av första klass.

-- Jag gillar gubben, förklarade Adorée, säg honom det. Skada att han
inte talar spanska.

Herr Grenander översatte på sitt vis: »Ers helighet gör mig alltför
mycken ära.»

Madame Lamelle hade ångrat sin sura min, sedan Alberto på ett
fullständigt kriminellt sätt förvanskat myndlingens ordval, och
storfurstinnan väckte Leo Peolbins häpnad, när hon lade Adorées händer i
sina och föreslog henne att inte vara förbehållsam, om petite amie hade
några »önskningar som voro höljda av dimmor eller åskbyar». Den poetiska
bilden drog Alberto sig inte för att tolka och följden blev att fröken
Villanueva började dyrka storfurstinnan som ett övernaturligt väsen.

Kapten Le Moine var fatalist som många begåvade fransmän. Han inbillade
sig att det gynnsamma vädret stod i någon storts mystiskt samband med
fripassageraren och behandlade henne med den vördnad en klok karl
visar sin mascot. Doktor Morin (som slagit åder på fröken Villanueva)
visade i sin tur inte längre samma intresse för morgongrenadinen och
middagspernoden. Ödet ville, att han en gång gått i trampfart mellan
Buenos Aires och Montevideo, en route som fällt ut så pass mycket spanska
att doktorn kunde -- till de andras gröna förargelse -- extemporera ett
halvt tjog kastiljanska komplimanger.

Men värst ansatt var den spanske markisen, don Ramon.

Ryssen, Leo Peolbin, hade redan före den epok ombord på Lorenzo, som
inleddes med fröken Villanuevas uppdykande ur pufflocket, funnit sitt
största nöje i att tala illa om don Ramon och därvid haft roade lyssnare
i de tre engelsmännen, särskilt lord Fairy.

-- Jag känner de italienska markiserna, plägade herr Peolbin säga, och
de smaka sannerligen inte efter mera. En mot Spanien mycket välvillig
matematiker skulle säga er att det går femhundra spanska markiser på
en italiensk, och då kan herrarna tänka sig... För resten, vad _är_ en
spansk markis, finns det över huvud några spanska markisat? Har herrarna
hört talas om dem? _Jag_ har åtminstone aldrig gjort det, fast jag
färdats i alla fem världsdelarna.

Och så reste herr Peolbin sig upp och imiterade på ett mycket lustigt
sätt spanjorens spotska hållning, hans sätt att kasta huvudet tillbaka
och rycka i den blåsvarta mustaschen.

-- För att inte tala om markisens sekreterare, inföll mr Lifton, när
munterheten lagt sig. Sekreteraren, herr Sirius!

Ögonblickligen förvandlades herr Peolbins pose i en halvt oförskämd,
halvt krypande gest, som fullständigt täckte bilden av herr Sirius. Lord
Fairy applåderade och mr Lifton tillade några ord om resande patrask i
allmänhet och spanjorer isynnerhet.

Nu fanns det ju olyckligtvis en spång utlagd mellan don Ramon och fröken
Villanueva -- det stolt klingande språket -- och av den spången var
don Ramon nog låg att begagna sig vid alla både möjliga och omöjliga
tillfällen. Adorée blev förtjust. Och sedan spanjoren -- efter att på
listiga vägar ha utrönt fröken Villanuevas födelseort -- uppstämt en
lovsång (don Ramon deklamerade gärna) över Cadiz och dit förlagt de
skönaste stunderna i sitt liv, började Adorée undra om inte det var
_ödet_ som sammanfört dem. Och när en ung flicka tar sig till att sätta
en högre försyn i samband med en herre, är redan leken inte alldeles
ofarlig.

Så fort våra värderade vänner av båda könen ombord på Lorenzo
upptäckt Adorées intresse för don Ramon, organiserades som på en tyst
överenskommelse två anfallsgrupper, den ena med redaktör Albert Grenander
som operationsfält, medan den andra riktade sin offensiv direkt mot
fröken Villanueva, varvid doktor Morin fick tjänstgöra som (mycket
bristfällig) tolk.

Herr Grenander ställde sig oskyldig som det barn som föddes i natt -- och
var det också. Han hade just avslutat underhandlingarna med den kvinnliga
båtbetjäningens styrande mästarinna, en liten prydlig marseillanska, om
överlåtelsen av två damhattar och en resrock till ett oskäligt pris och
var omåttligt belåten med sig själv.

Vid de första orden av madame Lamelle om ett »_olämpligt_ förhållande»
mellan Adorée och spanjoren brast den hederlige herr Grenander ut i
skratt. Madame Lamelle såg spöken mitt på ljusa dagen!

-- Är det underligt, frågade han, om flickan tycker det är roligt att
prata med en landsman? Fröken Villanueva är barnslig och oerfaren, men
hon har en förträfflig karaktär, och skulle herr markisen tillåta sig
några friheter, så var övertygad om, att han får ett svar, som kommer
honom att tappa lusten att göra om försöket. Vad säger madame Lamelle om
den här hatten?

Föga gynnsammare förlopp fick den mot fröken själv dirigerade attacken.
Doktor Morin trasslade in sig i språket och Adorée började skratta --
varvid expeditionens ledare för första gången försummade att beundra
damens pärlsmycken till tänder. Mycket förstod hon heller inte av
harangen, men tillräckligt i alla fall för att begripa avsikten att
svärta ned landsmannen, don Ramon. Enligt konstaterad världsordning
bidrog detta i hög grad att göra den förtalade ännu mera _intressant_ i
hennes ögon.

Så mycket vann man med det.

Dagen därpå tyckte emellertid herr Grenander, att han borde tala med
Adorée om saken.

-- Du sysselsätter dig bra mycket med don Ramon, den spanske markisen,
anmärkte herr Grenander.

-- I regel är det nog _han_ som sysselsätter sig med _mig_.

-- Kan väl vara. Det väcker i alla fall uppseende, man pratar...

-- Låt dem prata.

-- Hm!

-- Vad sade du, Alberto mio?

-- Tycker du om honom?

-- Jag vet inte. Han deklamerar så stiligt. Och så... Han är vacker.

-- Obestridligen.

-- Men...

-- Tala ut, min vän.

-- Han är alls inte så vacker som du, Alberto mio. Inte, inte alls.

Det föll sig naturligt för herr Grenander att skyndsamt byta om
samtalsämne.

       *       *       *       *       *

Ekvatordagen hade varit orolig i alla avseenden, utom beträffande vädret.
Det vanliga linjespektaklet tycktes denna gången uteslutande tillställt
för att roa Adorée, och på den punkten var framgången obestridlig, men
det skapade en mer än vanligt skarp konkurrens om den unga damens person,
i vilken inte ens furstbiskopen drog sig för att delta. Denna konkurrens
hotade ett ögonblick att övergå i ett öppet gräl mellan don Ramon och
doktor Morin (som druckit mycket champagne vid den sena middagen), och
det var uteslutande kaptenens auktoritet man hade att tacka för att
skandalen inte blev fullständig.

Herr Grenander undgick detta intermezzo alldeles. Han satt på översta
däck tillsammans med sir Phil, som plötsligt och till herr Grenanders
förtjusning avslöjat sig som specialist på Hollands sydafrikanska
kolonialpolitik under regeringskommissarien Hop, och samtalet växte ut
i alla väderstreck. Varje tanke på Adorée var avlägsnad ur förmyndarens
hjärna, men storfurstinnan och madame Lamelle hade iklätt sig solidariskt
och högtidligt ansvar för fröken Villanueva, en garanti, som förmyndaren
ansåg banksäker.

I själva verket levde herr Grenander i ett tillstånd av relativt lugn --
Adorée till trots. Han kände för henne ungefär samma sorts oro som en
oerfaren hundägare gör för första valpen han har i sin vård: att djuret
skall springa bort och bli överkört. Någon annan fara är egentligen
inte aktuell, tycker han. Och så länge Lorenzo flöt på havet med vatten
på alla sidor -- hur långt blicken än sökte -- så länge var det också
omöjligt för Adorée att springa sin kos och utsätta sig för världens
ondskefulla trafikproblem.

Nu var det emellertid just uppträdet efter ekvatordinén, som kom ett
visst beslut att mogna i don Ramons hjärna. Och dagen efter -- som
mången gång är de ödesdigra beslutens dag -- ställde han om så, att han
fick fröken Villanueva mellan fyra ögon på styrbords promenaddäck, just
bakom mr Liftons golfbana.

Den halmgule sekreteraren, herr Sirius, rökte en cigarrett vid nedgången
till salongerna -- det såg nästan ut, som om han stod på vakt.

-- Señorita, sade don Ramon, har ni märkt att blodet är tjockare än
vattnet?

-- Vad för något? sporde Adorée, som för första gången trodde sig förstå
att don Ramon inte talade korrekt spanska. Blodet tjockare än vattnet,
vad är det för gallimatias?

-- Jag menar, señorita, att det rinner samma blod i våra ådror.

-- Nej, förlåt, invände Adorée stucken, jag har _por dios_ mitt blod för
mej, fast doktor Morin knyckte några mått häromdagen. Vilket för resten
var hans förbaskade skyldighet.

Don Ramon kastade huvudet tillbaka och ryckte i sin blåsvarta mustasch.

-- Låt oss inte gyckla med ord, señorita! Inte gyckla med ord i en
allvarlig stund.

-- I vad för något, si le gusta, señor -- om ni behagar?

-- I en betydelsefull stund, señorita. Ni, lika litet som jag, hör hemma
bland denna underliga samling narrar, inbeciller eller -- rent ut --
förbrytare. Mellan oss ligger en brygga, en osynlig, men stark brygga,
rasfrändskapens bro. Det är inte allmän farväg det, señorita!

Adorée drog sig ett par steg tillbaka och sökte sin näsduk i väskan.
Men don Ramon var förskräckligt kär och märkte ingenting. Han gick på i
ullstrumporna.

Fortsättningen övertrumfade inledningen; friaren tillgrep två stora
kastiljanska lyrici från trettonhundratalets mitt, en upprorsrörelse på
Filip den rysliges tid, tre kungar Alfonso, den ädelmodige, filosofen och
afrikanen, en självmördare i familjen don Ramon och oräknade generationer
toreadorer i Sevilla. Med denna meritlista i ena handen och sitt markisat
-- plus några millioner pesetas i den andra -- nalkades han till sist
señoritan med den stora och avgörande frågan, som har nästan samma
koncept på alla världens språk.

Nu är det kanske ovisst hur det gått med detta frieri, om inte Adorée
just dagen förut sett och hört Leo Peolbin imitera don Ramon. Som alla
naturbarn hade vår lilla señorita en stark känsla för det komiska, och
just nu ville det sig inte bättre, än att don Ramon nästan karikerade sig
själv.

-- Vad Alberto skulle skrattat! tänkte Adorée, i det hon bet i näsduken
för att inte explodera.

Men don Ramon friade på, han!

-- Förr skall den dag, vars sol blir smaragdgrön vid middagstiden, sprida
fasa och fruktan i världens fyra hörn, förr skall en sådan förläst
gammal narr som er förmyndare, señor Grenander...

-- Nej, avbröt Adorée, plötsligt allvarsam, nu är ni dum, herr markis.

Don Ramons talmaskin bromsade, så det gnisslade i kullagren.

-- _Vad_ är jag, señorita?

-- Dum, señor.

-- Ni älskar mig icke?

-- Det vet himlen, att jag inte gör.

-- Ni älskar en annan?

-- Kanske det, señor.

-- Hans namn? _Hans namn_, señorita?

-- Om ni kommer mig närmare, ropar jag. Gå undan!

-- Disculpe, señorita. Men. Av barmhärtighet. Hans namn?

Adorée tyckte nu, att hon kunde ha rätt att roa sig en smula på sin
landsmans bekostnad, men hon hade aldrig rätt uppfattat, eller ens brytt
sig om att uppfatta alla de kosmopolitiska namnen på herrarna ombord. Hon
höll dem i sär efter en intuitivt uppgjord, mycket privat skeppsrulla,
som i åtskilligt erinrade om indianernas sätt att skilja individerna åt:
Blåöga, Krumnäsa, Spattben och så vidare i den stilen. Men till all lycka
sneddade just då lord Fairy en vinkel av mr Liftons golfbana och Adorée
nickade åt honom -- betydelsefullt.

-- Det är alltså han? väste don Ramon.

-- Ja, andades Adorée, och slog ned ögonen, det är han, señor ...

Och så var det morgon och afton den friardagen.

Men nästa förmiddag överräckte don Ramons halmgule betjänt, herr Sirius,
en biljett till lord Fairy, där denne satt i sin däcksstol och stoppade
dagens tredje pipa. Biljetten innehöll en utmaning på pistol -- »eller
annat tillgängligt vapen». Don Ramon föreslog tio stegs avstånd och tre
skott i hastig följd. Plats: babords promenaddäck, tid: klockan sex
påföljande morgon.

Lord Fairy läste uppmärksamt igenom biljetten två gånger -- utan att
upphöra med pipstoppningen. Därpå lät han meddelandet stilla glida ned i
den med violetta silkesränder invävda flanellrockens högra ficka.

-- Det skall vara svar, meddelade den halmgule herr Sirius kärvt.

-- Jag handlar inte med laxermedel, sade lord Fairy vänligt. Men bed
doktorn om ett lakritspulver och bartendern om en absint åt er herre.
Annars brukar sånt där gå över av sig självt fram på förmiddagen.

       *       *       *       *       *

Den nyss beskrivna, tämligen löjliga kontroversen blev inte utan
konsekvenser -- vilket ånyo bevisar sanningen av den bekanta paradoxen
att endast det oväsentliga är väsentligt.

Med engelsmannens medfödda takt lät lord Fairy inte undslippa sig ett
ord om utmaningen -- ens till mr Lifton, som var hans vän. Men middagens
träningsmatch påkallade en häftig rörelse av his lordship och därvid smög
sig don Ramons ljusblå biljett ur fickan på lord Fairys flanellrock.
Den blev liggande på däcket en stund och såg nästan ut som ett stort
tjänstefrimärke. Det var åtminstone madame Lamelles reflexion, när hon
några minuter senare gick förbi och plockade upp föremålet.

Ja. Sedan var det naturligtvis inte mycket bevänt med don Ramons
hemlighet.

En duell ombord!

Kapten Le Moine var förargad -- men förargelsen föreföll kryddad av
ett litet stänk nervositet -- doktorn hånskrattade, storfurstinnan
_betraktade_ för första gången den spanske markisen, mr Lifton och
sir Phil ryckte på axlarna, furstbiskopen smålog och madame Lamelle
var förtjust. Leo Peolbin gjorde sig besvär att på baksidan av
dagens matsedel erbjuda lord Fairy sina tjänster som sekundant, och
överstewarden lät för säkerhets skull stuva in tolv flaskor Pommery i
isskåpet nummer ett.

Den ende som tog affären seriöst var herr Grenander -- inte för själva
sakens skull, bevars! men för de möjligheter han ansåg den innebära.
Lorenzos miniatyrvärld var alltså tillräckligt stor att skapa duellhot
för Adorées skull efter föga mer än en veckas varsel. Faktum räckte till
att bygga upp en sannolikhetskalkyl på.

För knappa tjugufyra timmar sedan hade herr Grenander välsignat den
omständigheten, att han ägde sin skyddsling mellan babords och styrbords
relingar ombord på en hygglig båt med fritt vatten runt omkring. Nu kände
denna förträffliga människa något som liknade ett pressande moraliskt
ansvar vid tanken, att man stod utan alla landstigningsmöjligheter, om
den rasande duellanten gick till attack på nya frontlinjer. Nyss tycktes
honom Kapstaden som en skrämmande fara; i detta ögonblick önskade han
intet högre än att få sätta klackarna i dess trottoarer med Adorée
trippande strax bredvid, tätt intill.

Men det allra mest kuriösa med don Ramons duellvanvett var, att Adorée
plötsligt började visa ett starkt och positivt intresse för gentlemannen
från Don Quixotes och Sancho Panzas land. Det hjälpte inte mycket, att
riddaren av den sorgliga skepnaden förlöjligades i alla kvarter och att
vapendragaren Sirius gjordes till föremål för den blodigaste drift.
Adorée hade fått för sig att don Ramon inte var besjälad av någon högre
önskan än att låta sitt blod för hennes skull; följden blev att hon
satte upp ett till hälften sorgset, till hälften betänksamt ansikte, som
förmörkade måltiderna och timmarna mellan dem.

Vad don Ramon beträffar, föredrog han att inte alls visa sig, och
sekreteraren rökte numera sina cigarretter vid bommarna midskepps, till
tredje klass. -- Magneten drar till sig järnet, sade lord Fairy och
kastade med huvudet åt herr Sirius, utan att göra anspråk på applåder.
Men dem fick han i alla fall.

Sent på kvällen samma dag -- eller rättare mitt i natten -- företog
furstbiskopen en extra promenad på däck; hjärtat kändes nämligen litet
motspänstigt vid försöket att somna in. Till sin förvåning observerade
han, att det lyste i skrivhytten. Prelaten gick fram, på tå, till
fönstret, satte näsan mot glaset och skyggade för ögonen med handflatorna
för att kunna se, ty södra korset sprutade eld denna natt.

Var det icke herr Grenander? Jo visst. Han satt lutad över en tjock bunt
manuskriptpapper och de guldramade ögonglasen bröto skrivbordslampans
starkt lysande strålknippe.

Furstbiskopen tvekade inte; en minut senare hade han kastat sin nattrock
över soffan bakom herr Grenanders. Denne gjorde ingen annan rörelse än
med pennan över pappersarket.

-- Stör jag er, min herre?

Herr Grenander ruskade på huvudet -- utan att vända sig om.

Det skulle varit madame Lamelle, tänkte hans helighet och smålog för sig
själv.

Furstbiskopen skruvade på takljuset precis som om han varit hemma hos sig
själv.

-- Det är en förtjusande natt vi ha, sade han. Så mycket stjärnor trodde
jag knappt det fanns.

Herr Grenander svängde om skrivstolen. Det var inte hans mening att vara
ohövlig, när han svarade:

-- Man ser dem bättre där ute.

Den gamle mannen skrattade vänligt:

-- Har ni någonting emot, att jag tar er tid i anspråk tio minuter?

-- Naturligtvis inte.

-- Blir ni ond om en gammal präst lägger sig i vad han kanske inte har
med att göra?

-- Om den gamle prästen är ers helighet -- nej!

-- Jag tackar er, min herre. Får jag då till att börja med göra er tre
frågor?

-- Gärna tio, monseigneur. Genera er bara inte.

-- Är fröken Villanueva en släkting till er?

-- Nej.

-- Älskar ni henne? Tänker ni gifta er med henne?

-- Ingendera delen, monseigneur. -- Nu har ni bara en fråga kvar.

-- Vet ni av att _hon_ älskar _er_?

Herr Grenander reste sig upp.

I det starka, vita ljuset av de nu oskärmade elektriska globerna
kunde man tydligt se att hans ansikte röjde spår av intellektuell
överansträngning. Hyn saknade färg, munvinklarna voro spetsade nedåt.
Håret föreföll nästan metallblankt vid tinningarna och låg som en tunn,
blond flock av silke över hjässan. Glasögonbågarna hade plöjt fåror, där
de ätit sig in i skinnet under årens lopp.

-- Ers helighet får ursäkta ...

-- Se så. Bliv inte ond. Jag är en gammal man -- kunde vara er far,
kanske er farfar. En präst lär känna människorna, och jag skulle aldrig
trängt mig på er, om jag inte ...

-- Om ni inte?

-- Nå, det är detsamma. Vore jag i ert ställe skulle jag ta en månads
tjänstledighet från de sydafrikanska kolonierna och i stället kolonisera
en annan mark. Det är inte nog att vara pliktmänniska här i världen. Man
har skyldighet att prestera ett visst kvantum lidande, att erövra ett --
ofta mycket obetydligt -- mått av fröjd med några droppar hjärteblod som
quinta essentia. Vill ni inte släppa till det, har ni levat förgäves, om
ni så kommer i Encyklopedien för era rön och iakttagelser beträffande den
sydafrikanska kolonialpolitiken.

Furstbiskopen teg en sekund.

-- Det är, sade han sedan, en ovanligt praktfull stjärnhimmel i natt. Har
min herre betraktat södra korset? Det är en vacker, men riskabel syn. Man
lär sig prata bredvid mun av det, har någon sagt.

Men herr Grenander satt med blickarna fästa vid mattans bjärtröda rosett
och hörde inte furstbiskopens fråga.




FEMTE KAPITLET.

En tullvisitation med konsekvenser.


Torsdagen den 17 februari klockan 1,10 eftermiddagen lade kapten Le Moine
för första gången under tjugu dygn sin hand på maskintelegrafens spak.
Han signalerade _klart_, och strax därpå _halv_. Ty nu sköt Lorenzos stäv
fram i Table bays vatten och Taffelbergets platta silhuett ryckte hastigt
närmare.

Kapstaden.

Lorenzos förstaklasspassagerare stodo i spridda grupper vid babords
reling -- redan i upplösningens tecken. Det var som åsynen av land och
det i spridda staplar sorterade resgodset satt en kil i intimiteten,
splittrat den stora familj på gott och ont som herrarna och damerna av
första klass hunnit bilda.

Herr Grenander och fröken Adorée hade tagit plats vid dörren till
skrivrummet och bekikade därifrån vad som kunde ses av själva staden,
vilket inte var mycket. Den jättelika vågbrytaren stack fram sin
milslånga tunga och plåtskjulen glänste i solen som om det nyss regnat på
dem.

Adorée bara skrattade, skrattade åt ingenting. Herr Grenander däremot
kände sig, så journalist han var, en smula nervös, och upprepade för
femtioelfte gången sina förmaningar till Adorée: att vad som än skedde
inte vika från hans sida. Förut hade han gått igenom planen för de första
dagarna -- redan denna eftermiddag skulle det bli butiksvandring för att
nödtorfteligen ekipera fripassageraren.

I samma veva gick furstbiskopen förbi. Han var knappt till att känna igen
-- i hög hatt, bonjour och grårandiga byxor. Men humöret var detsamma,
blitt, vänligt, faderligt.

-- Fröken Villanueva reser, sade han, just på det sätt man _borde_ resa,
utan annan packning än de nödvändiga kläderna på kroppen. Varje ångbåt
och tåg stannar alltid vid en stad och varje stad har butiker, där
resenären kan få vad han behöver. På det sättet blir man oberoende av
tull, bärare, förargelse, besvär -- av allting.

-- Utom _en_ sak, inföll madame Lamelle, som ända till resans sista timme
agerade biskopens oskiljaktliga kaftantofs.

-- Vad skulle det vara?

-- Pengar.

Herr Grenander ryckte till; den sidan av saken hade han inte tänkt på
förut. Skulle kreditivet på 6,000 räcka under nuvarande förhållanden?
Nåja, varom inte, så fanns ju både bank och telegraf i Kapstaden. Kerman
hade kanske inte haft så orätt den gången, när han påstod, att det
största behaget med kapitalet var att en karl kunde känna sig oberoende
av fatala tillfälligheter.

-- Förlåt, jag uppfattade inte vad ers helighet yttrade.

-- Jag var näsvis nog att fråga, var herrskapet tänker ta in i Kapstaden.

-- Man har rekommenderat hotell van Leeken...

-- Det är ett holländskt hotell. Ganska bra, tror jag. Om ni inte har
någonting däremot skall jag lämna min adress -- för den visserligen
otroliga eventualiteten att ni, min herre, kunde behöva mitt bistånd på
ett eller annat sätt. Ingenting är vissare än det ovissa. Se här, om ni
behagar, Hôtel Royal vid spårvägen till Claremont.

Leo Peolbin, ryssen, steg just nu ut från skrivrummet. Det enda som
skilde landstigningens herr Peolbin från långfärdens var att han dragit
på sig ett par förskräckliga krämgula handskar.

Ryssen myste. Han såg nämligen på något avstånd den spanske markisen
don Ramon, som stod och fullständigt slukade fröken Villanueva med sina
brinnande svarta ögon. I och för sig var ju detta ingenting att le åt,
men fröken Villanueva vände spanjoren ryggen med ett så ihärdigt och
demonstrativt förakt, att ingen kunde missta sig på meningen. Och det
tyckte den hjärtlöse ryssen var bra.

Det tog Lorenzo en dryg timme att komma in i dockan nummer tre, och
samtidigt växlades de sista avskedshälsningarna, somliga kalla, andra
nervösa, de flesta likgiltiga, där de inte alldeles glömdes bort. Lord
Fairy hade en bekant på kajen, som han signalerade åt med sin svarta,
silverklackade käpp, och herr Sirius, don Ramons gule sekreterare,
ansträngde sin hesa, osympatiska stämma för att göra sig hörd av någon
chaufför där nere.

I samma ögonblick var landgången klar, i nästa sviktade den under de
första passagerarnas steg. Kapten Le Moine stod på kommandobryggan och
tog åt mössan. Hans min vittnade om belåtenhet, vad orsaken nu kunde vara.

Tullmyndigheterna hade på vanligt kitsligt sätt ringat in främlingarna
med rep; man kunde ingen annanstans komma än in i ett jättelikt skjul med
låga diskar runt alla fyra väggarna. Bakom dem stodo tullherrarna med
vita klisterlappar att pryda upp resväskorna med.

Herr Grenander var en av de första som passerade mellan repen. I vardera
handen bar han en resväska. Adorée gick tätt bredvid och höll honom,
enligt instruktion, i rockärmen.

Med en duns satte han upp resväskorna på den plåtfodrade disken och
spände upp remmarna.

-- Cigarrer eller sprit? frågade tullherrn.

-- Nej, svarade herr Grenander, som varken kunde dricka eller röka, bara
toalettsaker och kläder för personligt bruk.

Tullherrn gjorde sig beredd att med ena handen klistra två fridlysande
märken på den resandes gepäck, medan den andra, liksom i distraktion
eller för formens skull, trevade innanför den större resväskans lock.
Härunder miste undersökarens ögon plötsligt sitt likgiltiga uttryck, och
handen nummer ett tappade klisterlapparna, samtidigt som nummer två drog
fram en fylld, ja, inte ens öppnad cigarrlåda. En precis likadan låda
påträffades omedelbart i den mindre resväskan.

Tullherrn log ett otrevligt leende och sade kort:

-- Ni ljuger, sir.

Herr Grenander var röd i ansiktet som en kokt hummer, och ögonen sköto
ursinniga blixtar bakom de guldramade, starkt bikonvexa glasen.

-- Det är inte mina cigarrer. Jag röker icke. Lådorna måste vara
insmugglade i mitt resgods.

-- La, la, la, svarade tullherrn bara och placerade kärleksfullt
cigarrlådorna en under vardera armen. Herrn följer med hit bort, till
förman.

Det var bara tio steg att gå. Herr Grenander var utom sig av förbittring,
det gick inte alls i hans stil att bli hållen för lögnare och bedragare.
Han sade förmannen det -- och blev trodd. Lådorna togos emellertid i
beslag, och herr Grenanders sinnesjämvikt återvände småningom. -- Han
kom därvid -- ganska plötsligt för resten -- att tänka på Adorée, som
inte längre hängde vid hans rockärm. Efter instruktionen.

Hon står kvar vid de öppnade resväskorna och bevakar deras innehåll,
tänkte herr Grenander, det var klokt av henne.

Nu var hela det stora tullskjulet proppfullt av folk, som protesterade
och deklarerade på alla kulturspråk -- och litet till. Luften yrde av
explosiva vokabler och i utgångsdörren uppförde hotellvaktmästarna en
fugal kör vid framrytande av hotellnamnen.

Nej, resväskorna stodo där de stått, men ingen Adorée syntes till -- idel
främmande ansikten runt omkring. Herr Grenander gick några steg åt höger
och några åt vänster längs plåtdisken, frågade de närstående om de sett
en ung dam, så och så, ropade till sist hennes namn. Förgäves.

Kanske hon gått förut och nu väntade vid utgången? Nej, där var hon inte
heller.

Med hettande tinningar gick herr Albert tillbaka till luckan, där han
nyss avlagt räkenskap hos förmannen. Tomt. Så återvände han för tredje
gången till de alltjämt öppna resväskorna, bakom vilka tullherrn nummer
ett fortfarande stod på post.

-- Ni har förlorat något, sir? frågade denne spydigt. Utom era två
cigarrlådor. Va, sir?

En otrolig, men inte fullständigt utesluten eventualitet kunde vara, att
Adorée begivit sig tillbaka ombord. Herr Grenander trängde sig mellan
den nu inte längre så kompakta folkmassan och tog landgången med tre
steg. Fåfängt, min herre. Fröken Villanueva hade inte varit synlig sedan
hon lämnade ångaren för omkring en halv timme sedan.

En halv timme! Adorée hade redan varit försvunnen tjugu minuter. Med
en god bil kan man på tjugu minuter hinna lika många kilometer. Herr
Grenander inte sprang utan rusade in i tullokalen.

Där var nu nästan tomt.

Ett par tjänstemän stodo i sömnigt samspråk och rökte cigarretter. En av
dem pekade på de kvarlämnade resväskorna, som någon under tiden passat
på att spänna ihop. Herr Grenander ryckte dem till sig, tog en i vardera
handen, störtade sviktande mot utgången och hoppade upp i en bil.

Kapstadens chaufförer äro härdade. Denne drog inte på munnen ens, när
en upphetsad, fetlagd herre med guldbågade glasögon, snubblande över
fotsteget, skriade:

-- Till hotell van Leeken.




SJÄTTE KAPITLET.

Herr Grenander får sin uppfattning om ordningsmakten korrigerad.


Eftersom illusionen är det sista som lämnar människan färdades herr
Grenander till sitt hotell med en (mycket svag, nästan döende)
förhoppning, att Adorée var där före honom. Hans förnuft sade honom att
denna sangvinism förtjänade värdesättningen _idiotisk_. Allting pekade
åt ett och samma håll, mot _en_ förklaring: Adorée hade blivit narrad ur
tullskjulet och därefter bortförd. De i Grenanders bagage insmugglade
cigarrlådorna röjde med tillräcklig tydlighet en på förhand uppgjord
plan, som blott lyckats alltför väl.

Inte heller var det just någon trollkonst att gissa, vem boven kunde
vara. Den sig så kallande don Ramon och hans förbrytarporträtt till
betjänt voro som beställda för ett dylikt streck. Men så sant herr
Grenander befann sig i ett ordnat samhälle med polis, konsuler och
militär, så skulle den spanske uslingen _o-för-dröj-ligen_, inom högst
en, allra högst två timmar tvingas att lämna sitt rov tillbaka.

Nej, naturligtvis. Hotell van Leeken kände inte till någon ung dam, som
väntade på en med linjeångaren Lorenzo anländ passagerare. Herr Grenander
lät emellertid lyfta ut resväskorna, gav portiern nödiga instruktioner
och kastade sig upp i bilen igen. Ur plånboken letade han fram namnet
och adressen på sitt lands generalkonsul, chauffören anmodades köra
utan hänsyn till ringar eller möjligen befintligt bilreglemente och
passageraren gjorde framställningen verksam med litet -- ja, inte så
litet engelskt mynt.

Herr Grenander hade tur, för en gångs skull, sade han sig själv. Inte nog
med att generalkonsuln genast befanns villig att ta emot; han visade sig
också vara en ung, rivande man med god fattningsförmåga och brinnande
håg att låta svårigheterna befrukta verksamhetsbegäret. Journalisten
refererade händelsen klart, utan _ett_ överflödigt ord, och innan han
slutat, hade generalkonsuln pressat långfingret mot bordsklockans
elektriska knapp:

-- Bed Tom Feathertom komma hit.

-- Vad råder ni mig alltså till? frågade herr Grenander, vad tror ni om
saken?

Generalkonsuln ruskade på huvudet.

-- Det hade varit gynnsammare för er, om den här malören inträffat i
någon annan stad än just Capetown. Tro inte att jag överdriver så värst
mycket, om jag säger, att vilken annan storstad i de fem världsdelarna
som helst skulle erbjudit oss gynnsammare jaktmarker, när det gäller
villebråd av er don Ramons typ.

-- Ni menar?

-- För det första att polisen inte är sådan den borde vara här, för
det andra att Kapkoloniens skojare ha en självhjälpsorganisation, som
fungerar med en från deras synpunkt idealisk precision, och för det
tredje att förbrytarvärldens grand old man har en betrodd ställning i
detektiva avdelningens kontrollkontor.

-- Man får således söka hjälp på annat håll?

-- Ja. Och nej. Att inte anmäla saken för polisen vore riskabelt redan av
den anledningen, att vi då bleve misstänkta för att vilja sköta affären
på egen hand -- och det skulle uppväcka en förklarlig jalousie de métier
hos vederbörande, som till sist _möjligen_ kunna vara oss till nytta.
Allt beror på vilken ställning don Ramon intar till...

-- Förbrytarvärldens grand old man?

-- Just precis. Vad vårt eget arbete beträffar, hörde ni kanske, att jag
nyss skickade bud på en herre vid namn Tom Feathertom?

-- Det undgick mig inte.

-- Well, det är just er man, mr Grenander. Bliv inte rädd för hans ungdom
utan gör honom i stället till chef för er expedition. Pojken anser sig
stå i en underlig sorts tacksamhetsskuld till mig för ett handtag han
fick, när han råkat i knipa en gång -- och han avskyr myndigheterna, som
de sista åren envisats att vilja ha honom inom lås och bom...

-- En originell rekommendation.

-- Man skulle också kunna säga, att han känner de misstänkta kvarteren
som sin egen ficka och reagerar vid dolda brott som slagrutan för den
underjordiska källådern. Men se där ha vi honom. Kom in, Tom!

En gänglig pojke på aderton, nitton år öppnade dörren raskt, men
anmärkningsvärt tyst, och steg fram i rummet. Man kunde inte låta bli
att lägga märke till hans svarta ögon, som blänkte av livlighet och
äventyrshunger -- profilen var närmast semitisk till skulpturen. Hyn mörk.

-- Detta är Tom Feathertom och detta är mr Grenander från Europa,
presenterade generalkonsuln. Sitt nu ner Tom, så skall du få höra på en
lustig historia.

-- Det passar mig precis, sir, sade Tom, och slog sig ned i
fönsternischen med uppdragna knän.

Journalisten måste beundra generalkonsulns förmåga att ytterligare
koncentrera ett koncentrerat referat. Vid berättelsen om de insmugglade
cigarrlådorna började Tom Feathertom spinna som en katt; till sist
fuktade han gnäggande fingertopparna mot läpparna, en manöver som hos
honom tycktes vara det starkaste uttrycket för entusiasm.

När generalkonsuln var färdig, hoppade Tom ner ur fönsternischen, vände
sig till herr Grenander och frågade:

-- Har ni tillräckligt med pengar, sir?

-- Jaa, svarade Albert Grenander, något osäker, vad säger ni om trehundra
pund, mr Feathertom?

-- Kalla mig Tom, bad den unge mannen, men med sjutusen francs kommer vi
inte någon vart. Här i Sydafrika är det med rättvisan som med kriget i
Europa; det finns bara en gata till segern och den är stensatt med mynt.

-- I så fall hade vi ju kunnat avvara ditt bistånd, Tom, inföll
generalkonsuln stillsamt.

-- Alldeles säkert, svarade Tom, men då blev det hundra procent dyrare.

-- Jag har utvägar att telegrafera efter medel, inflickade herr Grenander.

-- Gör det, bad Tom enträget. Standardbanken -- en gentil bank med
kolonner utanför porten, sir, är inte olivad för såna där uppdrag.

-- Men hur mycket tror ni?...

-- Beställ tvåtusen pund, sir, så är vi på den säkra sidan.

Generalkonsuln nickade.

-- Ni kan lita på Tom.

Herr Grenander skrev ett par ord på ett blad i sitt anteckningsblock:

-- Utgå ifrån att pengarna ligga i min plånbok. Sedan?

-- Ni menar: först! Nåväl. Generalkonsuln ritar ihop en lång allvarlig
skrivelse till regeringen på sitt blå, stämplade papper och anmäler,
att man knyckt en hygglig flicka i tullen, en hygglig flicka av hygglig
nationalitet. Hade det varit fråga om ett par viskyankare eller en fransk
bil, så kunde det blivit litet väsen i stan, men vem frågar efter en
tös? För att inte blamera sig sätter man i gång en lam undersökning,
och mr Grenanders spanske markis blir sökt på hotell, pensionat och
möjligen också i biljardsalongerna, men han finns naturligtvis inte på
något av dessa ställen. Regeringen får sina papper tillbaka från polisen,
sätter en violett stämpel på dem, och om fjorton dagar ligger bunten på
generalkonsulns skrivbord, just här, mina herrar. Man är ledsen, men (det
står att läsa mellan raderna) varje nation i Kapstaden får ta vara på
sina flickor, om det är så illa ställt att flickorna inte kan ta vara på
sig själva.

Herr Grenander reste sig upp. Situationen motsvarade inte alldeles hans
föreställningar om det moderna samhällets höjda hand mot förbrytare
och våldsverkare. Den naiva själen hade tänkt sig en polisminister
-- i värsta fall en polismästare -- som omedelbart efter rekvisition
från det mäktiga rikets generalkonsulat skulle mobilisera hela kåren,
låta telegrafen spela i alla väderstreck, undersöka misstänkta
transportfordon, hejda båtar och tåg, och senast inom två timmar
överlämna mademoiselle Adorée Villanueva till monsieur Grenander och
don Ramon i sällskap med titulus Sirius till Kapstadens mest ansedde
fängelsedirektör.

Den mobiliserade ordningsmakten hade plötsligt krympt ihop till en
gänglig aderton års pojke, vars bästa meriter inskränkte sig till
myndigheternas lystnad efter hans person. De två timmarna blevo ovissa
dagar, kanske veckor, och kostnaderna...

Hur var det Kerman sagt en gång:

-- Har du den minsta världens glädje av alla dina pengar?

_Då_ hade Grenander blivit stött -- därför att han inte förmådde prestera
en tillräckligt dräpande replik.

Jag skulle ha lust att skicka Kerman ett telegram nu och ge honom svar på
tal, tänkte herr Grenander, satte sig upp i den väntande bilen, vinkade
åt Tom att följa med och for direkt till Standardbanken.




SJUNDE KAPITLET.

Herr Grenander hittar en dam på sin balkong.


När herr Grenander kom tillbaka till Hotell van Leeken efter besöken i
banken och polishuset -- i vars port mr Feathertom avvek -- var klockan
sju. Portiern uttömde sig i ursäkter, att mademoiselle den efterfrågade
inte låtit sig avhöra. -- Som ersättning hade man ställt etablissemangets
praktrum, en charmant citrongul salong med balkong åt hamnen, till
främlingens förfogande.

Herr Grenander tog hissen upp. Vid en blick i den i korgväggen infällda
spegeln erinrade han sig, att han inte ätit sedan klockan åtta på
morgonen. Det förvånade honom att han inte känt eller kände den minsta
hunger -- så beroende av precisa tider och pedantiska vanor han trott sig
vara.

Det förefaller mig som om jag skulle kunna vara utan mat ett helt år,
konstaterade herr Grenander tyst och satte nyckeln i hotellrummets
dörrlås.

Portiern hade rätt. Det var verkligen ett magnifikt rum i en diskret
gul färg. Fyra stora, kopplade fönster, bakom vilka ett balkongräck
skymtade, öppnade utsikt åt hamnen och en trädplanterad esplanad. Mycket
kunde emellertid inte skönjas nu, skymningen hade redan fallit på. Herr
Grenander vred därför om knappen till det elektriska ljuset och fann
kristallkronan vara i stil med rummets övriga inredning. Han beställde
en kopp te med ett par löskokta ägg till och slog sig ned i skrivstolen.
Därvid föllo hans blickar på ett korsband med hans namn.

Albert Grenander hade nu hunnit så långt, att han upphört att förvåna sig
över någonting. En lång historia i platstidningen var förstreckad, tre
jättestora blåkråkor utmärkte den. Rubriken löpte över flera spalter:
_Tysklands kolonialpolitik sätter frukter_; -- förmodligen var det
någon av de f. d. reskamraterna, som visade specialisten på Sydafrikas
kolonialväsen denna uppmärksamhet. Men herr Grenanders ögon gledo med
sublim likgiltighet förbi denna med förföriska underrubriker insprängda
artikel -- det var först när journalisten på sjätte sidan hittade
notisrubriken _Senaste polisnytt_ som han hejdade sig och började läsa.

Såvitt herr Grenander kunde förstå fanns här inte en rad, som ägde
samband med Adorée och hennes försvinnande. En infångad falskmyntare, två
berusade belgier, som ställt till bråk i Sea point, en kvinna med tre
butiksstölder på sitt samvete och en herrelös, troligen stulen motorcykel
-- se där allt. Journalisten kastade tidningen i papperskorgen och tog
med världsfrånvarande min och utan entusiasm itu med sitt te och sina
ägg. Han undrade var mr Feathertom kunde hålla till...

Ett buller. Det lät som om någon skrapat på en av fönsterrutorna med
nageln. Herr Grenander såg upp och höll andan.

Nej -- hans nerver hade spelat honom ett spratt. Mindre underligt för
resten, så som de blivit frestade denna dag. En kopp till av detta
förträffliga, starka te...

Omigen. Nu var det en tydlig knackning på rutan. Det fanns intet tvivel
längre -- någon uppehöll sig på balkongen till detta rum.

Herr Grenander kände en lindrig hjärtklappning, inte av rädsla, men
vid tanken att denna någon kunde vara Adorée. Han skyndade fram till
balkongdörrarna och slog upp dem.

Ja, vid alla makter, det var en kvinna! Hon stod lutad mot en av pelarna
längst bort, men nu, i dunklet var det omöjligt att urskilja hennes drag.
Herr Grenander stammade:

-- Adorée! Är det du?

Kvinnan gick, utan att svara, ett par steg närmare. Journalisten insåg
genast sitt misstag. Denna dam var minst tjugu centimeter längre än
fröken Villanueva.

Under de sista månaderna hade herr Grenanders förmåga att umgås med det
andra könet utvecklats på ett högst förvånande sätt. Utan minsta spår
till förlägenhet bjöd han den främmande damen att stiga in i rummet.

-- Denna balkong tillhör nämligen, fortsatte han, ett av mig förhyrt rum,
varför jag förmodar att här föreligger ett misstag, som vi måste se till
att få rättat. Behagar ni sitta ned ett ögonblick, medan jag ringer på
betjäningen.

-- För all del, bad den främmande damen ivrigt, gör inte det. Blanda inte
in någon utomstående i den här historien.

Herr Grenanders röst lät hård och reserverad -- och inte alls artig --
när han sade:

-- Ni torde likväl finna, att en förklaring...

Men då lyfte damen på hatten och håret, och där stod mr Tom Feathertom.

-- Behöver ni _nu_ någon förklaring, sir?

Herr Grenander var ännu inte inne i sin nya roll som detektiv på
spaningsjakt; han blev ond:

-- Vad är det där för maskeradupptåg? Jag hade föreställt mig...

-- Seså, seså. Ni höjer rösten, sir, och det bör ni låta bli. Ett hotell
är inte ett hotell om det har ljudsäkra väggar -- och hotell van Leeken
utgör inte något undantag från den allmänna regeln.

Albert drack en klunk te.

-- Det var alltså ett experiment?

-- Ett prov kan ni kalla det. Jag har inte uppträtt som jänta på fyra år,
och kände mig rätt osäker i klövarna. Nå, det har ingen risk, kan jag
förstå. Ni lät lura er, ni, och då duger jag nog. Ringde ni, sir?

-- Nej.

-- Då kanske ni tillåter att jag...

Tom satte på sig den med hatten kombinerade peruken och tryckte på
ringklockans knapp.

-- Ni låter hälsa portiern att er släkting, den efterfrågade miss
Villanueva, nu kommit till rätta, och att man inte vidare behöver göra
sig något besvär för er skull.

-- Men...

-- Tyst, någon kommer.

Det knackade på dörren. Förste våningskyparen intog en så vördnadsfull
hållning som gästen på hotellets dyraste rum har rätt att kräva, och
Albert Grenander serverade sin av Tom Feathertom tilllagade lögnkaka.

-- Är det tillåtet att fråga _varför_? sporde herr Grenander, sedan
våningskyparen stängt dörren bakom sig.

-- Man spionerar på er.

-- Vem?

-- Jag vet inte. Någon av don Ramons agenter förmodligen.

-- Och denne agent?

-- Köper underrättelser -- mycket oskyldiga underrättelser, det kan jag
försäkra er -- av hotell van Leekens portier, den förträffliga människan
i luckan här nere.

-- Jag börjar förstå.

-- Nu bli de konfysa ett slag, och i krig är det mycket nyttigt att göra
sina fiender yra i mössan. Man vinner alltid något på det, även om man
inte precis kan lämna en specificerad promemoria på förhand.

-- Ni tänker alltså, sade herr Grenander och det låg aningen om ovilja i
hans röst, ni tänker alltså agera fröken Villanueva hela tiden vi vistas
här på hotellet.

Tom log.

-- Tom Feathertoms gästspel som fröken Villanueva inskränker sig till en
enda, remarkabel teaterafton, sir, och det är denna. Inte någon annan. I
False bay finns ett utmärkt pensionat för unga damer. Om tjugu minuter
avlägsna vi oss från hotellet, och ni låter då vår värderade portier
beställa ett rum på sagda pensionat för er myndling. Ni tillägger, att
hon beger sig dit redan i kväll, med sista båten. Att sedan ordna upp
affären med pensionatet åtar jag mig.

-- Gott, Tom, jag skall göra som ni önskar.

-- Det låter höra sig. Nu är det min tur att avlägga rapport. Som ni
snart skall finna, sir, har jag inte legat på latsidan.

Albert satte sig kapprak i stolen.

-- Ni har ett spår, Tom, sade han andlös.

-- Sakta i backarna, herr newspaperman. Ett spår! Nej, minsann, så gott
om dem är det inte. Men jag har talat med en man, en klok man, med god
uppfattning, som _sett_ fröken Villanueva lämna tullhuset och _hört_
henne yttra några ord på spanska till den herre, som hon höll under armen.

-- Vad säger ni? Höll hon honom under armen?

-- Låt mig först beskriva herrn få vi se om signalementet stämmer: en
lång, mörkhyad prisse med blåsvarta mustascher, stora tjusiga ögon och en
profil, skön som på ett tvålporträtt. När han orerade, kastade han ned
huvudet, så här, som en häst.

-- Det är _han_.

-- Och _hon_: röda läppar, vita tänder, ung och fräsch, svinaktigt söt.
När hon talar skorrar hon på r och det låter näpet som sju tusan.

-- Det är Adorée. Människa, fort! Säg mig, vart gick de? Ni har skurken
fast? Håll mig inte på sträckbänken längre! Tom!! Tom!!!

-- Utanför tullhuset stod en bil, en chokladbrun bil med svarta ränder.
Herrn öppnade dörren och bad damen stiga in. Hon tvekade, såg sig
oupphörligt om och tycktes med ens alldeles ha tappat kontenansen. Då
yttrade han några ord, som kom henne att ge vika, damen steg in, herrn
efter, dörren smällde i lås, bilen susade bort. Är ni med, sir?

-- Vidare, vidare!

-- Det är lätt att säga, sir. Från det ögonblicket är den chokladbruna
bilen som uppslukad av jorden. Jag har mina bekanta litet här och var i
stan, men ingen har sett en chokladbrun bil med svarta ränder. De flesta
äro röda eller svarta, som ni kanske sett, sir, så nog borde en vaken
karl lägga märke till en chokladbrun. Om man inte kunde misstänka att er
don Ramon hade bråttom, skulle jag våga tio mot ett på att han målat om
sin kärra någonstans i förbifarten.

Herr Grenander skakade på huvudet.

-- Observerade inte ert ögonvittne en herre till, en halmgul individ med
rävaktigt utseende och väsande röst?

-- Nej. Vilken roll skulle han spelat?

-- Betjäntens. Mannen lät kalla sig herr Sirius ombord på Lorenzo, och
gjorde ett osedvanligt vidrigt intryck.

-- Antagligen blev han permitterad genast vid landstigningen. Den figuren
förekommer nämligen inte heller i fortsättningen.

-- Aha. Ni har en fortsättning, min käre Tom. Ni är då en riktig
trolleriprofessor.

-- Spara era lovord, sir. Då jag såg, att jag hade en halv timme på
mig, innan ni kunde väntas hit, gjorde jag en hastig rond på några
välunderrättade ställen. Turen var inte alldeles förgäves: jag fick reda
på två saker.

-- För det första?

-- Att don Ramon saknar förbindelser med Kapstadens organiserade
underjord, att alltså polisen inte har något intresse att skydda honom.

-- För det andra?

-- Att en man, vilkens beskrivning passar precis in på don Ramons
signalement, förut i obekant syfte gjort ett par resor mellan Kapkolonien
och Madagaskar.

-- Madagaskar?

-- Ni ser förvånad ut, sir, men det borde ni inte bry er om. Madagaskar
är en utmärkt ö för uppfinningsrika herrar, och pengar finns att förtjäna
för folk med fint väderkorn. Jag har själv varit där ett par gånger --
som pojke, tillfogade denne övermage med största allvar.

Herr Grenander började mäta rummet med långa, betänksamma steg. Aldrig
ett ögonblick föll det honom in, att Adorée kunde ha följt med spanjoren
frivilligt. Hon hade, liksom han själv vid tullvisitationen, blivit
lockad i en fälla.

-- Tom, sade herr Grenander irriterad, det duger inte att sitta här med
armarna i kors.

-- Har ni några planer, sir? frågade Tom med retsamt lugn.

-- Planer! Naturligtvis inte. Det är ju ni som är expeditionens chef.

Tom nickade.

-- Det är ingen sinekur, sir.

Albert började dra på sig handskarna i brist på annan utlösning för sitt
verksamhetsbegär.

-- Alltså först vår lilla komedi nere hos portiern, sade han.

-- Därefter uppträdande av förvandlingskonstnären Tom Feathertom, som
från en skön kvinna blir en ful karl.

-- Sedan?

-- Tålamodsprov, pinsamt drama i tre akter.

-- Ni menar inte, att vi ska slå oss tills ro och vänta tills något
händer.

-- Ändringar i programmet förbehållas, sir.

-- Hör nu, min käre Tom...

-- Låt mig förklara saken för er. Antag att ni förlorar en dyrbar kråsnål
eller en ring eller någon annan klenod under en promenad på landsvägen.
Far ni då ut på sjön och letar efter den?

-- Naturligtvis inte.

-- Se där. Jag kan våga mitt huvud på, att den som knyckt er tös inte
låter henne gå ut på gatan. Att söka efter henne mellan husraderna skulle
alltså vara precis lika fiffigt som att ro ut på sjön och leta efter er
på landsvägen förlorade dyrgrip. Men den som är klok håller ögon och öron
öppna och placerar en del av sitt rörliga kapital på sådana ställen där
skvallret går, där whiskyn rinner och folk vänder insidan ut.

-- Det är sålunda det enda vi ha att lita till? sporde herr Grenander
bittert.

-- Inte det enda, sir. Det finns någonting annat också, och det är det
bästa av allt, något som gjort underverk mer än en gång, något som gör
livet värt att leva, därför att tillvaron blir omväxlande som en hygglig
roman.

-- Vad är det, Tom?

-- Slumpen, sir.




ÅTTONDE KAPITLET.

Slumpen.


-- Vad tycker ni om stassen?

-- Är det ert allvar, att jag skall ta på mig de här trasorna?

-- Tyvärr kunde jag inte få tag i några sämre. För övrigt har ni
ingenting att beklaga er över. Se på mig.

-- Men är det nödvändigt?

-- _Om_ det är. Jo, var lugn för det, sir? Ni kunde lika gärna gå på en
kungabal i bara kalsongerna som att hälsa på i Woods varieté med bonjour
och blomma i knapphålet.

Herr Grenander hade fått sin önskan om en livligare spanarverksamhet
uppfylld. Redan dagen efter expeditionens bildande körde Tom upp honom
klockan sex på morgonen; ett tidigt kafé, två förmiddagskneiper och en
biljardsaloon hade de besökt -- utan resultat -- och nu, klockan åtta
på kvällen, skulle det bära i väg till Woods busvarieté, ett _verkligt_
ställe, som Tom uttryckte sig.

-- Det finns ingenting som är så nyttigt för huden som litet målarfärg,
sade expeditionens chef och klatschade en halv tub sminkfett mitt i
ansiktet på redaktör Grenander. Smeta nu omkring kulören, sir, så blir
det bra.

Själv firade Tom verkliga orgier med färgen, men när han granskade
slutresultatet tyckte han ändå att hyn var alltför civiliserad. Albert
Grenander protesterade, om inte i civilisationens så i förnuftets namn,
och varnade mot överdrifter.

-- Vet ni av att hälften av Woods publik består av hottentotter, kaffrer,
malajer och kulier, de senare av olika sorter, indiska och kinesiska? Har
ni sett en indisk malaj i högtidsdräkt, sir? Ni kommer att bli generad
över ert hyggliga utseende och generad är vad man sist får bli på ett
sådant ställe som Woods. Allvarligt talat, vi få inte sticka av från
mängden alltför mycket, förstår ni, vår uppgift är mera att observera än
att bli observerade. Inte sant, sir?

-- Jo, naturligtvis har du rätt, Tom, sade herr Grenander fogligt.

Och Tom såg förtjust ut över den komplimang, som herr Grenanders _du_
uppenbarade.

Albert gick fram till klädskåpet, i vars mahognyfanerade dörr en slipad
spegeloval gnistrade mot kristallkronans tre buketter av silverornerade
sfäriska lampor. Med största allvar betraktade han den kolorerade
vrångbild av redaktör Grenander som glaset visade. Om någon för två
månader sedan påstått, att ödet tillämnade honom en sådan konfrontation,
skulle han avvisat tanken med allt det förakt och löje, av vilka han
kunde vara mäktig. Nu föreföll honom situationen självklar.

Att beskriva Woods varietéinteriör är överflödsgärning. Tag vilken
internationell buskrog som helst med omålade bord och fernissade stolar,
häng upp några sömniga, nedrökta japanska lyktor under en läktare
kring salens tre väggar och slå ut den fjärde till en scen, stor som
ett borgerligt matsalsbord, och ni har inredningen. Odören kan icke
skildras, därför att språket ännu inte känner ord, som samtidigt spegla
allt avskyvärt i luktväg som finns, frän gammal piptobak till den starkt
animala utdunstningen av malajer och kulier.

Publiken svarade mot Tom Feathertoms antydningar -- i ett hörn av salen
överträffade verkligheten fantasibilden. Albert Grenander var glad att
han såg ut som han gjorde. Ett runt bord stod ledigt vid väggen under
läktaren -- ur varietésynpunkt var det ogynnsamt, ty en med oanständiga
ord på världens alla språk fullklottrad träpelare skymde synfältet, men
våra båda herrar hade inte kommit för att se Jui Jimpy Joalli hoppa kråka.

-- Tänd en stark cigarr, rådde Tom viskande, den som inte är van vid
parfymen, kan bli sjösjuk på tio minuter.

-- Jag röker inte, stönade herr Grenander. Och i detsamma kände han
kallsvetten bryta fram vid tinningarna.

Tom ruskade på huvudet -- en människa som kan telegrafera efter tvåtusen
pund och inte röker! Generalkonsuln hade rätt häromdagen, verkligheten
_är_ underbarare än dikten. Tom plockade fram en grabbnäve cigarretter
och tände två stycken på en gång. Den han inte klistrade fast mellan
läpparna lade han att självröka på träbordet, och det lättade mycket
riktigt atmosfären en liten smula.

Pianisten, en gulvit alkoholist i fjärde stadiet, gick till attack
på klaveret, vars kraftutveckling mest av allt påminde om en bil på
åttiotalet. Det gamla skrället åstadkom ett infernaliskt oväsen, men
kom inte ur fläcken med någon melodi. Samtidigt skakade det smutsgula
förhänget åt sidan och Jui Jimpy Joalli skuttade in. Hottentotterna
visslade och kaffrerna ropade bravo. Kulierna -- av indisk ras -- uppgåvo
sin stams stridsrop, européerna rekvirerade mer whisky.

-- Det märks hon är populär, skrek Tom genom orkanen.

Men herr Grenander hörde inte. Han hade plötsligt fått syn på en fräknig
nacke under en gul hårkrans, som han tyckte sig ha sett förut. Det var en
herre som satt vid ett bord alldeles intill; han gav blankt sjutton i Jui
Jimpy Joalli och vad som försiggick på estraden, läste en tidning, drack
en varm ångande dryck mitt i februarisommarn och drog korta, häftiga
bloss på en pipa.

Pianisten fattades just då av ett plötsligt ursinne. Han reste sig upp
till hälften, grep ett för musikens analytici fullständigt odefinierbart
ackord med sina tio fingrar och körde samtidigt armbågarna i bas och
diskant.

Effekten blev storartad. Jui Jimpy Joalli satte sig på stjärten --
synbarligen utom programmet -- och mannen med den fräkniga nacken och
gula hårkransen vände en halvprofil mot Tom Feathertoms bord.

Nu var herr Grenander säker på sin sak.

Med av iver darrande fingrar tog han upp penna och anteckningsblock --
att få öronljud fanns ingen tanke på -- skrev två rader på lappen, rev
den loss och sköt meddelandet över till Tom.

Tom Feathertom läste. Ögonen strålade på pojken som två stjärnor, när han
förintade skrivelsen genom att riva den i nästan mikroskopiska flisor.
Sedan vätte han fingertopparna mot läpparna, vilket -- som vi förut
förrått -- hos denne individ kännetecknade höjdpunkten av sinnesrörelse,
och tände två nya cigarretter.

Vad herr Grenander skrivit var följande:

_Mannen med den fräkniga nacken strax till höger om oss är herr Sirius,
don Ramons sekreterare ombord på Lorenzo._

Minuten efter kolaberade klaverchauffören. Jui Jimpy Joallis nummer var
slut, det smutsgula förhänget skakade fram igen till sin hysteriska
ståltrådsdans och kaffrernas utdunstning blev åter normal.

Den grenanderska expeditionens chef lämnade sin plats och slog sig ned
vid ett bord hos två ladies längre fram mot estraden. Han beställde
en flaska fransk champagne och föreföll att redan vara något berusad,
vilket emellertid inte tycktes bekymra damerna, som båda två samtidigt
försökte få plats i hans knä. Redaktör Grenander nöjde sig med att bevaka
herr Sirius’ nacke -- och det var icke något ansträngande arbete, ty
denna nacke förde närmast tanken på en vaxkabinettfigur i sin absoluta
orörlighet.

Så fort Tom Feathertom fått in vinet, hällde han de tre glasen
bräddfulla. En sjöman vid bordet intill såg champagnen skumma över, stod
upp och lade ned sin högljudda protest mot ett sådant handhavande av
guds gåvor. Den ena av Toms ladies, som bar en bjärtröd schal över ett
par nakna brungula axlar, tog Tom i försvar och bad sjömannen inte lägga
sin näsa i blöt. Under tiden hade Tom Feathertom tömt sitt glas i botten
och därmed tycktes han vara färdig. På vinglande ben reste han sig upp
och började en ursinnig harang över alla länders mariner i allmänhet och
denne lymmelaktige flottist isynnerhet.

Ögonblicket därpå var Jui Jimpy Joalli glömd. Stampubliken hade
konstaterat att pianisten fått fyllslag -- i vanlig ordning -- och
hälsade Toms uppträdande med stort bifall, eftersom den fortsatta
underhållningen alltså kunde väntas bli skäligen klen.

Tom skötte sig briljant. Han visste på pricken var denna publik hade sina
sympatier och serverade roligheter som saknade varje spår av kvickhet.
Hottentotterna lågo dubbla av skratt och kaffrerna började svettas
oroväckande igen. När Tom såg att hans anförande var på vippen att väcka
även herr Sirius’ uppmärksamhet gjorde han en elegant vändning över stag
och adresserade sig till mylord.

Don Ramons sekreterare hade tydligen inte beräknat detta. Han dök ned
bakom sin tidning och herr Grenander observerade att den fräkniga nacken
antog en skär ton. Men Tom gick på:

-- Gentemot mylords blygsamma uppträdande vill jag, sade han, påpeka, att
ingenting i världen kan motväga den tysta förtjänsten. Brackan skriker
och den enkle lymmeln opponerar så gott han kan -- jag hänvisar till
flottisten här -- men den verklige gentlemannen gömmer sitt porträtt
bakom ett tidningsblad. Mina damer och herrar! För många av er är det
kanske obekant att Kapkolonien hotades av en gul invasion i början på
nittiotalet. Här är inte platsen att röja de nedriga ränker, det lömska
förräderi, som höll på att göra oss alla, mina damer och herrar, till
slavar under det gula tyranniet, men så mycket skall här sägas, att det
är denne man -- nu pekade Tom öppet på herr Sirius -- som vi ha att tacka
för att den skändliga planen misslyckades. Mina damer och herrar, lord
James Lythons skål!

På detta förfärande dravel följde en åska av applåder. Hela hopen
störtade mot herr Sirius och ville trycka hans händer. Hottentotterna
sleto av sig håret, kaffrerna offrade näsringarna. Herr Sirius
protesterade, men det hjälpte inte ett dugg. Tom skrek på mer champagne,
under det don Ramons sekreterare lyftes upp på ett bord. Och därpå
började en jublande ringdans kring Kapkoloniens ädle räddare, en dans,
som försatte läktarpubliken i raseri, därför att den inte kunde få vara
med.

Krögarn, som till börden var tysk, kom nu till och visade stor
förtjusning. Så mycket fransk champagne hade inte gått åt på ett helt år.
Leve friheten, leve lorden, leve krögarn! Lord James bar, till tecken av
sin nyvunna popularitet, ett band av krokodiltänder kring halsen. Men när
vanvettet var som allra starkast, slank han ned från bordet och försvann
i entrén.

Tom efter som en ål. I förbifarten gav han Grenander ett tecken: far hem
till hotellet och vänta mig där.

Albert lydde som ett snällt barn. När han kom ut på gatan, trodde han
knappt att lungorna kunde stå emot så mycket frisk luft som ett enda
andetag.




NIONDE KAPITLET.

Herr Sirius.


Herr Sirius måste haft samma känsla som herr Grenander; han stod väl
en hel minut på trottoarkanten under de violetta, fräsande båglamporna
utanför Woods och pumpade in ren luft i lungorna.

Det var en sommarkväll av allra bästa slag, mild, balsamisk, stilla.
Men längst i norr lyste något rött, tindrande sken. En eldsvåda, ett
himlafenomen? Herr Sirius var lika nöjd vilket.

Rätt vad det var stod Tom vid hans sida.

-- Ni gick, lord James...

Herr Sirius brusade upp.

-- Vad fan menade ni med den där komedien? Att ni bara understår er...

Tom Feathertom tog ett steg tillbaka. Hans röst lät så ärlig som en
konfirmationsflickas:

-- Nu ser jag sannerligen. Ni har rätt, sir, jag har misstagit mig.
Men likheten är slående -- lord James upp i dagen. Jag måste be er om
ursäkt, sir. Någon skada är ju för resten inte skedd.

Herr Sirius föreföll villig att sluta fred, så fort han blev övertygad om
att han inte varit utsatt för medveten drift. Det måste också kännas inte
så litet smickrande för en man, som alltid rönt smälek för sina fräknar
och sitt halmgula utseende, att bli tagen för en lord.

Tom gjorde sig ångerköpt.

-- Ni fick lämna er drink halvtömd, mister...

-- Leftham.

-- Tack, mr Leftham, mitt namn är Rightner, John Rightner, if you please.
Ni fick lämna er drink halvtömd, mr Leftham.

Herr Sirius gjorde en frikostig gest, som skulle hedrat lord James:

-- Bagateller, mr Rightner.

-- Hör på, mr Leftham, jag vet ett litet trevligt hörn inte långt
härifrån. Eftersom det var mitt fel, att ni fick rymma fältet hos Woods,
är det inte mer än rätt att jag får reparera skadan. Ett glas eller ett
par av det som smakar er bäst, sir?

Tom Feathertom kunde vara vinnande i både röst och sätt, om han ville
-- och nu ville han. Herr Sirius knäppte igen kavajen och öppnade sitt
hjärta.

-- Ni tycks vara en gentleman, mr Rightner; jag går in på ert förslag.

Toms hörn låg en halv meter under jorden hos juden Wolgosch, men var icke
desto mindre ganska trevligt. Varje soffa hade samma förmåner som hästen
i sin spilta, en trävägg på vardera sidan och halm på golvet.

-- Vad dricker ni? frågade Tom och sköt fram en cigarrettask.

-- Tjaa, sökte herr Sirius med blickarna spelande kring väggarnas
spritannonser.

-- Genera er inte, bad herr Feathertom och knackade med två fingrar på
västfickan, här finns.

-- Ja, i så fall, sade herr Sirius (med nedslagna ögonlock), skulle nog
litet Hennessy väl tillsatt med Pommery smaka ganska gott.

Tom dängde handflatan i bordet.

-- _Det_, sade han. Precis min smak, mr Leftham. Kypare, två Pommery och
en liten burk äkta Hennessy, three stars, allra minst.

Herr Sirius’ blackiga, med utspädd blå färg sparsamt tillsatta pupiller
började visa något liv. För att likväl inte svära bort sig i förtid
inskränkte han sig till att spika fast sin deklaration av nyss:

-- Ni är en gentleman, mr Rightner.

-- Jaha, svarade Tom trovärdigt, det är olika meningar om den saken, mr
Leftham.

-- Vad menar ni, sir?

-- Det jag säger, sir.

-- Att det är olika meningar om er egenskap av gentleman?

-- Just det, sir.

-- Ja, pack finns det gunås så visst en tillräcklig portion av,
konstaterade herr Sirius och i detsamma kom kyparen med champagnen och
konjaken. Hennessyflaskan såg riktigt förskrämd ut vid sidan av de två
champagnebyttorna, men det var ju alldeles i sin ordning.

Tom blandade.

-- Ni kan konsten, intygade herr Sirius.

-- Svårare saker har jag klarat ut.

-- Tvivlar ingen på, sir. Men just det där att få själva svikten på
blandningen, att kolsyran sveper kring konjaksbuljongen som en karl
lägger sina armar kring tösen, det är _konst_ det och inte något
hantverk. Har ni varit apotekare, sir?

-- Nej, sir, det har jag inte. Your health, sir!

De båda herrarna drucko. Herr Sirius tömde, till Toms stora
tillfredsställelse, sitt glas nästan till botten. Sedan mörknade han och
tog sig om pannan.

-- Jag är ett nöt, sade han kort.

-- Var inte en hund mot er egen kropp, sir, bad Tom allvarligt.

-- Blev ni inte ond för det där jag sa om apotekarn nyss?

-- För ingen del, mr Leftham.

-- Ser ni, jag kände en gång en apotekare, som... Och sedan berättade
herr Sirius en lång historia, som inte har det minsta samband med denna
skildring -- på annat sätt än att den gav herr Sirius oupphörligt
förnyade tillfällen att föra glaset till läpparna.

-- Som ni ser, slutade herr Sirius, apotekarn var hygglig, men annars
finns det gott om fähundar.

-- Joo, sade Tom och gnisslade tänder, det finns det.

-- Ni har erfarenhet av dem, ni?

-- Var lugn för det, mr Leftham. Jag hade en gång tjänst hos en spanjor...

Herr Sirius ryckte till.

-- Vad säger ni? En spanjor!

-- Ja, en spanjor, sir. En tvättäkta lymmel ändå. Han lurade mig på
trehundra pund och en fullständigt ny manschettskjorta.

Herr Sirius torkade svetten ur pannan.

-- En spanjor, mumlade han, en spanjor!

-- Han kallade sig markis till på köpet.

-- Säg om det där en gång till, mr Rightner?

-- Markis gav han sig ut för att vara, sir. Vad säger ni om det?

Herr Sirius hade tappat cigarretten i soffan och märkte det inte.

-- Vill ni beskriva denne spanske markis för mig, mr Rightner? frågade
han med de vattlagda ögonen på skaft. Vill ni göra det som en personlig
väntjänst, sir? För min skull.

-- Gärna, sir.

Och så gick Tom, den skojarn, igenom don Ramons signalement utan att
stappla på en enda konsonant.

-- Det stämmer, mumlade herr Sirius, det stämmer till punkt och pricka.
En sådan ärans extra skurk, sir.

-- Om ni menar don Hidalgo, så är det alldeles rätt, mr Leftham.

-- Haha, skriade herr Sirius och hans hånskratt kom ljuset att blinka,
don Hidalgo sade ni, mr Rightner. Don Hidalgo! Don Ramon kallade han sig,
när han skojade mig. En spansk caballero, en herre av hästar och slott
och servidores och spotska fasoner, som kastar på huvudet så här.

Och herr Sirius visade sig inte sämre än Leo Peolbin att karikera don
Ramon.

Nu tog Tom på sig en min, som var så allvarsam att till och med herr
Sirius bleknade under ruset.

-- Jag förstår, sir, sade han, att vi, ni och jag, varit offer för samme
bedragare. Det är en sällsam ödets lek, detta. Men, sir, låt skurken
inte slippa oss ur händerna, låt oss bilda ett förbund här, just nu, att
krossa mannen, att ge lika för lika, öga för öga, tand för tand, sir, att
visa honom vem han stungit haver. -- Kypare! En flaska Pommery till!

-- Nej, ropade herr Sirius, inte en droppe vin mera, inte en droppe,
förrän jag lättat mitt hjärta, förrän ni, sir, fått veta allt om denne
don Hidalgo-Ramon. Det är jag skyldig er, sir.

-- Kom ihåg att jag inte begärt ert förtroende, sir, hotade Tom
Feathertom, kom ihåg att jag ingenting vill höra.

Då blev herr Sirius ursinnig.

-- _Vill_ ni inte, hojtade han. Är ni min vän eller min fiende, sir?
Nu _skall_ ni höra sanningen, hela sanningen och ingenting annat än
sanningen.

Tom nickade.

-- Vet ni vad min don Ramon och er don Hidalgo är? sporde herr Sirius,
sluddrande på målet. Han är skaffare, sir.

-- Vad för något, mr Leftham?

Herr Sirius höjde rösten ytterligare ett tonsteg:

-- Skaffare, sir. Han gör affärer på Madagaskar, goda affärer. Han säljer
flickor åt Saraj Daraï, sir, fina flickor, dyra flickor. I går fick han
tag i en; hon kostade en del bråk och besvär, förstås, men den släpper
han inte under tretusen pund. Och oss emellan sagt, min käre Rightner,
det är hon ärligen värd. Ni vet, don Ramon ser ut som en hel pomadburk.
Så söt... Han tjusar till de små ungarna, fyrar på med elden från sina
batterier och när fästningen faller, så säljer han den för hyggligt pris
åt Saraj Daraï. -- Se, där fick ni vinet, Rightner, slå i och knussla
inte.

Tom skrattade.

-- Jag kan inte låta bli att beundra honom i alla fall, don
Hidalgo-Ramon. Den sista fisken var nog hårdfjällad. Eller hur, Leftham?

-- Jo, lita på det, ni. Hon var bevakad av en gammal narr med pedantiska
vanor och glas på näsan, men näsan blev en tum längre, den. Och det var
så gott det.

-- En storartad affär, Leftham. Skål.

-- Skål, käre vän. Jag känner jag börjar bli full. Det hettar i skinnet.
Ni får hjälpa mig härifrån. Gud ske lov att jag är kvitt det kräket till
spanjor; polisen vet man aldrig var man har i den här stan. Jag skulle
haft femhundra pund för besväret att agera sekreterare, och markisen
spisade av mig med trehundra. Men gömt är inte glömt. Låt oss dricka.
Skål, Rightner.

Herr Sirius tömde en ny pokal till botten. När det var gjort, tappade han
bägaren i golvet och somnade utan minsta förberedande anmärkning i sitt
hörn.

Tom Feathertom kallade på kyparen, tog upp sin av herr Albert Grenander
fyllda plånbok, betalade förtäringen och gick.




TIONDE KAPITLET.

En geografilektion.


Tom såg på långt håll att det lyste i de fyra fönster, som öppnade utsikt
från herr Grenanders rum i hotell van Leeken. När vännen Feathertom
kom närmare upptäckte han en gråvit skepnad på balkongen och efter
ytterligare ett par steg blev han anropad med halvhög röst:

-- Hallå, Tom!

-- Är det ni, sir?

-- Allting all right, Tom?

-- Jag hade nästan hoppats att ni krupit till kojs, sir.

-- Varför det?

-- Jag är sömnig, sir -- och inte riktigt nykter heller.

-- Skynda dig upp, Tom. Dörren står öppen.

-- Vet knappt om jag har lust. Låt oss uppskjuta saken till i morgon!

-- Kommer inte på fråga. Seså, raska på nu bara.

-- Jag får väl finna mig, då, muttrade Tom, men ni tycks glömma, sir, att
det är jag som är expeditionens chef.

Fast herr Grenander själv sällan eller aldrig drack sprit var han
tolerant mot dem som tyckte om ett glas fram på kvällsidan. När Tom kom
upp fann han därför en bricka med whisky och en sifon sodavatten väntande
på ett bord.

-- Uff, sade Tom och blandade en grogg, herr Sirius’ champagneblandning
sitter mig ända upp i halsen.

-- Du har alltså träffat honom?

-- Jo, det vill jag lova att jag har, intygade Tom, karlens omåttliga
törst kostade er nära fem pund sterling, sir.

-- Berätta!

-- Ni skall få alltsammans till livs om ett ögonblick, men först måste
jag ha reda på vad ni vet om Madagaskar.

-- Om Madagaskar?

-- Ja.

-- Hm, ungefär lika mycket som varje allmänbildad människa och...

-- Och?

-- Och möjligen litet till.

Tom gjorde det bekvämt åt sig i ett soffhörn.

-- Låt oss höra!

-- Det kan inte vara din mening att jag skall sitta här mitt i natten och
hålla föredrag i geografi?

-- Något i den stilen är min mening, sir. Ni förstår, det är nödvändigt
att expeditionens medlemmar på förhand äro överens om vissa fakta.

-- Hm. Madagaskar är en av världens största öar, skild från Sydafrika
genom Mozambiquekanalen, som på ett ställe är ända till tusen kilometer
bred. Från de flacka kusterna höjer sig landet terassformigt inåt till
bergmassans högsta topp, den vulkaniska käglan Amboro, som är...

-- Stopp. Det där är ju mineralogi och intresserar inte expeditionen. Var
god och börja i en annan ända, sir!

-- Madagaskar har en ovanligt rik, i stort sett tropisk vegetation.
Typiskt för östsidan och trakten kring Nossi Bé är Ravenala
madagascariensis, som blivit kallad de resandes träd därför att vid nedre
ändan av bladskaftet samlar sig i en skålformig hålighet rent, kallt
vatten. Rafiapalmen...

-- För guds skull, sir, stanna! Såvitt jag kan förstå kallas det där
botanik. Det är inte i trädtopparna vi ska leta efter fröken Villanueva,
sir.

-- Men var vill du då jag skall börja?

-- Känner ni till en stad som heter Antananarivo?

-- Naturligtvis. Det är Madagaskars huvudstad, och där regerar den
franske generalguvernören.

-- Rätt. Känner ni till en annan stad som heter Tajunga?

-- Nej.

-- Kunde just tro det. Tajunga är också en stad på Madagaskar och där
regerar Saraj Daraï.

-- Saraj Daraï! Vad är det för en?

-- Jo, sir, det är en herre, som vi ha all anledning att hysa en viss
respekt för. På ön kallas han också hovakungen, inte bara därför att han
är ättling i rakt nedstigande led av kung Radama I, som 1810 grundlade
hovaväldet på ön, utan därför att det är han som makten haver, trots
franska regeringen, general Gallieni, skolor, kyrkor, missionärer och de
konsultativa kamrarna.

-- Om den saken nämner våra uppslagsböcker ingenting, Tom.

-- Jag kunde ge mig katten på det. Ser ni, uppslagsböcker är nog bra att
gömma årtal och pressa växter i, men vill ni ha reda på något, så får
ni allt fråga dem som reser omkring i världen och skriver romaner --
de måste plocka fram vad som inte syns officiellt, förstår ni, för att
skillnaden mellan en uppslagsbok och en romanbok skall bli ordentlig. Och
så kommer de underfund med saker och ting, som uppslagsböckerna inte har
och inte kan ha en aning om. Nåväl, sir, minns ni vilket år Ranavalona
III avsattes av fransmännen?

-- Jag tror det var 1897.

-- Stämmer, sir. Drottningen fördes till Alger, men hennes systerson
stannade kvar. Och drottning Ranavalona III:s systerson, det är just
prins Saraj Daraï -- eller kung, om ni så vill.

-- Högst märkligt. Och det tillät franska regeringen?

-- Vad skulle den göra? Gallieni är en klok karl, som känner till
ordspråket om fågeln i handen, och så länge regeringen kan hålla kung
Saraj och moster Ranavalona skilda åt, är det ingen fara. Under tiden har
Saraj Daraï fått en landremsa jämte staden Tajunga att roa sig med och
slipa sina härskarlater på. Och var övertygad om, att han inte ligger på
latsidan, sir. Sarajs hovförvaltning avlönar två ordinarie skarprättare,
som valts bland den malagassiska societetens finaste familjer.

-- Är det för att komma till de båda skarprättarna som du låtit mig
repetera Madagaskars historia?

-- Inte precis. Hör nu på, sir. Antag att ni blev suverän herre och
despot över tio eller tjugu tusen vackert färgade hovaer av båda könen --
vad skulle ni först av allt tänka på att skaffa er?

-- Jag vet inte. Förmodligen en vikarie.

-- Skämta inte nu, sir. Försök att sätta er in i situationen. Ni skulle
naturligtvis först och främst skaffa er?...

-- En livvakt.

-- Det har ni redan.

-- En minister att gräla på.

-- Nej.

-- En köksmästare att hänga, när soppan är vidbränd.

-- Nej.

-- Ja, då vet jag sannerligen inte.

Tom ruskade på huvudet.

-- Ni skulle naturligtvis skaffa er ett harem, sir.

-- Nej, det vet gud att jag inte skulle, bedyrade herr Grenander
förskräckt.

-- Låt oss inte tvista om den saken nu, sir. _Branalai vapralantari
alaivana_ -- det är malagassiska och betyder: ingen känner sin egen
själs avgrunder. Och nu kanske ni förstår varför vi tenterat varandra i
geografi mitt i natten.

Albert Grenander stelnade till och färgen kröp sakta ned från hans
ansikte.

-- Säg att det inte är sanning, Tom.

-- Tyvärr, sir, det går nog inte att komma ifrån. Fröken Adorée är
säkerligen på väg just nu, i sällskap med den spanske caballeron, till
Tajunga och hans majestät Saraj Daraï.

Och så berättade Tom allt vad herr Sirius sagt.

Herr Grenander stönade.

-- Men tror du inte det kan vara ett knep, en fälla?

-- En karl som är så full som herr Sirius ljuger inte. För övrigt går
det ju precis ihop med vad jag berättade er i går om en herre, vars
signalement överensstämde med don Ramons, mannen som brukade färdas
mellan Madagaskar och Kapkolonien. Troligen är don Ramon prins Sarajs
allra överste skaffare med fast lön och stora extraförtjänster.

Albert Grenander gick mot dörren.

-- Kom, sade han. Här är ingen tid att förlora, Tom.

-- Jag förstår, sir, sade Tom vänligt, ni tänker ge er i väg till
Madagaskar, nu, ofördröjligen och i ett sammanhang.

-- Naturligtvis.

-- Jag vet inte, hur styv simmare ni är, sir, men jag kommer fortare fram
med en båt som går i morgon. Betänk att avståndet mellan Kapstaden och
Madagaskar är nära nog lika stort som tvärs över hela Medelhavet från
Spanien till Mindre Asien. För resten, sir, har ni fått era pengar från
Europa än?

-- Tom, du har rätt, vi måste vänta till i morgon.

-- Det är det bästa vi kan göra, sir. Ni skall nog vara er tös strax
i hälarna ändå, om inte en viss potentat sitter i märket. Har ni en
tidtabell?

-- Ja, men den gäller bara järnvägarna.

-- Det är dem jag vill åt, sir. Vi ta tåget till Lourenço Marques --
därifrån är det knappt mer än sex hundra engelska mil till Tajunga. Tänk
om vi kunde hinna före ungherrskapet, stå på kajen och vinka välkomna åt
dem. Vad säger ni om det, sir?




ELFTE KAPITLET.

Den väntar inte för länge...


Den malagassiske hotellvärden stod bar- och bredbent framför sin disk med
händerna på ryggen och rökte pipa. Belåtenheten sken i kapp med olivoljan
från hans bronsfärgade ansikte, under det de tjocka läpparna voro i
oavbruten rörelse. Det var nämligen inte vanligt att hotellet tillfördes
gäster mellan de ordinarie ångbåtsturerna, vilket emellertid inträffat
just i dag. Två nabober hade kommit ångande i egen jakt och tagit in i
hotellets bästa rum, trots de charmanta salongerna ombord på Lizzi. De
båda främlingarna ville vara oberoende av hamnroddarna -- och det var
alltid bekvämare att bo på två ställen än på ett.

-- Var kommer båten ifrån? sporde värden en av matroserna, som
förfriskade sig vid en stor mugg öl nere i salen.

-- Lourenço Marques.

-- Hur lång blir vistelsen här?

-- Vet inte. Lizzi är hyrd för en månad.

-- Det är väl ett dyrt nöje, förmodade värden, som i likhet med många av
sina europeiska kolleger gärna tänkte på pengar.

-- Femhundra francs om dagen under gång och trehundrafemtio för var
liggedag.

-- Det blir pengar det.

Matrosen svarade inte, han föredrog att borra näsan ned i stopet.

Men värden hade ingenting att göra och tyckte det var roligt att skvallra.

-- Vet han vad herrarna ha här att göra?

-- Förmodligen affärer av den brådskande sorten. Det var rasande bråttom.
Vi gick över från Lourenço och hit på fyrtiotvå timmar.

-- Då är det nog gummiskörden det gäller. Tror han inte det?

-- Kanhända.

-- Helige Vasayo give att det vore så väl. Kung Saraj måste hållas vid
gott humör; får han inga pengar blir han argsint, och då är det inte
rådligt att vara malagass på den här kanten.

Medan hotellvärden uppsände denna bönesuck till den helige Vasayo höllo
Tom Feathertom och Albert Grenander sitt första krigsråd på malagassisk
mark. Tom stod framför spegeln och knöt en eldröd halsduk kring kragen;
herr Grenander, som inte hade någon ro i kroppen, gick rastlöst fram och
tillbaka på golvet.

Tom koketterade.

-- Tillåter ni att jag lånar er vackra guldkråsnål, sir?

-- Gärna det, Tom, men var rädd om den. Den är ett minne.

Så började herr Grenander åter sin stegmätning.

-- Det är den tjugutredje i dag, anmärkte han, och det var de första ord
han kommit sig för med att yttra på en lång stund.

-- Det är lika sant som att klockan är tjugu minuter över två, tillfogade
Tom och bytte ut sina gula kängor mot ett par vita tygskor. De voro
nämligen lättare att springa med -- om det skulle behövas.

-- Jag skall inte plåga dig, Tom, lovade herr Grenander, men vad _tror_
du? Ha de hunnit före oss eller äro vi först på platsen?

-- Det är inte gott att tro något i det fallet, sir. Det finns precis
lika många chanser för det ena som för det andra.

-- Visserligen.

-- Men senast inom två timmar skall vi ha klarhet på den punkten.

-- Hur tänker du gå till väga?

-- Om ni kände Saraj Daraïs malagasser bara en liten smula, sir, skulle
ni inte fråga så barnsligt, med förlov sagt. Franska pengar ha mycket hög
kurs på den här välsignade ön -- för en handfull louisdorer åtar jag mig
att pumpa premiärministern på alla rikets hemligheter till lands och
vatten. Ni kan då på ett ungefär räkna ut, hur mycket som behövs för att
klämma ur hamnpolisen vilka båtar som lagt till och vilka passagerare som
satt sin fot på Tajungas kaj sedan den 18 februari, det vill säga under
de senaste fem dagarna. För att vara riktigt säker köper jag kanske också
hamnlöjtnanten för ett par femfrancsmynt.

-- Under tiden?

-- Stannar ni kvar här, sir. Försök att öppna samtal med värden,
kassörskan, borstarn, kyparn och städerskan. Det kan vara bra att veta
vilka av dem som förstår franska -- och hur mycket de förstår. So long,
sir!

Herr Grenander verkställde sin lingvistiska undersökning med det för
honom karaktäristiska grundliga allvaret och kom till ett mycket
nedslående resultat. Värden var fullständigt analfabet, kassörskan kunde
ruska på huvudet och säga _måssjö_, kyparen förmådde räkna till tio
och artikulera något som påminde om _non monsieur_; borstaren var inte
anträffbar. Den lilla städerskan däremot hade inte allenast en något
ljusare hudfärg i ansiktet än sin principal, hon ägde också ett klarare
förstånd. Det befanns att hon var i besittning av ett treårigt franskt
barns ordförråd och förstod nästan allt som sades, om man bara talade
långsamt.

På denna examen lyckades herr Grenander inte förnöta mer än en timme. Han
gick då utanför porten och började studera de inom synhåll befintliga
byggnadernas arkitektur.

Hotellet dominerade gatan. Det bestod nämligen av två våningar och var
ursprungligen struket med rödfärg, vilken sol och vindar förlänat en
högst läcker skiftning i en klarare ton, som hade något av sjömansögats
lyster. De övriga husen kröpo efter marken i träets egen färg och
smutsen stod dem upp till knäna. Avenyen avslutades med en tältgata --
tydligen en detacherad militäravdelning -- utanför det högsta och mest
centralt uppslagna tältet gick nämligen en brunhyad krigare med modernt,
bajonettförsett mausergevär på högra skuldran.

Gatan saknade stensättning. En pojke med bananlast på en kärra tog
sig mödosamt fram över den gropiga terrängen mellan husraderna och
en pustande bil fick köra med växeln på första utväxlingen under det
chassiet hoppade besatt på sina skrala fjädrar. Herr Grenander höll
vad med sig själv att han inte skulle få se en vithyad man innan han
hunnit räkna till hundra -- och förlorade. Där kom en hel liten karavan,
två herrar och tre damer. Den omständigheten att knappt någon enda av
infödingarna fäste något avseende vid dem, kom herr Grenander att känna
en högre grad av trygghet. Vad expeditionen helst av allt borde undvika
var nämligen uppmärksamhet. Tom Feathertom hade påpekat detta inte en
utan tjugu gånger och Albert var i det fallet fullständigt ense med
expeditionens chef.

Nu hade två timmar gått sedan Tom begav sig ut på rekognoscering och
ännu syntes inte en skymt av honom. Herr Grenander begav sig upp på
hotellrummet och satte sig att vänta.

Man skulle trott att denna samvetsgranna och plikttrogna människa först
och främst bort ägna en tanke åt det journalistiska uppdrag, för vars
fullgörande hans tidnings ekonomiavdelning i förskott och förtroende
utanordnat sex tusen i landets mynt. Men det gjorde han inte. För sin
själs öga framkallade herr Grenander i stället bilden av Saraj Daraïs
harem, och han lät alla sina ekonomiska och intellektuella linjer
med påskruvad bajonett gå till anfall mot detta samma harem. Efter
berättelser som han någon gång sett i bladen om turkiska paschors
äktenskapliga inrättningar vågade han dra den relativt trösterika
parallellen, att _om_ Adorée redan förts inom de Sarajska haremsportarna
borde det dröja åtskillig tid, innan hans majestät fick tid att
intressera sig för det nya numret i samlingarna.

Herr Grenander tog fram sin klocka och såg på den. Sedan förde han den
till örat -- jo, den tickade som vanligt. Var detta möjligt: klockans
visare pekade rätt upp och ned. Sex. Tom hade varit borta i snart fyra
timmar.

Mr Feathertom hade för vana att göra sina kalkyler efter en
mycket pessimistisk ekvation för att skydda sig för de vidriga
tillfälligheternas infall. När han sade att det fordrades femhundra
francs att stoppa till en mutkolv med, så räckte det i regel med hundra
och då han anslog tre timmar för ett äventyrligt streck var han i regel
tillbaka efter halvannan timme.

Här behövdes alltså inte någon Sherlock Holmesk slutledningsförmåga för
att varsla oväntade händelser -- kanske någon katastrof.

När klockan slog halv sju från ett torn i närheten gick herr Grenander
ned igen. Han härdade inte ut med tystnaden i detta hotell, som saknade
telefoner, elektrisk ringledning och hiss. Tiden stod stilla.

Hotellet hade en fasad på femton, tjugu meter och närmast porten var
smutsen avlägsnad på en remsa, stor som en Woods varietétribun. På denna
remsa gick herr Grenander fram och tillbaka tills klockan blev sju och
det svidande klara dagsljuset fick ett stänk av opal, som hotade med
snabb skymning och natt.

Då såg herr Albert en inföding komma emot sig, en barhuvad, krullhårig
herre i vit burnus, läderbälte kring livet och sandaler som klaskade i
smörjan. Han luktade dålig italiensk salad på långt håll och ansiktet
glänste av olja som en remouladsås.

-- Varolania arantana talan, ropade han åt herr Grenander, som inte hade
annan utväg än att svara:

-- Parlez-vous français, monsieur.

-- Haha, skrattade Tom Feathertom, ty det var naturligtvis han. Nu lurade
jag er en gång till, mr Grenander.

Men mr Grenander orkade inte bli arg den här gången som sist på hotell
van Leeken. Spänningen hade varit för stark, Albert gjorde en gest åt vad
hotellhövdingen med någon överdrift kallade portalen, och båda följdes åt
uppför trappan, Tom först.




TOLFTE KAPITLET.

Kring ett harem.


-- Du har försatt mig i ett tillstånd av ytterlig nervositet, min käre
Tom, sade herr Grenander och tömde ett stort glas halvljumt vatten i
botten. Klockan är strax halv åtta och jag räknade på, att du borde ha
varit tillbaka vid fyratiden.

-- Då skulle ni ha varit i mina kläder, sir, skröt Tom. I så fall hade
det nog inte stoppat med nervositet. Jag har haft två gevärskulor efter
mig, och de visslade rätt tappert. Utom en pil, som jag ger mig sjutton
på var förgiftad.

Herr Grenander föll ned i en stol. Indianböckernas patos hade aldrig
legat för hans naturell och nu såg han endast med förskräckelse den
uppsvullna kroppsdelen efter giftinfektionen, stelkrampen, döden.

-- Det är ingenting att hänga läpp över, deklamerade Tom. Tillåt mig nu,
sir, att som ersättning och styrkemedel presentera för er Sydafrikas
mest betrodde slavhandlare -- med vitt kött naturligtvis -- herr
Muftar-Bagrimi från Sambesi. Till er tjänst, sir.

Albert andades häftigt.

-- Du har sett henne?

Tom vätte fingertopparna mot sina fuktiga läppar.

-- Tänk att det finnes ärligt och moraliskt folk i Tajunga som driver
formlig jakt på vita slavhandlare. En sedlighetsförening på Madagaskar,
sir, en fanatisk sedlighetsförening med skarpladdade gevär och förgiftade
pilar. _Det_ är argument, skulle jag tro. Skriv och tala om det i er
tidning, sätt ihop en artikel, så de beskedliga tanterna därhemma blekna
av avund -- »Madagaskar -- förgångslandet, en propaganda mot vita
slavhandeln med kulor och krut».

-- Tom, har du sett henne?

-- Nej, sir, det har jag inte, men jag har sett huset, där hon bor.

-- Där hon är inspärrad, menar du?

-- Låt oss inte tvista om ord, bad Tom och började lösa upp läderbältet
som höll ihop den vita långdräkten. Fröken Villanueva är i säkerhet,
sir, och på de närmaste fyrtioåtta timmarna kommer ingenting ont att
vederfaras henne.

Ur sin resväska tog Tom fram en jättelik vaselinburk och började
avlägsna den malagassiska kulören. Peruken hade han kastat i sängen,
den vita burnusen låg på golvet, läderbältet smög sig som en orm kring
skrivbordets malträterade fötter. Över alltsammans låg en lukt av
härsket flott och nerifrån sjön kom ett väder med en frän odör av brända
ben genom det öppna fönstret.

Men herr Grenander, vilkens fem sinnen voro journalistiskt tränade att
reagera för allt och värdera allt, såg ingenting, kände ingenting. Hans
blickar hängde vid Tom Feathertoms läppar.

Nu tyckte äntligen gossen, att han hållit herr Grenander tillräckligt
länge på sträckbänken. Därför gjorde han en sista avdragning med
handduken (som fick samma chokladfärg som don Ramons bil vid tullen den
17 februari), vände sig från spegeln och frågade herr Grenander:

-- Vad ger ni mig, sir, om vi kan lämna Tajunga i övermorgon med fröken
Villanueva?

-- Allt vad jag äger och har, svarade herr Grenander allvarligt.

-- Gott, sade Tom, mer kan jag inte begära. Kanske jag låter er behålla
ett par hundralappar -- det beror på mitt humör, när vi gör upp affären;
mitt lynne däremot tar mycket livligt intryck av frukostens beskaffenhet.
Och nu har ni rättighet att få er rapport, sir.

-- Verkligen?

-- Spydiga tonfall biter inte på den, som agerat mål för mauserkulor och
förgiftade pilar, sir. Nere vid hamnen fick jag snart besked. Sent i går
kväll kom en båt från Lourenço Marquez, _Ariadne_, och satte i land två
passagerare, en herre och en efter figuren och rörelserna att döma ung
dam. En av hovets scharlakansröda biler plockade upp dem och susade i
väg mot palatset.

-- Det var hon.

-- Utan tvivel, sir, det var hon. Då hela den undersökningen inte
tagit mera tid än tjugu minuter, lät jag ro mig ut till Lizzi, där jag
förvandlade mig till den infödde slavhandlaren Muftar-Bagrimi från
Sambesi. Jag har träffat honom en gång förut och vet, i vilken tonart
hans jargong går. Så bar det i väg till Alamabasa.

-- Alamabasa?

-- Kung Saraj Daraïs residens, sir. Det var gud ske lov en ovanligt
korkad malagasser, som hade vakten vid porten, och jag slank in. Men vet
ni vad, sir? Alamabasa är inte ett slott, det är en hel liten stad, och
där duger det inte att man går omkring och ser ut som man letade efter
gatskyltarna. Ni skulle just ha sett mig, sir, när jag vandrade rakt fram
över borggården, med näsan i vädret, och hört hur vaktposterna slogo
gevärskolvarna i asfalten för min magnifika person.

-- Vidare.

-- I ett hörn var det på vippen, att jag blivit anammad, men det gick
bra. En officer kom fram och frågade:

-- Vad gör ni här?

Då sträckte jag på mig och röt:

-- Dra åt helvete, karl, och sköt era egna angelägenheter.

Han dök, sir, han dök så fort och ögonblickligt, att det var en fröjd åt
det.

Till slut hittade jag, vad jag letade efter -- en berusad karl. Ni har
kanske läst i den där uppslagsboken, ni talade om i Kapstaden, att
malagasserna äro glada i brännvin. Det är en uppgift, som håller streck.
Malagasserna _äro_ glada i brännvin, och den jag fick tag i var en av de
allra gladaste.

-- Tom, du är ett geni.

-- I detta ögonblick är jag, sir, mer än ett geni. Jag är så lokaliserad
i hans majestät Saraj Daraïs residens som om jag bott där sen jag född
blev. Jag vet var haremsbyggnaden ligger, jag vet var de nykomna fruarna
placeras, hur de ha det den första tiden, jag har tagit överevnuckan
under hakan och kallat henne _min ros_; och Sarajs haremsminister bjöd
jag på lunch ombord på Lizzi i morgon klockan två.

Herr Grenander tog sig om huvudet.

-- Tom, detta är rena vanvettet.

Herr Feathertom trädde sina långa ben i ett par vita flanellbyxor.

-- Tyvärr var haremsministern förhindrad, han skulle på audiens hos
majestätet. Så gott var det. Han fick er guldkråsnål i stället; ni skulle
bara sett hur glad han blev.

-- Du skänkte bort min guldkråsnål!

Tom nickade.

-- Jag ångrade, att jag inte hade er guldklocka och kedja också till
hands. Det är nästan viktigare att olja in souscheferna än cheferna, och
haremsministern har en mycket besvärlig adjoint.

Herr Grenander exekverade en nervös trumvirvel med fingerknogarna mot
bordsskivan.

-- Min käre Tom, sade han, naturligtvis är jag villig att offra _vad
som helst_ för vårt mål, men jag hade bra gärna velat behålla både min
kråsnål och min klocka, som äro gamla minnen, gamla värderade minnen,
gosse, och från min synpunkt oersättliga.

-- Tacka då era fäders gud, att jag inte föll på idén att låna er klocka
också. Som balsam på såret efter kråsnålen skall jag emellertid tala om
att fröken Villanueva redan i denna stund är underrättad om er härvaro.

Herr Grenander strålade.

-- Käre Tom, bad han, förlåt mig det jag sa nyss om kråsnålen. Det
var alldeles inte ämnat som någon förebråelse. _Hur_ kunde du komma i
förbindelse med Adorée?

-- Det var så enkelt som att ta en pris snus, sir. Sjung inga lovsånger
för den bagatellen. Medan haremsministern speglade sina ögons förtjusning
i er vackra guldnål, tog jag upp ett kort ur fickan och skrev -- på
spanska -- följande enkla ord:

»_Var lugn. Jag är här. Frihetens timme slår inom kort._

                                                       _Undertecknat:
                                                      Albert Grenander._»

Så fort jag fått veta, vilket rum er tös bebodde, ställde jag om ett
längre samtal framför hennes dörr. Och medan jag klappade om överevnuckan
och tryckte ett par guldmynt i hennes feta hand, fick kortet åka in under
dörren.

Herr Grenander föll Tom Feathertom om halsen och tryckte honom till sitt
hjärta. Redaktören skämdes inte över att hans ögon blevo våta och de
guldbågade glasen immiga.

-- Nej, protesterade Tom, det här duger inte. Låt mig dra en kam
genom håret, sir, och sedan för era ögon lägga fram fälttågsplanen,
_fälttågs-planen_.

-- Ja, sade herr Grenander och snöt sig, fälttågsplanen, Tom.

-- Första villkoret för en oantastlig fälttågsplan är, sade Tom, att den
lämnar fältherren tillfälle att begå så många misstag som möjligt utan
att ansvaret drabbar andra än underfältherrarna. I det avseendet är min
fälttågsplan fullständigt misslyckad. Har jag kalkylerat uppåt väggarna,
så är det också slut med räknemästaren, och det ber jag er observera,
sir, om ni har några invändningar att göra mot mina strategiska
dispositioner.

-- Låt höra, Tom.

-- Den första framstöten företages av expeditionens chef redan klockan
tio på förmiddagen. Slavhandlarmatadoren Muftar-Bagrimi från Sambesi
gör ett nytt besök i hans majestäts residens, denna gången försedd med
ett introduktionskort av hans excellens, herr haremsministern. Låt oss
äventyra adjointens missnöje, eftersom guldklockan är er så kär, men
jag måste ha med en flaska parfym eller åtminstone en briljantring till
överevnuckan, som inte i längden torde nöja sig med karesser från en
färgad man. Annat vore det, om jag kunde bibehålla min i dopet -- ja,
herre, i dopet -- undfångna hudfärg, men det går inte.

-- Men jag då, Tom, jag! Jag tänker vid gudarnas skymning inte sitta här
med armarna i kors.

-- Lugna er, sir. Ni kommer med -- likväl först vid aftonsamkvämet, men
då på ett mycket effektfullt sätt.

-- Gott, sade herr Grenander blidkad, och slog sig ett litet
metalldånande slag på bröstet.

-- Under förmiddagsoperationerna, strax innan haremsministern skall gå
till audiens hos Saraj Daraï, gör jag hans excellens ett förslag. Hans
majestät har ännu inte sett fröken Villanueva och vet inte hur skön hon
är. Vissa politiska förhållanden -- ordet politik gör alltid ett starkt
intryck på politiska ignoranter! -- gör det opportunt -- ett annat mycket
bra ord! -- att återlösa fröken Villanueva. Herr Muftar-Bagrimi från
Sambesi åtar sig att genast till haremsministern erlägga en summa, stor
tiotusen francs kontant i guld, och omgående översända en annan tös i
samma ålder och med ungefär samma utseende -- allt likväl med villkor,
att fröken Villanueva får utsmugglas samma dag klockan nio på kvällen.

-- Bravo, Tom!

-- Ministern riskerar ingenting. Den blinkning med vänstra ögonlocket
han ger överevnuckan, kan ingen maskin i världen registrera och för en
echapperad haremsdam -- ännu icke tagen i ögonsikte av härskaren -- har
hittills ingen regering stupat.

Förmiddagen är alltså ägnad preliminärerna...

-- Eftermiddagen?

-- Utförandet.

-- Jag får ett par revolvrar och betäcker återtåget med vapen i hand...

Herr Grenander reste sig upp och spände vadorna. Tom däremot såg
ytterligt förlägen ut.

-- Ni får inte bli ond på mig, sir, men fälttågsplanen kräver en annan
roll av er.

-- Säg ut, gosse!

-- Ni förstår, sir, jag måste redan i dag förbereda hans excellens på
närvaron av en andra person i morgon, och då var det angeläget, att göra
denna andra person så oskadlig som möjligt. Huvudsaken är ju, att vi
lyckas, sir, eller hur?

-- Inga krumbukter, Tom...

-- Nåväl, sir, jag sade hans excellens att jag i morgon på kvällen skulle
ha den äran att för honom presentera...

-- Presentera?...

-- Min gamla mamma, sir.

Herr Grenander visade en beundransvärd självkontroll. Han stegade ut två
diagonaler i rummet, men sedan ställde han sig framför Tom Feathertom och
förklarade, att han var beredd.

-- Jag skall göra, som du önskar, Tom, men tala i falsett kan jag inte,
och om det malagassiska språket har jag, som du vet, inte den minsta
aning.

-- Det betyder ingenting, sir.

-- Gör det inte?

Nu föreföll Tom åter en smula brydd.

-- Jag har underrättat hans excellens om, att min gamla mamma, tyvärr, är
dövstum.

Herr Grenander drog inte ens på mun.

-- Det förefaller mig, som vi skulle ha utsikter att lyckas, sade
han bara. Om förutseendet över huvud kan skapa några garantier för
äventyrliga företag, så ha vi vårt under tak, Tom. Är det något annat jag
behöver veta?

-- Precis klockan nio på kvällen finner ni en bil utanför residensets
portar. Medan jag harangerar vakten, för ni ut den dam i svart klänning,
som i överevnuckans sällskap nalkas från borggårdens vänstra sida. Damen
i svarta klänningen är fröken Adorée Villanueva. Bilen kör i väg med
rasande fart -- fjädrar och ringar äro betalda i förskott -- ned till
hamnen, där ångaren ligger med kokande pannor. Fyrtio timmar senare äro
vi i Lourenço Marquez och dagen därpå i Kapstaden.

Tom vätte fingertopparna och knäppte en fanfar i luften.

Herr Grenander var lika upptänd. Han flammade.

-- Jag vill bli hängd, om vi misslyckas, sade han.

-- Det blir ni också med all säkerhet, sir, replikerade Tom.




TRETTONDE KAPITLET.

En bukett av bajonetter.


I en stor sal på sitt kritvita slott Alamabasa satt hans majestät Saraj
Daraï och hetsade upp sig.

Tronen var inte obekväm, frukosten hade varit förträfflig, förhållandet
till franska regeringen, som Saraj med utmärkt resultat alltjämt drog
vid näsan, var gott, och om grälet mellan de 179 haremsfruarna lämnade
hans excellens haremsministern dagligen de mest tillfredsställande
rapporter. I en viss utomordentligt hemlig flygel, bebodd av en lika
utomordentligt hemlig dam, hade hans majestät tidigt på morgonen gjort
ett utomordentligt hemligt besök och funnit allt i bästa ordning.

Likväl var Saraj Daraï vid osunda vätskor. Orsaken härtill skola vi snart
erfara.

-- Kalla hit mina skarprättare, väsnades despoten.

Och de bruna kammarherrarna lupo i väg som de oljade blixtar de voro --
om man lägger tonvikten på oljan.

Skarprättarna kommo. De voro av hög malagassisk börd och behövde därför
inte buga sig mer än sju gånger för härskaren.

Hans majestät betraktade dem emellertid föraktfullt.

-- Mina herrar dagdrivare, sade han. I bestjälen statskassan.

Malagasserna bugade sig samtyckande. Ty en sådan förebråelse är
uteslutande smickrande på Madagaskar.

Saraj Daraï drog manteln tätare om de bronsskålsliknande knäna (ty det
drog från golvet) och fortsatte:

-- Att stjäla litet från staten är en dumhet, att stjäla lagom är en
dygd, men att roffa åt sig med både händer och fötter är varken en
dumhet eller en dygd -- det är ett brott, mina herrar. Och varje brott
bestraffas, det vet herrarna, bestraffas strängt, skoningslöst.

De båda högtställda malagasserna bugade. De visste detta.

-- Jag har inte haft en avrättning på fjorton dar, sade Saraj kort,
det är ett klart skoj, och får jag ingen i dag, så må herrarna avrätta
varandra. Ajö.

Malagasserna bugade sig åter sju gånger och gingo ner på borggården.
Solen spelade varmt över det rödaktiga gruset och i palmerna strålade
paradisfåglarna. De båda malagasserna betraktade varandra och smålogo
svårmodigt. Saraj Daraï tog aldrig tillbaka ett ord av vad han sagt --
alltså måste man ha fatt på någon att hugga nacken av så fort som möjligt.

Just då kom haremsexcellensens adjoint sneddande över borggården. Han
rökte en kort kritpipa och föreföll att, i motsats till suveränen, vara
vid ett briljant humör.

-- God dag, Balama, god dag, Malaba, hälsade han. Stora saker i
görningen, gossar.

-- Stanna, ropade Balama. Vi vilja tala med dig, adjoint!

-- Vad är det fråga om då? sporde adjointen, jag har bråttom. Jag skall
nämligen avslöja en hemlig konspiration inom haremsdepartementet för
härskaren.

Men då skulle man ha sett de båda malagassiska skarprättarna. De togo
varandras händer och dansade en liten gammalvals mitt på borggården, så
varmt det var. Ty en hemlig konspiration inom harem utan avrättning hade
ännu aldrig förekommit under Saraj Daraïs regering.

       *       *       *       *       *

Tom var belåten med resultatet av herr Grenanders första försök som
förvandlingskonstnär. Manteln föll i matronlika veck ned mot golvet,
glasögonen blänkte myndiga, moderligt övervakande, och den bruna färgen
gav kinderna ett ännu rundare utseende. Herr Grenander formulerade sin
enda och allvarliga reflexion när han såg sig i spegeln:

-- Jag hade aldrig trott att jag var så tjock.

Tom, som redan var färdigkostymerad, sysslade med penna och papper vid
ett bord under fönstret.

-- Vad gör du, Tom?

-- Skriver, sir.

-- Är det ditt testamente?

-- Det är ett brev, sir.

-- Ursäkta mig, Tom, det var inte min avsikt att vara närgången.

-- Ingen skada skedd, sir. Nu är det bara adressen.

Tom raspade i väg över kuvertet med en väldig fart.

-- Ser ni, det är litet bråttom, posten stängs inom en halvtimme och jag
måste ha kvitto på brevet. Det är vad man kallar ett rek, sir.

Snart var också den saken i ordning.

Klockan närmade sig åtta och det var redan mörkt ute. Tom spände
läderbältet omkring livet och kontrollerade att revolvern hängde där den
skulle under manteln.

-- Tiden är inne, hotellräkningen betald, browningen laddad, allt klart.
Låt oss gå, sir.

De båda herrarna satte sig i rörelse upp mot Alamabasa; herr Grenanders
något vaggande gång gav utmärkt illusion åt hans dräkt.

-- Det är en sak jag dolt för er, mr Grenander, sade Tom, när de kommit
ett stycke på väg.

-- Vad skulle det kunna vara, Tom?

-- Jag gjorde en mycket märkvärdig upptäckt i dag, när jag var uppe i
residenset.

-- Berätta, min gosse. Den som sagt A...

-- Det hände mig, att jag kom in i en tokig korridor, som aldrig tycktes
ha något slut, och för att komma någon vart öppnade jag en dörr -- den
första, bästa, det försäkrar jag.

-- Och innanför denna dörr?

Tom hejdade sig, fångad av en plötsligt påkommen betänksamhet.

-- Jag tror det är bäst för er att _inte_ veta det, sir, om något
oförutsett skulle inträffa.

Allting gick emellertid efter uträkning. Innanför portarna mötte
överevnuckan, som uttömde sig i ivriga vördnadsbetygelser för gamla fru
Muftar-Bagrimi från Sambesi. Albert gjorde så gott han kunde och Tom
smålog gillande i ett av mantelns hundra veck.

Överevnuckan meddelade, att hans excellens väntade i högra
flygelbyggnaden, och dit begav man sig nu med värdiga steg. Tom klingade
med påsen, som innehöll tio tusen francs i guld, och den gamla damen
strök sig som en katt intill honom vid detta ljud.

Haremsministern tog emot på det mest förekommande sätt -- galant och
tujours mot det dövstumma fruntimret med brillorna, förbindlig mot
hennes son. Han slog upp simmigt, mörkbrunt portvin ur en karaff och bjöd
sina gäster välkomna, allt under det han på verserat folks vis talade
om vädret, om skördeutsikterna, om de dåliga kommunikationerna mellan
Tajunga och fastlandet. Härunder tog nu Tom, liksom i distraktion, fram
guldpåsen under manteln och satte den på bordet, synbarligen med ögon,
öron och alla sinnen upptagna av de klena förbindelserna mellan Tajunga
och fastlandet. Knappt hade påsen blivit placerad på bordet, förrän hans
excellens, också liksom i distraktion, sträckte fram sin hand, grep den
och lät den falla ned i en under manteln dold ficka. Därpå blinkade han
med vänstra ögonlocket åt överevnuckan, som ett par minuter senare begav
sig bort, liksom hon hade glömt något.

Men i dörren hejdade Tom henne. Han drog fram ett i skärt silkespapper
inlindat paket, bugade och sade:

-- Denna lilla gåva ber min moder eder mottaga som ett synnerligen
obetydligt vittnesbörd om hennes högaktning och beundran.

Efter en kotiljongstur de båda damerna emellan drog sig överevnuckan
skyndsamt tillbaka. Hon hade nu endast att låsa upp en viss dörr, och
affären var ordnad till alla parters belåtenhet.

Klockan fattades tio minuter i nio.

Efter ett hjärtligt avsked av ministern stävade Muftar-Bagrimi och
hans mor åter mot utgångsportarna, bakom vilkas järngaller de mörka
konturerna av en bil avtecknade sig. Vaktposten hade slagit sig
i samspråk med chauffören och det hela såg särdeles fredligt och
hoppingivande ut.

Från Alamabasas höga koppartorn hördes det första slaget, som förkunnade
att dygnets nionde timme ingått, och i samma ögonblick syntes två
kvinnliga skepnader nalkas från väster. Herr Grenander, som förut icke
känt någon oro, fick plötsligt en våldsam hjärtklappning. Han tyckte sig
känna igen Adorées sätt att gå, hennes gestalt i den ena av damerna. Nu
voro de alldeles vid porten, överevnuckan gav vaktposten ett tecken,
grindarna öppnades, chauffören satte motorn i gång och herr Grenander
mottog den hand den beslöjade unga damen lade i hans. Alberto ville
viska »Adorée», men vågade inte -- ålagd som han var att ända in i sista
ögonblicket spela den dövstummas roll.

Alla tre hade nu kommit upp i bilen, dörren smällde igen. Tom lutade sig
ut genom fönstret och skrek:

-- Kör!

Bilen gjorde ett ryck, ett mycket häftigt och kort ryck. Sedan stod den
stilla och motorn slogs ifrån.

Samtidigt tändes som genom ett trolleri hundratals facklor runt om, ett
vilt härskri höjdes, och bilens dörrar kastades upp på båda sidor.

Ett helt fång skarpslipade bajonetter stuckos på en gång in i
vagnskorgen -- en bukett av dödar.

Att få ut de tre passagerarna och bakbinda deras händer var ett
ögonblicks verk. En officer förde befälet med kommandoord på europeiskt
vis. Han avdelade en pluton att eskortera fångarna, en halvtropp gick
i täten, en i kön och en i vardera flanken. Men runt omkring svärmade
muntra fackelbärare, som dansade sitt hemlands ystra danser.

I rask takt bar det av upp mot Alamabasas hjärta, Saraj Daraïs
favoritpalats. Fångarna iakttogo hela tiden en naturlig och absolut
tystnad -- om man undantar att Tom då och då suckade tungt. Adorée gick
med nedböjt huvud, herr Grenander satte fötterna i marken med fasta,
beslutsamma steg.

På officerns kommando upphörde marschen vid foten av en bred, kolonnprydd
trappa. Malagassernas triumfdans avstannade, facklorna vändes mot
marken och släcktes. Inifrån palatset, vars dörrar stodo öppna, trängde
sorlet av röster, blandat med bullrande skratt. Man kunde ha trott
sig stå utanför ett högst europeiskt hus, vars ägare just gav en glad
sommarmiddag.

Från terrassen kom en budbärare och viskade något i officerns öra.
Truppen formerades ånyo som förut, man marscherade in i en illa upplyst
hall med på glänt stående dörrar till stora festsalen och här gjordes
halt. Officern gav två män en befallning och Adorée fördes bort med
påfallande brådska. Hon försvann bakom en tungt fallande portiär, som
gick så ihop med väggarnas färg, att ingen lagt märke till den förut.

Innanför i stora salen pågick tydligen någon sorts förhör. Tom spetsade
öronen. Han kände igen adjointens beslöjade, men ej otrevliga stämma,
haremsexcellensens förbindliga tonfall, överevnuckans klagoljud.
Däremellan klang en härskarröst, som ibland steg till ett kluckande
skratt, ibland dundrade likt havets bränningar.

Majestätet ledde själv rannsakningen.

Efter ett par minuter var Tom på det klara med vad som försiggick.

-- Det ser mörkt ut för oss, viskade han. Adjointen har bra reda på sig.
Så är det, sir, snålheten bedrar visheten. Varför lånade jag inte er
guldklocka? Hur värdefull den är, så håller ni nog styvare på livhanken,
sir.

-- Tyst, karl, röt officern och smällde till Tom där bak med flatsidan
av sabeln. Men i samma stund öppnades dubbeldörrarna på vid gavel och en
stentorsstämma befallde:

-- Fångarna fram!

En charmant sal. Marmorgolv, marmorväggar, marmortak. Vid ena kortändan
en tronstol med stjärnströdd sidenhimmel och silverpallar för hovet.
Vid den andra, inom en behändigt anordnad fyrkant av amfiteatraliskt
placerade fåtöljer, en fantastiskt skulpterad stupstock på ett underlag
av blodröd porfyr. I ena hörnet av salen dömde man, i det andra
exekverades domarna, utan tidsutdräkt, klagotid eller opinionsbildning.
Tom såg alltsammans i en blink och skänkte sin beundran åt det praktiska
i arrangemanget.

Saraj Daraï var munter, så det strålade om honom. Till höger om sig hade
han haremsministern, till vänster justitieministern. Bakom hans stol
stodo herrarna Balama och Malaba och myste åt varandra. Även i denna
avkrok av världen speglade hovet härskarens lynne -- ett glättigt samtal
fördes på alla håll och kanter, kvickheterna duggade -- även de svagaste
väckte bifall.

Tom Feathertom och Albert Grenander fördes fram under den elektriska
globen i takets mitt, uppburen av rosafärgade amoriner. Officern ställde
sig bakom, med sabelspetsen stödd mot golvet, i avsikt att visa sitt
förakt för de tagna fångarnas mod och beslutsamhet.

Saraj Daraï lät sin hovmarskalk påbjuda tystnad. Sorlet förstummades.
Skratten kvävdes.

Herr Grenander betraktade majestätets ansikte utan räddhåga. I ögonen
läste han förstånd, i läpparna vankelmod, i pannan grymhet. Händerna
darrade lätt. Den smala, svarta mustaschen smög sitt silke efter en
vacker bronsfärgad hud -- herr Grenander sade sig, att detta porträtt
varken var fult eller osympatiskt.

Saraj tog ett papper från sin justitieminister och yttrade därpå med mild
stämma:

-- Detta är alltså Muftar-Bagrimi från Sambesi och hans gamla mamma,
genom en olycklig försyn slagen med dövstumhet?

Tom sökte något tecken från haremsministern, men då detta alldeles
uteblev, bugade han sig samtyckande. Albert Grenander hade emellertid nu
fått nog av komedien; han trodde sig förstå, vad den nyss framställda
frågan gällde, och sade därför i bestämd ton:

-- Säg mannen, Tom, att jag är tidningsman från Europa och filosofie
doktor.

Säkerligen hade aldrig ett så pass kort anförande -- det översattes
omedelbart -- någonsin hälsats med ett jubel, jämförligt med det, som nu
bröt ut. Saraj själv skrattade, så han fick tårar i ögonen, och när hovet
såg detta, blev glädjen oroväckande. Justitieministern slog sig på knäna
och formligen vrålade, herrarna Balama och Malaba hoppade runt på var
sitt ben och adjointen flinade så han måste sätta sig.

En sådan orgie av munterhet är aldrig bra. Bakslaget kom också strax, när
Saraj Daraï kände att det högg till i nacken på honom.

-- Hysch, skrek han ursinnig, vad är detta för ett helsikes flin!

Det blev dödsstilla på sekunden.

-- Jag finner det alltså konstaterat, återtog Saraj hotfullt, att I fören
falsk flagg. Vilka ären I?

Tom spände upp läderbältet och slog ifrån sig den vita manteln med en
vårdslös gest.

-- Mitt namn är Tom Feathertom, sade han, attacherad hos hans majestäts
generalkonsulat i Kapstaden. Och denne herre, som visserligen för
ögonblicket inte kan presenteras i _hyggligt_ sällskap, är redaktören och
filosofie doktorn Albert Grenander, en lärd och mäktig man.

När herr Grenander hörde sitt ärliga namn nämnas, flög ett belåtenhetens
leende över hans drag. Han nickade två gånger och satte högra foten i
marmorgolvet med en liten smäll.

-- Ni ha, sade Saraj -- och det märktes att han njöt av att sitta till
doms över två vita, honom överlägsna män, ni ha, mina herrar, under
falska namn trängt er in i mitt palats och sökt bestjäla mig.

Tom lade armarna i kors över bröstet.

-- Lugn i stormen, ers majestät, sade han. Vi ha bara försökt ta igen vad
som var vår egendom, en ung dam, som en av era agenter rövat bort.

-- Det angår mig inte, förklarade majestätet (med maktägandes vanliga
sätt att inte låtsa om otrevliga fakta); här är bara fråga om vad som
tilldragit sig inom Alamabasas murar.

Tom sänkte huvudet:

-- Då är det nog förkylt för oss, sir, sade han i en teaterviskning till
herr Grenander, som bara nickade till svar. Det hade nämligen Albert
Grenander haft klart för sig hela tiden.

-- Vad kräver ni för straff på dessa missdådare, herr justitieminister?
frågade hans majestät Saraj Daraï.

-- Dödsstraff.

-- Och ni, herr haremsminister?

-- Dödsstraff.

Saraj reste sig upp i stolen.

-- Det är, såvitt jag kan förstå, billigt begärt, sade han. Vi ha
prejudikat här i landet på dödsdom för en bortstulen tekopp, och då lär
detta angrepp på äganderätten inom mitt rike vara vida allvarligare, även
om jag personligen värderar många av mina tekoppar vida högre än mina
fruntimmer. Men en domare skall aldrig, mina herrar, låta enskilda tycken
inverka på sina beslut, och därför nödgas jag nu döma dessa båda herrar
till döden genom halshuggning.

-- Bravo, ropade hovet, vist talat, majestät!

Saraj Daraï fortsatte:

-- Då emellertid mitt rikes morallagar föreskriva, att man skall roa sig
med måtta, bestämmer jag, att avrättningen skall äga rum här i denna sal
först i morgon klockan tio förmiddagen. Frukosten serveras på slaget nio
i min koboltfärgade sidensalong, klädseln är uniform eller högtidsdräkt,
herrar kommendörer bandet utanpå. Och därmed förklarar jag denna...

Justitieministern tog ett halvt steg fram mot majestätet och ryckte det i
blusen. Saraj hejdade sig och lät ministern tassla ett slag.

-- Ja, sade han så, du har rätt, Houmourou.

Därpå lät Saraj sin malmstämma klinga inför hovet och militären en gång
till.

-- Min justitieminister erinrar mig om, dels att de båda dömda ha att
framställa var för sig en sista önskan, dels att de böra konfronteras med
den för bortförande avsedda haremskvinnan -- så att inte ens skuggan av
ett justitiemord må vila på denna statshandling.

-- För min del, sade Tom Feathertom, ber jag få fundera på saken till i
morgon klockan tio, och vad beträffar mr Grenander, som inte förstår det
ädla malagassiska språket, skall jag anhålla att få översätta majestätets
propos.

-- Säg våldsmannen, bad Albert Grenander, att jag vill dö i ett par byxor.

Saraj Daraï gav genast en kammarherre order om transporterandet av
främlingarnas kläder från hotellet till Alamabasa, och kammarherrn satte
omedelbart sina trumpinnar till ben i rörelse. Därefter förständigades
fångbevakningen att ofördröjligen införa den kvinna, som varit föremål
för de båda dödsdömdas brottsliga försök.

Hon kom -- denna gången obeslöjad. Albert Grenander kunde inte
undertrycka ett utrop av överraskning.

Det var icke Adorée. Hon påminde något om fröken Villanueva, men var icke
så vacker, inte på långt när så vacker. I hennes sällskap befann sig en
lång, svartmustascherad herre med vit ansiktsfärg. Denne visade sig vara
den man som från Europa överfört och till Saraj Daraï försålt haremsdamen
i fråga -- men det var ingalunda den spanske markisen, don Ramon.

-- Det är inte hon, viskade Albert till Tom.

-- Vad är det ni säger, sir?

-- Nej, återtog herr Grenander i mycket nedtryckt sinnesstämning, det är
inte alls hon.

Av det förhör, som nu följde, hörde herr Grenander allenast en bråkdel.
Flickan förklarade, att hon blivit i hög grad överraskad, när ett kort
sköts in under dörrspringan -- isynnerhet som hon inte begrep ett ord av
vad som stod på kortet. I kväll hade den låsta dörren öppnats utifrån --
av vem visste hon inte -- men när dörren stod öppen gick damen ut.

-- Jag brukar göra så, förklarade hon naivt.

Domen blev också mild. Haremsflickan förklarades skyldig att tömma fem
koppar toaka, en sorts dåligt palmvin, varav man får ont i magen, men som
tros ha en fördelaktig inverkan på hyn.




FJORTONDE KAPITLET.

Sista natten.


Fängelset inom Alamabasas murar föreföll vida mer primitivt än
majestätets palats. Encellsystemet var i varje fall en okänd inrättning.
Detta hade emellertid det goda med sig, att de båda dömda fingo
tillbringa den sista natten i varandras sällskap.

Saraj Daraïs raska rättskipning och snabba exekution av de ådömda
straffen hade till följd, att den källare, som upphöjts till heder och
värdighet av rannsakningsfängelse, sällan var överbefolkad. När Tom och
Albert skuffades ned i gropen -- sedan man berövat dem revolver och
knivar -- fanns där endast en individ förut, en illaluktande neger,
som låg i ett hörn och drog väldiga timmerstockar. I taket hängde en
melankoliskt blinkande fotogenlampa, fängelsets enda möbel.

Herrar Grenander och Feathertom voro hänvisade att slå sig ned på
stengolvet, och det gjorde de också.

-- Det var en otrevlig historia det här, sir, sade Tom mörkt.

-- Låt oss inte klaga, Tom. Det gör inte saken bättre. Låt oss överväga.

-- Undersöka först, överväga sedan, sir.

Och därmed började Tom, först krypande på alla fyra, en noggrann
undersökning av källarens golv. Han knackade och lyssnade, prövade och
granskade. Varenda sten fingrade han på -- golvet var själva berggrunden.
Där fanns inte en spricka, än mindre någon lucka.

Det hopplösa med denna fängelsehåla var, att den inte ägde några prång
eller nischer, inte den minsta glugg, där ett genombrytningsexperiment
kunde försökas. Väggarna ägde golvets solida fasthet. Ventilationen
sörjde en gallerförsedd öppning i själva järnporten om, som under
dagen hade till uppgift att släppa in de sparsamma ljusstrålar, vilka
Tajungas härskare ansågo mer än tillräckliga för stupstockskandidaterna i
Alamabasa.

Taket -- den sista förhoppningen -- låg i fullständigt mörker -- lampan
var starkt avskärmad med ett ofantligt paraply av järnbleck. Herr
Grenander lade sig på huk, bjöd sin rygg till fotapall och så kunde Tom
börja undersökningen av den sista dimensionens hållfasthet. Hurra! Ljudet
var lovande -- tunt, ihåligt. På ett ställe gav taket nästan vika för
hans stötar.

Under tiden hade negern slutat snarka. Han låg med runda, fast ännu
sömniga ögon och betraktade de båda kamraternas gymnastiska övningar.
När gossens tröga hjärna omsider förmådde reda ut vad som stod på,
började hans kritvita tänder glänsa i en ljusstrimma. Efter en stund
porlade ett stilla, men inte alls osympatiskt skratt från vrån, där han
låg.

-- Vad skrattar du åt, svarting? frågade Tom och torkade svetten ur
pannan.

-- Idén är inte dum, sade negern, jag har själv gjort ett försök åt det
hållet.

-- Nåå?

-- Rummet härovanpå är vaktstuga åt Sarajs livgarde -- där spelas kort
hela natten. Vänta skall ni få höra.

Det dröjde inte många minuter förrän en hel sprängladdning malagassiska
svordomar och skällsord exploderade där uppe. Tom hoppade ned och Albert
Grenander rätade ut sin rygg.

-- Jag ville bara tala om det, förklarade negern och rullade ihop sig
igen. Det är så fördömt retsamt att sticka upp huvudet i ett hål, som man
inbillar sig vetter åt friheten, och så bara få en hel flaska toaka över
sin syndiga skalle. God natt, gentlemän.

Efter mindre än en minut sov den hederlige negern lika gott igen.

-- Kom, sir, sade Tom, vi sätter oss här med ryggarna mot väggen. Sedan
kan vi använda natten till vad vi behagar. Sömn lär det inte bli fråga om
för någon av oss.

-- Du tror alltså inte...

-- Att vi kan slippa undan. Nej, sir, det tror jag inte.

Herr Grenander var tyst en lång minut. När han talade igen, var rösten
ett grand djupare, men den röjde ingen oro eller fruktan.

-- Om jag nu blir en smula filosofisk, Tom, får du inte bli ond på mig
för det. Dessförinnan skulle jag likväl bra gärna vilja höra din mening
om den fatala historien, som är orsaken till att vi få mista huvudet i
morgon klockan tio för någon liten mamsell vem som helst och inte alls
för fröken Villanueva.

Tom kröp ihop där han satt.

-- Ni gör inte den frågan som någon förebråelse mot mig, mr Grenander?

-- Naturligtvis inte, Tom.

-- Ni är den mest storsinta människa som någonsin skapats, sir. Förstår
ni då inte, att det är mitt fel alltsammans. Förstår ni inte, att det
är min dumhet, som bragt oss i detta fördömda läge. Förstår ni inte,
att det är jag, jag, Tom Feathertom, Kapstadens slugaste gynnare -- det
är generalkonsulns egna ord -- som låtit dra mig vid näsan av en herr
Sirius, en herr fähund, så stor, att världen aldrig skådat hans like.

-- Just min tanke, käre gosse.

-- Ni har redan insett vad avsikten var, inte sant? Don Ramon, den
skurken, skulle känna en viss lättnad vid tanken att herrar Grenander
och Feathertom exporterades till Madagaskar -- och så sattes spektaklet i
scen. Herr Sirius _var_ ingen dålig regissör. Jag har, sir, genomskådat
fulla karlar: färgade och ofärgade, dumma och kvicka, hysteriska och
mindre hysteriska, men den här lurade mig.

Tom tystnade. Det lät som han skar tänder. Så bet han till:

-- Får jag nu bara tag i honom en gång till...

-- Hm, hostade herr Grenander.

-- Ni avbryter mig, sir, och det är er rättighet. Det är mer än er
rättighet, det är er plikt. Jag, som skall avlivas i morgon klockan
tio, drömmer om att få ta revansch på herr Sirius! Sådana hugskott äro
av ondo. Den lilla tid man har kvar att tänka bör man ägna åt andra
funderingar. Naturligtvis, sir. Men förutsätt att ett underverk kunde
inträffa ...

-- Se så, Tom!

-- Jag vet vad ni menar: tänk på döden, det är nyttigt. Och från er
synpunkt är saken alldeles klar. Men tror ni inte att universum en gång
i tiden blev rätt överraskat, när gud skapade himmel och jord. Det finns
ett och annat, som bara inträffar _en gång_ var geologisk period; jag är
högfärdig nog att tro att vår räddning hör till...

Albert avbröt:

-- Har du några verkliga skäl för ett sådant antagande, Tom?

Nu blev Tom rädd.

-- Tyvärr inte, sir. Det vill säga...

-- Vad då, Tom?

-- Ingenting. Ja, inte _alldeles_ ingenting, men just inte mer heller.
Man blir skeptisk med åren, sir, och jag vet snart inte vad jag skall tro
på längre.

Herr Grenander drog upp manteln kring öronen och försökte göra en valk
av den bak i nacken, så att plagget kunde tjäna som huvudkudde mot
den gipsade väggen. Negern hade börjat snarka igen, varmt var det och
fotogenlampan i taket osade värre och värre.

-- För att vara vår sista natt är den, tycker jag, sade herr Grenander
stillsamt, ägnad att i högsta grad försona oss med vårt öde. Enligt
hovaernas religion blir, om jag minns rätt, den som dör för svärd
garanterad en oavbruten tillvaro i rosendoftande lunder. Det blir en
välkommen omväxling, Tom. Ty här luktar alldeles förfärligt.

Tom svarade inte.

-- Som dödssätt betraktat är naturligtvis, fortsatte herr Grenander,
halshuggning vida att föredraga framför både magkräfta och vattusot.
Det kroppsliga lidandet är en svår tyrann -- man må sedan behärska
sina nerver aldrig så suveränt: att mista huvudet gör inte ont, om
skarprättaren kan sitt yrke. Och det förefaller mig, som om herr Sarajs
bödlar skulle besitta en för delinkventerna mycket behaglig rutin i
hantverket.

-- Ni tror alltså inte att det gör ont, sir?

-- Tandvärk är tusen gånger värre, min gosse, om du vet vad det vill
säga, och skall jag inte ta hänsyn till något annat än smärtan, så låter
jag mycket hellre halshugga mig än jag rispar skinnet på en knappnål.
Som du vet, eller som du kanske inte vet, Tom, finns det en stor massa
människor, som anse att tillvarons ändamål sammanfaller med strävandet
att befria kroppen från varje fysiskt obehag. Medvetandet att efter
klockan tio i morgon förmiddag aldrig mera behöva utsättas för risken att
få inandas denna infernaliska atmosfär, är en så stor vinst, att jag är
färdig innesluta Saraj Daraï i min aftonbön, om jag bara kunde minnas hur
den löd. Men med min aftonbön är det som med så många andra ting i den
jordiska tillvaron (och poliskonstaplarna på min hemstads gator äro intet
undantag från regeln): när man bäst behöver dem, får man inte tag i dem.

Tom Feathertoms röst vibrerade av rörelse och respekt, när han sporde:

-- Tillåter ni jag gör er en fråga, sir?

-- Gärna, Tom.

-- Det finns ett påstående, som man hittar då och då -- inte precis i
ämbetsberättelser eller statistiska meddelanden från socialdepartementet,
men i tidningarna och romanerna. Det lyder: att bli hängd i tysthet är
det värsta som finns. Antag nu, att vi sätta _halshuggen_ i stället för
_hängd_ -- tycker ni inte då, sir, att ni och jag hotas av tidningarnas
och romanernas värsta öde.

-- Nej, svarade herr Grenander fast, det tycker jag inte. Den av dig
åberopade satsen, käre gosse, lider av felet att inte vara allmängiltig,
formulerad som den antagligen är av en paradoxmakare med sitt livs rötter
i trycksvärtan. För en skådespelare, en politiker, en författare, en
målare, ja, en cirkusdirektör måste det vara hemskt att se sin existens
borteliminerad som man förkortar ett bråk eller som man far med den
våta svampen över en griffeltavla. För filosofen blir samma öde en
intellektuell vällust. Och under de timmar jag har kvar att leva tänker
jag försöka sätta mig in i filosofens roll -- om du inte har något
däremot, Tom.

Det blev alldeles tyst i fängelsehålan. Negern hade slutat att ge ljud
ifrån sig och oväsendet ovanifrån var förstummat, vad det nu kom sig.
Herr Grenander hörde sitt fickur ticka i västfickan under den fatala
kvinnomanteln.

Tom, som var ung, kände sitt hjärta sammanpressas av ångest. Han ville
hellre dö en smärtsam död av kräfta i sin ålders höst än gynnas med en
snabb och rolig hädanfärd av Balamas eller Malabas huggjärn -- fastän han
hyste den största vördnad och beundran för herr Grenanders sätt att lägga
ut saken. Visserligen bar Tom Feathertom -- som ovan är antytt -- på en
mystisk plan att tvinga majestätet till en återkallelse av dödsdomen,
men så här i mörka natten började han allvarligt misströsta om utgången
av denna offensiv. Det var så grymt lågt till taket, luften kändes tung
att andas och den förbannade fotogenlampan flämtade i dödsryckningarna.
Rätt nu skulle det vara kolsvart. Hon fick osa hur mycket som helst,
tyckte Tom, bara hon ville brinna.

Tre raska flammor, rakt upp och ned, med en fantastisk skugglek mot
väggarna, ett ljud som när man slår ut en spritt ny kortlek mot
bordsskivan, och så var det slut.

Hålan låg i det absoluta och egenomträngliga mörkret.

Nu skedde något, som herr Grenander för sin del aldrig skulle trott vara
möjligt. Tom började gråta. Han snyftade som ett barn, och det värsta var
att han kämpade så heroiskt för att bli herre över sin gråt.

Albert strök gossen över hjässan och hans hjärta var nära att brista.

-- Inte duger detta, sade han, inte duger detta, gosse! Det är ju du som
är expeditionens chef, Tom Feathertom.

Åter blev det muskler i det förtvivlade, hopplösa knytet. Tom makade sig
plötsligt upp mot väggen, bet ihop tänderna och drog till läderremmen
omkring livet.

-- Tag det inte till protokollet, sir, bad han.

-- Det kommer an på, sade Albert Grenander. Om inte revisorerna ha några
anmärkningar att göra...

-- Jag förstår vad ni menar, sir, men till min eviga ursäkt tänker jag
åberopa ärftlighetens lagar, för mina föräldrar ha varit mörkrädda intill
tredje och fjärde led, sir. Nu är det emellertid över, och vill ni göra
mig en tjänst, sir, så låtsa aldrig om detta. Jag skulle inte stå ut med
det.

-- Nej, Tom, min gosse, sade Albert milt, när vi träffas om något år
eller så på Champs Elysées i Paris -- alldeles tillfälligtvis -- så skall
jag inte ens blinka med ena ögat, Tom.

Den hederlige Tom förstod inte dubbelmeningen med champs elysées och
därför satt han tyst en liten stund.

-- När jag var barn, började han sedan, hände det ofta att mamma läste i
tidningarna om folk som varit nära att drunkna. Och nästan alltid fick
man höra, att närheten av döden -- ni hör jag talar som en grammatika,
sir -- att närheten av döden kommit folk att repetera hela sitt
föregående liv. Ingen kan väl ha döden så nära som vi, sir. Men för min
del får jag då verkligen säga att den där repetitionskursen åtminstone
inte kommer av sig själv, eller hur? Vad är er erfarenhet, sir?

-- Om jag skall vara alldeles uppriktig, Tom, så har jag nog funderat
en liten smula på framfarna dar. Du förstår, gossen min, mitt liv har
varit en kurva så rak, att du kunde dragit den med en linjal. Min enda
släkting är en syster och hennes liv är ändå rakare. Jag tror att Europas
mest försiktige vadhållare gärna hade vågat hundra pund på att herr
Albert Grenander skulle sluta i sotsängen efter ett stilla hjärtslag --
ty av den sjukdomen dö de flesta tidningsmän, till lycka för dem själva
och deras omgivning. Den som hållit emot och siat om halshuggning torde
inte behövt satsa stora kontanter -- men sådant är livet, och det gläder
mig att jag omsider kommit underfund med det. Den väntar aldrig för länge
som väntat på...

-- Och fröken Villanueva?

Nu var det herr Grenanders tur. Han sjönk ihop som en säck, lade sig över
på högra sidan, fast stengolvet högg i höften, och sade:

-- Nu skall du vara tyst, Tom, för jag vill sova.

       *       *       *       *       *

Det blev ljust klockan sju i källargropen; till och med en solstråle
letade sig in genom dörrgluggen. Först blixtrade det till just i hörnet
där negern låg. Det var som om skuggorna plötsligt väckts av aningen
om sin förestående ofärd, där blev en ögonblicklig och underlig oro --
så sköt den gyllene pilen in i rummet och träffade negern mitt på hans
runda näsa. Ett lustigt spel i det ebenholtsblanka skinnet tog vid och
Tom, som naturligtvis inte sov, tyckte att negern var avundsvärd, som
hade utsikter att få vakna också nästa morgon med smekningen av en ljum
solstråle i det svarta ansiktet.

Albert Grenander låg dyr stilla med ryggen åt Tom. Hans jämna, trygga
andetag tydde på sömn och huvudet vilade tungt på vänstra armen. Fylld av
en nästan religiös beundran för denne halvgamle herre med den på en gång
fasta och nervösa blicken bakom de starkt buktade ögonglasen, vågade Tom
knappt dra andan av fruktan att väcka honom. Men negern saknade ju alla
motiv till en sådan hänsynsfullhet -- han sträckte på armarna, så det
knakade, morrade ett slag som en otålig hund och drog sedan till med en
gäspning, vars sammansatta tonföljd slutade med en skakande nysning.

Negern var vaken.

I samma ögonblick satte herr Grenander sig upp.

-- God morgon, Tom, sade han. Se, det är vackert väder, solsken. Jag
säger som Faust: hell min levnads sista dag.

-- Ni har sovit, sir?

-- Inte mycket, Tom, det måste jag erkänna. Enligt uppgift lär det vara
hälsosamt att ligga hårt -- åtminstone skrev en läkare det en gång i min
tidning -- men det här var nog litet för mycket av det goda. Jag känner
mig mörbultad över hela kroppen.

Herr Grenander tog upp glasögonfodralet och satte på brillorna.

-- Man kanske skall ha litet övning i det också, föreslog Tom.

-- Antagligen, min gosse, antagligen.

Herr Grenander reste sig nu upp och gick fram till dörrgluggen.

-- Vad är klockan, Tom?

-- Strax halv åtta, sir.

-- Inte mera! Vet du vad, Tom, när jag ser den här rödaktiga sanden
utanför på planen, kommer jag att tänka på en författare som hade fått
för sig, att han skulle göra guld i stället för att skriva böcker.
Han berättade sedan själv hur det gick till och skyllde bland annat
misslyckandet på, att han inte hade den rätta röda sanden bland
ingredienserna. Jag undrar just om den här skulle ha hjälpt honom.

-- Troligen inte, sir, eftersom titulus Saraj har låtit en av sina
kemiska ministrar göra blandningen. Majestätet är särskilt förälskat i
rött.

Herr Grenander ryckte på axlarna.

-- Lika gott. Kanske var det tur för författaren i fråga att han aldrig
hittade den rätta sortens sand och säkert var det tur för vitterheten i
det land, vars son han var. Vill du höra något av vad han skrivit, Tom,
så kan jag ett stycke utantill?

På detta sätt pratade herr Grenander med sin unge vän om allting mellan
himmel och jord, men han undvek omsorgsfullt varje antydan om vad som
skulle inträffa klockan tio.

Minuterna runno bort. Negern hörde slött på utan att förstå ett ord, men
vid en paus i samtalet sköt han in en fråga.

-- Vad säger vår olycksbroder? sporde herr Grenander.

-- Han frågar om vi inte äro hungriga, översatte Tom.

-- Sannerligen väckte han inte den björn, som sov, utropade Albert. Jag
känner mig hemskt sugen. Hör på, Tom, intervjua svartingen hur det är med
måltiderna här; någon mera erfarenhet än vi lär han väl ha.

Negern lade huvudet på sned vid Toms fråga och antog en svårt sorgmodig
uppsyn.

-- Ibland får man mycket mat, ibland får man litet, och ibland får man
ingenting alls. Det beror på Vejlanas lynne.

-- Vem är Vejlana?

-- Fängelsedirektören, herre. En dag var han ur humör -- förmodligen hade
han förlorat på tärningspel -- och då fick jag inte en bit mat på hela
dagen.

-- Stackars sate! Har du suttit länge i sinkabirum?

-- En hel vecka, herre.

-- Och vad knep man dig för, svarting?

-- Hotellvärden nere vid hamnen beskyllde mig för att ha stulit en höna,
herre. Men det är lögn, jag har inte stulit någon höna -- och nu sitter
jag på bekännelse.

-- Oskyldig alltså...

Negern blixtrade med tänderna.

-- Om jag skulle vara uppriktig, herre... jag har inte stulit någon höna,
för det var en tupp. Men det har ingen frågat mig om. Man säger så här:
du har stulit en höna. Jag svarar: det är osanning, jag har icke stulit
någon höna. Jag kan svära inför härskarens gyllene fotsmycken att jag
inte stulit någon höna; och då ser justitieministern förvirrad ut och
skickar mig tillbaka till Vejlana. Men tyst, herre, någon kommer. Ni
skall få se det är han.

Tunga nycklar rasslade i låsen, bommarna skötos ifrån med buller och
dån, dörren kastades upp. Två malagasser stego in i källarhålan. Den
förste var dyrbart klädd och höll ena handen stolt vid höften, den andre
hade endast ett rött klädesskynke kring magen, bar i högra handen en
kopparflaska, i den vänstra en helt och hållet europeisk resväska, vilken
herr Grenander identifierade som sin. Två andra malagasser korsade sina
bajonetter i dörröppningen.

-- God morgon, förhärdade brottslingar, hälsade Vejlana, ty det var han.
Här medför jag åt eder en frukostdryck och de kläder, som den fete boven
med guldglasögonen ville iföra sig för sista gången. Ställ ifrån dig
flaskan och resväskan, Promoto, bjöd fängelsedirektören.

-- Vad är det i kopparflaskan, Tom? frågade Albert.

Tom lyfte på locket och luktade.

-- Varm, kryddad toaka, tror jag, svarade han.

-- Bed den förnäme mannen att jag får byta ut min frukostdryck mot litet
tvättvatten och en handduk.

Tom översatte.

Vejlana hade uppenbarligen haft tur med tärningspelet under natten,
ty han böjde välvilligt på huvudet och befallde Promoto att hämta det
begärda. Därpå spottade han åt negern, nickade åt Albert och Tom och
avlägsnade sig med den majestätiska värdighet, som gjort honom så
imponerande, när han först trädde in i hålan.

Tom smakade på innehållet i kopparflaskan och grinade illa.

-- Jag kunde just tro det, sade herr Grenander. Dela du vattnet med mig
och låt svartingen sörpla i sig den där soppan. Han säger nog inte nej.

Det gjorde han inte heller. Varenda droppe gick åt på kortare tid, än
Albert Grenander behövde för att öppna sin resväska och konstatera, att
de klädespersedlar han önskat lågo där i god ordning -- troligen nedlagda
av den lilla städerskan som kunde tala franska. Så kom Promoto tillbaka
med en skål vatten och en bomullstrasa, dörren slogs igen, negern somnade
av det varma vinet och allt var som förut.

Sedan de båda herrarna befriat skinnet från den mörka kulören, började
Albert klä om sig utan att söla. Han hade nyss vid en förstulen blick
på klockan sett, att det knappt var en halvtimme kvar till den för...
ja, för avrättningen bestämda tiden. När halsduken var knuten och västen
knäppt, felade klockan en kvart i tio, och nästan samtidigt förnyades
bullret utanför dörren. Kommandoord rungade, nycklar klirrade, järnbommar
slogo mot varandra -- dörren vred sig på sina gångjärn.

Denna gång var det en hel pluton ur Sarajs livgarde i stor parad med
tofsprydda skärp, eldröda hattar och vita bomullsvantar på de bruna
nävarna. Officern bar en guldbroderad väst med täta rader glänsande
knappar. Släpande sporrar hade han spänt kring sandalerna. Vid
sabelfästet hängde i ett blått band en silvermedalj, stor som ett
femfrancstycke.

-- Giv akt! kommenderade officern. Formering till avrättning! Öppna
leden, marsch!

Sedan manövern verkställts, vände befälhavaren sig inåt källarhålan,
saluterade med sabeln och sade:

-- Tiden är inne, mina herrar. Framåt marsch!




FEMTONDE KAPITLET.

Avrättning.


Hur det känns att komma från solpromenaden rakt in i en med elektriskt
ljus upplyst sal vet var och en, som varit med om en matiné på någon
europeisk teater. Är det en bra pjäs, en pjäs, som parketten väntar sig
något av, stiger ett brusande sorl upp mot de matt lysande globerna i
takkronan -- det blir något av kvällens feststämning i salongen medan
förmiddagens sol slår klatschar kring teaterns knutar.

Ingen kunde säga annat än att publiken i Saraj Daraïs marmorsal befann
sig vid ett alldeles utomordentligt premiärlynne, den tidiga timmen
till trots. Men så hörde också det förestående spektaklet till de mera
ovanliga i Tajunga. Att på en gång få två vita nackar under Balamas och
Malabas skinande yxor, att se kaskader av europeiskt blod göra lustiga
språng över de röda stenarna och höra ångestropen på ett språk, som man
ej förstod ett ljud av -- se där ett gästspel, som inte bjöds varje
säsong! Hovet hade till vardags fått nöja sig med inhemska krafter av
mer tarvlig hudfärg, och när det någon enstaka gång bjöds på en litet
ljusare färgskiftning från en eller annan stam längst i söder, var Sarajs
förste hovmarskalk färdig att anslå en odrägligt skrytsam ton i de
inbjudningskort, som med tofsprydda livjägare utsändes till hovets herrar
och damer.

Läsaren kan då förstå, hur han skulle hovera sig denna morgon.

När _le peloton d’execution_ med dånande steg, i noggrann marsch,
intågade i festsalen, bröt ett spontant jubel löst. Hans majestät Saraj
behagade själv ta upp applåderna -- till frukost hade han fått en läcker
fiskrätt, garnerad med musslor, tryffel och lätt brynta hajfenor,
tillredd i en sås av grädde, olivolja, korinter, kapris, salvia, salep
och kardemumma, och den var så god, att Saraj aldrig känt maken. Till
denna fiskrätt hade köksministern låtit servera ett Moselvin, knyckt från
en i närheten av Tajunga strandad tysk skonare, och det gyllne vinet var
så vällustigt i smaken, att Saraj Daraï vid det femte eller sjätte glaset
känt en fullkomligt löjlig önskan att bevara de båda brottslingarna
till livet. Men redan vid steken insåg han, att den kulinariska
sentimentaliteten hållit på att spela honom ett spratt -- burgundern flöt
just då röd och doftande i glasen. Majestätet höjde sitt glas för den
sedan sekler bestående motsättningen mellan Mosel och Bourgogne.

Scenen från i går var inte mycket förändrad.

Den mest i ögonen fallande skillnaden bestod däri, att herrarna
Balama och Malaba ifört sig nya, rikt förgyllda purpurskynken och
att de inte längre med tomma händer uppvaktande majestätet bakom
tronstolen utan fattat posto med blänkande långbladiga yxor bakom
den skulpterade stupstocken i andra ändan av marmorsalen. Dessutom
hade Saraj låtit flytta fram ett bord till tronen, och på detta bord
låg en ordförandeklubba, en sådan där helt vanlig, prosaisk, men för
många äventyrliga bankpapper ödesdiger ordförandeklubba, som brukas
på styrelsesammanträden överallt i Europa -- och bredvid den ett helt
ris papper. Majestätet hade nämligen fått för sig, att brottslingarnas
utomordentliga ställning som undersåtar i civiliserade länder krävde
utomordentliga åtgärder i fråga om rättskipning i högsta och sista
instans. Justitieministern satt på en pall bredvid och bläddrade i en
stor bok; haremsministern stod som allmän åklagare, iförd en purpurfållad
vit linnemantel, vid bordets andra sida.

Kung Saraj tog på sig en fördömt bister min, dängde klubban i bordet och
befallde:

-- För fram brottslingarna!

Herr Grenander såg ut som om han befunnit sig på något kvasikritiskt
reportage i en främmande stads museum, smått kisande bakom sina
glasögon. Tom höll sig strax i hans rygg och drog litet på mun åt
justitieministern.

Hovet var imponerat. Tre av de sju närvarande damerna knäppte ihop
händerna, alla de övriga iakttogo en respektfull tystnad.

Saraj Daraï höjde sin stämma. Han talade med uppehåll mellan orden,
driven av samma bevekelsegrunder som gourmeten, när han låter ett svalt,
citronstänkt ostron eller en sked iskyld Belugakaviar långsamt smälta i
munnen:

-- Det är inte brukligt, sade han, att skriva några så kallade
protokoller för sådana bagateller som att en eller annan karl gör en
dumhet och mister huvudknoppen. Men min utrikesminister har sagt mig,
att kungarna i herrarnas land möjligen kunde göra Madagaskars franske
generalguvernör -- den gud beskydde! (hånskratt från okontrollerbart
håll) -- ansvarig för vad som hänt med herrarna i Tajunga, och därför
skall jag -- trots allt besvär och varjehanda olägenheter -- be att få
framställa några frågor.

Titulus Saraj tog en penna och det såg verkligen ut som om han skrev.
Därpå vände han sig till Albert Grenander.

-- Fullständigt namn och födelsedag, titel eller yrke?

-- Albert Karl Frans Grenander, född den 12 februari 1875, till yrket
tidningsman.

-- Erkänner ni, att ni från mitt ägande harem velat bortföra en ung och
skön kvinna, av mig inköpt och kontant betald?

-- Ja.

-- Gott. Tajungas lagar föreskriva dödsstraff för detta brott. Är ni
beredd att undergå straffet?

-- Ja.

-- Er ålder gör er berättigad att slippa se er kamrats huvud falla för
bödelsyxan. Alltså skall ni halshuggas först. Men tycker ni återigen det
är lustigt att vara vittne till hans avrättning, så äro vi beredda att
kasta om ordningen. Eller hur, justitieminister?

-- Naturligtvis, majestät.

Herr Grenander vände sig till Tom, som hela tiden översatt frågor och
svar.

-- Säg till honom, Tom, att jag vill så snart som möjligt bli kvitt den
här komedien, som förefaller mig i alla avseenden vidrig.

-- Nåväl, orerade Saraj, Balama är äldre i yrket än Malaba. Tag hand om
herrn med de guldbågade glasögonen och gör din plikt. Musikanter, spelen
upp! Tjänare, bjuden omkring vin!

Musikanterna förde de långa, silverbeslagna klarinetterna till sina
läppar, trumslagaren spände sin högra armmuskel, cymbalisten höjde sina
mässingstallrikar över huvudet och anföraren sträckte båda händerna mot
taket, färdig att hastigt dyka ned med dem till en gest, som skulle riva
upp en orkan av skrällande, pipande, tjutande musikvirvlar. Kung Saraj
smålog förnöjd -- han var belåten med sitt sätt att regera och tyckte
att han hade heder av sin dag, fast klockan inte var mer än halv elva på
förmiddagen. Justitieministern slog igen boken och haremsexcellensen, som
redan satt in herr Grenanders tiotusen francs på upp- och avskrivning i
en fransk bank i Antananarivo, bytte om fot. Han hade nämligen vilat på
den vänstra under hela rannsakningen med den äldre brottslingen.

Men det blev inte något av med den tilltärnade malagassiska valsen --
anföraren stod ännu med händerna sträckta mot marmortaket, när Tom
Feathertom efter två pantersprång var framme vid Sarajs tronstol. I
handen höll han ett papper, på vilket två rader voro skrivna. Och detta
papper lade Tom -- med några hastigt framviskade ord -- under härskarens
ögon.

Saraj Daraï bjöd tystnad. Allt liv avstannade. Händelsen var oerhörd. Vad
skulle nu ske?

Men knappt hade majestätet kastat ett öga på meddelandet förrän hans hy
förvandlades. En vit man skulle blivit eldröd -- Sarajs ansiktsbrons fick
en skiftning i mässing. Vitorna i hans ögon sprängdes med blod. Kring de
tjocka läpparna stod fradgan som på en epileptiker.

Han reste sig upp, med de hårdnade knogarna knutna kring karmstolens
armstöd. Röt gjorde han -- och fiskrätten och moseln och burgundern voro
glömda som om de aldrig funnits till.

-- Håll, Balama! Hitåt, Malaba! Tagen bilorna med er! Huggen denna
fähund -- majestätet pekade på Tom -- i stycken utan process och
protokoll och rannsakning, klyven honom, som I klyven ett vedträ! Ligger
han inte platt död och tillintetgjord inom tre sekunder, så är det er
egen förgörelse, förrn det rings till middag. Fort, fort, fort!

Det tumult som nu uppstod kan svårligen beskrivas -- herr Grenander
skulle själv använt denna slitna fras om han varit dömd, inte till döden,
men att göra ett referat av händelsen. Balama och Malaba störtade upp med
jätteknivarna i högsta hugg, genom hela hovet gick en våg av förfäran.
Ett av hovfruntimren svimmade och måste bäras ut. Justitieministern föll
av stolen och haremsministern fiskade förgäves efter sin Snusdosa. Albert
Grenander, som plötsligt såg sig lämnad i sticket av sin skarprättare,
skyndade efter -- dels av en naturlig önskan att befinna sig så långt som
möjligt från Sarajs skulpterade stupstock, dels av oro över vännen Toms
öde.

Men långt innan de malagassiska ädlingarna hunnit lyfta sina knivblad
över Tom för att enligt uppdrag klyva honom som ett vedträ, hade Saraj
Daraï läst _den andra raden_ i Tom Feathertoms kommuniké, och därmed
tycktes han också ha ändrat åsikt beträffande Toms öde.

Fruktansvärd i sin konfunderade vrede reste han sig för andra gången i
stolen:

-- Rören honom inte, skrek han. Denne man tillhör än så länge mig.

Men även en kokosfärgad suverän måste visa sin omgivning en viss hänsyn.
Hovet var inbjudet till avrättning, musikunderhållning och förfriskning,
och alla (utom den stackars mänskan som svimmat) väntade både på
avrättningen, musikunderhållningen och förfriskningarna. Man kunde inte
utan vidare köra ut noblessen, isynnerhet som ministärens fruar gjort
sig särskilt gentila. Därför nödgades nu Saraj Daraï lägga sin brons
i förbindliga veck och anmoda de närvarande att ta sig en promenad i
slottsparken, medan en viss räkning gjordes upp med den yngre av de båda
dödsdömda gentlemännen.

Herrn med glasögonen skulle under tiden förvaras i hallen, sorgfälligt
bevakad av _l’officier du peloton d’execution_.

       *       *       *       *       *

På mindre än två minuter var marmorsalen utrymd. Justitieministern
envisades att stanna kvar, men Saraj rynkade ögonbrynen -- och mer
behövdes inte. Dagkaptenen skulle hålla vakt utanför närmaste dörr och
genast komma in, om han genom rop blev anmodad; eljest borde man hålla
sig stilla som råttor -- på alla håll och kanter.

Som råttor...

Så fort Saraj Daraï och Tom Feathertom blivit ensamma, förändrade den
förre sätt. Hans röst tappade den släpiga, liknöjda tonen; ögonens
uttryck hårdnade. Majestätet förvärvade plötsligt en högst märklig
förmåga att tänka och uttrycka sig europeiskt.

Han sköt undan papperen, lade armbågarna på bordet och lutade sig fram
mot Tom.

-- Du har avslöjat min stora hemlighet, säger du. Vari består den?

-- Ers majestät har exdrottning Ranavalona III gömd här på slottet.
Franska regeringen tror, att drottningen är kvar i Alger, och på den tron
-- endast på den tron -- tolererar man ers majestäts existens. Skulle
Frankrikes generalguvernör i Antananarivo få kunskap om att drottningen
befinner sig här, hos sin brorson, så blir det -- om jag får uttrycka mig
på europeiska -- en sjuhelsikes historia både för ers majestät och för
drottningen.

-- Du har fullkomligt rätt, min vän.

-- Man litar inte riktigt på stammarnas ärlighet. Släktkärleken är
stor på Madagaskar och drottningen har rötter hos många hövdingar. Ers
majestät känner sin moster. Det är en klok kvinna -- och hon vet vad hon
vill.

-- Har du talat med henne, gosse?

-- Nej, ers majestät, det har jag inte. Av en ren slump kom jag att
gå vilse i en av era välsignade flyglar, råkade öppna en dörr, som
jag aldrig öppnat förr -- och där satt hon, drottningen. Jag blev
fullständigt paff, ers majestät -- eftersom jag sett i tidningarna nere i
Kapstaden att hovakolonien i Alger förberedde en fest till hennes ära den
1 mars. Men där satt er kungliga moster i alla fall -- gud allena vet vem
som dubblerar henne nere i Alger!

Saraj lutade pannan i handen.

-- Allt vad du nu yttrat, sade han, är lika sant som att solen skiner
här utanför. Jag gratulerar dig till din iakttagelseförmåga och dina
slutledningar, men beklagar, att de inte komma att göra dig någon glädje
i detta livet. Du förstår att du nu är mer dödsdömd än du någonsin varit.
Hade du sju och sjuttio liv, så skulle jag släcka dem alla innan nästa
timme gått in. För tio minuter sedan skulle fallet av ditt huvud mot
mitt stengolv knappt gjort mig så mycket glädje som ett glas verkligt
god Mosel. Nu blir det en vällust att höra Balamas svärd skära igenom
nackskinnet på dig.

Och därmed reste sig Saraj Daraï för att kalla in ministrarna, hovet,
skarprättaren, musiken.

-- Vänta en sekund, ers majestät, bad Tom. Låt mig visa er en
papperslapp, innan ni ånyo församlar ert rikes stöttor omkring er.

-- En papperslapp?

-- Ja, sade Tom, och drog upp en liten avlång, skär lapp ur fickan. Vill
ers majestät vara god och titta på det här!

-- Nå, så sant jag lever, bedyrade Saraj hånfullt -- är det inte ett
helt litet vanligt kvitto på ett rekommenderat brev till en herr Tom
Feathertom i Kapstaden.

-- Står där ingenting annat också, majestät?

-- Försändelsen skall, om inte adressaten påträffas inom tre dagar,
vidaresändas till generalkonsul Jack Macinfish, som äger att brevet bryta
och behålla.

-- Just det, ers majestät.

Saraj snodde den skära papperslappen mellan fingrarna.

-- Gott och väl, sade han. Men vad har detta med detta att göra?

-- Ni är blind, Saraj Daraï. I det brev, på vars avsändande från Tajunga
ni har kvittot i era händer, finns en utförlig skildring av drottningens
liv här i ert palats Alamabasa. Egentligen räcker det ju med tre rader
till de franska myndigheterna, men jag har broderat en liten smula...

Saraj andades häftigare under det gossen fortsatte:

-- Om inte Tom Feathertom kvitterar ut detta brev i Kapstaden inom tre
dagar, så går det vidare till generalkonsul Jack Macinfish, som bryter
det och tar del av innehållet med stort intresse.

-- Skurk! väste Saraj i den riktiga melodramatiska teaterstilen.

-- Så går samme generalkonsul, enligt i brevet meddelade föreskrifter,
direkt upp till de franska myndigheterna i Kapstaden och trettio minuter
senare har franska generalguvernören i Antananarivo ett iltelegram om
vad som inträffat. Jag skall inte tillåta mig att profetera något om
händelserna i Tajunga omedelbart efter. Men det lär väl bli litet rörigt,
eller hur, monsieur?

Saraj sprang upp.

Han hade goda förståndsgåvor och såg precis hur landet låg.

-- När gick ert fördömda brev härifrån? frågade han.

-- Med postångaren i går eftermiddag. För närvarande befinner det sig
i franska statens postvård ungefär mitt i Mozambiquekanalen. Och efter
fyrtioåtta timmar och litet till har engelska regeringen övertagit
ansvaret för det i Kapstadens huvudpostkontor. Sprängfria kassaskåp, min
bäste.

Toms ton mot suveränen blev allt mer och mer vårdslös.

Saraj Daraï gnuggade sina naglar mot armstödens polerade järnek.

-- Det går en båt i morgon bittida, sade han hest, en båt direkt till
Lourenço Marquez. Den måste ni och er vän ta. Och omedelbart fortsätta
till Kapstaden.

-- Det tror jag inte vi bry oss om, svarade Tom lätt.

-- Seså, frestade Saraj med mjuk röst, ni skall inte vara ond för den här
lilla tillställningen. Mellan frukostbjudning och politik är en djäkla
skillnad. Jag skall gärna framföra mina ursäkter till er vän och till er
också -- låt oss bara komma överens.

Tom gjorde en grimas.

-- Har jag förstått min vän, doktor Grenander, rätt, sade han, så _vill_
han nu bli avrättad. Så ohövligt som man bemött oss i detta fördömda
Alamabasa vore vi -- för vår heders skull -- bäst betjänta med att man
för oss till schavotten. Vissheten om de diplomatiska myndigheternas
raseri, flottaktionen, franska regeringens ingripande, Englands armerade
protester och så vidare och så vidare gör exekutionen till en verklig
högtidsstund för offren. Var god och ropa på era skarprättare, herr
Saraj, låt dem komma, ju förr dess hellre. Nu _skall_ jag bli avrättad,
ers majestät.

Nu blev Saraj Daraï fullständigt hjärtängslig.

-- Varför skall min herre vara så fördömt halsstarrig? frågade han. Låt
oss tala som _män_. Vad fordrar ni för att avstå från att bli avrättad?

Tom fortsatte:

-- Just i det ögonblick bilan faller, skall jag, ers majestät, tänka på
mitt lilla rekommenderade brev. I denna stund seglar det, väl bevarat
i en förseglad säck eller kanske till och med i ett järnbeslaget skrin
ombord på en av franska statens postångare, inregistrerat i böckerna, på
väg till Durban eller möjligen Lourenço Marquez. Där tar järnvägen hand
om mitt lilla värdebrev och låser in det i en postkupé, vars okränkbarhet
är garanterad av staten, och så bär det av söder ut, med en fart som...
Men, förlåt, ers majestät har kanske inte rest med tåg?

-- Min herre!

-- Min mening var inte att väcka förargelse, ers majestät. Låt oss
återvända till episteln. Tre dagar väntar postmästaren i Kapstaden,
att mr Tom Feathertom skall infinna sig och kvittera ut reket. Men Tom
Feathertom kommer inte. Han har njutit en snabb och smärtfri död för
den hederlige Malabas kraftfulla hand -- och så bryts brevet... När jag
tänker på den franska garnisonens i Antananarivo förtjusning att med
kanoner och allt få göra en liten expedition till Alamabasa, knipa en
livslevande exdrottning i vingbenet och hänga upp mäktig kung Saraj i
en krok... ja, den tanken, ers majestät, är så behaglig att ett smålöje
kommer att krusa läpparna på Tom Feathertoms avhuggna huvud.

Tom log, inte bara för övnings skull, föreföll det majestätet.

-- Se så, hejda er svada, min herre, hemställde Saraj med rynkade
ögonbryn. Vad begär ni?

-- Att bli halshuggen.

-- Envisa mulåsna! Ni begriper väl att det inte låter sig göra. Vad
fordrar ni för att omedelbart avresa till Kapstaden, kvittera ut ert
fördömda brev och kasta det på elden utan att knysta ett ord om dess
innehåll? Vill ni ha pengar?

-- Hm, sade Tom.

-- Genera er bara inte. Jag är inte dummare än jag förstår, att ni har
mig på gaffeln. Diktera era villkor, min herre, men låt det gå fort. Bara
jag tänker på det där brevet går det kalla kårar efter ryggen på mig.

Tom fuktade fingertopparna mot sina läppar.

-- Ponera vi skulle bli överens om villkoren, ers majestät: vilka
garantier skulle ni då begära av mig för fullgörande av mitt åtagande?

-- Ert hedersord.

-- Vet ni vad, ers majestät, sade Tom, och hans röst hade en nästan
hjärtlig klang, ni är ett stycke av en människokännare, och det är inte
alla kungar man kan säga det om. Jag känner på mig, att vi kommer att
skiljas åt som goda vänner.

-- Villkoren?

-- För det första --

Saraj nickade och skrev en etta på pappersarket som låg framför honom.

-- För det första bör ers majestäts haremsminister återlämna de tiotusen
francs, som han strök in i går kväll; det var...

-- Mutor?

-- Kanske det, ers majestät.

-- Han skall återlämna dem, sade Saraj fast, och Tom kunde förstå på
tonfallet att denna lilla affär åtminstone inte skulle rendera rådgivaren
någon ny orden.

-- För det andra --

Saraj ritade en tvåa.

-- Pro secundo -- Och efter vi tala om pengar -- så torde någon
kassaförstärkning vara välkommen. Jag vet inte hur min vän, mr Grenander,
har det med slantarna, men här går åt massor av dem. Som ers majestät
kanske har förstått äro vi på upptäcktsfärd efter en försvunnen flicka
och upptäcktsfärder gör man inte för realisationspris. Fråga mecenaterna.

Saraj förändrade inte en min.

-- Hur mycket? sporde han endast.

-- Hundratusen francs, drog Tom till med. Hundratusen är en rund och bra
summa.

-- Ni skall få de hundratusen francsen, sade Saraj med ett lugn, som kom
Tom att nedkalla en tyst förbannelse över sitt eget huvud, att han inte
begärt tvåhundratusen.

-- Vidare, uppmanade Saraj och tecknade en trea, ty ni har väl inte
slutat än, gissar jag. Eller hur, min herre?

-- Jag måste återigen prisa ers majestäts klara förstånd. Ännu har jag
inte slutat. För det tredje önskar jag fullständig upprättelse -- inte så
mycket för min som för mr Grenanders skull. Det är en lärd man, som kan
göra anspråk på de största hedersbevisningar, och hos ers majestät har
han blivit så illa behandlad, att det ädla malagassiska språket saknar
ord därför.

-- Han skall bli kommendör av första klassen av alla mina tre ordnar. Med
kommendörskapet följer excellensvärdighet och, om er vän bosätter sig
här, en årlig pension på tretusen francs. Håller ni på det, skall jag
gärna be honom om ursäkt också.

-- Mycket bra. För det fjärde skall ers majestät bjuda oss på den
bästa frukost som kan tillagas i Tajunga, varvid mr Grenander erhåller
hedersplatsen. Omedelbart efter måltiden sker uppbrottet i galavagnar
ner till hamnen, där ers majestäts båda gardesregementen paradera med
spel och fanor. Hela hovet följer med till ångjakten och ers majestät
utbringar själv levet för mr Grenander, när båten lägger ut.

-- Godkännes.

-- Då, sade Tom och reste sig upp, har jag ej något mer att tillägga.
Under förutsättning att ingenting klickar i programmet, sådant jag har
haft äran antyda det för er, kan ers majestät anse det fatala brevet
förintat, uppslukat av jorden.

Kung Saraj sträckte fram sin seniga bruna näve och Tom lade sin vita hand
i den. Saken var klar.

Så öppnades åter dörrarna för hovet.

Justitieministern vädrade med vidgade näsborrar, som om han velat lukta
sig till vad som hänt, och haremsministern hade fått något i blicken, som
skvallrade om en vaknande oro. Balama och Malaba, vilka använt väntetiden
att ytterligare vässa eggarna på bilorna, sågo otåliga ut; endast Albert
Grenander var sig precis lik. Lugn, orubblig skred han fram bakom
officerns rygg, på alla sidor omgiven av bajonetter.

När de sista hunnit innanför dörrarna, gav Saraj Daraï ett tecken. Det
blev dödsstilla. Alla väntade på ett ord av härskaren.

Tom, som förgäves sökt komma åt att byta en blick med herr Grenander, var
starkt intresserad att höra, vilka vägar Saraj nu skulle anlita för att
dra sig ur klämman.

Men Saraj Daraï redde sig som en hel karl.

-- Lyssnen alla till mina ord, bjöd han med kraftig stämma och ljungande
ögonkast. Min justitieminister har varit nära att begå ett fruktansvärt
misstag: de båda vita herrarna ha icke gjort sig skyldiga till något
brott -- men väl förtjänta av min och regeringens tacksamhet. De skola så
långt ifrån avrättas att de fast mera på allt sätt böra hedras.

Herr Grenander hade ingenting förstått, men iakttog till sin överraskning
att ringen av bajonetter kring honom tunnades ut för att alldeles
försvinna, att Balama och Malaba sänkte sina vapen och drogo sig undan
mot väggen. Ett svagt mummel av missnöje förspordes från alla håll och
kanter i salen. Oväsendet växte och blev allt starkare.

Men då reste sig Saraj. Med en röst, som hämtade sitt dånande raseri från
det stormande havet kring Madagaskars kuster, uttalade han tre, fyra ord,
som inte ens Tom begrep. Verkan av dem var ögonblicklig. Sorlet vek,
en stum förskräckelse speglades i alla ansikten -- Saraj var herre i
sitt rike. De hovdignitärer som stodo närmast herr Grenander visade sin
beredvillighet att fatta den nya galoppen genom att uttömma sig i tysta
vördnadsbetygelser för den glasögonprydde främlingen, som visste varken
ut eller in.

Saraj återtog emellertid sitt anförande. Först bad han herr Grenander
om ursäkt för det föga gästfria mottagandet, som hade sin orsak och
grund i hans excellens haremsministerns nötaktighet. Men kunde det
tillfredsställa herr Grenander att veta, så skulle hans excellens redan
samma dag få sona denna och andra synder med utomordentligt effektiva
penningböter. (Här veko knäna sig på haremsministern, och om inte
dagkaptenen skyndat till, skulle hovet otvivelaktigt fått bevittna den
föga uppbyggliga synen av en på själva stengolvet sittande minister.) För
att i någon mån reparera skadan utnämndes mr Grenander till kommendör
och excellens med stora korset av Morgonstjärnan, Aftonstjärnan och
Briljanterade Markattan, och komme ordensbrev och insignier att
överräckas vid den bankett, som ofördröjligen skulle gå av stapeln till
de högt värderade främlingarnas ära. Hans majestät nämnde i förbigående
att med excellensvärdigheten följde rättigheten att hålla två dussin
livegna -- finansministern obetaget att sedermera upplysa om de med
värdigheten förenade ekonomiska fördelarna; till äventyrs i samband med
överlämnandet av en viss penningsumma, såsom dusör för riksgagneliga
tjänster.

Saraj Daraï slutade, reste sig upp och bugade. Tomrummet omkring herr
Grenander hade vördnaden oavbrutet vidgat -- nu stod han i centrum av
en cirkel, vars periferi markerades av ödmjukt sänkta nackar -- bruna
visserligen, men i alla fall nackar. Den nye excellensen bugade själv
till höger och vänster, reserverat och besvärat, men bugade gjorde han.
Tom flinade och hade hjärtans roligt. Herr Grenander såg det.

-- Säg mig, Tom, sade han, vad betyder det här nya spektaklet? Det var
inte vidare muntert nyss, men detta är nästan värre. Jag känner mig som
statist i en dåligt inövad operett. Har det färgade patrasket blivit
alldeles tokigt, och varför avrättar man oss inte?

-- Ack, sir, utropade Tom.

Och så berättade han, under återkommande paroxysmer av förtjusning,
alltsammans, medan herr Grenander mottog församlingens malagassiska
yttringar av en högaktning och en vördnad, som försäkrades sakna både
botten och tak.

-- Min käre gosse, sade Albert, jag vill inte klandra dina åtgärder,
eftersom de fört oss till ett slut, vilket möjliggör återupptagandet av
forskningarna efter min stackars Adorée, men excellensvärdigheten och
rättigheten att föra stat med två dussin livegna kan jag inte ta emot.

-- Däri handlar ni oklokt, sir, svarade Tom allvarligt. Stjärnorna äro
vackra -- särskilt Briljanterade Markattan -- fröken Villanueva skulle
aldrig förlåta er, om ni låter ett par så stiliga maskeradsmycken gå
er ur händerna, och för ordensbreven kommer ert kyliga fäderneslands
exotiska museum att tacka er. Utom det att ni skulle såra mig, sir, som
skaffat er dessa nådevedermälen.

-- Under sådana omständigheter, Tom, är jag villig att ta emot
utnämningen och ber dig framföra mitt tack till titulus Saraj för den.

Men titulus Saraj hade just nu fått annat att tänka på. Hovet var bragt
på knä, men icke blidkat. Man teg och lydde därför att man intet annat
vågade, men tystnaden var svept kring hullingar. Saraj erkände för sig
själv, att han icke varit sitt folk en god konung de sista timmarna
-- han hade lovat bröd och skådespel, men bara hållit bröd. Sedan
oppositionen slagits till marken ville han gärna lägga plåster på såren,
ge den nödtvungna dygden sin belöning. Och därför lät han ropa till sig
Vejlana, fängelsedirektören.

Denne kom -- icke med tillförsikt och rest panna, som det höves en
fängelsedirektör, utan räddhågad, slokande, efter ett nedstämmande,
viskande samtal med herr haremsministern.

-- Vad har du för fångar, Vejlana? frågade härskaren milt.

Fängelsedirektören bävade.

-- Endast en, ers majestät, sade han skamsen.

-- Det var inte mycket det, Vejlana, replikerade Saraj, en enda fånge i
ett rike med femtontusen invånare.

-- Fjortontusenåttahundra, ers majestät.

-- Kör för fjortontusenåttahundra, fortsatte majestätet fogligt. Nå, vad
har din fånge gjort för fuffens?

-- Han har stulit en höna, ers majestät, meddelade Vejlana försagd.

-- Å, fy fan, utbrast Saraj föraktligt, en höna! Häktar du folk för sånt
skräp?

-- Och det allra värsta...

-- Finns det något ändå värre?

-- Det allra värsta är att karlen nekar.

-- Ha, skrällde Saraj, genast vid bättre humör, nekar han! Det var mig en
fräck krabat. Herr justitieminister! Hör hit! Vad gör man med en karl som
nekar?

Justitieministern ilade till sin konungs sida.

-- Man avrättar honom, ers majestät, sade han, med den gode ministerns
intuitiva förmåga att gissa sig till de svar härskaren önskade.

-- Hämta upp hönstjuven, Vejlana, befallde Saraj. Och håll dig redo, du
Malaba.

Vejlana visste inte om han skulle gå eller stanna. Hade hans hy haft den
europeiska kulören skulle två av nervositet skapade hektiska fläckar
varit synliga på kindknotorna. Till sist fattade han sitt beslut.

-- Jag lyder, ers majestät. Men måste förutskicka att hönstjuven är en
neger.

Saraj grinade. Det var samma minspel som gourmetens, när han under den
tryfferade fiskrättens mousseline upptäcker rödspottan i stället för den
äkta tungan.

-- Gå, sade härskaren strävt, och hämta din neger. Men tag med på vägen
din konungs besked, Vejlana, att du är en skral fängelsedirektör.

       *       *       *       *       *

Banketten blev animerad.

Tom, den rackarn, klagade över att hans mage inte skulle tåla all
välfägnaden.

-- Av för mycket mat kan man få kolik, ers majestät, sade han, och av
kolik kan man avlida.

Saraj kallsvettades.

-- För himlens skull, bad han, ät försiktigt, min herre. Hälsan är det
dyrbaraste en människa har.

Tom proppade munnen full med nystekta paradisfåglar.

-- Hellre döden i denna stund än avstå från steken. Är det inte läckert,
sir? vände han sig till herr Grenander, som också åt för brinnande livet.

-- Jo, svarade denne, men vad är det för sorts vin i såsen, Tom?

-- Chablis, svarade en av hovdamerna, som var stolt att kunna litet
engelska.

Men Saraj oroades i sitt hjärta. Han lät tillkalla sin livmedikus, som
satt längst ned vid bordsändan, och först när Tajungas kung slutat sitt
samtal med denna betrodda person andades han litet lättare. Doktorn
förklarade nämligen, att han nyss fått hem en magpump från Paris. Därtill
lovade läkaren att -- under förutsättning av excellensen Grenanders
bifall -- följa mr Feathertom till Kapstaden med uteslutande uppgift
att under hela resan vaka över Toms hälsa. Saraj gjorde för säkerhets
skull ögonblickligen proposition på frågan och då förslaget inte mötte
något hinder, blev han vid gott humör igen. Det _leve_ han utbragte för
excellensen Grenander av Madagaskar och herr Feathertom, när ångjakten
Lizzi lyfte ankar ett par timmar senare, var så ärligt menat som något
kan vara i denna egoistiska värld.




SEXTONDE KAPITLET.

Den chokladfärgade bilen.


-- Nå, är det gjort nu?

-- Ja, sir.

-- Alla spår utplånade?

-- Alla.

-- Brevet fanns där alltså?

-- Det var sista dagen, sir.

-- Och vår vän Sarajs livmedikus?

-- Har packat och rest.

Herr Grenander blundade.

-- Ha vi inte drömt, Tom?

-- Titta på era ordnar, sir -- förlåt, ers excellens, ville jag säga.
Spegla er i Briljanterade Markattans slipade fasetter. Läs igenom
hans malagassiska majestäts försäkringar i det sigillprydda brev som
tillförsäkrar er excellensvärdigheten.

Excellensen Grenander satt tyst.

-- Vad tänker ni på, sir? frågade Tom.

-- Om jag berättade den här historien för Kerman, precis, som den är,
detalj efter detalj, så skulle han skratta mig mitt upp i ansiktet och
säga att jag ljuger som en häst.

-- Vem är mr Kerman, sir?

-- Han är redaktionssekreterare i en stor tidning, Tom.

-- I så fall är det kanske hans skyldighet att göra om verkligheten, så
att den blir sådan som tidningens läsare _tro_ att den är.

-- Utan tvivel, min gosse. Verkligheten är en roman, och romanen är
verklighetens vrångbild. Författarna måste tillfredsställa läsarnas
önskan att se sig själva sådana de inte äro. Det finns folk som har en
panisk förskräckelse för speglar, men gärna läser känslosamma romaner som
någon sorts surrogat -- tro de.

-- Det förefaller mig som ni hade rätt, sir, avgjorde Tom, för jag
förstår inte ett dyft av vad ni säger.

Detta billiga filosofiska samtal fördes i ett rum på hotell van Leeken
-- icke det charmanta gula med fönster och balkong åt hamnen, ty det var
upptaget -- en dag i början på mars och klockan var knappt mer än tio,
en morgontimme. På bordet stod en knappt rörd frukostbricka och i en låg
emma, som var alltför bekväm för att erbjuda en hygglig sittplats, funnos
dagens tidningar i en brottsjö av oreda. Herr Grenander hade tagit plats
på en stol närmast fönstret och hans hopplösa spaning utåt torget immade
glasögonen oupphörligt. Tom, lång och smal, sträckte sig vid dörren --
det såg ut som om han stod på vakt.

Herr Grenander tog av glasögonen och torkade dem för tjugonde gången.

-- Du säger ingenting, Tom, mumlade han.

-- Jag tycker vi pratat en hel del, jag. Tåget kom för två timmar sen,
natten har varit skakande. Gjorde ni inte klokast i att lägga er ett
slag, sir?

Albert Grenander ruskade på huvudet.

-- Vad skulle det tjäna till? Låt oss i stället göra upp -- hm... göra
upp...

-- En ny fälttågsplan, sir?

-- Just det, Tom. En ny fälttågsplan. Ty låt oss ärligen erkänna att den
gamla fört oss på olyckliga avvägar.

-- Nu är ni orättvis. Det finns ingen fältherre i kristenheten, som inte
skulle rapportera en stor seger: fienden kapitulerar och konvojerar
triumfatorn under ödmjuka leverop, bytet: tre ordnar, bland vilka en
briljanterad markatta, excellensvärdigheten och hundratusen francs
i gångbart mynt som skadestånd. Otacksamhet är inte någon dygd, mr
Grenander.

-- Men fröken Villanueva hittade vi inte.

-- Det är sant, sir. Fröken Villanueva hittade vi inte. Det blir att
börja på från början igen.

-- Efter samma arbetsordning?

Tom slog ned ögonen.

-- Om jag skall erkänna sanningen, sir, så har jag redan rekognoscerat en
liten smula.

-- Ett spår, Tom?

Herr Grenander sprang upp, livlig som en pojke.

-- Ja -- och nej.

-- Du menar?

-- Ni såg ett nytt ansikte i portierluckan, när vi kom i morse?

-- Ärligt talat så tittade jag inte åt det hållet ens.

-- Allt nog. Hotell van Leeken har fått en ny portier -- den gamle hade,
som ni kanske minns, vissa underjordiska förbindelser.

-- Än sen?

-- En karl med underjordiska förbindelser _kan_ vara till nytta, om man
bara har förstånd att betala honom mer än... än...

-- Underjorden.

-- Just det, sir. Dessutom hyste mannen i fråga liksom litet intresse för
er värda person. Det var alltid något.

Herr Grenander hade åter sjunkit ned i stolen vid fönstret.

-- Stötestenen nummer ett, mumlade han.

-- Stötestenen nummer två: herr Sirius och hans förföriske herre ha haft
god tid att bringa sitt rov i säkerhet, medan vi spelade fars i Tajunga
hos titulus Saraj Daraï. Man behöver inte vara någon Sherlock Holmes för
att räkna ut vad tio eller tolv dagars försprång betyder för gentlemän
av herr Sirius’ slipade typ. Från Kapstaden gå sju ångbåts- och fyra
järnvägslinjer, sir -- utom ett par skapliga automobilvägar.

Albert Grenander suckade tungt.

-- Dina olycksprofetior kan bringa en människa till förtvivlan, Tom.

-- Den som inte har mod att se svårigheterna i ansiktet, gör klokast
i att låta sig födas till lyxhund hos en rik gammal miss. Skall jag
fortsätta min rapport om vår ställning, eller skall jag inte, sir?

-- Gå på, Tom, jag är beredd på allt.

-- Nåväl, sir. I polisen hade man glömt bort oss totalt. Inte så mycket
som namnet på er bortknyckta flicka fanns i behåll, och ett kvickhuvud
bland kommissarierna hänvisade till avdelningen för borttappade effekter.
Polismästaren, som var vid ett miserabelt morgonhumör, förklarade kort
och gott, att han inte tog befattning med bagateller.

-- Fortsätt, Tom.

-- På konsulatet fanns ingenting att hämta. Min generalkonsul var
intresserad så det stod omkring honom som en sky av nyfikenhet, och han
tyckte vi skött oss bra på Madagaskar, men jag säger som ni, sir, vad
hjälper det, fröken Villanueva är alltjämt borta -- och i lika hög grad.
Så gjorde jag en titt hos mina gamla hedersvänner bland poliskunderna:
och vet ni vad, dit borde jag ha gått först.

Herr Grenander var åter på benen.

-- Jag visste väl det, käre gosse!

-- Minns ni den chokladbruna bilen, sir, som kuskade i väg med don Ramon
och fröken Villanueva?

-- Naturligtvis.

-- Den är hittad.

-- Var?

-- På vägen till False bay, tjugu kilometer härifrån. Maskinen låg
nedvräkt i diket, alla rutorna sönderslagna, men annars i tämligen gott
behåll. Kullkörningen hade tydligen skett i sakta mak. Men _det_ var inte
det märkvärdigaste.

-- Fortsätt.

-- För det första inträffade händelsen _dagen efter_ vår avresa till
Madagaskar -- alltså tre dagar sedan chokladbilen spårlöst försvunnit i
Kapstaden.

-- För det andra?

-- Hittades vid sidan av det havererade åkdonet en massakrerad herre,
medvetslös, men utan livsfarliga skador. Han fördes till sjukhuset i
Wynberg. Natten därpå var patienten kry, åtminstone så pass kry att han
i bara skjortan kunde avdunsta från sjukhuset, där han -- som det heter
i de officiella rapporterna -- icke sedermera låtit sig avhöra. Men
beskrivningarna på hans utseende sammanfalla frappant med...

-- Signalementet på don Ramon.

Tom bockade sig.

-- Ert skarpsinne, sir, gör det till en heder att vara ledare av en
expedition, som eftervärlden kommer att identifiera med er själv. Det
_var_ don Ramon som plockades upp och plåstrades ihop på sjukhuset i
Wynberg. Jag nämnde nyss att spanjoren måste echappera i nattskjortan --
av skäl som sjukhusdirektören svävar i fullständig ovisshet om; vilka vi
däremot möjligen ana. Men i de kläder han lämnade efter sig funnos en
del papper, bland annat ett resgodskvitto, stämplat med ångaren Lorenzos
namn, en del visitkort, några brev, ett iturivet pass, en bukett poetiska
utgjutelser avskrivna ur arbeten av Calderon -- ett helt dussin repliker
ur _Antes que todo es mi dama_ -- till sist några engelska och franska
sedlar: korteligen don Ramon. Han försvann spårlöst -- överläkaren, som
jag talade med, försäkrade att den mannen måste haft en genom stor vana
uppdriven färdighet att göra sig obefintlig.

Herr Grenanders yttre motsvarade i detta ögonblick knappast de enklaste
malagassiska anspråk på excellent värdighet och behärskning. Det
orubbliga lugnet från avrättningsdagen i Tajunga hade efterträtts av en
aktivitet, som gjorde sig starkt märkbar i rörelser och ansiktsuttryck.
Saraj Daraïs excellens observerade inte att byxhängslena släppt taget,
att halsduksrosetten tröttnat på att ligga i knut under kragen. Han
spatserade fram till gossen, lade händerna på hans axlar och satte in i
hans ögon ett par hungriga, sugande blickar.

-- Du vet någonting om _henne_, Tom!

Ett ärligare tonfall finns inte till i världen än Tom Feathertoms, när
han svarade:

-- Så sant mig gud hjälpe, sir, nu har jag sagt er allt vad jag känner
till. Åtminstone om själva händelsen.

Först då märkte herr Grenander, att hans lekamliga och andliga déshabillé
höllo på att spela honom ett spratt. Den förra reparerade han med en
snabb och fullständig toalett, för den senare fann han bot i en kopp
starkt te med en hel stapel citronskivor. Fem minuter senare var han
fullt presentabel som kommendör och excellens i vilken kultiverad nations
slottssal som helst.

-- Låt oss gå, Tom!

-- Vart, om ni behagar, sir?

Herr Grenander hejdade sig, just i dörren.

-- Det vet jag inte, min vän.

-- Om ni ville sitta ner ett par minuter till, kunde vi kanske fundera ut
det.

Om det allra minsta drag av despotism rymdes i Toms själ, borde det
känt sig tillfredsställt med herr Grenanders ögonblickliga lydnad.
Den schaggklädda emmans skrala fjädrar klirrade än en gång under den
villrådige tidningsmannens nittio kilo.

Tom för sin del tände en cigarrett.

-- Det enda påtagliga vi ha att hålla oss till i hela den här affären --
utom herr Sirius -- är en sönderslagen bil.

-- Av chokladbrun färg.

-- Precis. Eftersom alla försök att få tag på herr Sirius just nu
förefalla tämligen utsiktslösa har jag försäkrat mig om bilen. Jag köpte
den för en timme sedan av jordägaren, där vraket hittades, eller hans
ombud. Då jag drog karlens äganderätt i tvivel, åberopade han en latinsk
paragraf, som finns översatt i Kapkoloniens lagbok.

-- Res nullius.

Tom spärrade upp ögonen.

-- Ni måste vara hemskt lärd, sir. Just så var det. Res nullius. Affären
står oss i lumpna femtio pund. Om reparationen inte drar drygare kostnad
har ers excellens en god maskin för tvåtusen femhundra francs, vilket är
rampris, efter mitt enkla förstånd.

-- Men det är väl inte för att göra second handaffärer i bilbranschen?...

-- Naturligtvis inte. Gör vi affärer i något just nu, så är det i
kri-mi-nal-psy-ko-lo-gi. Det lär finnas ett axiom som säger, att
brottslingen med tvingande psykologisk makt återvänder till platsen för
brottets begående. Den chokladbruna gör oss precis samma tjänst som
landsvägen till False bay, tjugu kilometer härifrän.

-- Tja, sade herr Grenander lamt, ett dåligt limspö är naturligtvis
bättre än inget limspö alls. Var har du skrothögen, Tom?

Mr Feathertom visade inte humör.

-- Jag har hyrt en utställningslokal, tio steg från guvernörens palats.
Där kommer bilen att visas från och med i morgon mot en entré av sex
pence. Ni, som är tidningsman, skriver ihop en sensationell historia med
många rubriker, stora rubriker, feta rubriker, deponerar femhundra pund
hos notarius publicus och förklarar, att denna summa utbetalas till den,
som kan ge anvisning på bilens ägare eller förare eller passagerare vid
olyckstillfället. Vad skulle er tidning i Europa säga om en sådan bit,
sir?

-- Hm, svarade herr Grenander, som i sitt inre avskydde
sensationsjournalistik, men som var den förste att läsa artiklarna, när
de flöto in. Övertygelsen att Kerman med förtjusning skulle accepterat
Toms förslag kom honom att samtycka. Man borde visserligen aldrig ockra
på folks lägre instinkter, men...

-- Ni är med om saken, sir? förhörde sig Tom.

-- Jag har blivit jesuit, deklarerade herr Grenander, det följde visst
med excellensvärdigheten. Låt oss alltså erkänna att ändamålet helgar
medlen. Jag går med på att tjänstgöra som leverantör av det gula
reportaget till Kapstadens fem tidningar, men förklarar på förhand, att
jag ställer mig misstrogen till din hypotes beträffande don Ramon, som
av kriminalpsykologiska skäl skulle tvingas åter till vår chokladbruna
haverist.

-- Men antag, att det finns en extra magnet i haveristen.

-- En magnet?

Tom klev fram till bordet med stora steg. Ur sin rymliga innerficka i
kavajen drog han fram ett avlångt, rätt tungt föremål, som han lät falla
på bordsskivan. Vid första ögonkastet såg det ut som en advokatportfölj i
miniatyr.

-- Känner ni igen den där, sir?

Herr Grenander blev röd i ansiktet av sinnesrörelse. Han grep föremålet
med heta fingrar, vände på det, granskade låset, synade sömmarna.

-- Tom. Detta är Adorées handväska.

Orden kommo så fort att stavelserna snubblade över varandra.

-- Alldeles min tanke om saken, sir.

-- Var har du hittat den?

-- I vår, ursäkta, i _er_ chokladbruna bil.

-- I bilen?

-- Ja, den låg i en av fickorna. Er bil är möblerad efter nutidens
fordringar, sir. Den har små lock och fack och fickor. Och i en av dem
låg denna väska, som ni till min stora glädje förklarar vara fröken
Villanuevas egendom.

-- Måtte väl det efter jag själv har köpt den. Vad innehåller väskan, Tom?

-- Se efter, sir!

Dessa tre ord försatte emellertid herr Grenander i ett tillstånd av
stor olust. Gentleman ut i fingerspetsarna, hade han en instinktlik
motvilja att rannsaka andras gömmor -- samma känsla vars motsats skapat
tullsnokarnas vanrykte. Albert Grenander var så långt ifrån en av dessa,
att han lade ifrån sig Adorées väska med en bestämd förklaring att
ingenting i världen kunde förmå honom att öppna den.

-- Tillåt mig försäkra er, sir, sade Tom med bistert rynkade ögonbryn,
att ni är jesuit av en underligt modifierad klass. Lyckligtvis hör
expeditionens chef till den mer renodlade arten. Inte nog med att han
redan en gång undersökt fröken Villanuevas väska -- han skall göra det en
gång till.

Och därmed tryckte Tom på fjädern till silverlåset -- läderklaffen sprang
upp.

-- Se, sade han, en näsduk, med monogram, en liten spegel, två ringar --
hon måtte ha smala fingrar, er fröken Villanueva -- en portmonnä, ett
manicureetui, några visitkort -- sannerligen står det inte namnet Albert
Grenander på dem! -- en puderbok och tre sovereigns i guld. Punkt och
slut.

-- Tom, du...

-- Nej, vänta, sir, här är visst något mera. Sannerligen -- väl
undanstucket. Tre spanska ord på ett visitkort, satans språk: _hasta la
vista_. Vad betyder det? Abrakadabra kanske? På andra sidan ett namn:
_José Verguenza_. Det är alltsammans, sir. Saraj Daraï må anamma mig med
hull och hår om det finns ett dugg mer i tösens väska -- inte så mycket
som en luggnål en gång. Se själv, sir.

Och därmed vände Tom väskan ut och in -- ungefär som skolpojkar göra med
byxfickans foder, när de misstänkas för smuggleri med cigarretter eller
tuggummi. Vid denna häftiga rörelse föll en ny liten papperslapp ned på
bordet. Den innehöll ett miniatyralfabet, en chiffer, tydligen. Dessutom
vissa fraser, överenskomna tecken, åskådliggjorda med semaforliknande,
starkt förminskade signalkonturer.

-- Där, sade Tom förtjust, där ha vi corpus delicti. En sådan raritet
vill man -- vem det må vara -- gärna ha igen, sir.

Men nu visade herr Grenander -- för första gången under hela expeditionen
-- tecken till missnöje med chefens åtgöranden. Han inskränkte sig likväl
till att skaka på huvudet och vända honom ryggen. När den gode Tom såg
detta blev han genast ångerköpt.

-- Förlåt mig, bad han, jag har pratat strunt, men det är nu en gång mitt
sätt. Tag på er rocken, sir. Nu förstår ni kanske i alla fall vad jag
menade med magneten till resterna av er bruna bil?

Herr Grenander var strax blidkad.

-- Ja, Tom, sade han och drog på sig överrocken för andra gången, jag
tror jag förstår vad du menar.

-- Vi lägga väskan tillbaka i bilfickan, göra utställningslokalen lätt
tillgänglig för inbrott -- femtio pund är dyrt för en råttfälla, men jag
ger mig katten på att det inte är bortkastade pengar.

-- Det gäller alltså att vakta på råttorna.

-- Ja, sir, dag och natt, natt och dag, men isynnerhet om natten. Dan
Ramon lär ha ett starkt intresse att få tillbaka sitt kort och sin
chiffer eller åtminstone göra sig övertygad, om väskan _inte_ ligger
kvar, där han vet att den legat, när katastrofen inträffade.

-- Då kniper vi honom, Tom.

-- Det var ni som sa det, sir.

       *       *       *       *       *

När herrar Feathertom och Grenander kommo ned på gatan tio minuter senare
gick solen just i moln. Skuggan svepte över asfalten som en dansande sky
och i juvelerarbutikens fönster mitt emot lånade briljanterna de sista
solgnistorna till en sprakande, gnistrande brasa.

Utanför detta samma fönster stod en poliskonstapel med ryggen åt
gatan. Han tittade på ädelstenarna och gav ordningen blankt tusan, som
poliser stundom för sed hava -- i Kapstaden. Längre bort stod en annan
konstapel och tuggade cikoriarot -- han brydde sig heller inte mycket om
ordningen, men gjorde åtminstone front mot farleden; med andra ord gatan.

Nu är det så ibland att vinden ställer till med myteri, när ett sådant
där molnskott kommer farande efter huslängorna, och blåser åt rakt
motsatt håll. Detta inträffade, då Albert och Tom skulle svänga om
hörnet vid juvelerarbutiken -- och på en gång vände tre herrar ryggarna
åt cyklonungen: redaktör Grenander, Tom Feathertom och poliskonstapeln.
Samtidigheten i rörelsen skapade en plötslig kontakt de tre herrarna
emellan; Tom och Albert tittade på poliskonstapeln och poliskonstapeln
tittade på Tom och Albert.

Stilla, min penna!

Solen blänkte fram igen och vinden drog kjolfållen till sig.
Juvelerarbutikens pärlor och guld drucko åter solljus och konstapeln
högre upp på gatan fortsatte att tugga på sin cikoriarot. Enda skillnaden
var att den Grenanderska expeditionens medlemmar stodo med ögonen (på
skaft) riktade mot konstapeln utanför juvelerarbutiken och att denne lät
sina blickar -- med en blandning av häpnad och förtjusning -- vandra
mellan herr Grenander och herr Feathertom, mellan herr Feathertom och
herr Grenander.

Det var konstapeln som bröt tystnaden. Han slog ut ett skratt, som man
slår ut ett fat ärter på en glasruta.

-- Nå, mina herrar, frågade han, var det muntert på Madagaskar?

-- Skurk, väste Albert Grenander.

-- Säg inte det, hemställde Tom. Vi tjänade hundratusen francs på
affären, herr Sirius, och hundratusen francs är inte att förakta.

Herr Sirius -- ty poliskonstapeln var ingen annan än don Ramons fähund
till betjänt eller sekreterare -- dolde inte sin förargelse.

-- Det var knappast meningen, sade han. Men har herrarna haft det bra, så
gärna för mig.

-- Jaså, ni har blivit poliskonstapel nu, herr... vad det _nu_ var ni
kallade er för?

-- Det minns jag inte, gosse. Men varför skulle ni också bjuda på så
mycket konjak och champagne?

Tom lade sitt ansikte i förtjusta veck.

-- Jag skall gärna göra om det igen, ifall ni har lust, herr Sirius.

-- Tack, bror lilla, men nu är jag i statens tjänst.

-- Vad betyder det, herr Sirius?

-- Det betyder, gosse, att den som förgriper sig på min person blir
evigt olycklig. Om jag har fått riktiga underrättelser om er, så känner
ni nog till Kapstadens lagar i det fallet. I mina fickor har jag två
browningrevolvrar och här ser ni en visselpipa, med vilken jag kan
tillkalla min kollega, som går och tuggar cikoriarot där borta. För
resten gjorde ni bäst att förfoga er härifrån. Cirkulera, mina herrar,
cirkulera!

De sista orden yttrades med höjd och irriterad röst. Det föreföll klart
att herr Sirius, så skämtare han var, missräknat sig på ett eller annat
i samband med affären Grenander-Feathertom och nu gärna ville utöva
repressalier. Detta insåg Tom, varför han stack sin arm under Alberts
och drog honom med sig bort mot guvernörens palats, i vars närhet den
chokladbruna bilen nästa morgon skulle fira sin pånyttfödelse och dra in
sexpencestyckenas tunga silverflod på köpet.




SJUTTONDE KAPITLET.

Råttfällan.


-- Ja, sade Tom och vek ihop tidningen, artikeln är bra ihopkommen. Ni
har all heder av den, sir. Det skulle förvåna mig om vi inte hade napp
redan i kväll. Vad är klockan?

-- Tjugu minuter i elva.

-- Har ni lust, så gå vi och titta på utställningen ett slag. Jag skulle
våga tio mot ett på att där är en sådan trängsel, att vi knappt kommer in.

-- Du tror det, Tom, nickade herr Grenander och tryckte hatten på
huvudet. Men låt oss välja en annan väg. Är det inte lika gent att gå
Derby avenue?

-- Varför frågar ni det, sir?

Herr Grenander bet ihop tänderna.

-- Jag fruktar, att jag inte skulle kunna hålla min käpp i styr, om vi
träffade på den där... den där...

-- Poliskonstapeln.

-- Herr Sirius, ja!

-- Bry er inte om honom, sir, er käpp är alldeles för god till det görat.
Någonting här -- Tom pekade på pannan -- säger mig att karlen inte skall
undgå sitt straff, så poliskonstapel han är.

-- Du tror alltså det var för att slippa efterräkningar från vår sida,
karlen tog anställning i polisen.

-- Förmodligen hade han andra affärer att göra upp också. Det är
naturligtvis bekvämare att dra på sig en uniform än att schappa ur landet.

-- Men du vill väl inte säga mig att polisuniformen gör bäraren okränkbar
här i Kapstaden?

Tom nickade.

-- I det allra närmaste, sir. Ni skulle kunna skjuta ner tio negrer för
samma pris som det kostar att örfila upp en poliskonstapel i uniform. Och
jag vill inte tänka på följderna, om han tog allvarligare skada.

Herr Grenander teg, medan man korsade planteringarna utanför
parlamentshuset. Därpå gav han sina tankar luft i följande ord:

-- Det är en listig karl, den där herr Sirius, Tom.

-- Mycket, sir.

Vid det laget hade de båda herrarna hunnit så långt att hörnhuset, där
utställningen var anordnad, kunde skymtas. Trots avståndet såg man
tydligt att det formligen myllrade av folk kring knuten.

-- Vad var det jag sa, sir, jublade Tom. Affären går fint. Om ni inte
tycker det är för varmt, så låt oss ta ut stegen en smula.

Trängseln var enorm utanför det stora fönstret, genom vilket man skymtade
konturerna av den illa medfarna, chokladbruna bilen. Endast med största
ansträngning kunde de båda herrarna pressa sig fram till dörren, men
därunder passade Tom på att utbyta ett tecken med en gentleman av
alldagligt utseende. Det var Lyssnaren nummer ett, vars verksamhet skulle
bestå i att snappa upp anmärkningar och repliker bland folket utanför.
Vem visste? -- det kunde alltid falla något groddbart korn. Nu drog
emellertid mannen i vänstra mustaschen, det överenskomna tecknet för:
ingenting passerat!

Hade det varit besvärligt att komma fram till dörren gick det så mycket
lättare att röra sig inne i själva utställningslokalen. Där fanns
nämligen inte en levande själ, utom fröken, som satt vid ett litet bord
och skulle sälja biljetter. Hon log och visade upp en kassalåda som var
besvärande tom.

-- Det menar ni inte, miss, började Tom, lång i ansiktet. Har här inte
varit en enda kotte sedan klockan nio i morse?

-- Jo, svarade missen och log alltjämt lika vänligt, det har varit
fem stycken, hyresvärden och fyra journalister, men de hade frikort
allesammans.

-- Men hur kan detta komma sig? undrade Tom och kliade sig i nacken.

-- Det skulle jag kunna säga er, sir, förklarade missen, om ni bara inte
blir ond.

-- Nej, lovade herr Grenander, det blir han inte.

Biljettfröken pekade på den livliga tavlan bakom rutan -- ansikte vid
ansikte.

-- Man ser hela pjäsen lika bra genom fönstret, och det kostar ingenting.

-- Ha, utropade Tom, en gardin! Ett kungarike för en gardin! En
tillräckligt stor och tät och tjock gardin!

-- Nej, invände herr Grenander bestämt, låt det vara som det är.

Och när de kommit utom lyssnarhåll för fröken, erinrade han Tom
om, att det inte var för entrébiljetterna man ställt till med
utställningsspektaklet.

-- Låt oss i stället titta litet på råttfällans konstruktion, slutade han.

-- Må göra, sir. Ni skall finna, att jag inte legat på latsidan. Men håll
er bakom bilen, så att man inte från fönstret kan se, vad vi ha för oss.

Tom drog fram fröken Villanuevas läderväska och stack in den genom bilens
sönderslagna fönster.

-- Fickan är i själva dörren, strax nedanför fönsterramen. Det är ingen
konst att finna den, ens i mörkret, bara man vet var den sitter. Men det
skulle säkert aldrig falla någon outsider in att söka efter förvaringsrum
för damartiklar på den kanten. Nu ligger väskan där igen, sir.

-- Bra, min gosse.

Tom slog sig ned på bilens fotsteg och bjöd herr Grenander att ta plats
vid sidan.

-- Då det ser ut som vi kunde vara fullständigt ostörda här, tack vare
entréavgifterna -- ingenting ont som inte har något gott med sig -- så
låt oss gå igenom programmet, sir. Utställningen slår igen sina portar
på slaget sju -- det vill säga slår igen dem med nycklar som man glömmer
att vrida om i låsen -- och klockan åtta är det mörkt. Jag har trott mig
märka, att ni inte är vidare kvällssömnig, sir.

-- Det är jag inte heller, Tom.

-- För det _kan_ hända vi får vaka hela natten, fast jag _tror_ det
blir luft i luckan före tolv. Nu har jag tänkt mig saken så, att ni
skulle hålla vakt inne i bilen med utkik åt det fönster, genom vilket
vår man _måste_ sträcka in armen för att komma åt väskan. Uppgiften är
alltså teoretiskt mycket enkel: så fort ni ser eller hör en främmande
arm laborera i bilfönstret, så hugger ni fast den och släpper den inte
på några villkor förrän jag ropat »all right, sir». Men det blir nog
tröttsamt att stirra på en enda fläck i mörkret...

-- Var inte orolig, Tom, jag skall nog stå ut med det.

-- Under tiden har jag min vakttjänstgöring bakom den där träskärmen,
vars konturer, som ni ser, redan i skymningen flyter ihop med väggen.
Karlen blir samtidigt attackerad både framifrån och bakifrån. Apropå, har
ni er elektriska ficklampa i ordning, sir?

-- Ja.

-- Glöm inte att stoppa den i fickan. När ni hört mig ropa »all right,
sir» och fått era händer fria, så illuminera ett litet slag, så jag kan
se att få repet i ett ordentligt halvslag kring handlovarna på herrn.
Sedan blir det er tur, sir, att konversera vår värderade gäst, och jag
hoppas ni gör det med kraft och eftertryck.

-- Var lugn, gosse!

       *       *       *       *       *

Det blev inte så mörkt i utställningslokalen, som Tom Feathertom
föreställt sig. På andra sidan gatan, just i hörnet, spred nämligen en
auerglob sitt grönvita ljus och sköt in en hel våg av teatermånsken genom
rutan. Dess bättre kunde denna måne inte flytta på sig -- en garanti för
att själva bilen skulle få ligga i svart skugga hela natten. För övrigt
räknade Tom ut, att Kapstadens ekonomi inte tillät något onödigt slöseri
med gasen, framemot klockan ett eller två torde hörnmånen hastigt och
reglementsenligt förmörkas genom ingrepp av en sömnig och surmulen karl
med en lång, krokförsedd käpp.

På baksätet, väl nedtryckt i bilens vänstra hörn, satt redan herr
Grenander. Hotfullt glimmade två ögonglas mot mörkret, högra handen
höll herr Grenander knuten, icke om kolven på en browning, utan kring
en thermosflaska, upp till halsen fylld med iskylt te, vars smak lätt
brutits av ett par droppar citron -- en dryck, i vilken mina läsare redan
vant sig att se herr Albert Grenanders livdryck. På sätet bredvid, i
andra beredskap men lätt åtkomlig, låg en elektrisk ficklampa, och det
var ägarens dova hopp, att dess ljusspridande lins inom få timmar skulle
komma att blända don Ramons sköna, men skurkaktiga ögon.

Bakom sin skärm, en knapp meter därifrån, ruvade Tom, sittande på en
alldeles för låg trälåda. Hans vassa knän spetade rakt upp i vädret,
armbågarna vilade på knäna och mellan de från skodon befriade fötterna
hade mr Feathertom placerat ett starkt hamprep samt -- för säkerhets
skull -- en god revolver.

Råttfällan var gillrad.

Från gatan hördes med jämna mellanrum den stillnande trafikens alla ljud.
Spårvagnshjulen gnisslade i kurvan utanför, biltrumpeterna brummade
eller bräkte i gatukorsningen, hjulgummit väste mot den kvällsfuktiga
körbanan och vandrarnas klackar trummade mot trottoarernas asfalt. En
tidningsgrabb skrek ut den nyss presslagda nattupplagan; långt borta
klämtade en tornklocka, högtidligt, malmtungt med en gammaldags värdighet
som svor mot kvällningens brådskande ljud.

Tom räknade tio slag. Det stämde med hans nyss verkställda uppskattning
av tidens flykt. Alltså förmodligen två timmar till, innan något skulle
inträffa.

Point-street hör till den sortens gator som ta godnatt utan att gäspa
och sedan somna mycket hastigt. Herr Grenander märkte också att ljuden
utifrån tunnade av med stor fart. Till sist voro bara spårvagnshjulen och
tidningsgrabben kvar, klackarnas trumvirvel hördes inte längre -- då och
då endast några enstaka, brådskande steg.

Men hörnlyktans månsken envisades alltjämt att sprida sitt spökvita
skimmer på Tom Feathertoms förhyrda golvplankor.

Plötsligt avbröts tystnaden av ett våldsamt skrällande rammel. Det
lät som om en dörr slagits igen och strax därpå klirrade ett regn av
glasskärvor mot trottoaren alldeles intill, ackompanjerat av ursinniga
och hånfulla, lugnande och eggande tillrop. Tre språks grovkalibriga
svordomar fyllde nattluften. Slag föllo. Jämmerrop höjdes. Då -- tvärs
igenom detta larm -- skar som en rakknivskarp klinga en polispipas gälla
siren.

Nu klapprade klackarnas trumvirvel igen, med en våldsam, dånande ansats
-- för att dö bort i ett hastigt diminuendo. Så hördes en befallande
stämma ryta några ord, en ynklig, jämrande kvinnoröst upplöstes i
klagande snyftningar, en dörr stängdes under metallrasslet av en tung
nyckelknippa, och därpå inträdde en tystnad, som var så djup att den
hördes.

-- Vad var det där, Tom? viskade herr Grenander.

-- Det var bara en biljard mitt emot som stängdes, väste Tom tillbaka.
Så där är det var kväll. Men i dag blev de färdiga tidigare än vanligt.
Klockan har väl inte slagit elva än, sir?

-- Hon klämtade nyss tre kvart.

-- Just det. Precis vad jag tyckte. Håll er beredd, sir. Det kan börja
för oss när som helst nu.

Tom hade knappt sagt detta förrän tassande steg hördes utanför -- just
sådana steg, som i romanerna och teaterpjäserna pläga förråda bovens
annalkande.

Den smygande främlingen stannar alldeles intill fönstret.

Först kastar han spanande blickar gatan upp, gatan ned. -- Därpå sveper
han den långa, svarta kappan tätare omkring sig -- och lyssnar. Känner ni
igen preludierna?

Allt är tyst.

Ingen människa syns till.

Då vänder främlingen sig om mot fönstret, lutar sig fram, sätter näsan
tätt intill glaset, skyggar med båda händerna för ögonen och försöker
genomtränga mörkret där inne. Men allt som syns är en kritvit gata av
ljus på golvet och mitt i samma gata en skarp skugga av den man, som gör
ifrågavarande iakttagelser. Jo, längre in, något till vänster skymtar
något stort, oformligt -- men det är omöjligt att se vad det skall
föreställa.

Tom har försiktigt skjutit lådan tillbaka och hukat sig ned till
tigersprånget, Albert har sträckt fram högra armen och krökt fingrarna,
färdig att hugga till.

Något klirrar svagt mot rutan -- det låter som en sakta, men ovarsam
knäppning på lutans strängar.

Mannen vänder sig om, går ett par steg fram, tills han kommer ur ljuset
från hörnlyktan, knäpper upp rocken och gör en hastig undersökning av
innehållet i sina fickor. Han tycks inte finna vad han söker. Med en
missnöjd ruskning på huvudet knäpper han igen rocken och sätter sig
långsamt i rörelse gatan upp -- utan att så mycket som vända sig om en
gång.

Tom kan inte dölja sin missräkning.

-- Hörde ni, sir? viskar han.

-- Ja, svarar herr Grenander, och sinnesrörelsen gör hans viskning en
smula nervös, jag bara väntade, att han skulle trycka ned dörrhandtaget.

-- Jag var alldeles _säker_ på det, förklarar Tom. Alltsammans gick
precis så till som jag hade föreställt mig att det skulle göra.

-- Vem tror du det kan ha varit?

-- Inte gott att veta, sir. Kanske någon som av pur nyfikenhet ställde
sig att glo genom rutan. Den här lokalen har använts till litet av
varje, förstår ni, sist förevisades den talande katten och mannen med
tjurnacken. Karlen nyss trodde kanhända de var kvar.

-- Antagligen trodde han det, Tom.

-- Tyst.

-- Vad är det?

-- Hörde ni inte?

-- Vad då?

-- Någon kommer.

Riktigt.

Och denna gången stanna stegen alldeles utanför dörren. Ett ögonblick --
handtaget tryckes ned, dörren går upp.

Är det inte samma figur som nyss -- en lång svart rock, uppslagen
krage, vars kant stöter intill den djupt neddragna mjuka, vidbrättiga
filthatten? Eljest ingenting att se, utom gestalten, vars längd och
läggning skvallra om smidighet och styrka...

Mannen stänger försiktigt dörren bakom sig och blir stående ett
ögonblick. Man kan höra hur häftigt han andas -- som efter någon
kroppsansträngning. Så börjar han treva sig fram i mörkret, mot bilen.

Han famlar framför sig med båda händerna och rätt vad det är stöter han
magen mot bilens motorhuv. För långt åt höger alltså. Framom bilen kan
han inte gå, rädd att då synas från gatan i det flödande auerljuset --
alltså följer han karosseriet bakåt, dubblerar suffletten och är i nästa
ögonblick vid vagnskorgens bortre dörr.

Med vänstra handen fattar han tag i dörrhandtaget, den högra sticker han
in genom bildörrens tomma fönsterram...

Ett par halvkvävda rop, ett ögonblicks brottning. Alltsammans är gjort i
en handvändning.

Råttfällan har fungerat briljant.

-- All right, sir, jublar Tom.

Och herr Grenander blänker till med sin ficklampa, svettig av
ansträngning, darrande av iver. Han böjer sig ned över fångsten och
sätter ljuset rakt i ans...

Så tumlar han tillbaka.

-- Stopp för guds skull, Tom, ropar han förskräckt, det är ju -- -- --




ADERTONDE KAPITLET.

Råttan.


-- Vem? skriker Tom, alldeles yr i huvudet.

Herr Grenander får i hast upp en näsduk, som han för till pannan.

-- Furstbiskopen, säger han med slocknande röst.

Alldeles. Det är hans helighet furstbiskopen, som ligger med ordentligt
bakbundna händer på golvet i mr Feathertoms förhyrda utställningslokal.

Tom förstår, att den infångade råttan inte är den rätta, och anar att
någon av herr Grenander icke förutsedd komplicerad situation inträtt.
Mycken kännedom om en furstbiskops funktioner eller makt har visserligen
inte mr Feathertom, men så mycket begriper han, att det måste vara högst
oskickligt att hålla en hög kyrkans man av furstlig börd fängslad på
golvet. Därför skyndar han sig att vid ficklampans ljus peta upp de
knopar och slag han nyss med så stor förtjusning och styrka lagt. Böjd
över båda står herr Grenander med ryggen krum och hjärnan uppfylld av
oklara föreställningar.

-- Kan man få ljus tänt här? är hans helighets första fråga, när han
befinner sig på benen igen, gnidande sina illa åtgångna handleder.

Tom vrider på en knapp vid dörren och där stå nu de tre herrarna i
det klara ljuset från en präktig hundraljuslampa mitt i taket. Det
skimrar som en gnistrande eldsky av damm efter brottningen på de murkna
plankorna, det virvlar i spiraler från taket mot golvet, från golvet mot
taket.

Nu först upptäcker furstbiskopen vem han har framför sig. Hans helighet
tar omedvetet ett teatersteg baklänges, slagen av en överraskning, som
kommer honom nästan att tappa målföret.

-- Herr Grenander, säger han och slår ut med båda händerna i ett
tillstånd av bottenlös häpnad, herr Grenander! Detta upprepar han
ytterligare ett par gånger, sista gången med tillägget: är det verkligen
ni?

-- Ja, svarar Albert allvarligt, skulle det förvåna ers helighet om jag
lät frågan gå tillbaka till er, formulerad precis på samma sätt?

-- Men, säger furstbiskopen, utan att bry sig om herr Grenanders
genfråga, i tidningarna stod, att den chokladbruna bilen inköpts av en
viss mr Tom Feathertom, och mellan raderna kunde läsas, att samme mr
Tom Feathertom öppnat denna utställning i avsikt att slå mynt av folks
sensationslystnad!

-- Mr Tom Feathertom är jag, sir, förklarar Tom inte utan en viss
stolthet och bugar sig.

Det spända uttrycket försvinner småningom från hans helighets förnäma
drag.

-- Mr Feathertom arbetar alltså i samråd med herr Grenander?

-- Ja, klipper Tom kärvt av och sticker händerna i byxfickorna.

-- Det har hänt mycket sedan vi skildes åt, ers helighet, infaller nu
herr Grenander, och av dessa mellanliggande händelser utgör den, som
ni varit medspelande i, endast en ringa episod, en ny länk i en lång
kedja av motgångar och missräkningar. Har ers helighet läst tidningarna
ordentligt, så skall ni förstå allt, om jag meddelar er att det är min
myndling, fröken Adorée Villanueva, som åsyftas i artikeln. Det är för
att få spaning på nidingen, som hela denna komedi satts i scen.

Ett soligt leende börjar stråla ur furstbiskopens vackra, gamla ögon; det
smittar läpparna -- och till sist är detta nyss så häpna ansikte en bild
av den mest uppsluppna munterhet. Herr Grenander skall just uttala sin
harmsna protest, då ljuset i taket slocknar.

Tom har nämligen skyndat till strömbrytaren vid dörren och vridit om
knappen.

-- Tag betäckning, viskar han. Någon kommer. Kanske den rätta råttan...

Ingalunda.

Klampande steg, dånande dörrslag, kommandoord, blindlyktor -- en hel
lysmasksvärm -- dragna sablar.

Tom låter ljuset spela.

-- Vem är det?

-- Polispatrull.

En överkonstapel ställer till med förhör. Den nattliga ekläreringen har
synts misstänkt, man släcker och tänder och släcker igen, lokalen förhyrd
av en mr Feathertom. Papperen på bordet!

Tom är nog lycklig att ha värdens kvitto på den erlagda hyran i
plånboken och visar fram dokumentet. Vad menas? Har hyresgästen inte
rätt att vistas i sin lägenhet? Överkonstapelns näsa förlänges något,
men myndighetspersonen har sinnesnärvaro och takt nog att be om ursäkt.
Han skickar ut sina män och retirerar också själv, sedan det försåtligt
framslungade ordet _nattgrogg_ träffat på en betongmur av oförstående.

-- Det är litet oroligt här, anmärker furstbiskopen, sedan dörren slutits
bakom den misslynte överkonstapeln.

-- Emellertid, säger herr Grenander bestämt, lär inte ers helighet
missförstå oss, om vi kräva några ord till...

-- Förklaring. Det är er rätt att begära och min skyldighet att avge
en sådan, mina herrar. Men låt oss söka upp en lugnare plats. Herr
Grenander kanske erinrar sig ett tillfälle, då jag bad honom göra ett
besök hos mig på Hôtel Royal. Om ni letar bland era papper, min herre,
skall ni säkert finna ett kort, som visar att jag inte far med osanning.

Albert kostar på sig en lätt bugning.

-- Jag minns det mycket väl -- och har bevarat ers helighets påstötning
i tacksamt minne. Men tyvärr fick jag helt oförmodat så mycket annat att
tänka på...

Furstbiskopen återupptar vid dessa ord sitt av polispatrullens ankomst
avbrutna glada leende.

-- För samlaren av bidrag, avsedda att utgöra bevis på Försynens
outrannsakliga vägar, skulle vårt möte i afton utgöra ett ganska dyrbart
nummer. Har herrarna lust att följa med till Royal -- nu genast?

Albert och Tom byta en villrådig blick.

-- För min del tror jag det är förkylt i natt, mumlar Tom.

-- I så fall, säger herr Grenander, anta vi ers helighets förslag.

Men just som de tre herrarna stå i begrepp att gå kommer furstbiskopen
ihåg... Han masserar sina värkande handleder och säger:

-- Har mr Feathertom något emot att ta med sig den lilla portfölj, för
vilken jag var nära att bli dräpt i natt som en på bar gärning gripen
tjuv. Ingen skall försöka narra den av honom, det har han mitt biskopliga
ord på.

I hans helighets tonfall är det något som erinrar om den patriarkaliske
husfaderns hemlighetsfullhet på julafton. Tom går lydigt till bilen och
fiskar upp fröken Villanuevas läderväska, han vrider om knappen, låser
dörren till sin förhyrda utställningslokal och med furstbiskopen i täten
beger sig den sålunda förstärkta Grenanderska expeditionen i väg till
Hôtel Royal.

Klockan slår tolv i ett torn långt borta -- tolv betänksamma,
malmsjungande slag; -- inbrottstimmen, av vilken mr Tom Feathertom väntat
sig så mycket, är inne. Och råttan har tagit befälet över kattorna.

Men bakom expeditionen smyger en alltjämt långnäst överkonstapel, som är
upptänd av lågsinnad vrede över en utebliven nattgrogg. Han resonerar
som så, att även om herrarna inte hade någon whisky på lokalen, så finns
det kom-pen-sa-tions-medel. Överkonstapeln misstänker de där herrarna.
Ingenting skulle glädja honom så mycket som att få vatten på sin
kvarn, fastän vatten hörde till de varor som han just nu minst av alla
efterträdde. Polispatrullens chef kallade på sina män...

Men i den natten fingo de intet.




NITTONDE KAPITLET.

Ett kort men tillfredsställande kapitel.


Det var tydligt att Hôtel Royals betjäning avvaktat hans helighet
furstbiskopens ankomst med åtskillig oro. En piccolo hade sänts fram som
utkikspost ända till torget, och när pilten såg den remarkabla gästen
nalkas, satte han i väg som ett skott.

I hallen väntade portiern, som beskäftigt skyndade fram och just skulle
till att säga något, som började med _ma_ -- -- -- då hans helighet förde
två fingrar till munnen och på det sättet avbröt meddelandet.

-- Jag har en våning här, sade han, om herrarna vill hålla till godo.

Mottagningsrummet var en verklig salong med gobelängprydda väggar, tunga
ekmöbler och ett skåp, som skurits av någon europeisk mästarhand i början
på 1800-talet. Två dörrar voro täckta av tunga vävnader, och bakom en av
dem försvann värden med en föga högkyrklig brådska.

-- Det var en skojig gammal prisse, sade Tom, helt vanvördigt. Och
Albert Grenander erinrade sig, att det var precis samma ord som Adorée en
gång använt om... om... ja, om vem? Kanske Ilmer. Eller doktor Heil. Men
inte Kerman, för åt honom hade hon räckt ut tungan.

Herr Grenander måste ta fram näsduken och torka ögonglasen. Natten dröp
av väta, sedan en plötsligt påkommen nyck av västanvädret fällt ned en
ogenomtränglig, dubbelvävd dimgardin.

-- Furstbiskopen kommer nog att ge oss en tillfredsställande förklaring,
Tom, anmärkte Albert, när han satte guldbågarna till rätta bakom öronen.

-- För min del, sade Tom, har jag alltid varit rädd för gamla präster. De
ha en förmåga att trassla ihop de allra enklaste begrepp för en. I skolan
var vi välsignade med en kristendomslärare, som hade gett sig sju gröna
glas på, att han skulle få oss att begripa skillnaden mellan moral och
religion. Vet ni, så konfunderad som jag var efter den lektionen har jag
inte varit sen 1897, och det året är jag född, sir.

-- Jaså, sade herr Grenander utan att ha hört ett ord. Han tyckte
sig förnimma en svag vågrörelse hos det dörrdraperi, bakom vilket
furstbiskopen försvunnit.

-- I kväll är det, med förlov sagt, ungefär samma historia, fortsatte
Tom. Som ni vet, sir, är jag expeditionens chef och skulle naturligtvis
helst vilja bli behandlad mindre nonchalant. Men jag avstår gärna från
chefskapet och alltsammans, om ni kunde befria mig från den där känslan
att här är det ett slagsmål mellan moralen och religionen, som vi gjorde
rättast i att inte inlåta oss på. Prästerna få alltid rätt -- har ni
nånsin hört talas om en biskop som blivit slagen på fingrarna, sir?
Inte jag, åtminstone. Och här är det en biskop, som lika gärna kan låta
titulera sig kunglig höghet som helighet.

Tom reste sig upp.

-- Låt oss gå, sir. Det är det klokaste vi kan göra.

Men nu sköts draperiet undan och där stod furstbiskopen -- en bild av
tillfredsställelsen själv. Han nickade åt de båda herrarna och strök
sina mjuka, vita, violdoftande händer med någon sorts storprelatisk
självbelåtenhet, som gjorde ett högst enerverande intryck på mr Tom
Feathertom. Det vita håret var icke skinande som silver, ty en så
vacker glans kan aldrig silver få, och de lugna dragen voro långt ifrån
överjordiska. Men hela detta huvud förrådde en världslig fröjd av sådan
styrka att mr Feathertoms skepsis vändes i andaktsfull tillbedjan -- fast
han inte visste det och fast han stretade emot så mycket han orkade.

-- Att hålla hyggligt folk på sträckbänken, sade furstbiskopen, hörde
till medeltidens tortyrmetoder. Om jag emellertid nu ärligt vidgår, att
jag känner en stark frestelse att ta exempel av berömda mönster, men
att jag bekämpar denna frestelse för att sona mitt brott att olovandes
tränga in i mr Feathertoms utställningslokal -- får jag då absolution för
ifrågavarande förseelse?

-- Ers helighet talar i gåtor, förklarade herr Grenander, och Tom nickade
bifall, energiskt.

-- Kanske det, medgav prelaten och grep med sina långa smala fingrar
beslutsamt om dörrdraperiets veck.

Men så lät han handen sjunka igen.

-- Det sägs om oss präster, fortsatte furstbiskopen, att vi växa på samma
träd som skådespelarna. Jag har stritt mot den anklagelsen som ett lejon
-- inte ett retat, utan ett roat lejon -- och en gång höll jag på att
få en dusch på halsen för min övertygelses skull. Men i detta ögonblick
erkänner jag mig högtidligen som frukt på det trädet -- herr Grenander
obetaget att ta in konfessionen i sitt blad. Om inte annat så för nöjet
att nu få slå tre slag i händerna -- precis som en regissör bakom rampen
-- och säga: _ridå_!

Därmed slog furstbiskopen tre smällande slag med handflatorna mot
varandra och drog undan draperiet så mässingsringarna fräste som en
jubileumsraket.

Där stod hon, flickan. Adorée Villanueva, den bortrövade. Don Ramons rov.
Saraj Daraïs förmodade byte. Herr Grenanders myndling.

Men _var_ detta Adorée?

Hon stod stilla och höll ögonen nedslagna. Inte ett steg tog hon för
att nalkas Alberto, Alberto mio. Kindernas dunkla, sammetslena olivfärg
glänste purprad. Och hennes små händer fingrade ett halsband av
genomborrade mässingskulor, som hon haft med sig från Hamsten, en gåva
av Eduard Rissel -- ack så obetydlig i jämförelse med de smycken hans
excellens av Madagaskar erhållit i avskedspresent av den hedervärde kung
Saraj.

Vart tog Albert Grenanders tafatthet vägen? Han, som inte hade mer
vana att skicka sig i damsällskap än en elefant att gå på lina. Herr
Grenander, vilkens träsmak av egoistisk ungkarl lämnat stoff till så
många raljanta kupletter i Publicistklubben. Var fanns denne herre?

Tom måste beundra Albert Grenanders säkerhet, när han slöt Adorée
Villanueva i sina armar -- men maken till den förvirring flickan visade
hade Tom aldrig skådat. Hon var röd och blek om vartannat; rätt nu
började tunga tårar falla från hennes vackra ögon, och snyftningarna
kämpade sin första hårda strid i hennes bröst.

Mr Tom Feathertom hade bra gärna dröjt sig kvar en liten, för liten stund
till i furstbiskopens gobelängdraperade salong, men hans helighet stod i
dörren och gav ett tecken, som varken kunde eller fick missförstås.

Tom retirerade alltså skyndsamt och hade -- uppriktigt sagt -- just ingen
anledning att ångra sin lydnad. Ty i rummet bredvid hade furstbiskopen
låtit trolla fram en supé sådan den bara kan åstadkommas i Kapstaden.
Och doften av 1878 års Bordeaux, nyss skänkt i de tunga slipade
kristallerna, förtätade atmosfären på ett för luktorganen i hög grad
behagligt sätt.

-- Vi kanske få vänta ett par minuter på de båda andra, skämtade hans
helighet, men låt oss smaka på druvan från Sydfrankrike under tiden. Det
blir en svår handikap för herr Grenander och fröken Villanueva, men de få
skylla sig själva. -- Skål, mr Feathertom!




TJUGONDE KAPITLET.

Adorées äventyr.


Om madame Beruelles’ lynne var hennes saligen avlidne man alltid färdig
att vittna, att det inte kunde karaktäriseras med ett mer träffande ord
än: _gement_. Samma iakttagelser gjorde kammarjungfrun Marie Fichter,
kallad Fichter, tretton år senare på Hôtel Royal i Kapstaden. Hon hade
anställts -- helt plötsligt -- av en förnäm och rik prelat för att passa
upp en märkvärdig ung fröken, vars moderliga stöd madame Beruelles skulle
vara. Fichter fick alltså utan vidare tre husbönder, madame Beruelles,
fröken och furstbiskopen -- i nu nämnd ordning -- och det var inte just
så roligt, men lönen mättes rundligt ut, och Fichter hade gott humör.

Det finns emellertid en gräns för allt -- också för det goda humöret.
Denna morgon var madame Beruelles rent förbannad, hon stjälpte en hel så
vatten över huvudet på Fichter och kastade till på köpet två par tunga
pjäxor i ryggen på henne, när hon skulle gå och söka få vattnet ur håret.

Fichter sade sig själv:

-- Något måste ha hänt. Efter käringen är _så_ arg, kan det inte vara
annat än roligt -- jag hade lust att gå och fråga fröken.

Långt behövde inte Fichter gå. Hon hade knappt hunnit tänka tanken till
slut förrän hon mötte fröken Villanueva i hotellkorridoren. Adorées humör
var precis motsatsen till madame Beruelles’. I famnen hade hon ett helt
fång skärvita nejlikor och ögonen spelade rent av farligt, när hon sade:

-- Fichter, jag är så _jäkla_ glad!

Nu höll Fichter verkligen på att få slag.

Mina läsare, som känna Adorée från förra delen av denna bok bli inte
överraskade av Adorées verbiage, men Fichter hade aldrig hört sin
härskarinna tillgripa sådana ord. Över huvud hade hon aldrig hört henne
tillgripa några ord alls. Ty under herr Grenanders och Toms odyssé till
Madagaskar visade Adorée alls ingen benägenhet att öppna sin mun --
men väl sina ögon för aldrig sinande tåreflöden. Förändringen var så
påtaglig, att Fichter, som hade huvud på skaft, genast satte frökens goda
lynne i relation till madame Beruelles’ dåliga.

-- Snart lämnar jag dig, lilla Fichter, sade Adorée och räckte sin
kammarjungfru en hel näve nejlikor.

-- Nej, protesterade Fichter, tog emot blomstren och neg.

-- Jo, försäkrade Adorée, jag reser till Europa och gifter mig med
Alberto. Eller kanske jag gifter mig först och reser sedan.

-- Vem är Alberto? frågade Fichter, intresserad som alla kvinnor, när det
gäller giftas.

-- Alberto är en mäktig excellens, sade Adorée, riddare och kommendör,
med rättighet att hålla tjugufyra livegna, som han kan låta avrätta när
det behagar honom -- eller mig -- -- --

Av denna oskyldiga replik kan läsaren förstå, att fröken Villanueva redan
erhållit ganska fullständiga upplysningar om sin förmyndares göranden och
låtanden under de sista veckorna. För att säga sanningen svävade inte
heller Alberto i okunnighet om hennes -- -- --

       *       *       *       *       *

Knappt hade herr Grenander försvunnit från Adorées sida i tullhuset med
publikanen och de fördömda cigarrlådorna förrän don Ramon, spanjoren, dök
upp.

-- Fort, señorita, viskade han, ni svävar i livsfara. Låt mig föra er i
säkerhet.

-- Pytt, svarade Adorée. Det där kan ni deklamera för någon annan, herr
poet --

Men då hade en dekorerad uniformsherre uppenbarat sig och presenterat sig
som spansk konsul, generalkonsul. Han kom direkt från det hörn, där herr
Grenander försvunnit, och överräckte ett av förmyndarens visitkort, på
vilket följande ord voro skrivna med blyerts:

    »_Låt överbringaren av detta föra dig till hotellet. Jag blir
    tvungen att stanna kvar här en timme, kanske två._

                                                       _Albert._»

Adorée gick i fällan. Men en sund instinkt sade henne så pass mycket att
hon tvekade i det sista -- flickan vägrade att stiga upp i den väntande
chokladbruna bilen.

-- Gå tillbaka då, erbjöd don Ramon, men anklaga inte mig för er olydnad
mot señor Grenander och för de olyckor som komma att följa!

Detta bestämde tösen. Hon steg upp i åkdonet och det bar i väg.

Vart?

Utefter gator i rasande fart, över torg, tvärs igenom planteringar.
Staden tog slut. Leden blev trängre -- rätt vad det var började bilhjulen
sluka landsvägsdamm.

-- Nu slår ni stopp, förklarade Adorée bestämt, jag vill inte vara med
längre.

Då kastade den spanske markisen masken. Han föll på knä i bilen,
skanderade långa stycken ur Spaniens lyriska diktning, bedyrade sin
kärlek i de mest blodröda ordalag och drog till sist fram en revolver.

-- Om ni oåterkalleligen avvisar mig nu, slutade han, så skjuter jag
först er och sedan mig själv. Välj, señorita!

Bilen rusade ursinnigt fram på en slät landsväg i något obekant
väderstreck på Sydafrikas sydligaste spets. Adorée skulle helst velat
göra ett försök att strypa spanjoren, men efter ett par sekunders tvekan
beslöt hon att föredra ett försåtligt uppskov framför en obskyr död --
och kapitulerade villkorligt.

Vore det för mycket begärt: en betänketid på några timmar?

-- Nej, resolverade markisen.

Och så vändes näsan på bilen åter mot Kapstaden.

Där hade herr Sirius hunnit få allt i ordning. Ett litet hus i Claremont
inom en trädgård av blombärande buskar och höga, vajande träd -- utifrån
såg det inte alls ut som något fängelse -- stod färdigt att ta emot
spanjoren och hans bortrövade skatt. En riktig gammal romanduenna med
skarp näsa, stickande ögon och ett ofantligt vitt förkläde tog emot vid
grinden. På hennes krypande sätt var det inte svårt att gissa sig till
mutkolven, men Adorée hade ju inga pengar och därför gick det som det
gick.

Hur? frågar ni.

Så här.

Fångens första dag var dräglig nog. Don Ramon visade sig endast en gång
och herr Sirius inte alls. Så fort mörkret fallit på, gjorde Adorée tio
olika rymningsförsök, som alla misslyckades. Även om detta hus varit
försett med stuprännor skulle det inte hjälpt, eftersom fönstren säkrats
med utifrån låsta spärrhakar. Dörren till fröken Villanuevas salong
reglades visserligen icke, men i rummet utanför vakade duennan vid en
ofantlig kaffekastrull, som aldrig tilläts kallna...

Andra dagen blev värre.

Redan klockan nio på morgonen kom don Ramon med bröstfickan bukig
av kastiljansk lyrik. Han var stolt som en torero, smidig som en
toledoklinga, mjuk som en angorakatt.

-- Ni befinner er väl, señorita?

-- _Seguro que no, señor._

-- Jag förstår, sade don Ramon och bröstade sig, oron, nervositeten...
Hur vore något annat möjligt, señorita? En blomma som darrar för
morgonvinden, en fågelunge i det daggstänkta gräset med det lilla hjärtat
klappande av glädje och ängslan. Ack, _mi corazon_!

(Gud, en sån narr! tänkte Adorée på sitt hemlands språk.)

Men högt sade hon:

-- I dag för ni mig tillbaka till min förmyndare på hotell van Leeken,
inte sant, señor. Jag ger er mitt hedersord på att hela affären är
utagerad med en ursäkt. Och sedan står det er fritt att fullfölja era
avsikter med ärliga medel.

-- Ha ha! skriade don Ramon hånfullt, därmed visande att han inte fullt
ut var den narr Adorée tog honom för. Hur skulle _ni_ kunna veta, vad
jag har för avsikter, señorita?

-- En spansk ädling kan inte ha annat än rena avsikter, señor, sade
Adorée stolt. Jag vet det, ty jag har själv spanskt blod i mina ådror.

-- Härliga kvinna, ljuva ros, deklamerade don Ramon, underbara varelse!
Sommarsky på vårhimmel! Gyllenfransade purpurdröm! Mina avsikter äro rena
som snön på Monte Cornos hjässa. Men ni får själv bestämma, på vilka
vägar jag skall nå dem.

-- Vad menar ni, señor?

Spanjoren föll inte på knä, men lade handen på vänstra sidan av bröstet,
just där den kastiljanska lyriken svällde under jaquetten.

-- Samtycker ni att gifta er med mig, señorita?

-- Nej, bedyrade Adorée med något av en fanatisk övertygelse i stämman,
himlen är mitt vittne, att jag inte gör det.

-- Beundrar ni en man som är beslutsam och fast i sina handlingar, när
han vet vad han vill?

-- Ja, svarade fröken Villanueva -- och tänkte på redaktör Albert
Grenander, då denne fem år tidigare utan annat vapen än sin så kallade
fontänpenna kämpade emot Eduard Rissels vedersakare och slet sönder deras
teoretiska fångstnät som man snärjer en spindelväv med promenadkäppen.

-- Gott, sade don Ramon och spände vador i ett par diagonaler över
golvet, då skall ni se att ni kommer att ändra åsikt mycket snart,
señorita -- beträffande frågan om giftermålet. Jag, jag markis don
Ramon por Falta de Dinero är just i besittning av det beslutsamma mod,
som skall vända er ovilja i kärlek och -- jag säger det utan skryt --
tillgiven beundran.

Därpå gick don Ramon por Falta de Dinero bort till dörren, som han
öppnade på vid gavel. I rummet intill höll duennan troget vakt vid
kaffepannan.

-- Är Sirius där? frågade don Ramon.

Sirius var där.

-- Var god och stäng dörren bakom er, herr Sirius, bad don Ramon, och
meddela mig vad ni har uträttat.

-- Men, tvekade sekreteraren och vände två av ondska och
tillfredsställelse blänkande ögon mot fröken Villanueva. Han hatade
henne, därför att hon var så vacker och därför att hon en gång ombord på
Lorenzo skrattat åt färgen på hans hår.

-- Gör som jag säger, uppmanade don Ramon. Vad ni har att meddela är
ingen hemlighet. Rapporten rör ju för resten lika mycket señoritan som
mig.

-- Jag börjar alltså från början. Ni anmodade mig att söka upp en präst...

-- En präst, avbröt Adorée förskräckt, vad skall ni med honom att göra?

-- Fortsätt, herr Sirius! Ni skulle ta reda på en bra präst.

-- Som var villig att utan långrandiga ceremonier befria er från
ungkarlslivets obehag. Uppdraget hörde inte till de lättaste, herr
markis, ty vi måste ju utgå ifrån att flickan kunde vägra att ge sitt
samtycke i det... hm... avgörande ögonblicket...

Don Ramon rynkade ögonbrynen och fröken Adorée pressade ihop läpparna
så fast, som om hon beslutit att aldrig öppna dem mera. Herr Sirius
fortsatte:

-- På två ställen blev jag utkörd, tämligen ovänligt, herr markis,
det måste jag erkänna. Men till sist hittade jag rätt. Det var en
själasörjare efter min smak, seg som syndetikon, hal som ett nypolerat
parkettgolv. Långt, ljust skägg med några patriarkaliska grå hårstrån,
skallig hjässa, glasögon ett stycke ned på näsans kälkbacksstup och en
tung klackring med svart sten på högra tummen. Den vördige mannen visste
också vad ett präktigt, respektingivande utseende är värt, för det var
mig en rackare att skära till i växten, när det blev fråga om honoraret.
Vet ni vad prästen begärde, herr markis?

Don Ramon gjorde ett av sina stoltaste huvudkast och sträckte avvärjande
upp högra handflatan med samma gest som whiskyannonsens trafikpolis i
Charing Cross: Stop! Tarry a little!

-- Håll, herr Sirius. Inte ett ord om ert lumpna guld i denna ädla dams
närvaro. Säg oss i stället vad den välvillige prästmannen heter.

-- Père Léonard, herr markis.

-- Där hör ni, señorita, vände don Ramon sig till Adorée, där hör ni.
Père Léonard. Ett vackert namn, ett klingande namn. Padre Leonardo! Två
människors unga lycka vilar i dina händer, padre.

Och så deklamerade han:

»_Primera vista yo te digo siempre en mi corazon_»...

Adorée vände sig bort, uppfylld av äckel, varvid don Ramon tämligen tvärt
slutade recitera.

-- När kan vi, min vän Sirius, vänta padre Leonardo? frågade markisen.

-- Inte förrän klockan två. Den vördnadsvärde prästmannen måste nämligen
först anskaffa en del papper med stämplar och sigill och underskrifter
och sådant där som hör till. För meningen är ju, att det skall bli så
ordentligt som möjligt?

Herr Sirius sade det sista med avsiktlig långsamhet och stark betoning.
Det var som om han velat göra varje ord till en syl i skinnet på fröken
Adorée.

-- Alltså klockan två, deklamerade don Ramon, nära fem långa timmar dit
-- mig tycks en evighet det är.

Men i Adorées hjärta glimmade ett svagt hopp. Fem timmar var fem gånger
sextio minuter -- något _måste_ hända inom utgången av denna tid.

Vad herr Sirius beträffar, tycktes han ha något mera på hjärtat. Don
Ramon nickade vänligt:

-- Tala!

-- Det är, enligt padre Leonardos utsago, nödvändigt att någon
representerar brudens far under ceremonien. Ritualen uppges innehålla
denna ganska löjliga fordran -- en far måste alltså anskaffas åt fröken
Villanueva.

Don Ramon såg helt perplex ut.

-- Säger ni det, herr Sirius!

-- Om ni inte tar illa upp, herr markis... jag har ett förslag...

-- Nåväl!

-- Det är ju bara en formalitet... Vad säger ni, herr markis, om _jag_
skulle representera señoritans pappa?

Adorée ryckte till. Men don Ramon nickade, tämligen ointresserad.

-- Må göra, herr Sirius, hela saken är ju, som ni riktigt anmärker, bara
en formalitet.

Därpå vinkade han med handen:

-- Ni är en trogen tjänare, herr Sirius. Er belöning skall inte utebli.
Men lämna oss nu ensamma.

Och sekreteraren gick, själaglad. Ty nu hade han tagit ut hämnd för det
skratt, med vilket Adorée Villanueva i barnslig obetänksamhet uttryckt
sin tanke om färgen på hans hår.

       *       *       *       *       *

-- Ni hör, señorita, sade don Ramon mild. Saken är avgjord. Det finns
ingen återvändo.

Adorée svarade icke. Hon insåg att situationen var förtvivlad, men
ännu hade olyckan inte skett. Bästa utvägen var att vinna tid -- den
sämsta att sätta hårt mot hårt. Utgången av en öppen strid med så ojämn
styrkefördelning kunde bara bli en. Alltså: krigslistens gudar, stån mig
bi!

-- Ni tiger, señorita, vibrerade markisen. Hur skall jag väl tolka denna
tystnad? Är det stillheten före morgongryningen, varslar den natten? Ger
den mig livet, ger den mig döden?

Adorée vände plötsligt ett vänligt leende ansikte mot spanjoren, som
därvid var nära att skrika högt av förtjusning. Livet hade den givit
honom, señoritans tystnad nyss!

-- Låt oss sitta ned och prata i lugn och ro, föreslog hon -- och de
satte sig på var sin stol vid det runda bordet under takkronan, markisen
på ett så pass respektabelt avstånd att det hedrade hans takt och
sinnesnärvaro.

-- Jag misstänker att jag var litet häftig nyss, började Adorée och slog
långsamt upp sina ögon. Samtidigt lade hon huvudet något litet på sned --
mina läsare veta att verkan av denna attityd vid flera tillfällen varit
förbluffande.

-- Kanske, svarade don Ramon, bävande av lycka, kanske var ni en liten
smula ovänlig mot den, som inte äger någon högre önskan än att få bära er
på sina händer genom livet.

-- Ni frågade mig, om jag ville gifta mig med er.

Don Ramon nickade:

-- Och ni svarade nej.

-- Vi ha inte känt varandra länge, señor. Ni har ingen aning om min
karaktär, mina vanor, mitt lynne. Nu vill jag säga er en sak: jag har ett
alldeles förbaskat dåligt morgonhumör.

-- Ni skämtar.

-- Alldeles inte. Min förmyndare brukade säga, att jag var som en riktig
liten markatta före klockan tio på dagen. Det var aldrig lönt att försöka
få mig att ta reson ens före den tiden. Vad min tant beträffar -- hon är
död nu, señor -- så undvek hon av princip att tala till mig tidigt om
morgnarna.

Don Ramon såg i smyg på sin klocka. Hon visade tio minuter över tio.

-- Jag kommer särskilt ihåg en gång, fantiserade Adorée, då det där sabla
morgonhumöret spelade mig ett fult spratt. Det var några ungdomar, som
skulle göra en utflykt i det gröna med saft och vatten och bakelser och
handklaver, och ni må tro att jag tyckte det skulle bli livat. Jag var
inte bortskämd med nöjen på den tiden, señor. Nåväl, vad händer? Tidigt
på morgonen den stora dagen kommer min tant infarande i mitt rum -- jag
var knappt vaken.

»Kan du tänka dig,» ropade hon, »Grey» -- det var vår hund, en valp,
señor -- »har ätit upp ena klacken på dina vita skor.»

»Det angår mig inte,» fräste jag till.

»Vad för något,» ropade hon häpen. »Angår det dig inte? Men du skulle ju
haft skorna vid utflykten i dag.»

»Jag struntar i utflykten,» bedyrade jag, alldeles ursinnig. »Hälsa och
säg dem det.»

Sedan ångrade jag mig naturligtvis grymt, men vad var att göra, señor? Vi
spanjorer äro stolta, som ni vet, min gamla tant skickade återbud, som
jag bett henne -- men inte menat -- och själv låg jag i en skogsbacke
hela dagen och grät mina ögon röda.

Don Ramon blev offer för en häftig hjärtklappning, så stora karlen han
var. Adorées berättelse kunde inte tydas på mer än ett vis: hon ångrade
sitt sträva besked nyss, och nu ville hon på ett fint sätt låta friaren
förstå, att en förnyad framställning skulle leda till ett annat resultat.
Ljuva flicka! Beundransvärda varelse!

Markisen reste sig upp och försökte dämpa hjärtats slag med en
hastig promenad över golvet. Därpå gick han fram till Adorée, bugade
vördnadsfullt och försökte fatta hennes hand -- vilket emellertid
misslyckades.

-- Señorita, sade han högtidligt, som om saken aldrig varit på tal förut,
härmed har jag äran anhålla om eder hand.

-- Herr markis, svarade Adorée och reste sig upp, hon också. Ni visar mig
en stor ära, señor.

-- Och edert svar, señorita?

-- Jag säger inte nej.

Don Ramon hänryckt:

-- Ah!

-- Men inte heller ja.

Don Ramon missräknad:

-- Ah!

-- Sitt ner, herr markis, och låt oss tala om saken. Det är mera
originellt att gräla före än efter bröllopet. Om vi skulle vara
originella! Det blir ett pikant minne -- efteråt.

-- Ni försöker blanda bort korten, señorita.

-- Tvärt om. Men jag skulle ha lust att lägga en liten patience med
er, herr markis. Patience är, enligt vad min förmyndare sagt mig, ett
fransyskt ord, som betyder tålamod.

Don Ramon såg ånyo på klockan, suckade, men fann sig i sitt öde:

-- Lägg ut era kort då, Carmencita, läspade han.

-- Antag först, började Adorée, och hennes ögon gnistrade av trots, att
ni skulle _tvingat_ mig till äktenskap i dag klockan två, att ni, mot min
vilja, låtit Padre Leonardo läsa välsignelsen över oss, välsignelsen, som
jag vördar och älskar. Vad tror ni följden hade blivit, don Ramon? Se
så, gör er inte besvär att fundera ut något svar. Följderna hade blivit
ganska ödesdigra för er, señor -- om inte i dag, så i morgon, om inte
denna vecka, så nästa. Min far, som var sjökapten i Cadiz, lärde mig att
hantera en kniv, när jag var barn, och gamla lärdomar sitta bäst i, som
ni vet.

Don Ramon blundade. Men så kom han ihåg en vers av Bajarez och citerade:

    »_Ack, döden av din hand_
    _min levnads smycke blir_...»

Adorée hånlog, eftersom don Ramon just nu blundade. Men hennes röst var
lenare än det finaste silke.

-- Så kom jag att tänka på, att det var bra orätt av mig att inte ge er
en chance, eftersom ert uppträdande, herr markis, inte hade lämnat...
hm... mitt hjärta alldeles oberört.

Don Ramon slog upp ögonen, och i pupillerna satt en skärva av
lycksalighetens förblindelse.

-- Fortsätt, andades han. Min chance...

-- Skicka återbud till Padre Leonardo. Ja, inte återbud, men bed vår
vördnadsvärde vän komma i övermorgon klockan två i stället för i dag. På
fyrtioåtta timmar blir min vaknande sympati för er vänd i kärlek, jag
kommer till er, räcker er mina händer -- så här -- och säger: Ramon, jag
är din!

Don Ramon por Falta de Dinero kände en lätt yrsel under hjässan. Men i
det avgörande ögonblicket slog en sista gnista av förnuft ut i klar låga,
han vände bort huvudet och sade i fast ton:

-- Ni håller mig för narr, señorita. Vad ni begär är orimligt. Bröllopet
är bestämt till i dag klockan två, och det skall äga rum i dag klockan
två.

Adorée nickade.

-- Ni får stå ert kast, herr markis. Nyss kallade ni mig Carmencita. Men
glöm inte hur det gick med Carmen, när don José sökte tvinga henne till
något, som inte _hon_ ville. Mitt blod kommer över ert huvud, don Ramon!

Flickan sade detta så lugnt, som om hon beställt en kopp choklad på ett
konditori. Och det var tonfallets självklara resignation, som förvirrade
markisen. Det lät som om Adorée Villanueva läst upp en likgiltig
tidningsnotis, på vars sanning man inte kunde tvivla -- och don Ramon
blev alltmer villrådig.

Han ryckte i sin svarta mustasch:

-- Förutsätt att jag går in på ert förslag -- vad har jag för garantier,
att ni inte försöker rymma härifrån?

-- Mitt hedersord, svarade Adorée stolt, jag ger er mitt hedersord på att
icke lämna detta hus, om inte ni samtidigt gör mig sällskap, herr markis.

-- I så fall, sade don Ramon, gick till dörren och ropade på sin herr
Sirius.

-- Ni beger er genast till Padre Leonardo och meddelar honom, att vigseln
är uppskjuten till i övermorgon klockan två.

Sekreteraren grinade, som om han fått något surt i mun, men vågade inte
annat än lyda. Det kostade på herr Sirius att tills vidare uppge den för
hans utseende och självaktning smickrande rollen som titulärpappa åt
Adorée Villanueva -- så som han hade glatt sig åt spektaklet.

Men den väntar inte för länge som väntar på något gott, tänkte han och
tryckte halmhatten ned i pannan.

       *       *       *       *       *

Samma natt vaknade fröken Adorée vid en skrattsalva, som kunde komma
väggarna att rämna. Hon satte sig förskräckt upp i sängen.

Det var två röster: don Ramons och sekreterarens. Så här i nattens
stillhet trängde ljudet genom golvplankorna tydligt och klart. Herr
Sirius var uppenbarligen vid ett lysande och skrodersamt humör -- mellan
skrattsalvorna kluckade hans röst med en hönas belåtna tock-tock-tock,
när hon värpt ett riktigt vackert ägg.

Men det var inte lätt att höra orden. Jo, vänta -- -- --

-- Pojken en narr... ljög honom så full som... resa till Madagaskar...
en narr plus en narr gör två narrar... kunglig förlustelse... näsan så
lång som det svåra året... skaffare åt Saraj Daraïs harem... säkert mista
nacken...

Åter en dånande skrattkrevad.

(När denna episod refererades för Tom Feathertom blev han alldeles blek;
samtidigt svartnade något djupt inne i ögonen på honom.)

Don Ramons röst föreföll inte så jublande. Det lät som om han kom med
något inkast, en undran, inte en förebråelse precis, kanske en betänksam
eller reserverad fråga, varvid sekreteraren hetsade upp sig till en
fullständig extas av ett förorättat eller misskänt geni. Men just när
samtalet hotade att löpa in på det öppna grälets växelspår hördes en
spefull röst från gatan deklamera något om broderlig sämja i nattens sena
timme. Detta inpass blåste plötsligt ut samtalet där nere.

Allt blev tyst igen och fröken Adorée lade ned sitt huvud på kudden igen
-- ett huvud med en trött och förvirrad hjärna.

       *       *       *       *       *

Nu skulle det ske. Nu eller aldrig.

-- Jo, svarade Adorée till svar på don Ramons fråga, med sömnen har det
inte varit någon fara. Gud vet var jag fått en sådan blixtrande huvudvärk
ifrån.

Och därmed lutade hon pannan i handen med en obeskrivlig behagfull och
sorgmodig gest. Markisen däremot sträckte armarna mot taket och bedyrade,
att han ville ge år av sitt liv för att befria detta sköna huvud från den
obetydligaste av smärtförnimmelser -- och slutade med att erbjuda ett
aspirinpulver.

-- Nej tack, sade Adorée vänligt, aspirin är nog bra, men det hjälper
inte mot den här sortens huvudvärk.

-- Förstår jag er rätt, señorita? Ni känner något botemedel? Namngiv det,
och om det så skall kos...

Adorée smålog trött och tacksamt -- bra teater -- och slöt ögonlocken,
liksom för att stänga till slussarna för smärtan.

-- Det enda jag behöver är frisk luft, sade Adorée. Ni förstår, herr
markis, jag är van att vistas ute rätt mycket -- och här äro fönstren
låsta med nyckel. Jag kan inte andas...

-- Hm, var det enda don Ramon kunde säga, ty trots sin kärlek till
lyriken var han knipslug som en fläskhandlare. Om fröken Villanueva bara
kom ut på gatan -- ja, sedan kunde man inte så noga veta...

-- Låt oss göra en promenad i bil, föreslog Adorée, ni har ju en vagn!
Jag vågar ta gift på att huvudvärken går över i en handvändning.

Markisen ville nog bra gärna, men han tordes inte. Det går många
ynkryggar omkring i världen, vilka tjusat till flickor med sin
skicklighet att styra en bil eller en segelbåt, eller att skjuta prick
med en bössa, och don Ramon ville brinnande gärna visa, att han kunde
sluka Sydafrikas landsvägar med en aptit, motsvarande hundra kilometer i
timmen. Men det fanns något som han ville, eller rättare _inte_ ville,
med ännu starkare intensitet, och det var att äventyra besittningen av
fröken Villanueva. Därför sade han:

-- Vad ni begär låter sig inte göra, señorita. Men... Men ett fönster
skulle vi ju alltid kunna öppna, åtminstone ett av de mindre. Kanske två
fönster, om ni lovar, att...

Adorée svängde om stolen, så att hon kom att vända ryggen åt den så
kallade markisen. Attityden var så uttrycksfull den bara kunde vara --
och don Ramon por Falta de Dinero siktade genom den kastiljanska lyrikens
opaltöcken ett askgrått moln med hotfullt karmosinröda kanter. Molnet
svällde plötsligt, när Adorée med föraktfull röst insinuerade:

-- Skulle ni vara feg, herr markis? Det vore ganska fatalt -- i så fall
lär Padre Leonardo ha kunnat officiera...

-- Nej, nej, nej, bedyrade don Ramon, tro inte att jag är rädd, Querida!
Men antag, att allt vad ni sagt mig om vaknande sympati, framtida lycka
och så vidare inte varit så -- ja, kort och gott... allvarligt menat.
Tanken är naturligtvis orimlig, men en stor spansk filosof lär oss att
det orimliga är det enda rimliga... Var så god och vänd ansiktet hit,
señorita.

-- Det faller mig inte in, señor.

-- Jag _ber_ er att vända om stolen.

-- Det tjänar ingenting till.

-- Jag _befaller_ er, señorita.

-- Dåre, mumlade fröken Adorée och ryckte på axlarna.

Följden blev att don Ramon fick göra en kringgående rörelse, och när han
mötte Adorées ögon var caballeron redan genomträngd av övertygelsen att
han började verka något litet löjlig. Denna misstanke satte den ödesdigra
hullingen i hans själ.

-- Om en halv timme, sade han, skall min chokladbruna bil vara färdig
att föra er, min högt älskade, ut på en promenad till False bay. Men ni
misstycker kanske inte, att min sekreterare, herr Sirius, ser till att ni
blir väl installerad vid min sida i bilen. Och sedan kommer jag inte att
hålla någon hastighet som är _lägre_ än femtio kilometer i timmen. Har ni
fortfarande lust att följa med, señorita?

-- Ja, svarade Adorée och log. För mig får ni köra hur fort ni vill. Nu
går jag och tar på mig den gröna kappan, som för några veckor sedan var
akterstäderskans ögonlust ombord på Lorenzo. Au revoir, señor.

Herr Sirius var som en fanatisk vaktpost i hälarna på Adorée, när hon
satte sig upp i den chokladbruna vid sidan av don Ramon, som knöt handen
kring spaken så knogarna vitnade. Sekreterarens nit tillät honom inte att
lämna vagnen förrän den redan fått den fart som gjorde ett hoppäventyr
inte bara riskabelt utan tämligen ödesdigert. Han sprang vid sidan av
åkdonet tills don Ramon släppte på så mycket gas han kunde och motorn
stönade av iver och arbetslust. Hjulgummit fräste åt asfalten med
osläcklig kilometeraptit.

Adorée satt nu endast och väntade på ett tillfälle. Någon plan hade
hon inte gjort upp, men väl hade hon svurit en dyr, spansk ed att inte
återvända till villan i sällskap med don Ramon por Falta de Dinero.
Hellre en katastrof med risk för liv och skelett...

-- Se, utropade flickebarnet, när bilen svängde in på den avtagsväg åt
höger, som leder till engelska regeringens magasin för förvaring av
reservdelar till krigshamnsbyggnaderna, se, så vackert det är! Titta,
markis, så underbart solen speglar sig i zinktakets miniatyrvågor.

Men markisen bara nickade. Han saktade inte farten en smul, snarare
tvärtom, och liksom för att stryka under att han inte hört något av vad
fröken Villanueva sagt, gav han gaspedalen en törn med foten, så det
blev ett sjuhelsikes väsen i motorn. Det föreföll som cylindrarna fått
storhetsvansinne och ville agera mitraljös... Undan gick färden efter
högra landsvägskanten och det med brak utsända bensinmängda dammet stod
som en blåkullakvast efter bilens rygg.

Plötsligt varsnade flickan, som satt till vänster om vår aristokratiske
chaufför, att landsvägsdiket på höger sida bjöd rika möjligheter till
en kupp. Det sluttade ned mot en grön äng med högt, för vinden vaggande
gräs och det dröjde inte tre sekunder innan hon mjukt lagt sin ena hand
på markisens. Väl inklämd var älskaren mellan ratt, spakar och pedaler --
och så konfunderad blev herr markisen vid beröringen av Adorées mjuka
fingertoppar, att han bums slog ifrån gasen. Bilen saktade farten och
i nästa ögonblick hade Adorée dragit styrhjulet åt sig med en våldsam
knyck -- samtidigt som hon hoppade ur, åt vänster. Ekipaget välte nästan
i samma sekund över åt höger, don Ramon por Falta de Dinero kunde inte
befria sig från bilgrejornas famntag utan gjorde sällskap i kullerbyttan,
fick en knäck i skallen och låg där.

Fröken Villanueva var hårdhjärtad nog att lämna både markis och bil och
springande ge sig av mot den på ett gevärshåll skymtande Kapstaden. Efter
två timmar befann hon sig, flämtande, men vid briljant humör i hotell van
Leekens hall.

-- Mr Grenander?

En blick på tavlan, ett bläddrande i främlingsboken, en telefonringning.

-- Mr Grenander har rest.

-- När?

-- Vet inte. Tillträdde min plats i morse. Mr Grenander finns icke här,
det är allt jag kan upplysa er om.

Fröken Villanueva gick.

Hon var inte alls förtvivlad, knappt överraskad. Egentligen bara glad att
vara kvitt markisen och gladast över att ha kört honom i diket -- ett
äventyr som inte borde avlöpa utan märken för framtiden i detta tvålfagra
ansikte. Alberto... Ja, Alberto skulle hon nog hitta. Alberto mio, _om_
han bara vore riktigt orolig... Rätt åt honom, rätt åt honom, med sina
gamla dumma sydafrikanska kolonier.

Men någonstans måste hon ju gå. Furstbiskopen hade sagt namnet på ett
hotell -- var det inte Royal?...

Resten av Adorées äventyr kan vara berättad med tre rader.

Furstbiskopen gjorde sin plikt som den gamle fine man han var -- satte i
gång en hel liten armé kunskapare för att få tag i herr Grenander. Men
det var inte så lätt, ty redaktören var ju på väg till Madagaskar och
några solvarv senare satt han i sinkabirum.

Och i detta oskyldiga romankapitel kan livsfilosofen spegla sin empiri --
Adorée söker herr Grenander, herr Grenander söker Adorée, en förtvivlad
cirkel på ön Madagaskar och en icke mindre förtvivlad i Kapstaden. Hade
livet varit så trubbigt och omedgörligt och avigt som det brukar vara,
skulle dessa båda cirklar naturligtvis aldrig tangerat varandra, och min
roman hade då verkligen fått ett bedrövligt slut. Men till all lycka
erinrade sig Adorée att hon glömt kvar sin väska i en av bilens fickor
och animerade furstbiskopen att ta reda på den -- utan uppståndelse och
sensation. Ty det _kunde_ ju tänkas att hela utställningen inte var något
annat än en rävsax...

Det sätt på vilket hans helighet fullgjorde Adorées uppdrag känna mina
läsare redan -- ävensom följderna av ifrågavarande expedition. Tom
Feathertom skröt, för sin del, alldeles hemskt över den patenterade
råttfällan, ville göra troligt att hela kalaset var anordnat för att
få en furstlig biskop på kroken, men ingen trodde honom. Inte ens herr
Grenander, som likväl gjorde allt i världen för att övertyga Tom om sin
tacksamhet.




TJUGUFÖRSTA KAPITLET.

»Innehållet jag sagt er -- spelet kan börja.»


Det var en båt, som hette Mac Lean, en hygglig passagerareångare med
två propellrar, tre skorstenar, en neger till översteward och en tjock
rödblond kapten med silkesbroderad väst och ärggrön kravatt. Båten
låg vid piren i Kapstaden och skulle just ge sig i väg till Europa
-- en lång och äventyrlig färd, men det kunde då inte synas på två
förstaklasspassagerare, som redan installerat sig i ett par korgstolar på
akterdäck.

Närmast soltältets vinkel satt damen, en ung fru -- å om ni visste vad
hon var söt och glad och rar! -- och gemålen höll till i stolen bredvid.
Jag vill inte citera vad de sade varandra, ty det var mest pjolt, men
herr Grenander var så säker i korken som bara en egenkär äkta man på
fyrtio år kan vara. Han hade ett sätt att behandla sin fru, som om han
inte gjort annat än övat sig för den sporten hela sitt liv.

-- Adorée, sade herr Grenander, du skall gå fram till relingen och vinka
adjö åt vår älskade furstbiskop.

Adorée gick.

Mac Leans kapten höjde sin röst, vars klang hade en inte obehaglig
strävhet av gammal god skotsk whisky, och kommandoorden skuro genom
middagens varma luft. En bogserångare låg med andtäppa strax under
babords fallrep -- om någon assistens skulle behövas. Förtöjningarna
akter ut släppte den ena efter den andra och i Mac Leans maskinrum stod
andre maskinisten och bara väntade på att visarna på tavlan...

Då skulle man ha sett.

Det stod som en sky av en bil, som fräste ned mot båten. Åket hade inte
stoppat när en manlig individ skuttade ur och med tre språng förskaffade
sig ombord. Det var en lång, gänglig pojke med semitiska anletsdrag och
starkt upphetsad hy.

I samma ögonblick svängde visarna nere i Mac Leans maskinrum runt och
propellrarna började vräka upp vatten, som genast slogs till världens
stoltaste gräddskum. Ångaren hade startat för sin resa norr ut.

-- Vad i herrans namn, sade herr Grenander. Är det du, Tom?

-- Ja, ers excellens, svarade Tom, det blir en fripassagerare på hemresan
också... om ni inte vill betala biljetten.

Herr Grenander var riktigt rörd.

-- Käre Tom, sade han bara och lyfte på glasögonen, käre gamle Tom,
älskade gosse. Men varför kunde du inte besluta dig att...

Tom lade ett finger på läpparna.

-- Säg ingenting mera, sir. Jag är eftersökt av myndigheterna där borta.
Om inte ett pris redan är satt på mitt huvud, så beror det bara på, att
man inte hunnit med den saken. Det är riskabelt att förgripa sig på
polisen, som ni kanske vet.

-- Vad har du gjort, Tom?

-- Ingenting, sir. Bagateller åtminstone. Minns ni herr Sirius, sir?

Herr Grenander nickade.

-- Jag knyckte honom mitt i patrulleringen. Helt enkelt ett snilledrag.
Två pojkar voro vi. Smörj, sir, mycket smörj. Jag vill bli hängd om herr
Sirius kan röra sig på sex månader... Och vad hans färg beträffar, så är
den inte halmgul längre. En professor i målarlära skulle intyga, att det
inte finns en enda liten nyans på hela färgskalan, som saknas på herr
Sirius’ kropp.

Och Tom gnuggade förtjust sina händer.

Men litet senare på dagen, när ingenting annat än ett djupt koboltfärgat
hav och muntert blinkande stjärnor syntes, började herr Grenander orda
om sin framtid -- till omväxling med andra samtalsämnen, vilkas kurs den
nyvordna excellensan av Madagaskar bestämde.

De sutto alltjämt i däcksstolarna -- natten var, ja, kort och gott,
balsamisk.

-- Jag undrar just, yttrade herr Grenander betänksamt, vad redaktionen
skall säga om mitt sätt att sköta ett anförtrott uppdrag. Inte lär vi
störta regeringen på min expedition.

-- Kanske inte, förmodade Adorée och smög sin hand -- tro inte det var
första gången! -- mellan herr Grenanders båda. Men vad kan de göra med
dig? Älskade!

-- Kolonierna, började herr Grenander, men längre kom han inte. Adorée
lade sin lilla hand över hans mun.

-- Du har ju mej, sade hon, vad ska du då med kolonierna att göra?

-- Naturligtvis, intygade Saraj Daraïs excellens (med rättighet att hålla
tjugufyra livegna), naturligtvis. Jag ger kolonierna så många som flyger
och far, men något skall man ju ha att leva på. Och framför allt att
skriva om.

Madame Adorée Grenander försökte:

-- Madagaskar kan du inte göra några artiklar av?!...

Herr Grenander funderade ett litet tag.

-- Naturligtvis inte. Inga artiklar. Men. Vem vet? Kanske en roman.

Och Södra korset flammade -- stjärnbilden som säges föda så många
dåraktiga tankar i människors hjärnor.




INNEHÅLL.


    FÖRRA DELEN.

    _Om Leppin inte gått på cirkus_                                5


    SENARE DELEN.

    _Herr Grenanders expedition_                                  51

     1. Lorenzo                                                   53

     2. D:r Morin öppnar en åder                                  61

     3. I förhör                                                  69

     4. Don Ramon vill duellera                                   78

     5. En tullvisitation med konsekvenser                        94

     6. Herr Grenander får sin uppfattning om ordningsmakten
        korrigerad                                               101

     7. Herr Grenander hittar en dam på sin balkong              108

     8. Slumpen                                                  119

     9. Herr Sirius                                              128

    10. En geografilektion                                       136

    11. Den väntar inte för länge...                             143

    12. Kring ett harem                                          151

    13. En bukett av bajonetter                                  162

    14. Sista natten                                             177

    15. Avrättning                                               194

    16. Den chokladfärgade bilen                                 218

    17. Råttfällan                                               235

    18. Råttan                                                   247

    19. Ett kort men tillfredsställande kapitel                  253

    20. Adorées äventyr                                          259

    21. »Innehållet jag sagt er -- spelet kan börja»             285




                   “En bekantskap värd att stifta är”

                             _FRANK HELLER_

som på _Albert Bonniers_ förlag utgivit fyra “_intressanta och fängslande
äventyrsböcker_”:


_I hasardens huvudstad._ 3:e uppl. 3 kr.

    »Pikanta eller sensationella interiörer från det kontinentala
    njutningslivet... En _frisk_ och _intelligent_ berättarton.»

                                                          Dagens Nyheter.

    »_Som förströelselitteratur står Hellers äventyrsnoveller
    ovanligt högt._»

                                            Fredrik Böök i Sv. Dagbladet.

    »_Verkligen roande och ovanligt piggt skriven._»

                                                             Aftonbladet.


_Herr Collins affärer i London._

4:e uppl. 3:50.

    »_Äntligen en rolig bok, en riktigt genomrolig bok... Litterär
    från början till slut_. Författaren visar sig behärska sin
    genre med ett här i Sverige mindre vanligt mästerskap.»

                                              Ane Randel i Sv. Dagbladet.


_Storhertigens finanser._ 4:e uppl. 3:50.

    »_Förf:n är klipsk, ja intelligent, han är uppfinningsrik och
    elegant. -- Boken är skriven med briljant humör. -- Utan tvivel
    Frank Hellers spirituellaste och roligaste bok hitintills._»

                                            Fredrik Böök i Sv. Dagbladet.


_Herr Leroux i luften._ 3 kr.

    »Samma medryckande fart i stilen, samma oförvägenhet i
    ämnesvalet och säkerhet i berättandet, som grundlagt och befäst
    Frank Hellers rykte, som en god äventyrsförfattare av litterär
    kvalitet.»

                                                    Stockholms-Tidningen.





             På Albert Bonniers förlag ha förut utkommit av

                               ANDERS EJE:


Bluffare. Typer från Kosmopolis. Pris 1:75.

    Förf. har gjort sina studier på liv och människor i
    sydamerikanska städer och lämnar därifrån bilder, som frapperar
    genom ursprunglighet i kontoren och intensitet i rörelsen.
    Stilen är ovanligt uttrycksfull...

                                      Sven Söderman i Stockholms Dagblad.

    Det lyser en helt befriende munter Glans og Friskhed ud fra de
    smaa sydamerikanske Fortællinger, som den svenske Forfatter
    Anders Eje just har sendt ud.

                                                               Politiken.


En ohygglig misstanke. Roman. Pris 1 kr.

    En märklig bok, en ganska uppskakande och allvarlig bok.

                                                             Aftonbladet.

    Boken är skriven med verklig schwung och med en psykologisk
    karaktäriseringsförmåga, som håller läsaren i en jämn dov
    spänning.

                                                       Skånska Dagbladet.


Hans hustrus förflutna. Ett kåseri om en flicka och en mormonpräst. Pris
1 kr.

    Anders Ejes roman har liv och omväxling, den utmärker sig för
    en i hög grad osökt, lekande stil...

                                 Daniel Fallström i Stockholms-Tidningen.

    Figurerna äro tecknade med god psykologisk blick, dialogen går
    lätt och staffaget är skickligt gjort.

                                                 S. K-n i Dagens Nyheter.

    Anders Eje har med sin nya bok ännu en gång visat, att han
    fullständigt behärskar den konstform han valt. Ty det är en
    verklig konst att skriva underhållande och litterärt på samma
    gång.

                                               A. R. i Svenska Dagbladet.


För kung och fädernesland. Med landstormsmän i fält. Pris 1:50.

    Landstormsmännen äro att gratulera till sin krönika.

                                            K. B. i Stockholms-Tidningen.

    Det är ett riktigt litet monument över den svenska
    landstormsmannen, Anders Eje rest i denna väl skrivna bok.

                                                          Dagens Nyheter.


Georg Kessers generalkupp. En roman om några skojare, en verklig prins
och en förtjusande fröken. 2:a uppl. Pris 3 kr.

    En riktigt spännande och rolig äventyrsbok -- men samtidigt en
    äventyrsbok av litterär kvalité.

                                                      Stockholms Dagblad.

    Kvick, underhållande stil, och otrolig uppfinningsförmåga.

                                                    Stockholms-Tidningen.





End of Project Gutenberg's Hans excellens av Madagaskar, by Anders Eje



*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK HANS EXCELLENS AV MADAGASKAR ***


    

Updated editions will replace the previous one—the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for an eBook, except by following
the terms of the trademark license, including paying royalties for use
of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for
copies of this eBook, complying with the trademark license is very
easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation
of derivative works, reports, performances and research. Project
Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may
do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected
by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark
license, especially commercial redistribution.


START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase “Project
Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg™ License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™
electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person
or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the
Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg™ License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work
on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the
phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

    This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
    other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
    whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
    of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
    at www.gutenberg.org. If you
    are not located in the United States, you will have to check the laws
    of the country where you are located before using this eBook.
  
1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase “Project
Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg™.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg™ License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format
other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg™ website
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain
Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works
provided that:

    • You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
        the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method
        you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
        to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has
        agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
        Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
        within 60 days following each date on which you prepare (or are
        legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
        payments should be clearly marked as such and sent to the Project
        Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
        Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg
        Literary Archive Foundation.”
    
    • You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
        you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
        does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™
        License. You must require such a user to return or destroy all
        copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
        all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™
        works.
    
    • You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
        any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
        electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
        receipt of the work.
    
    • You comply with all other terms of this agreement for free
        distribution of Project Gutenberg™ works.
    

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of
the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set
forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right
of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg™
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s
goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg™ and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West,
Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up
to date contact information can be found at the Foundation’s website
and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread
public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine-readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state
visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our website which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg™,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.